Jag är vegetarian, finns det mycket sådan mat? Kan man få tag på te och typ sådant som finns här som t.ex. cola zero, kan man köpa yoghurt? Vad finns det för bröd? Hur är kulturen, är det som i många länder att det är mycket försäljare och att dom liksom "tjatar" på en? Pratar många engelska?
Tack för svaren, har tänkt att jag ska läsa på lite om historien och det andra. Vi ska till Phu Quoc, är det turistiskt där?
Ja jag är infektionskänslig men det var ju inte det smet handlade om, huruvida jag har anorexi eller inte. Hur tusan kan man säga så till någon som är jätte ledsen och orolig för att ens farfar ska dö utan att man fått träffa honom? Och varför, varför detta fokus från henne på om man är sjuk eller inte? Hon tror att allt man gör handlar om uppmärksamhet trots att hon själv har både bulimi och gravt självskadebeteende och borde förstå.
Du överreagerar verkligen inte, sådär beter sig inte en riktig vän. Jag hade blivit jätteledsen om jag berättat om något positivt som hänt och bara fått syrlighet till svar, och ännu ledsnare om jag visat mig sårbar (berättat om oro kring anhörig, t ex) och fått det slängt i ansiktet att det bara är något jag gör för att få uppmärksamhet. Och förresten, vad är det som är så fel med att vilja få lite uppmärksamhet? Hatar det där jantetänket som vissa har för sig.
För mig låter det som att din så kallade vän projicerar en del av sina problem på dig, typ att hon tycker att du har gjort fler framsteg i din behandling, och så blir hon osäker och vill trycka till dig. Tyvärr fungerar det inte så att man automatiskt får förståelse av andra för att man har samma typ av problem, utan snarare kan det bli en slags negativ dynamik där man bara får fram det värsta ur varandra.
Det tror jag är en jättebra idé att prata lugnt om det vid ett annat tillfälle.
Jag önskade att det gick, säger jag att jag inte klarar att prata då så får jag till svar " Men när ska vi prata då? Det passar ju aldrig och du vill aldrig prata om det. Du tar det inte på allvar." Problem är ju inte att jag inte förstår vad dom menar utan att jag inte vet hur man hanterar situationen och att det egentligen vore bättre om dom lyssnade på mig och försökte förstå mig när jag inte klarar vissa saker. Jag har liksom försökt hela livet att anpassa mig efter dom men efter 31 år borde dom ju inse att det inte går, att det finns situationer jag inte alltid förstår och att jag inte vet hur jag ska agera. Jag har svårt/omöjligt att ändra mina tankar som alla terapeuter säger, det går inte. Det jag vill jobba med är att acceptera att dom finns men inte agera på dom och jobba på att förstå vad jag faktiskt känner eller vill.
Acceptans är bra, det jobbar jag också med i många saker i min vardag men måste nog ta in det i det här också, tack för påminnelsen. Jag kan liksom inte veta allt nu och ska försöka att inte vara för på med familjen för att planera allt för jag vet att dom bara blir irriterade.
Jag har aldrig tyckt om att resa, och även kortare turer gör mig totalt slutkörd i flera dagar efteråt. Jag har mycket få positiva minnen av familjesemestrarna som barn, just för att det var så jobbigt att få vardagsrutinen uppsliten och behöva vara i en massa okända miljöer där jag inte kan påverka mängden intryck jag måste utstå, och inte heller kan släppa allt och bara åka hem när jag ledsnar. Det är precis samma nu i vuxen ålder, med den markanta skillnaden att jag som tur är bestämmer själv om det blir något resande alls.
Det här med att inte kunna åka utomlands är inte något som grämer mig nämnvärt, däremot hatar jag att jag inte pallar att åka mer än några mil hemifrån eftersom jag söker hund (med minimal framgång, kan tilläggas) och alla bra uppfödare verkar bo långt, långt ifrån...
Särskilt eftersom jag inte känner mig bekväm att berätta om min diagnos sådär i en första kontakt eller strax därefter, för jag har råkat ut för att det bara gör att människor vädrar sina fördomar istället för att tänka "aha, då vet jag varför den här personen eventuellt beter sig lite annorlunda" och i övrigt behandla mig som vilken valpspekulant som helst.
Ja usch och fy för resandet, det spelar som sagt inte alltid någon roll hur långt det är eller hur länge, jag har en kompis som bott i Stockholm i 12 år och jag har har bara hälsat på henne en gång för 8 år sedan. Hon var mina allra bästa vän under större delen av min uppväxt och jag tror min reseångest och tanken på att jag kanske måste sova över gör att vänskapen runnit ut i sanden, jag har förstört det hela känns det som. Samtidigt går det ju åt båda hållen, hon har hälsat på någon gång varannat år när hon besökt sin mamma men nu har hon inte varit här på ca 4 år.Usch, alla kontakter som på något sätt blandar in Försäkringskassan är hemskt obehagliga för mig, så jag förstår att du är rädd. Håller tummarna för att det går bra och att ni får till en vettig lösning. Jag ska snart till läkare själv för att få nytt intyg för förlängning av sjukpenning, men jag har träffat läkaren förut och upplevde henne som bra så jag hoppas att det ska gå smidigt.
Tyvärr inte, eftersom en stor del av problemet är resavståndet i sig och allt omak som uppstår kring att åka iväg ens bara över en eller två dagar. Och tänk om man kommer dit och upptäcker att det inte alls var en uppfödare man vill köpa hund av, då har man förbrukat all den där energin i onödan och då kommer ångestanfallen som på beställning, för jag kan inte sluta tänka på hur många gånger till det ska vara nödvändigt att genomlida skiten för att hitta rätt...
Att ha med mig någon som moraliskt stöd kommer att bli nödvändigt oavsett vilken uppfödare det blir, eftersom jag blir så hemskt nervös inför nya sociala kontakter, speciellt såna där jag känner att jag blir bedömd, typ duger jag som valpköpare eller ej...? Det är ett gissel.
Vi har ju ett helt hundforum här på Buke men det här är tankar jag verkligen inte är bekväm med att ta upp där, för jag är rädd att jag skulle få ungefär samma svar som jag fått av vissa irl, "håll dig till katt istället". Eller diverse svar som liknar de fullkomligt oförstående i den där andra tråden om diagnosers vara eller icke vara.
Tack liksom, jag har ju bara drömt om hund i hela mitt liv men har oturen att ha farthinder så då ska jag skita i alltihop, eller...?
och hon sa att jag var en otroligt intressant människa, konstig svarade jag. Det behöver inte vara något fel med det, jag är speciell och utmärker mig från andra hon träffat sa hon, men på ett väldigt bra och intressant sätt.
