När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[nightcrawler]

Kan tillägga att även jag som är säker kan känna ett gnagande tvivel ibland, en önskan om att passa in och leva ett "normalt" liv.
Skaffa mig en man, flytta ihop och ha ett par ungar. Inte alltid bli sedd som den lite udda och märkliga människan.
Även om jag innerst inne vet att jag inte vill ha det livet så blir jag påverkad av normer och samhällets förväntningar.

Det är då man räknar upp alla anledningar till varför man inte vill så är dom tankarna snabbt ur världen

 

[MiniLi]

Just därför är det väl rimligare att INTE ha nåt datum där man måste ta ett beslut? Jag förstår liksom inte ditt scenario, ska du, nu när du inte vill ha barn, kunna ta ett beslut utifrån att du kanske vill ha barn senare? Jag har aldrig satt mig emot att man funderar och planerar, det är att man måste ta ett beslut om man vill ha barn eller inte som jag inte förstår.

Jag menar inte att jag ska bestämma allt vid ett visst datum. Men jag vill tänka igenom saken noga vid en ålder då det är troligt att jag fortfarande kan få barn. I övrigt se nedan.

Om det är vad som oroar dig, och du bedömer att den oron kan vara befogad, så har du väl rätt. Själv har jag svårare att se den situationen. (Jag förstår inte heller riktigt varför det är risken att ångra att man inte fick barn som är den stora grejen här. Jämfört med att ångra att man fick barn, verkar det omvända ganska lätthanterligt.)

Jag tror att det är större risk att ångra sina beslut om man bara kör på (oavsett om det handlar om att skaffa barn eller avstå barn) jämfört med om man tänkt igenom saken noga.
”Beslut” för mig skulle kunna vara att jag vid 35 års ålder tänker ett extra varv och sen bestämmer mig för att det fortfarande lutar mer åt nej. Isf känner jag mig lugnare jmfrt med om åren går utan att jag tänker på saken.

Jag menar alltså inte att jag vid en viss ålder måste ta något slags avgörande beslut, mer som ett riktmärke.

Jag tror inte att jag någonsin kommer känna det där superstarka ”JAG VILL HA BARN” som en del tycks uppleva. Det kommer förmodligen alltid vara en relativt neutral fråga för mig som kan luta ngt åt det ena eller det andra hållet.

 

[TantAgda]

Det är verkligen inte lätt, och jag har tyvärr inga bra råd att ge förutom att det kan vara bra att börja tänka igenom ordentligt framöver. Kanske bolla dina tankar med sambon också?

Förstår att både min och många andra som är i en situation där man inte ”bestämt” sig åt något dera håll är svår att råda i. Bara skönt att sätta ord på mina tankar
Vi pratar om det emellanåt och han vet hur jag tänker, och jag hur han tänker. Vi har egentligen bara sagt att vi ska fortsätta föra en diskussion om det.

 

[Pilot]

Eftersom jag för ett par månader sedan blev 30 så blev det mer påtagligt för min del. Dels kommentarer från utomstående, men också egna funderingar.
Känner mig inte redo för barn nu, alls.
För min egen del så finns det en stor minus del, väldigt stort sömnbehov, stort djurintresse, en ekonomisk faktor- vill inte göra för stora avkall på mina nuvarande livsstil (hästarna då f.f.a.) och depressioner som kommer och går.
Tycker livet överlag blir lättare ju äldre jag blir. En stor faktor är att jag vill klara mig hyfsat bra om jag skulle vara/ bli ensamstående.
En annan del i det hela är att jag ser förhållanden som är väldigt skeva när det kommer till ansvar för barnen. Jag vill ha delat ansvar.

Har tänkt att är jag i ett stadigt förhållande när jag är 35 så ska jag bestämma mig för om det blir barn eller inte. Är jag inte det, så ska jag ta en ståndpunkt om jag vill göra det på egenhand. Det känns som om 35 år är brytpunkten för när det är dags att ta ett beslut.
För egen del så vill jag dels ta ett aktivt beslut, dels så vill jag slippa oroa mig över det nu, för att sedan ta ett beslut och genomföra det- eller släppa det.

 

[_Taggis_]

Kan tillägga att även jag som är säker kan känna ett gnagande tvivel ibland, en önskan om att passa in och leva ett "normalt" liv.
Skaffa mig en man, flytta ihop och ha ett par ungar. Inte alltid bli sedd som den lite udda och märkliga människan.
Även om jag innerst inne vet att jag inte vill ha det livet så blir jag påverkad av normer och samhällets förväntningar.

Skriver under på det.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt att alltid vara den där udda som aldrig ingår i nåt sammanhang. Med jämnåriga är jag den barnlösa som inte deltar i familjeaktiviteter. Med äldre är jag den unga, som inte har barn/barnbarn/familjesammanhanget att relatera till. Med yngre är jag den där äldre som inte riktigt är på samma plan ändå trots att jag rent teoretiskt lever samma sorts liv som dem.

Jag kan ibland avundas människor som lever normen och är nöjda, just för att jag aldrig är nöjd. Jag har alltid ett skavsår av nåt slag, på kollisionskurs med livet sas. Jag vill alltså inte på några villkor som helst ha det dom har i form av vab, hämta/lämna, ojämnställda förhållanden med klassiska kvinnofällor osv osv. Men jag kan ibland sakna förmågan som vissa har, att kunna nöja sig med det.

 

[_Taggis_]

Det är då man räknar upp alla anledningar till varför man inte vill så är dom tankarna snabbt ur världen

Ja så gör jag med.

Jag drar tom detta steget längre... det är inte bara barn i sig jag inte vill ha. Jag vill på inga sätt delta i genusordningen mer än vad jag redan gör per automatik som kvinna. Och jag vill inte riskera att få en dotter, av samma anledning. Jag är ganska nöjd med att dessa bekymmer för min egen del, kommer att gå i graven med mig.
Och ytterligare en aspekt av det hela är att jag helt enkelt inte tycker att världen som den ser ut och hur den utvecklar sig, är något som jag vill ge i gåva till en ny generation att växa upp i. Rent krasst.

 

[Ramona]

Och när ungefär bör man bestämma sig? Hur tänker ni andra som är osäkra?

Jag, till skillnad från flera andra här inne som stressar, är verkligen på gränsen nu om jag ska få barn eller inte. Jag har varit osäker hela mitt liv. Fyller 41 år i början på maj. Jag har ingen barnlängtan, vilket jag tror att man ska ha för att det ska bli riktigt bra. Men jag är ingen barnhatare heller. Frågan är om jag verkligen behöver egna barn?! Vad ska jag ha de till?

Rent egoistiskt så förstår jag inte riktigt poängen med barn och ingen av alla de föräldrar jag frågat har ett bra svar, om ens något svar. Det är verkligen inte prioriterat att skaffa barn. Men kommer jag att ångra mig om 10 år? Samtidigt kan jag tycka att det skulle vara jättekul med en avkomma som red, så jag kunde köpa fina ponnyer, tävla, avla och hålla på. Men det där är ju mitt intresse och det finns inga garantier för att eventuell avkomma ens gillar hästar och vill rida. Och jag vill ju inte tvinga mina barn att rida.

Sen tvivlar jag inte på att jag skulle bli en bra förälder. Å andra sidan tycker jag att vår relativt nyinköpta valp stundtals är görjobbig och jag ropar på sambon att hon bara är hans valp när hon ballar ur på riktigt och jag inte riktigt orkar!

Jag vet inte. Och medan jag inte vet så blir det ju inga barn gjorda. Tiden tickar ju bara på. Men jag lever inget dåligt liv och jag känner inte att någonting behöver ändras för att jag ska bli lyckligare. Jag tror inte att jag hade mått bättre eller blivit lyckligare av att skaffa barn, men som sagt, det är ju bara en teori, eftersom det inte är satt i praktiken.

 

[starcraft]

Skriver under på det.

Jag tycker att det är ganska tröttsamt att alltid vara den där udda som aldrig ingår i nåt sammanhang. Med jämnåriga är jag den barnlösa som inte deltar i familjeaktiviteter. Med äldre är jag den unga, som inte har barn/barnbarn/familjesammanhanget att relatera till. Med yngre är jag den där äldre som inte riktigt är på samma plan ändå trots att jag rent teoretiskt lever samma sorts liv som dem.

Jag kan ibland avundas människor som lever normen och är nöjda, just för att jag aldrig är nöjd. Jag har alltid ett skavsår av nåt slag, på kollisionskurs med livet sas. Jag vill alltså inte på några villkor som helst ha det dom har i form av vab, hämta/lämna, ojämnställda förhållanden med klassiska kvinnofällor osv osv. Men jag kan ibland sakna förmågan som vissa har, att kunna nöja sig med det.

Känner så igen mig i det här. Tycker det är så befriande ändå att läsa om andra som går sin egna väg och landat och trivs med ett liv utanför normen som vissa här. Det är lätt att man känner sig ensam när alla andra planerar ett självklart familjeliv och en annan mest känner ”nej”.

 

[Eloise]

Jag har aldrig varit tvärsäker på om jag vill ha barn eller inte, förrän jag träffade min man för tre år sen. Det blev tydligt för mig då; honom vill jag ha barn med! Frågan löste sig helt naturligt av sig själv utan vidare fundering när han kom in i mitt liv. Jag var då 28, blir 32 i år.
Har alltid varit barnkär och älskat de barn som finns i min närhet, men aldrig längtat efter ett eget tidigare.
Nu verkar det inte riktigt som om naturen är med oss i frågan så nästa steg är att ta ställning till vad vi är beredda att göra för att få barn.

Frågorna från omgivningen har varit många sen vi gifte oss ”ska ni inte skaffa barn?”
Jo, jättegärna! Berätta mer om hur man skaffar ett bara sådär, tack

 

[Petruska]

Jag tänker att man ibland kan drömma om saker som är härligt att tänka på just när det är en dröm och inget mer. Jag drömmer ibland om fler hundar, att flytta ut på landet, att ha häst. Saker jag kan drömma mig iväg kring ibland, som gör mig varm, men innerst inne vet att jag inte vill. Att drömma lite om barn kan vara, men behöver verkligen inte vara, ett bevis på att man ”vill”.

Där tror jag att någon sorts norm lurar oss! Just när den sortens drömmar handlar om BARN, är det VÄLDIGT lätt hänt att tro att drömmen måste tas på allvar.

Drömmer man en liknande dröm om ett stort hus vid vattnet med stall och 8 dressyrhästar, ges inte det alls samma allvar.

Det vore bra om tankelekar fick vara just tankelekar, även när BARN är inblandade.

 

[Jejjessica]

Jag har aldrig känt någon barnlängtan men samtidigt haft en känsla av att jag förmodligen "nån gång" kommer att vilja ha barn. Tänkt att den där längtan kanske slår till vid något tillfälle? Men så har åren gått och ingenting egentligen hänt. Men har ändå haft någon svag tanke om att "händer det så händer det" och då kanske det blir så?

Nu i början av året så hände precis det- jag blev oplanerad gravid. Först var känslorna i kaos (har skrivit om detta i en annan buketråd), och en del av detta var känslan av att jag/vi verkligen BORDE vilja ha barn. Vi är båda 31, har varit tillsammans i 12 år, har jobb och inkomster, bor i stort hus etc, och har ju betydligt fler gånger än en fått frågan om när, inte ens om, vi ska skaffa barn.

Men ganska snabbt när den första "paniken" lagt sig så kände jag väldigt säkert att Nej, jag vill inte ha barn. Nu, iallafall. Och då min sambo kände samma sak så fanns det egentligen inga tvivel. Det blev abort, och jag ångrar det inte en sekund. Ändå så "skäms" jag lite över det, och har enbart berättat för några få om aborten. Just pga av de där förväntningarna om att vi enligt normen verkligen borde skaffa barn. Jag tror, tyvärr, inte att alla släktingar skulle ha lika stor förståelse över vårt beslut, och orkar bara inte ha den diskussionen. Känner att det är min ensak faktiskt.

Jag tror ju fortfarande att jag "nån gång" kommer att vilja ha barn, men efter den här händelsen är jag inte längre lika säker. Det enda jag är säker på är att jag åtminstone inte vill ha barn NU, och det har faktiskt minskat lite av "stressen" som flera av er beskrivit och som även jag känt av litegrann. Den där känslan av att inte riktigt veta om jag inte vill, bara "inte vill" eller INTE VILL, om ni förstår hur jag menar. Nu vet jag åtminstone något, och nöjer mig med det för stunden.

 

[MiniLi]

Eftersom jag för ett par månader sedan blev 30 så blev det mer påtagligt för min del. Dels kommentarer från utomstående, men också egna funderingar.
Känner mig inte redo för barn nu, alls.
För min egen del så finns det en stor minus del, väldigt stort sömnbehov, stort djurintresse, en ekonomisk faktor- vill inte göra för stora avkall på mina nuvarande livsstil (hästarna då f.f.a.) och depressioner som kommer och går.
Tycker livet överlag blir lättare ju äldre jag blir. En stor faktor är att jag vill klara mig hyfsat bra om jag skulle vara/ bli ensamstående.
En annan del i det hela är att jag ser förhållanden som är väldigt skeva när det kommer till ansvar för barnen. Jag vill ha delat ansvar.

Har tänkt att är jag i ett stadigt förhållande när jag är 35 så ska jag bestämma mig för om det blir barn eller inte. Är jag inte det, så ska jag ta en ståndpunkt om jag vill göra det på egenhand. Det känns som om 35 år är brytpunkten för när det är dags att ta ett beslut.
För egen del så vill jag dels ta ett aktivt beslut, dels så vill jag slippa oroa mig över det nu, för att sedan ta ett beslut och genomföra det- eller släppa det.

Så känner jag också! Genom att bestämma vid vilken ålder jag ska ta beslut så kan jag lugna mig nu. Förr givk jag och stressade över det här typ hela tiden, ”vill jag? Vill jag inte? Hur vet man?”. Sen jag bestämde att jag tar beslutet vid 35 har jag känt mig mkt lugnare.

 

[Jejjessica]

Frågorna från omgivningen har varit många sen vi gifte oss ”ska ni inte skaffa barn?”
Jo, jättegärna! Berätta mer om hur man skaffar ett bara sådär, tack

Usch, den där jäkla frågan alltså. Kan inte folk bara lägga ner? Sambon har en släkting som ALLTID frågar detta, med motiveringen att "om man inte frågar så får man ju inte veta" typ.
Alltså, OM det skulle komma ett barn så skulle de ju garanterat få veta, och så länge det inte kommer något barn så kan det finnas hundra olika anledningar till varför det inte gör det. Som jag inte tycker någon annan behöver ha att göra med så länge inte en själv aktivt vill prata om det.

 

[Voeux]

Där tror jag att någon sorts norm lurar oss! Just när den sortens drömmar handlar om BARN, är det VÄLDIGT lätt hänt att tro att drömmen måste tas på allvar.

Drömmer man en liknande dröm om ett stort hus vid vattnet med stall och 8 dressyrhästar, ges inte det alls samma allvar.

Det vore bra om tankelekar fick vara just tankelekar, även när BARN är inblandade.

Verkligen. Lite varma fantasier och drömmar är inte samma saker som vad man verkligen vill i livet, eftersom drömmar oftast är väldigt romantiserade och verklighetsfrånvända. Jag tänker på min egen bo-på-landet dröm, den innefattar såklart att plocka äpplen i trädgården och dricka kaffe på verandan i morgonrock. Den innefattar inte mörkret, och att skotta.. Lite så blir det ju med barn också, att det verkar mysigt att ha en 4-åring i pyjamas som somnar i famnen på en framför TV:n. Men skrik, VAB, snor, blöjbyte och det oändliga klängandet är inte inräknat i i dessa dagdrömmar.

 

[Petruska]

Verkligen. Lite varma fantasier och drömmar är inte samma saker som vad man verkligen vill i livet, eftersom drömmar oftast är väldigt romantiserade och verklighetsfrånvända. Jag tänker på min egen bo-på-landet dröm, den innefattar såklart att plocka äpplen i trädgården och dricka kaffe på verandan i morgonrock. Den innefattar inte mörkret, och att skotta.. Lite så blir det ju med barn också, att det verkar mysigt att ha en 4-åring i pyjamas som somnar i famnen på en framför TV:n. Men skrik, VAB, snor, blöjbyte och det oändliga klängandet är inte inräknat i i dessa dagdrömmar.

Nej, det är ju väldigt sällan en vill ha alla aspekter av det en vill ha, så att säga.

 

[Voeux]

Usch, den där jäkla frågan alltså. Kan inte folk bara lägga ner? Sambon har en släkting som ALLTID frågar detta, med motiveringen att "om man inte frågar så får man ju inte veta" typ.
Alltså, OM det skulle komma ett barn så skulle de ju garanterat få veta, och så länge det inte kommer något barn så kan det finnas hundra olika anledningar till varför det inte gör det. Som jag inte tycker någon annan behöver ha att göra med så länge inte en själv aktivt vill prata om det.

Håller helt med. Ett par jag kände för några år sedan hade svåra problem att få barn, och flera missfall i rad. Det höll på att ta knäcken på dem. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger de måste fått frågan om barn under dessa år, då de var nygifta och kring 32-35. Hur hanterar man ens att sitta i ett socialt sammanhang och få frågan om barn med vetskapen om att man fick missfall för någon vecka sedan, igen..

Idag har de två friska flickor och jag är väldigt glad för deras skull.

 

[sthu]

Jag hänger mycket på en förskola. Barnen är från 1 år och uppåt. En del är verkligen urgulliga! (Och det säger jag som inte är alls barnkär, som "inte gillar" att umgås med barn). Så gulliga att jag nästan vill ha en egen. Men så börjar någon skrika, det ska krånglas med kläder och blöjor ska bytas..
Där nånstans inser jag att det inte är nåt för mig.
Jag kan inte se mig själv som mamma. Men samtidigt lider jag av samma sak som många andra, man "ska" ha barn och familj.
Jag har alltid varit säker på att jag inte vill ha barn och leva familjeliv. Men ibland gnager det i mig att jag står utanför när "alla" jämnåriga skaffar familj. Ska jag skaffa barn bara för att bli en del av ett sammanhang?

Nej.

 

[lil-sis]

Jag, till skillnad från flera andra här inne som stressar, är verkligen på gränsen nu om jag ska få barn eller inte. Jag har varit osäker hela mitt liv. Fyller 41 år i början på maj. Jag har ingen barnlängtan, vilket jag tror att man ska ha för att det ska bli riktigt bra. Men jag är ingen barnhatare heller. Frågan är om jag verkligen behöver egna barn?! Vad ska jag ha de till?

Rent egoistiskt så förstår jag inte riktigt poängen med barn och ingen av alla de föräldrar jag frågat har ett bra svar, om ens något svar. Det är verkligen inte prioriterat att skaffa barn. Men kommer jag att ångra mig om 10 år? Samtidigt kan jag tycka att det skulle vara jättekul med en avkomma som red, så jag kunde köpa fina ponnyer, tävla, avla och hålla på. Men det där är ju mitt intresse och det finns inga garantier för att eventuell avkomma ens gillar hästar och vill rida. Och jag vill ju inte tvinga mina barn att rida.

Sen tvivlar jag inte på att jag skulle bli en bra förälder. Å andra sidan tycker jag att vår relativt nyinköpta valp stundtals är görjobbig och jag ropar på sambon att hon bara är hans valp när hon ballar ur på riktigt och jag inte riktigt orkar!

Jag vet inte. Och medan jag inte vet så blir det ju inga barn gjorda. Tiden tickar ju bara på. Men jag lever inget dåligt liv och jag känner inte att någonting behöver ändras för att jag ska bli lyckligare. Jag tror inte att jag hade mått bättre eller blivit lyckligare av att skaffa barn, men som sagt, det är ju bara en teori, eftersom det inte är satt i praktiken.

Du kan låna någon annans barn att vara ponnymorsa åt, finns nog många frivilliga. Så kan du lämna tillbaka barnet all övrig tid. Win-win

 

[Voeux]

Jag, till skillnad från flera andra här inne som stressar, är verkligen på gränsen nu om jag ska få barn eller inte. Jag har varit osäker hela mitt liv. Fyller 41 år i början på maj. Jag har ingen barnlängtan, vilket jag tror att man ska ha för att det ska bli riktigt bra. Men jag är ingen barnhatare heller. Frågan är om jag verkligen behöver egna barn?! Vad ska jag ha de till?

Rent egoistiskt så förstår jag inte riktigt poängen med barn och ingen av alla de föräldrar jag frågat har ett bra svar, om ens något svar. Det är verkligen inte prioriterat att skaffa barn. Men kommer jag att ångra mig om 10 år? Samtidigt kan jag tycka att det skulle vara jättekul med en avkomma som red, så jag kunde köpa fina ponnyer, tävla, avla och hålla på. Men det där är ju mitt intresse och det finns inga garantier för att eventuell avkomma ens gillar hästar och vill rida. Och jag vill ju inte tvinga mina barn att rida.

Sen tvivlar jag inte på att jag skulle bli en bra förälder. Å andra sidan tycker jag att vår relativt nyinköpta valp stundtals är görjobbig och jag ropar på sambon att hon bara är hans valp när hon ballar ur på riktigt och jag inte riktigt orkar!

Jag vet inte. Och medan jag inte vet så blir det ju inga barn gjorda. Tiden tickar ju bara på. Men jag lever inget dåligt liv och jag känner inte att någonting behöver ändras för att jag ska bli lyckligare. Jag tror inte att jag hade mått bättre eller blivit lyckligare av att skaffa barn, men som sagt, det är ju bara en teori, eftersom det inte är satt i praktiken.

Själv hoppas jag att mina framtida barn väljer en billigare hobby Fast å andra sidan, stallet är ju sjukt mysigt

Jag tror för övrigt inte att det finns något bra svar på varför man ska eller inte ska skaffa barn. Inte ens jag som velat ha barn i 10 år nu har ett bra svar på den frågan. Jag tror att känner man att man vill, så känner man att man vill, och tvärtom. Det är nog (oftast) inget beslut grundat på logik och argument. Vill man så kommer inga argument om bajsblöjor, tid, bundenhet, kräks, logistik, ekonomi och inskränkt frihet att bita. Vill man inte så spelar det ingen roll att det är mysigt och att man har familj när man blir gammal.

 

[Eloise]

Usch, den där jäkla frågan alltså. Kan inte folk bara lägga ner? Sambon har en släkting som ALLTID frågar detta, med motiveringen att "om man inte frågar så får man ju inte veta" typ.
Alltså, OM det skulle komma ett barn så skulle de ju garanterat få veta, och så länge det inte kommer något barn så kan det finnas hundra olika anledningar till varför det inte gör det. Som jag inte tycker någon annan behöver ha att göra med så länge inte en själv aktivt vill prata om det.

Exakt så, de kommer ju verkligen märka om det kommer ett. Senast vi fick frågan svarade jag helt frankt ”vi har sex varannan dag, varje månad, men det blir ändå inget. Har du något tips? Kanske ska vi knulla mer, vad tror du?”
Blev ganska tyst efter det