Något inbyggt mot svärmor?

Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Men där kan väl pappan göra sitt? Han kunde väl fråga svärmor och prata med allt om henne? Han vet väl vad som händer hemma med kvinnan som är gravid och han väl också frågor som han kan ställa henne?

:bow:
Åh tack för de orden! Jag hade ett samtal med en person som påstod att "bli farmor är något helt annat än att bli mormor. Man kan inte alls få samma nära kontakt. Mamman vänder sig ju till sin mor med funderingar. Och sen när hon är hemma med barnet så är det ju mormor som blir personen som träffar barnbarnet mer." Och jag opponerade mig och sa att det väl ändå måste vara mannen (hennes son) som har "ansvaret" för kontakten med hans barn. I första hand åtminstone. Självklart har jag en närmare kontakt med MIN egen mamma. Men; sambon har förstås en närmare kontakt med SIN mamma.

(Ännu en orsak att dela på föräldraledigheten förresten... då är ju pappan hemma halva tiden och kan då tillse att farmor o farfar får regelbunden kontakt med barnet under hans hemmatid).

För övrigt träffar jag själv min svärmor mer än mamma. Av det enkla faktum att svärmor bor närmare. Hon träffar barnbarnet säkert 5-6 dagar per vecka. Och det går prima. Jag har inga problem med henne alls måste jag säga. Visst kommer det ngn kommentar jag funderar på ibland, men det är sällsynt. Och hon älskar verkligen sitt barnbarn!
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Jag tycker att både mamman och pappan har ett ansvar för att barnen får träffa båda pappans och mammans föräldrar. Både jag och min sambo har varit noga med att våra föräldrar ska få rätt "lika" tillgång.
Däremot så har varje part ett större ansvar gentemot sina egna föräldrar, speciellt om det uppstår problem.
Det gör mig förvånad att det är så många trådar man läser om där parterna gjort slut med någon av deras föräldrar när man fått barn.
Det finns säkert fullgoda skäl i många fall men det gör mig ändå beklämd att många gör det valet, i vissa fall verkar ena partern ha tagit ett väldigt litet ansvar mot sin egna föräldrar, mycket kan lösas med bättre kommunikation.
För att förtydliga är detta inget påhopp mot de som har fullgoda skäl att ransonera eller helt ta avstånd från sina eller sin partners föräldrar.
Men det verkar ske rätt lättvindigt i vissa fall man läser om (man har dock sällan mer än en "sida" man får information ifrån.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Jag har också världens gulligaste svärmor men jag minns i början när vi fått vår dotter och var där och hälsade på och jag skulle amma. Jag blev jätte irriterad på att hon tog sån tid på sig innan hon lämnade mig ifred. Hon skulle ju bara vara snäll och kolla att jag hade det bra och hade allt jag behövde men jag ville bara att hon skulle gå.

Ang BB så kan ju din sambo ta med bebisen utanför dörren och visa upp honom/henne. Du behöver ju inte följa med. Det var samma på vårt BB med besöksförbud och det är jag glad över för jag hade inte orkat med något besök. Blodbrist och ont som tusan i underlivet. Hade även gjort klart för föräldrar mm att de fick vänta tills vi sa till innan de kom på besök hemma. Svärmor ringde ändå och frågade om hon fick komma första dagen vi var hemma men jag sa nej och hon förstod det så det var skönt. När skruttan var en vecka gammal orkade jag med första besöket. Det tog tyvärr så lång tid innan jag hade repat mig så mycket att jag kunde gå hyffsat och amning mm funkade och det är inte så kul om man har massa folk hemma när man behöver extra lugn och ro för att få igång amning.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Jag tycker att både mamman och pappan har ett ansvar för att barnen får träffa båda pappans och mammans föräldrar. Både jag och min sambo har varit noga med att våra föräldrar ska få rätt "lika" tillgång.
Däremot så har varje part ett större ansvar gentemot sina egna föräldrar, speciellt om det uppstår problem.
Ja, det är väl ungefär det jag också anser. Kanske uttryckte jag mig luddigt, men jag menar också att i första hand har sambon ansvar (om man nu kan kalla det så egentligen) gentemot sina föräldrar och jag mot mina. Men; naturligtvis så är det väl i bådas intresse att vårt barn får en bra kontakt med alla sina far- och morföräldrar.

