Är gubben någon du känner? Håller med om att det är så jäkla fel, vi är vuxna och har precis som du skriver kämpat hela vårt liv med det, jag har tränat upp vissa saker som att jag inte pratade med någon utanför familjen eller närmsta kompisarna när jag var barn/ungdom, det var liksom helt nödvändigt att lära mig och har nu inga problem alls med det, pratar för mycket istället
men andra saker är fortfarande så svåra och jag kan skämmas över det men det är så dubbelt.
Jag kan på ett sätt vara "stolt" över autismen för att jag tänker annorlunda och jag tror att olika sätt att tänka är viktigt i samhället, men mest är det något väldigt svårt och jobbigt i mitt liv som bidrar till ett stort lidande, det försvårar så mycket och jag hatar att jag liksom har svårt för saker och mår så dåligt och vill bara fungera "normalt" och när någon vill "fixa" mig som den där gubben du träffade blir jag väldigt ledsen.
När folk säger till mig att jag ska sluta tänka på ett visst sätt, lägga av med det jag tänker eller gör, att jag ska agera eller tänka annorlunda, att jag skapar problem där det inte finns något problem, att jag överdriver eller missförstår och att jag är så jobbig för att jag vill kunna planera saker, att jag vill veta exakt hur saker ska vara, att jag har så sjukt mycket tvång och att allt måste vara som alltid eller följa dom tvången jag har just då eftersom vissa kan variera lite, att jag inte är flexibel, att jag ska släppa saker och gå vidare och inte älta dagar, veckor, månader och år osv osv blir jag sjukt ledsen, skulle jag liksom välja att det ska var så här? Fattar dom inte mitt lidande och ångest?
Det gäller i vården och väldigt mycket i vardagen av vissa vänner och familjen, pappa gillar att komma med dom kommentarerna men inte bara han utan väldigt många fler.
Jag har gått i terapi sen 2005 dvs 14 år och vården i alla år sagt att jag ska gå i KBT, dvs att ändra på tankarna för att ändra känslor och beteenden. Men det har ju aldrig hjälpt, jag kan INTE ändra tankarna, dom är en del av autismen, att man inte kan det, så är det för mig i alla fall jag kan inte tala för alla med AST. Så ur tusan tänker en gubbe att du ska bi hjälpt av att prata med honom? Nej det är inte ok men tror att han menade väl så om det går så kan du kanske fokusera på det? Jätte svårt jag vet men kanske båda tankarna får finnas? Både kränktheten och förståendet av att han menade väl? Inte ta bort något, inte ändra något?
Asperger/autism är inte som att ha "andra" psykisk problem (inte att dom är mindre värda för varje persons lidande är lika mycket värda och lika svåra). Jag tycker det är sjukt, sjukt dålig kunskap om hur man hjälper personer med AST inom psykiatrin. Och kunskap att det ens finns bland tjejer.
Det enda som hjälpt är ACT Acceptance and commitment therapy som handlar om att acceptera att tankar och känslor finns men jag behöver inte agera på dom, dom får finnas där. Att acceptera och inte försöka ändra på dom och det har känts skönt, det är liksom ok att känna som jag gör. När jag bodde på behandlingshemmet gång nummer 3 så skrev dom in aspergern som en försvårande faktor i behandlingen av anorexin.
Lite OT jag vet men gick igång lite på det här för jag blir så frustrerad att man kämpar och kämpar och alla vill ändra på en, låt mig vara, lugna mig och hjälp mig när jag inte förstår och ber om hjälp eller när dom märker att jag inte hänger med men gör det med omtanke och värdighet.
Litet tips på hur en sak inom vården som har hjälpt mig av dom två som faktiskt förstått att jag inte klarar det där med KBT och ändra hur jag tänker och känner och därmed hur jag fungerar och alla andra metoder förutom KBT som jag provat är att dom i förväg inför situationer som jag kan vara orolig för innan så har vi pratat om det och så har dom skrivit ner på papper hur jag kan tänka och agera i en viss situation när jag inte själv klarar att hantera det och så kan jag plocka fram den lappen när jag befinner mig i den situationen och se hur jag alternativt kan tänka och sen följa det som står på lappen fast det kanske inte är det jag själv förstår men jag vet att dom och jag diskuterat det innan och att lappen stämmer. Sen har jag själv fått få gå igenom och skriva alternativa sätt om hur jag ska hantera vissa situationer och läsa det när situationen uppstår.
En sista sak, när jag t.ex. befinner mig i terapi och pratar om jobbiga saker så förklarar jag om mina problem att jag har svårt med ögonkontakt och kommer försöka så mycket jag kan, då förstår dom. Kan även göra det med folk i vardagen som jag litar på.
