Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Jag blir lite nyfiken här. Hur hanterar din mamma att du frågar henne om alla dessa grejer? Har ni pratat något om det? Och det där låter jätteilla nu när jag läser det men det jag är nyfiken på är mer om hon intar en roll som mamma och faktiskt tar beslut och om hon faktiskt vill råda dig till något eller om målet är att du ska ta besluten själv med hjälp av hennes frågor om din vilja så att säga.

Det är väldigt intressant att läsa om de här sakerna då jag i min omgivning har ett flertal med den typen av diagnoser. Alla är ju olika såklart, ämnet är ju extremt brett, men en eller ett par av dessa är inte jättelångt ifrån så som du beskriver dig själv. Jag väljer att inte prata med personen/personerna om det om det inte är något den eller de lägger fram själv så det känns fint att få en annan vinkel än den jag själv ser från min sida så att säga.

Det är lite olika, oftast säger hon att det bara är jag som kan avgöra dom sakerna jag frågar om men andra gånger brukar hon säga vad hon tycker och säga att det jag tänkt göra eller säga inte passar in och blir fel. Både mamma och pappa kommenterar vad jag handlar, äter och vilka kläder jag har osv. Att jag ska göra annorlunda.

Ofta kan det bli i efterhand också, att både mamma och pappa kan ifrågasätta varför jag gjorde på ett visst sätt och det gör mig ledsen och som att jag är värdelös som aldrig kan göra rätt, dom vill att jag tar beslut men när jag gör det får jag skäll. Så det skiljer sig lite från gång till gång, det är som att dom vill att jag ska ta egna beslut och bestämma själv men sen lägger dom sig i i alla fall både när jag frågar eller efteråt.

 

[Qelina]

Jag tror inte att de som använder uttrycket riktigt tänker allt det där medvetet. Men så gissar jag i alla fall att man ska förstå hur det kommer sig att man säger så med ungefär den betydelsen.

Ang. solhatten. Jag menade inte i en sådan situation som ditt exempel med äkta missförstånd. När man har sådana ord som kan hänvisa till olika företeelser (en växt eller en riktig hatt) så går det att medvetet använda det för skämt. Utan att det ens sker något riktigt missförstånd först. Man låtsas på ett helt alvarligt sätt som att det är feltolkningen som är den riktiga. Och när båda vet, att man vet, att det inte är så (typ) blir det roligt. Vi sysslar mycket med den typen av vändningar på olika språkliga och logiska formulering i min familj. T.ex. meningar med syftningsfel går det att göra på samma sätt. (vad svårt det blev att förklara, hoppas du förstod lite mer i alla fall)

Oj vad svårt att förstå, får läsa några gånger och se om jag förstår mer. Klura lite på det, det känns helt främmande för mig.

 

[Amha]

Det är lite olika, oftast säger hon att det bara är jag som kan avgöra dom sakerna jag frågar om men andra gånger brukar hon säga vad hon tycker och säga att det jag tänkt göra eller säga inte passar in och blir fel. Både mamma och pappa kommenterar vad jag handlar, äter och vilka kläder jag har osv. Att jag ska göra annorlunda.

Ofta kan det bli i efterhand också, att både mamma och pappa kan ifrågasätta varför jag gjorde på ett visst sätt och det gör mig ledsen och som att jag är värdelös som aldrig kan göra rätt, dom vill att jag tar beslut men när jag gör det får jag skäll. Så det skiljer sig lite från gång till gång, det är som att dom vill att jag ska ta egna beslut och bestämma själv men sen lägger dom sig i i alla fall både när jag frågar eller efteråt.

Vilket tokigt agerande av dem. Lättare sagt än gjort men försök vara stolt över de beslut du lyckats ta själv, även de som kanske inte var så bra i slutändan. Även om det gick tokigt har du säkert lärt din något som är bra att ha med sig till nästa gång

Jag är urdålig på att bara luta mig tillbaka och se saker som lärdomar men jag försöker och ärligt talat finns det ju en poäng med det hela. sen ska man ju hålla sig inom lagen osv men den delen är ju så gott som uppenbar

 

[Tonto]

Autism leder ju ofta till/ har koppling till psykiska sjukdomar. Några svarade på frågan om andra diagnoser men jag tänker mer exakt nu, är det fler som har ätstörningar också? Tänker inte bara på anorexi utan även bulimi/uns/hetsätning?

Är det också fler som har massor av tvång och att saker ska göras på ett visst sätt för annars går det inte att koncentrera sig på annat och allt bara känns fel i hela kroppen?

Bara ett litet exempel av alla tusen jag har, jag kan t.ex. inte äta ur en djup tallrik, det går bara inte så jag måste äta ur en skål, det blev till och med inskrivet i mitt matschema som jag har när jag är inlagd på sjukhuset (har ett färdigt matschema som dom använder varje gång jag är inlagd och finns i mina journaler så det bara är att plocka fram vilket i sig är väldigt tragiskt att det ens ska vara så att det alltid finns förberedelse ifall jag blir inlagd) Samma här hemma, det går bara inte och i till olika saker och i olika perioder är det bara en viss skål som går, så jag köper alltid på mig ett lager ifall någon går sönder eller står i diskmaskinen.

Jag kan inte heller äta med matsked eller tesked utan måste ha en sådan där lång lattesked men det räcker inte med att skaftet bara är långt och har teskedsstorlek på själva skeden, den måste dessutom kännas på rätt sätt i handen, vet inte hur många olika modeller jag provat och hur mycket pengar jag lagt ut på det och vilken jakt det varit men har hittat den ultimata nu.

Eller när jag får se på vilken serie eller program, jag kan inte bara sätta på Netflix/Viaplay/SVT play och se vad jag vill. Det måste vara olika program vid olika specifika tider. Det måste dessutom kännas helt "rätt" just då så jag scannar igenom alla playkanaler och tv-tablån i evigheter för att hitta den perfekta serien för rätt tillfälle.

Allt måste kännas rätt, i 8 av 10 fall går jag från affären utan att ha lyckats köpa frukt för att den måste kännas perfekt, se ut på ett visst sätt, ha en viss hårdhet osv.

Blir galen på allt

Jo jag har lite störningar runt maten.

Jag äter inte uppvärmd mat, typ lunchlåda på jobbet, blir faktiskt äcklad av att äta det. Sedan så vill jag inte sitta bredvid någon när jag äter på jobbet. Känns sjukt jobbigt när folk kollar på vad jag äter.

Har vissa koppar och typer av tallrikar som jag föredrar att äta ifrån. Vissa maträtter måste ätas med gaffel och vissa med sked. Gärna tesked.

 

[avslutat medlemskap]

Det är lite olika, oftast säger hon att det bara är jag som kan avgöra dom sakerna jag frågar om men andra gånger brukar hon säga vad hon tycker och säga att det jag tänkt göra eller säga inte passar in och blir fel. Både mamma och pappa kommenterar vad jag handlar, äter och vilka kläder jag har osv. Att jag ska göra annorlunda.

Ofta kan det bli i efterhand också, att både mamma och pappa kan ifrågasätta varför jag gjorde på ett visst sätt och det gör mig ledsen och som att jag är värdelös som aldrig kan göra rätt, dom vill att jag tar beslut men när jag gör det får jag skäll. Så det skiljer sig lite från gång till gång, det är som att dom vill att jag ska ta egna beslut och bestämma själv men sen lägger dom sig i i alla fall både när jag frågar eller efteråt.

Jag tycker det låter som att dina föräldrar har ett kontrollbehov eller fortfarande ser dig som den där 6-åringen som ska uppfostras, när du gör på ditt sätt och det funkar så är det ju rätt för dig.

Idag spacklar jag tex. skivskarvar på gipsskivor med helt fel teknik enligt målarna men resultatet blir bra och det funkar för mig, dessutom funkar det bra och går snabbt. Jag anser att det finns många sätt att ta sig till målet och funkar det så kör på oavsett vad andra tycker eller tänker.

 

[Raderad medlem 120709]

Autism leder ju ofta till/ har koppling till psykiska sjukdomar. Några svarade på frågan om andra diagnoser men jag tänker mer exakt nu, är det fler som har ätstörningar också? Tänker inte bara på anorexi utan även bulimi/uns/hetsätning?

Jag har ingen ÄS-diagnos, men har definitivt tendenser till hetsätning, framförallt när jag är stressad och har ångest (väldigt mycket på sistone, det kan vi tacka strul med Försäkringskassan och oordning på min dagliga verksamhet för ). Det var värst i tonåren - i vuxen ålder har jag istället gått över till att växla mellan perioder av hetsätning och perioder då jag knappt får i mig mat alls, inte ens mat jag gillar.

Utöver det så finns det väldigt mycket jag inte mäktar med att äta, pga att smak eller konsistens känns helt fel, men det är ju tydligen jättevanligt hos autistiska och räknas till de perceptionsskillnader typiska för spektrumet. I vilket fall som helst gör det att jag starkt ogillar att äta bland andra, eftersom man som vuxen "ska" äta allt, och det blir ett himla tjat och trugande från en del om de märker att man inte tar av allt som bjuds. Det känns väldigt nedlåtande, ungefär som att jag bara är ett tjurigt barn som kommer gilla om jag smakar tillräckligt många gånger... att jag faktiskt blir spyfärdig av vissa smaker och konsistenser, det räknas tydligen inte alls.

 

[Miedo]

Jag tror också på att vrida ironin ett varv till.
Jag är inge bra på ironi egentligen. Jag förstår oftast när folk är ironiska, men några sekunder för sent och jag kommer aldrig på nått "normalt" ironiskt svar. Jag har nog svårt att se vad skämtet är, om skämtet inte helt enkelt är att jag inte förstår.
Jag brukar helt enkelt svara bokstavligt. Menade de det bokstavligt så funkar det och om de svarar
"Men det var ju ett SKÄMT" kan jag ju bara svara "Jag skämtade också", dvs nu är det de som inte fattar skämtet.. =D Samtidigt så driver jag väl lite med min egen personlighet. På det hela taget rätt kul, men bara för de som känner mig tillräckligt väl.
Är det kul då rent objektivt? Kanske kan det bli roligt absurt för en utomstående betraktare. Men ärligt talat är det mer hantering än skämtande från min sida.

Och fortsätt skriva allihop, kul att tråden har vaknat igen!

Detta var ett genombrott för mig i högstadiet som gjorde många situationer mindre jobbiga. Initialt inte alls för att det var roligt utan det uppfattas helt enkelt som att jag hängde med på vad den andra menade direkt fast jag ofta inte processat klart förrän nästa gensvar...
Själv älskar jag ironi numera, fantastiskt underhållande med vänner och andra med liknande humor. Med människor jag inte känner tar det ett tag att lära mig läsa av vad de menar, och är ibland tveksamt om de förstår när jag är ironisk eller tror jag är seriös och dum i huvudet Vågar påstå att jag är rätt skärpt på att både förmedla och uppfatta när jag väl känner någon.

Det tog lång tid av utredning att ringa in vilken typ av diagnos som var aktuell. De var imponerade att jag klarat mig genom skolan och lärt mig kompensera så bra att svårigheterna sällan syns.

 

[gul_zebra]

Autism leder ju ofta till/ har koppling till psykiska sjukdomar. Några svarade på frågan om andra diagnoser men jag tänker mer exakt nu, är det fler som har ätstörningar också? Tänker inte bara på anorexi utan även bulimi/uns/hetsätning?

Är det också fler som har massor av tvång och att saker ska göras på ett visst sätt för annars går det inte att koncentrera sig på annat och allt bara känns fel i hela kroppen?

Bara ett litet exempel av alla tusen jag har, jag kan t.ex. inte äta ur en djup tallrik, det går bara inte så jag måste äta ur en skål, det blev till och med inskrivet i mitt matschema som jag har när jag är inlagd på sjukhuset (har ett färdigt matschema som dom använder varje gång jag är inlagd och finns i mina journaler så det bara är att plocka fram vilket i sig är väldigt tragiskt att det ens ska vara så att det alltid finns förberedelse ifall jag blir inlagd) Samma här hemma, det går bara inte och i till olika saker och i olika perioder är det bara en viss skål som går, så jag köper alltid på mig ett lager ifall någon går sönder eller står i diskmaskinen.

Jag kan inte heller äta med matsked eller tesked utan måste ha en sådan där lång lattesked men det räcker inte med att skaftet bara är långt och har teskedsstorlek på själva skeden, den måste dessutom kännas på rätt sätt i handen, vet inte hur många olika modeller jag provat och hur mycket pengar jag lagt ut på det och vilken jakt det varit men har hittat den ultimata nu.

Eller när jag får se på vilken serie eller program, jag kan inte bara sätta på Netflix/Viaplay/SVT play och se vad jag vill. Det måste vara olika program vid olika specifika tider. Det måste dessutom kännas helt "rätt" just då så jag scannar igenom alla playkanaler och tv-tablån i evigheter för att hitta den perfekta serien för rätt tillfälle.

Allt måste kännas rätt, i 8 av 10 fall går jag från affären utan att ha lyckats köpa frukt för att den måste kännas perfekt, se ut på ett visst sätt, ha en viss hårdhet osv.

Blir galen på allt

Jag har ingen ätstörning, men har definitivt ett stört ätbeteende. Har tampats i en jäkla massa år med känsloätande tex, det är inte förrän på senare år som jag kunnat sluta med det. Numera ser jag en del tendenser till att börja tröstäta igen (hela den här grejen med att ha bott på mammas soffa ett halvår tar knäcken på mig och jag mår rent ut sagt piss, så det är väl inte speciellt förvånande egentligen), så jag har sökt hjälp på samtalsmottagningen på vårdcentralen. Ska dit i veckan, får se vad de säger när det finns AS och sådär i bilden, om jag blir ivägskickad till psyk eller får gå hos vc eller vad det nu blir, iom att ASen gör det mer komplicerat. För ett par år sen hade jag helt enkelt vänt mig till habiliteringen men de har bara hand om de som har utvecklingsstörning nuförtiden, vi andra skickas vidare till psyk.

Är det tvångstankar du har tro? Det har jag turligt nog sluppit. Vill absolut att saker ska vara på ett visst sätt, men jag kan ta att de inte är det alla gånger. Det stör, det tar energi, men det går liksom. Annars är ju tvång också något som ofta följer med AST.

 

[Qelina]

Flera av er säger att ni har problem med tröstätning. Äter ni då för att döva ångest, när ni känner er ledsna eller tomma inombords eller är det ett tvång? Hjälper det? Hur mår ni efteråt, kan ni ångra er och få ångest av det i efterhand eller släpper ni det bara? Vissa skäms ju för sina ätbeteenden och det är inget man vill visa utåt, äter ni då i hemlighet?

Jag skäms för min anorexi, men problemet är ju att det märks så himla väl, att jag aldrig äter med andra vilket också beror på AST diagnosen för att det det stressar enormt mycket och det är för mycket intryck omkring mig, att jag har många tvång jag vill dölja, att jag inte får äta för anorexin och är rädd för att gå upp i vikt och allt det där som anorexi innebär och att folk då kommenterar vad jag äter, mängderna och när jag äter och jag vill ha det i fred, orkar inte bråk och konfrontationer.

Dessutom anser alla utom jag som tycker jag är jätte tjock att jag är sjukligt mager och att det syns så väl, att jag antingen har anorexi eller är döende i cancer. Vill inte att andra ser det för jag vill bli tagen för den jag är men så blir första intrycket från alla att jag är sjuk, hatar det

Anorexi och AS är en så otroligt olycklig kombination, jag äter saker på ett visst sätt, i särskilda kläder, på en särskild plats, på specifika tider och väger allt jag äter och det ska vara en viss konsistens och maten ska vara så varm att det blir ett tvång, jag lagar gröt på spisen men sen måste jag också micra den direkt efter för att den ska bli riktigt, riktigt varmt. Och har massor av andra tvång.

 

[Qelina]

Jag har ingen ätstörning, men har definitivt ett stört ätbeteende. Har tampats i en jäkla massa år med känsloätande tex, det är inte förrän på senare år som jag kunnat sluta med det. Numera ser jag en del tendenser till att börja tröstäta igen (hela den här grejen med att ha bott på mammas soffa ett halvår tar knäcken på mig och jag mår rent ut sagt piss, så det är väl inte speciellt förvånande egentligen), så jag har sökt hjälp på samtalsmottagningen på vårdcentralen. Ska dit i veckan, får se vad de säger när det finns AS och sådär i bilden, om jag blir ivägskickad till psyk eller får gå hos vc eller vad det nu blir, iom att ASen gör det mer komplicerat. För ett par år sen hade jag helt enkelt vänt mig till habiliteringen men de har bara hand om de som har utvecklingsstörning nuförtiden, vi andra skickas vidare till psyk.

Är det tvångstankar du har tro? Det har jag turligt nog sluppit. Vill absolut att saker ska vara på ett visst sätt, men jag kan ta att de inte är det alla gånger. Det stör, det tar energi, men det går liksom. Annars är ju tvång också något som ofta följer med AST.

Ja det är tvångstankar och tvångshandlingar, är jätte rädd för vad som händer om jag går emot dom och måste följa dom. En hel del är runt maten men också kring annat, det kan ändras lite men vissa saker är konstanta. En sak jag hade för mig en period på behandlingshemmet när jag var i en fas då man klarade sig själv och jag bodde ensam så kunde jag t.ex. inte fick sitta på stolar eller soffor för att jag ansåg dom orena så jag täckte allt i lakan som jag kunde tvätta ofta, låg lakan överallt. Har också ticks, det har jag haft sen jag var barn, vissa saker har folk skämtat om och jag skäms över dom också och det nuvarande tror jag syns men ingen har sagt något, vissa saker syns inte lika tydligt men jag har alltid något.

På behandlingshemmet jag varit på tre gånger så var dom på mig hela hela tiden på HUR jag åt, inte att jag åt upp allt eller klagade eller var utåtagerande i min ångest utan dom gick in på hur jag åt min smörgås vilket tydligen var ett stort problem för dom men som är ett stort tvång för mig så varför bara inte låta mig äta som jag vill och behöver för att inte känna enorm ångest inombords varje dag?Dom var även på vilket sätt jag åt lunch och middag och i vilken ordning jag åt den maten och hur man fick eller inte fick blanda saker, hur jag höll mina bestick, vad jag la på gaffeln, hur jag åt flingorna på yoghurten, hur jag satt på stolen, hur snabbt jag åt för dom hade en tidsgräns man var tvungen att hålla sig inom vilket alla som behandlar anorexi har, både behandlingshem, sjukhus och dagvård...Plus en massa andra tvång.

Min psykolog insåg att det inte var anorexin utan autismen så han hjälpte mig med vissa saker men andra saker fortsatte dom bara att tvinga mig till men jag klarade det ändå inte. Som t.ex när det var varma mackor, då visste man ju inte vad som låg mellan brödskivorna eller var det låg, jag måste ju veta vad jag äter, varje tugga ska vara likadan och jag vill inte bli överraskad så jag brukade öppna upp dom och dra ut tomaten ur dom och sen äta. Det där fick jag så himla mycket skäll för men tvånget var så stort att jag struntande i det, jag försökte göra det i smyg men det gick inte men som sagt, jag gjorde så i alla fall. Varför ingen förståelse ?

 

[Qelina]

Just det, ett annat tvång. Jag vågar inte köra bil och definitivt inte när jag är själv för jag tror alltid att jag kört på någon utan att märka det och dödat en person. Brukar läsa alla artiklar jag kan komma på för att se om det är någon smitningsolycka här där jag bor och om någon har dött och gör det i flera dagar. Pga det har jag inte kört på flera år förutom för några veckor sedan med pappa men det var skitläskigt.

 

[grodan21]

Just det, ett annat tvång. Jag vågar inte köra bil och definitivt inte när jag är själv för jag tror alltid att jag kört på någon utan att märka det och dödat en person. Brukar läsa alla artiklar jag kan komma på för att se om det är någon smitningsolycka här där jag bor och om någon har dött och gör det i flera dagar. Pga det har jag inte kört på flera år förutom för några veckor sedan med pappa men det var skitläskigt.

Jag har samma problem trots att jag kör bil dagligen

 

[transmission]

Jag har också ätstörningsproblematik, både att jag äter väldigt lite men kan också hetsäta och sen kräkas. Mycket handlar om kontroll eller bestraffning. Sen tror jag samhället gjort en hel del. En sommar blev jag väldigt sjuk och min dåvarande partner var bortrest vilket resulterade i att jag levde på piggelin och gick ned massor i vikt. Därefter följde kommentarer om ”hur fin jag blivit” och då var jag helt normalviktig innan. Sen har jag väldiga problem med att äta tillsammans med andra, folk är så bra på att kommentera ena sätt att äta på, vad man äter osv osv.

Och något helt annat: har börjat på ett nytt jobb jag verkligen älskar och har så kul, men efteråt är jag helt slut som artist. Ingenting funkar, får ångest och har mycket svårt att varva ner. Autismen kommer fram mycket tydligare helt enkelt. Någon som har tips på hur ni gör i liknande situationer? Flera av mina vänner fattar inte att jag inte klarar av att umgås med dom efter jobbet ”för det är ju bara vi, du känner ju oss”.

 

[MiaMia]

På behandlingshemmet jag varit på tre gånger så var dom på mig hela hela tiden på HUR jag åt, inte att jag åt upp allt eller klagade eller var utåtagerande i min ångest utan dom gick in på hur jag åt min smörgås vilket tydligen var ett stort problem för dom men som är ett stort tvång för mig så varför bara inte låta mig äta som jag vill och behöver för att inte känna enorm ångest inombords varje dag?Dom var även på vilket sätt jag åt lunch och middag och i vilken ordning jag åt den maten och hur man fick eller inte fick blanda saker, hur jag höll mina bestick, vad jag la på gaffeln, hur jag åt flingorna på yoghurten, hur jag satt på stolen, hur snabbt jag åt för dom hade en tidsgräns man var tvungen att hålla sig inom vilket alla som behandlar anorexi har, både behandlingshem, sjukhus och dagvård...Plus en massa andra tvång.

Skulle bli aldeles stressad och nojig om någon satt och kommenterade och ställde krav om en massa detaljer i det jag gjorde på det sättet, helt utan några speciella matproblem från början.

 

[Qelina]

Skulle bli aldeles stressad och nojig om någon satt och kommenterade och ställde krav om en massa detaljer i det jag gjorde på det sättet, helt utan några speciella matproblem från början.

Dom satt inte ens, dom stod mot en vägg med armarna i kors och hade som enda uppgift att kontrollera oss.

 

[MiaMia]

Dom satt inte ens, dom stod mot en vägg med armarna i kors och hade som enda uppgift att kontrollera oss.

Lågaffektivt *ironi*

 

[gul_zebra]

Flera av er säger att ni har problem med tröstätning. Äter ni då för att döva ångest, när ni känner er ledsna eller tomma inombords eller är det ett tvång? Hjälper det? Hur mår ni efteråt, kan ni ångra er och få ångest av det i efterhand eller släpper ni det bara? Vissa skäms ju för sina ätbeteenden och det är inget man vill visa utåt, äter ni då i hemlighet?

Jag skäms för min anorexi, men problemet är ju att det märks så himla väl, att jag aldrig äter med andra vilket också beror på AST diagnosen för att det det stressar enormt mycket och det är för mycket intryck omkring mig, att jag har många tvång jag vill dölja, att jag inte får äta för anorexin och är rädd för att gå upp i vikt och allt det där som anorexi innebär och att folk då kommenterar vad jag äter, mängderna och när jag äter och jag vill ha det i fred, orkar inte bråk och konfrontationer.

Dessutom anser alla utom jag som tycker jag är jätte tjock att jag är sjukligt mager och att det syns så väl, att jag antingen har anorexi eller är döende i cancer. Vill inte att andra ser det för jag vill bli tagen för den jag är men så blir första intrycket från alla att jag är sjuk, hatar det

Anorexi och AS är en så otroligt olycklig kombination, jag äter saker på ett visst sätt, i särskilda kläder, på en särskild plats, på specifika tider och väger allt jag äter och det ska vara en viss konsistens och maten ska vara så varm att det blir ett tvång, jag lagar gröt på spisen men sen måste jag också micra den direkt efter för att den ska bli riktigt, riktigt varmt. Och har massor av andra tvång.

Inget tvång här utan för att jag är ledsen, nedstämd eller så. Det hjälper för stunden, men sen satt jag ofta och mådde dåligt och fick katastroftankar över tröstätandet istället, och tröståt ännu mer. På senare år har jag blivit snällare mot mig själv, det gör inget om jag tröstätit, det är inte katastrof, det är bara mänskligt. Det har hjälpt mycket iom att jag slipper må dåligt över det. Tröstäter inte bland folk men det är mest för att jag undviker att äta bland folk helt då folk tittar. Skäms över tröstätandet gör jag inte däremot. Ser det lite som mina gamla självskadeärr, har aldrig skämts över de heller utan ser det mest som... Ja, som ärr. Jag har mått piss, då kan det bli så. No biggie. Det är inget konstigare än att jag har ett ärr på knäet från en sten som åkte rätt in när jag ramlade som barn. Likadant är det med tröstätandet - jag har mått piss, då kan det bli så. No biggie.

Jag hoppas på att få hjälp nu så jag får bukt på orsaken till tröstätandet istället, själva tröstätandet är ju bara ett symtom på att jag mår piss egentligen. Ska på nån slags bedömning imorrn, det ska bli rätt intressant att se om jag får fram vad som strular - det är tyvärr inte min starka sida och jag är jävligt indoktrinerad i att de sociala reglerna säger att man ska vara artig och låtsas att allt är bra om nån frågar. Nu måste jag plötsligt gå emot de där reglerna och vara ärlig, och dessutom faktiskt komma ihåg allt som suger samtidigt som jag ska fokusera på att prata med en annan levande människa med allt vad det innebär. Får skriva en fusklapp innan eller nåt

 

[Qelina]

Jag har också ätstörningsproblematik, både att jag äter väldigt lite men kan också hetsäta och sen kräkas. Mycket handlar om kontroll eller bestraffning. Sen tror jag samhället gjort en hel del. En sommar blev jag väldigt sjuk och min dåvarande partner var bortrest vilket resulterade i att jag levde på piggelin och gick ned massor i vikt. Därefter följde kommentarer om ”hur fin jag blivit” och då var jag helt normalviktig innan. Sen har jag väldiga problem med att äta tillsammans med andra, folk är så bra på att kommentera ena sätt att äta på, vad man äter osv osv.

Och något helt annat: har börjat på ett nytt jobb jag verkligen älskar och har så kul, men efteråt är jag helt slut som artist. Ingenting funkar, får ångest och har mycket svårt att varva ner. Autismen kommer fram mycket tydligare helt enkelt. Någon som har tips på hur ni gör i liknande situationer? Flera av mina vänner fattar inte att jag inte klarar av att umgås med dom efter jobbet ”för det är ju bara vi, du känner ju oss”.