Det gör mig förvånad att det är så många trådar man läser om där parterna gjort slut med någon av deras föräldrar när man fått barn.
Det finns säkert fullgoda skäl i många fall men det gör mig ändå beklämd att många gör det valet, i vissa fall verkar ena partern ha tagit ett väldigt litet ansvar mot sin egna föräldrar, mycket kan lösas med bättre kommunikation.
visst är det tråkigt att det blir så. Men; mest tråkigt är det därför att det i regel bottnar i någon slags usel relation mellan det vuxna barnet och dennes föräldrar. För; om det finns en hyfsat normal vuxenrelation så behövs det ju inte "göras slut". Det mest tragiska är väl att någonstans har ju förmodligen far- eller morföräldrarna varit rätt så ... tja, usla föräldrar på något sätt.:crazy: Annars skulle ju aldrig ett vuxet barn känna att det är nödvändigt att säga upp relationen.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

visst är det tråkigt att det blir så. Men; mest tråkigt är det därför att det i regel bottnar i någon slags usel relation mellan det vuxna barnet och dennes föräldrar. För; om det finns en hyfsat normal vuxenrelation så behövs det ju inte "göras slut". Det mest tragiska är väl att någonstans har ju förmodligen far- eller morföräldrarna varit rätt så ... tja, usla föräldrar på något sätt.:crazy: Annars skulle ju aldrig ett vuxet barn känna att det är nödvändigt att säga upp relationen.

Man får ju hoppas att det är så (ja, inte hoppas men du förstår nog vad jag menar- att det verkligen finns en anledning) men ibland har jag fått känslan att det är ena parten som är överkänsling (oftast mamman) och så har det gjorts slut med pappans föräldrar (trots att de har bra kontakt) p.g.a. att sonen varit för "mesig".

Men jag har inget direkt belägg för mina påståenden förutom det man läser på internet och det kan ju vara vinklat hursomhelst....:angel:
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Man får ju hoppas att det är så (ja, inte hoppas men du förstår nog vad jag menar- att det verkligen finns en anledning) men ibland har jag fått känslan att det är ena parten som är överkänsling (oftast mamman) och så har det gjorts slut med pappans föräldrar (trots att de har bra kontakt) p.g.a. att sonen varit för "mesig".

hmm, ja, kanske kan jag också påminna mig någon enstaka situation jag hört om där det känts så. Och som du säger: det handlar nog ofta om att sonen/mannen inte kan göra klart för sin respektive att han VILL ha kontakt med sina föräldrar.

Jag säger som någon annan sa: om det nu är helt odrägligt med svärföräldrarna, men ens respektive vill träffa dem så kan man ju faktiskt dela på sig. I vissa sociala sammanhang kanske det känns konstigt att göra det och då kanske man kan "offra sig" de få gångerna det kan röra sig om. Men till vardags så är det ju inget som hindrar att den ena parten (tillsammans med barnet/barnen) besöker sina föräldrar på egen hand.

Personligen har jag svårt att någonsin drömma om att begära att min sambo ska göra slut med sina föräldrar eller syskon för att JAG tycker de är jobbiga/irriterande eller faktiskt inte ens om de vore smått elaka mot mig någon gång ibland. Det ska vara en RIKTIGT stor grej för att jag ska tycka att sambon måste sluta umgås med sin familj för att jag inte gillar/trivs med dem (och de med mig). Däremot kan ju JAG undvika dem om jag absolut inte kommer överens med dem.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Jag tror dessutom att det är nyttigt för pappan att åka iväg och träffa sina föräldrar själv med barnet. Jag kan lätt tänka mig att det förväntas att mammorna ska vara... Jag vet inte hur jag ska säga, men liksom ansvarig.

En gång gav min sambo blommor till hans brors fru. Hon vänder sig direkt till mig och frågar om snittning etc. Krasst att jämföra barn och blommor ;) Men det är ju ändå ett sådant djupt inrotat mönster vi har om vem som är ansvarig för vad...

Jag utgår från att jag har en hormonknäpp eftersom att jag vanligvis inte känner så här ;) Men jag ska helt klart tänka på det att pusha pappa till att ta egna beslut och eget ansvar själv med barnet, inte bara när han är pappaledig utan direkt det finns chans. Jag har inget sådan kontrollbehov att jag allt måste vara med och se att allt går "rätt" till. Jag litar på min sambo. Han är smart och klok :love:
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Jag utgår från att jag har en hormonknäpp eftersom att jag vanligvis inte känner så här ;) Men jag ska helt klart tänka på det att pusha pappa till att ta egna beslut och eget ansvar själv med barnet, inte bara när han är pappaledig utan direkt det finns chans. Jag har inget sådan kontrollbehov att jag allt måste vara med och se att allt går "rätt" till. Jag litar på min sambo. Han är smart och klok :love:

Ja, det har varit min målsättning också. Och ändå stod jag här för senast en vecka sen och klagade på sambon som satte sig ner i soffan med vår då mycket ledsna bebis och försökte stoppa nappen i hans öppna, skrikande mun. Innan hade han gått omkring med sonen och då var han något lugnare (men grät även då). Så; när han satte sig så tyckte jag liksom att han inte gjorde tillräckligt för att trösta. Så.. jag gnällde/klagade på honom och sa "Om du inte tänker resa dig upp så kan jag lika gärna ta honom jag så att han får tröst!"
:crazy:

Sen pratade vi om saken efteråt och redde ut. Jag fick förklara att det riktigt SKÄR i mig när/om han är sådär otröstligt ledsen (det är dock sällan han är sån). Och när då sambon liksom avslutade det som jag tyckte fungerade (stå upp och bära runt honom) så tyckte jag att han gjorde helt FEL och liksom ignorerade ledsenheten. Och sambon fick förklara att han helt enkelt inte klarade bära runt på honom mer (han har en kronisk ryggskada som gör sig kännbar). Så vi lärde oss båda: jag ska inte bli irriterad/förbannad så himla snabbt och han ska säga till att det faktiskt handlar om hans ryggont.

Det bästa är att sambon får vara själv med sonen. För då KAN inte jag vara där och "lägga mig i". Jag gör det nog väldigt sällan, men det blir lätt så att jag tar över ibland. Eftersom jag är hemma med honom nu (sambons tur kommer senare) och helt enkelt har lättare att trösta honom. Jag har ju dessutom alltid bröstet att ta till! Och sonen blir i regel snabbare tyst i min famn.

Sambon kände sig lite värdelös när sonen hade en liten grinperiod för någon vecka sen. Men jag sa till honom att ju mer han grinar/är ledsen hos dig; desto MER ska du försöka ta hand om tröstandet. Grejen är bara att jag helst inte ska vara där. Det skääär i mig när han skriker ledset. Jag har så svårt att låta bli att gå dit och bara "ta" honom - vi vet ju båda att det fungerar direkt då. Men då gör jag mig ju ännu mer "oumbärlig" och det är INTE bra.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

. Det ska vara en RIKTIGT stor grej för att jag ska tycka att sambon måste sluta umgås med sin familj för att jag inte gillar/trivs med dem (och de med mig). Däremot kan ju JAG undvika dem om jag absolut inte kommer överens med dem.

:bow: Jag håller helt med dig i ditt resonemang!:bow:
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Där tror jag att det är en fördel att ha två barn. Det är tufft att trösta två st ledsna samtidigt så det blir väldigt naturligt att man tar "varsin". Vilket gör att både mamman och pappan lär sig hur man tröstar bäst.
Sedan tror jag att det är livsviktig att hela tiden kommunicera, att stötta varandra när man känner sig värdelös som förälder och undrar hur man skulle ha gjort annorlunda samt att kunna säga ifrån och även ta till sig kritik när/om partnern tycker att man agerat fel.

Det är väldigt skönt att redan från början ha rätt lika värdegrunder, jag tror det skulle bli väldigt tufft att uppfostra barn ihop med någon som tänker helt (och själv är uppfostrad helt annorlunda) annorlunda än en själv.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Exakt!!! Jag vet att jag kommer att vara där och "rätta till". Jag ska verkligen försöka... Och som sagt så är det lättare om de får vara ifred och han "tvingas" till det.

Jag läste en jättebra sak en gång om att det spelade väl ingen roll om barnet fick fula kläder på sig, bara pappan löste problemet och det var nyttigt att läsa - jag minns det ju tydligen fortfarande ;) Ja nu var ju artikeln längre än så, men andemeningen i alla fall.
 
Sv: Något inbyggt mot svärmor?

Sedan tror jag att det är livsviktig att hela tiden kommunicera, att stötta varandra när man känner sig värdelös som förälder och undrar hur man skulle ha gjort annorlunda samt att kunna säga ifrån och även ta till sig kritik när/om partnern tycker att man agerat fel.

:bow:
Håller med!!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 974
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Barnlängtan börjar komma ikapp mig och huvudet börjar snurra… Det som snurrar mest för tillfället är mina rökande svärföräldrar. Som...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
8 493
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
31 317
Senast: Elendil
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 226
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp