När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[Pilot]

Även om jag förstår resonemanget, så för mig känns det som om man börjar värdera människor. Att friska är "bättre" än sjuka.
Jag har kollegor med sjukdomar som jag inte skulle vilja önska min värsta fiende, men steget till att tänka att det hade varit bättre om de inte hade fötts som ett väldigt stort steg.

 

[Exile]

Även om jag förstår resonemanget, så för mig känns det som om man börjar värdera människor. Att friska är "bättre" än sjuka.
Jag har kollegor med sjukdomar som jag inte skulle vilja önska min värsta fiende, men steget till att tänka att det hade varit bättre om de inte hade fötts som ett väldigt stort steg.

Jag tror att det blir lite av en tankevurpa. Lite som att man skulle önska livet ur personen. Det är ju lite samma diskussion när det gäller kub-test osv, valet att göra abort när det visar sig att fostret har mer eller mindre allvarliga defekter, "ska inte sådana barn få finnas" osv..

Jag förstår det inte heller personligen. Det är en VÄLDIGT stor skillnad mellan att förhindra att framtida barn lider (abort/val att inte skaffa barn) och att vidta åtgärder mot någon som redan lever och existerar.

 

[Unafraid]

Alltså barnlängtan är en av våra starkaste drifter. Jag tycker det är rätt otrevligt att de som nu inte känner så vill påpeka något slags logiskt resonemang huruvida andra borde skaffa barn eller inte.

Jag lägger mig inte i hur andra gör och tycker inte man ska göra det heller. Men jag skulle tänka igenom det hela innan jag skulle bestämma mig. Och om jag hade barnlängtan men stor risk att föra vidare många allvarliga sjukdomar skulle jag titta på adoption/familjehem eller likande. Men det är ju hur jag skulle göra!

 

[Dentaku]

Fast alltså, ni som först vill vara säkra på att förhållandet kommer att hålla...
Jag kan förstå om det är för tidigt om man har varit ihop kort, men det blir ju aldrig säkert liksom. Jag och exet hade varit ihop 16 år när vi fick första barnet (gravid på första försöket). När andra barnet var ett år sprack det. Så var det med det. Vi hade inte kunnat förbereda oss mer liksom. En del grejer händer, sen får man ta det därifrån.

Min bror hade ett rätt sunt resonemang när vi pratade om det där en gång. Hans inställning var inte att han bara skulle skaffa barn med någon han visste att han skulle vara tillsammans med resten av livet, eftersom det inte går att veta sånt. I stället skulle han bara skaffa barn med någon som han var någorlunda säker på att han skulle kunna ha ett gott samarbete med vad gäller eventuella barn ÄVEN om det tog slut. Där kan man ju ofta se vissa ledtrådar, t ex om en person klarar av att bete sig moget i konflikter, kompromissa med saker och agera vettigt även mot personer denne inte gillar.

 

[sthu]

@Dentaku det tyckte jag vsr ett fint sätt att tänka!

 

[Kattennizze]

Jag måste hålla med. Om jag hade varit multisjuk med nedärvbara sjukdomar och valt att skaffa barn, trots den stora risken att barnet också får dom, det hade jag tyckt att hade varit oansvarigt. Och tycker att man bara ska utvärdera sig själv, vem skaffar jag barn för? För att jag vill?

Nu vill jag inte ha barn, för jag gillar inte barn över huvud taget, men om jag hade funderat på barn så hade jag absolut övervägt om mina gener var lämpliga att föra vidare.

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

 

[Unafraid]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Tycker du det är fruktansvärt att jag inte skulle vilja utsätta mitt eget barn för en allvarlig sjukdom?

Som sagt, andra gör som man vill, men jag skulle inte genomföra en graviditet om jag visste att jag med stor sannolikhet skulle föra vidare något. Jag snackar inte typ "närsynthet" eller "önskvärda egenskaper", men det finns ju till exempel en "cancer-gen" som är riktigt farlig. Hade jag den skulle jag inte skaffa egna barn.

 

[_Taggis_]

Det är en VÄLDIGT stor skillnad mellan att förhindra att framtida barn lider (abort/val att inte skaffa barn) och att vidta åtgärder mot någon som redan lever och existerar.

Ja, det är liksom en fundamental skillnad, även då vi bortser från att det ena är lagligt och det andra olagligt i vår del av världen.
Iofs beror det ju på vem man frågar, abortmotståndare tex har ju en annan syn och i den livsåskådningen är det mord oavsett, vilket är helt enligt all logik enligt deras sätt att se det.

Så vad som anses rätt och riktigt i olika frågor beror alltid på vilka det är som tillfrågas. Det är ju tydligt inte minst då en läser här.

 

[Dentaku]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Jag håller med. När jag säger att jag valt att inte skaffa barn är det väldigt många som liksom fyller i "Nä, jag förstår att du inte vill att ett barn ska få dina diagnoser...". Då känner jag mig tvungen att förklara att jag inte alls skulle ha några problem med att skaffa barn av den anledningen, anledningen är att jag inte skulle orkat vara en särskilt bra förälder(och nu tycker jag att det är jätteskönt i största allmänhet att inte ha barn).

 

[Killaloe]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Jag tänker lite att det också beror på situationen - alltså, jag kan tänka i termer av vilka gener som ett ev framtida barn skulle få från mig och min sambo och värdera det utifrån hur jag själv uppfattar vissa svårigheters som mina gener bidrar till. Men jag skulle aldrig någonsin värdera andras föräldraskap utifrån vilka gener som kan tänkas föras vidare eftersom jag inte tycker att det 1. Angår mig. 2. Är ett trevligt sätt att värdera andra.

Men jag kan ju fortfarande tänka så kring mig själv eftersom jag, om jag någon gång skulle bli förälder, önskar tex bättre psykisk hälsa än vad jag själv har. Inte för att jag tycker att jag är dålig pga mina diagnoser utan för att jag inte önskar någon en sådan tillvaro som jag haft/stundtals har.

Så för mig är det inte konstigt att värdera MIN EGEN situation delvis utifrån genetik, men steget därifrån till att ha åsikter om hur andra väljer att göra och reducera andra till ”bra/dåliga” gener tycker jag att steget är ganska långt.

 

[Killaloe]

Jag håller med. När jag säger att jag valt att inte skaffa barn är det väldigt många som liksom fyller i "Nä, jag förstår att du inte vill att ett barn ska få dina diagnoser...". Då känner jag mig tvungen att förklara att jag inte alls skulle ha några problem med att skaffa barn av den anledningen, anledningen är att jag inte skulle orkat vara en särskilt bra förälder(och nu tycker jag att det är jätteskönt i största allmänhet att inte ha barn).

Alltså vad är det för fel på folk som säger sådana saker till andra?! Det är ju helt jäkla vansinnigt verkligen!

 

[Bison]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Jag lägger ingen värdering i hur andra gör och skulle aldrig ta upp sånt.
Men rent personligt och i mitt egna val så bidrar det faktiskt till att jag väljer bort barn.

 

[Ramona]

Du kan låna någon annans barn att vara ponnymorsa åt, finns nog många frivilliga. Så kan du lämna tillbaka barnet all övrig tid. Win-win

Det gör ju inte det. Jag har letat efter en bra ponnyryttare i typ 2 års tid nu och hittar ingen som vill.

 

[MiniLi]

Tycker du det är fruktansvärt att jag inte skulle vilja utsätta mitt eget barn för en allvarlig sjukdom?

Som sagt, andra gör som man vill, men jag skulle inte genomföra en graviditet om jag visste att jag med stor sannolikhet skulle föra vidare något. Jag snackar inte typ "närsynthet" eller "önskvärda egenskaper", men det finns ju till exempel en "cancer-gen" som är riktigt farlig. Hade jag den skulle jag inte skaffa egna barn.

Nu kan inte jag så mkt om cancer, men jag var nyligen på en föreläsning om epigenitik och förstod det som att det inte finns ett enda drag som styrs av bara en gen (det kan då inte finnas någon enskild cancergen) utan allt styrs av många olika gener. Plus då att man numera vet att det krävs något mer för att aktivera gener. Nu får man ju göra som man vill ang barn, men känns ju tråkigt om folk väljer bort något de egentligen vill för att de har felaktig informatik om hur sjukdomstillstånd nedärvs.

 

[Unafraid]

Nu kan inte jag så mkt om cancer, men jag var nyligen på en föreläsning om epigenitik och förstod det som att det inte finns ett enda drag som styrs av bara en gen (det kan då inte finnas någon enskild cancergen) utan allt styrs av många olika gener. Plus då att man numera vet att det krävs något mer för att aktivera gener. Nu får man ju göra som man vill ang barn, men känns ju tråkigt om folk väljer bort något de egentligen vill för att de har felaktig informatik om hur sjukdomstillstånd nedärvs.

Jag kommer inte ihåg exakt var jag läst det, det var ett stort reportage, kanske till och med en sr- dokumentär? Men risken att få bröstcancer i den släkten var hög och de som hade "cancergenen" hade enormt stor risk för cancer.

Jag har valt bort barn av andra anledningar, men jag skulle absolut väga in vad jag er mina barn för fysiska förutsättningar.

 

[Exile]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Hur är det helt fruktansvärt att vilja bespara ofödda barn lidande? det är ju ingen här som pratar om typ psoriasis utan allvarliga sjukdomar som har hög chans att leda till stort lidande och ett kort liv.

Se nightcrawlers tidigare inlägg som de som hade två barn som inte ens nådde 20-års åldern innan de dog av en nedärvd sjukdom, och ändå valde att skaffa fler barn efter det. Jag har ärligt talat mycket svårt att tänka mig någon mer självisk och ondsint handling än det. Jag tycker det är vidrigt.

 

[escodobe]

Jag tycker det resonemanget är helt fruktansvärt. Jag kan begripa att om man har sjukdom som gör att man inte orkar med ett föräldraskap, det är ju bara klokt att tänka efter före. Man fundera kring gener som avkomman kan ärva mm, är för fullständigt främmande. Just för bl a epigenitik, som @MiniLi var inne på.

Jag tänker att det beror på vilken sjukdom det gäller, jag kan mycket väl förstå att man väljer att avstå om man vet att det finns en stor risk att barnet lider svårt och/eller dör.
Nu kan man ju testa för mer saker, men ta tex Huntingtons för ett gäng år sedan.
Jag kan verkligen inte tycka att den person jag tänker på som då inte skaffade barn "resonerade helt fruktansvärt".
Hen har sett flera famijemedlemmar dö av sjudomen, så jag kan mycket väl förstå att man inte ville chansa.
Det måste ju få vara ett val man får göra utan att skuldbeläggas så.

 

[Voeux]

Hörni, tycker ni att det finns omständigheter och sätt som är okej att fråga om barn, eller är det alltid opassande? Nu menar jag såklart inte att hux flux slänga ur sig "När ska ni skaffa barn då?" till diverse bekanta och kollegor. Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt. Jag är bara nyfiken, och gillar som ni märkt att diskutera frågan själv, men frågar aldrig eftersom jag vet att det kan vara känsligt.

Vad tycker ni, är det alltid no no eller finns det mer passande sätt/omständigheter?

 

[Kattennizze]

Jag tänker att det beror på vilken sjukdom det gäller, jag kan mycket väl förstå att man väljer att avstå om man vet att det finns en stor risk att barnet lider svårt och/eller dör.
Nu kan man ju testa för mer saker, men ta tex Huntingtons för ett gäng år sedan.
Jag kan verkligen inte tycka att den person jag tänker på som då inte skaffade barn "resonerade helt fruktansvärt".
Hen har sett flera famijemedlemmar dö av sjudomen, så jag kan mycket väl förstå att man inte ville chansa.
Det måste ju få vara ett val man får göra utan att skuldbeläggas så.

Såklart att det det finns vissa sjukdomar som man inte vill föra vidare och där får man också hjälp inom svensk sjukvård att välja ut friska embryon. Där ingår t ex Huntington. Det är inte det jag ifrågasätter eller skuldbelägger utan det är mera värderingarna om avel ,om vilka gener som ska få föras vidare mm.

 

[Raderad medlem 6459]

Men ibland kan jag känna mig nyfiken på hur mina vänner tänker om barn, och lägger givetvis ingen värdering i huruvida de vill eller inte vill, tänkt eller inte tänkt.

Jag har frågat flera av mina vänner hur de tänker kring barn, jag bara frågar faktiskt. Jag skulle aldrig fråga människor jag inte känner eller så men vänner ser jag inga problem med att prata med om sånt. Precis som att vänner till mig har frågat mig när det kommit upp naturligt.