Så himla dumma människor är, jag fick också massor av komplimanger när jag fick anorexin, fick höra att jag var så duktig som tränade så mycket fast det dom inte såg var att jag bara jobbade och sen tränade hela dagarna så att jag inte orkade mer sen utan typ bara låg helt utmattad, hade inget annat liv utan satte träningen främst i livet. Sen när jag helt plötsligt ansågs för smal så vände det och komplimangerna slutade komma. Vet att när när mamma och pappa var med i Viktväktarna så fick dom masspor av beröm och jag som var i tidiga tonåren ville också ha det berömmet, tänkte att det var så det skulle vara.

Angående jobbet, jag är likadan. Vad är det för jobb? Jag har faktiskt berättat för dom jag känner och umgås mest med att jag inte orkar utan att jag kanske klarar en eller två timmar och att jag bara klarar att ha en eller max två saker på en dag och inte alltid ens det, behöver dagar bara för mig själv och har jag minsta lilla sak planerad en dag så mår jag dåligt och extremt stressad. Som igår när jag skulle städa så var det det enda jag klarade den dagen bara för att det innebar att jag hade något på schemat, det tog lite mer än en timme att städa min lilla lägenhet på 45 kvm och jag har ca 60 punkter att följa när jag städar och efter det så orkade och ville jag inget mer.

Alla accepterar att jag inte orkar och förstår utom farfar som tänker att eftersom jag är sjukskriven så gör jag ingenting alls och typ tycker jag är lite slö. Men det är liksom okej att jag går hem först av alla annars, att jag inte klarar det som dom andra gör. När det är nya människor som jag inte kommer ha kontakt med mer säger jag bara att jag är trött efter jobbet/skolan och det brukar dom flesta ändå förstå till slut, följer kanske med ibland men känner att jag kanske ändå inte kommer få ut något av att umgås och då är det mig jag ska ta hand om, jag måste sätta min hälsa och mitt liv först. Jag har inget behov av det där sociala som många andra har.

Men det allra, allra bästa knepet är min hund, jag kan alltid använda honom, att han behöver gå ut, att han varit ensam länge (fast det stämmer sällan för han är ensam ganska lite och mycket lite jämfört med dom flesta hundarna).

Hmm, det där med att koppla av kan vara svårt, kanske ta en promenad med en pod i öronen, slötitta på något skitprogram på TV eller streama något där man inte behöver engagera sig, kanske baka eller något annat att fokusera på, sticka/virka, korsord, läsa.

Eller något monotont, jag började 2016 att skriva motivationskort till mig själv inspirerad av vad vi gjorde på behandlingshemmet, där fick vi varje dag dra ett kort med ett ord med något vi skulle fokusera på den dagen och sen utvärdera på kvällen. Eftersom jag inte kan göra något lite lagom sådär så skrev jag längre budskap till mig själv och nu har så har jag ca 350 skrivna kort plus ett hundratal tomma kort att fylla på om jag vill. Budskapen skrev jag på kartong, vilket innebär att jag ritade cirklar på kartong och sen klippte ut. Det där höll jag på med länge, gick till och med hem en julafton för att det varit för mycket intryck och satte mig hemma och klippte cirklar ur kartonger, det lugnar mig.

 

[Qelina]

Jag har samma problem trots att jag kör bil dagligen

Hur hanterar du det?

 

[Qelina]

Skulle bli aldeles stressad och nojig om någon satt och kommenterade och ställde krav om en massa detaljer i det jag gjorde på det sättet, helt utan några speciella matproblem från början.

Det gjorde mig galen, sen införde dom också att vi skulle ha med oss särskilda formulär och papper där vi skulle skriva ner allt vi kände och tänkte och gjorde under själva måltiden. Så vi hade personal som vaktade, tidspress OCH skulle hinna med att skriva och gräva i allt det där samtidigt...