Någon mer med asperger/autism?

[svea]

Jag funderar lite på om man skulle skriva en bok men vet inte om jag har något att tillföra eller om allt är sagt redan. Samtidigt är vi ju alla olika så min historia och min synvinkel är ju bara min. Men finns det intresse för en bok tror ni eller är det ett för smalt ämne?

Tänkte just föreslå det. Du skriver väldigt bra och intressant.

 

[MiaMia]

Jag funderar lite på om man skulle skriva en bok men vet inte om jag har något att tillföra eller om allt är sagt redan. Samtidigt är vi ju alla olika så min historia och min synvinkel är ju bara min. Men finns det intresse för en bok tror ni eller är det ett för smalt ämne?

Jag tänker på kombinationen av så allvarlig och långdragen ätstörning och autism som vården har kunnat så lite om. Hur de samverkar och förvärrar för varandra, hur viktigt det är att förstå bakgrunden rätt för att kunna komma ur det och att det inte går att göra efter standardrecept. Där har du ju massor av erfarenheter och om jag förstått rätt så kunde inte ens de som vårdar dig knappt hitta något att läsa om det?

Du beskriver en massa detaljerade exempel om varför det blir problematiskt och inte går på ett sätt som jag tror kan ge mycket förståelse för den som bara kan se det utifrån.

Du kan alltid börja med att skriva det som du känner för att skriva. Utan att definitivt ha bestämt dig för om det ska bli en bok i slutändan. Om du gillar skrivandet oavsett. Så finns det en massa att använda den dag du bestämmer att det ska bli en bok om du vill så.

 

[gul_zebra]

Jag funderar lite på om man skulle skriva en bok men vet inte om jag har något att tillföra eller om allt är sagt redan. Samtidigt är vi ju alla olika så min historia och min synvinkel är ju bara min. Men finns det intresse för en bok tror ni eller är det ett för smalt ämne?

Gör't!
Instämmer med @MiaMia om kombinationen AST och ätstörning. Det är ju enormt vanligt med anorexi bland flickor och kvinnor med AS, men ändå nånting som inte syns.

 

[avslutat medlemskap]

Jag tror att många av oss stammisar på Buke vet att du är en bra person som är trevlig, rolig och kreativ och som vill andra människor väldigt väl. Men ibland kommer du in i trådar på ett sätt som kan misstolkas av andra. Folk som har "AST-radar" kan se förbi det, men det finns många som inte kan det, och då blir det tjafs. Du har ju en lite kaxig "kan själv"-stil när du skriver och en livsfilosofi att det mesta går att lösa (och jag diggar dig jättemycket för det). Men den stilen kan nog också uppfattas som lite för självsäker ibland, och då tror folk att du är stöddig när du egentligen (som jag uppfattar det) bara vill peppa, trösta eller lösa ett problem.

Många av er som har AST eller andra diagnoser är väldigt duktiga på att skriva, och ni är mycket bättre på att interagera med människor än vad ni kanske tror. Ofta märks diagnosen inte alls när ni diskuterar på Buke. Det är så ledsamt att så många av er känner er ensamma, missförstådda och utanför. Det är jättesvårt att uttrycka saker i text så att det inte blir missförstånd. I många trådar får man väga orden på guldvåg för att träffa rätt, och det är svårt även om man inte har någon diagnos. Det här svaret till dig MacGyver var svårt att skriva eftersom jag vill försöka förklara varför jag tror att det blir tjafs ibland, utan att uppfattas som att jag kritiserar dig. Jag gillar att du finns på Buke.

Jag är tacksam för allt jag lär mig om AST genom att följa den här tråden.

@svea, du satte nog huvudet på spiken ganska, tja MYCKET bra och jag tog det inte som nån kritik utan så är det. Jag har aldrig velat någon något illa utan kan bli frustrerad när människor med problem på ett eller annat sätt väljer att antingen inte lyssnar eller gör tvärt emot när jag VET att det kommer att gå åt h*lvete rejält. Jag tycker det roligaste som finns är när människor lyckas och gör nåt bra men jag vet andra som funkar tvärt emot och bara ser skadeglädjen som den enda sanna glädjen, sådana människor föraktar jag innerligt.

För ett par veckor sen gav jag en människa tips om hur hon skulle göra för att få en häst trygg och orädd, en häst som dom nyligen köpt och härom dan berättade hon att det jag tipsat om fungerade och dessutom fungerade bra. Sånt gör mig alldeles varm i hjärtat, jag har många gånger berättat här på buke hur jag gjort och bara fått skit för det så numera avstår jag.

Jag förstår att det kan vara provocerande att jag löser mina problem helt själv, jag väljer att inte se problem som olösbara och mitt mantra är "jag löser det" och det gör jag också på ett eller annat sätt. Har man inte försökt så vet man inte och blir det fel så gör man om och gör rätt.

 

[avslutat medlemskap]

Det låter faktiskt som en bra idé, hur gör man det?

Om du menar "bilda klubb" så skrev jag det mest på skoj, och i så fall, har du svårt att förstå den typen av skoj? Jag har en bekant som inte förstår sådana skämt eller "dubbelbottnade" skämt så jag har lärt mig överdriva så det aldrig kan missförstås.

 

[svea]

@svea, du satte nog huvudet på spiken ganska, tja MYCKET bra och jag tog det inte som nån kritik utan så är det. Jag har aldrig velat någon något illa utan kan bli frustrerad när människor med problem på ett eller annat sätt väljer att antingen inte lyssnar eller gör tvärt emot när jag VET att det kommer att gå åt h*lvete rejält.

Jepp, och det är det som är så himla svårt om man är problemlösare av naturen. Ibland måste man låta folk misslyckas, och ibland måste man låta bli att försöka lösa problemen. Det är supersvårt att ställa sig bredvid och låta saker hända, men ibland måste man låta folk välja själva även om konsekvenserna blir besvärliga.

Det här är ett exempel på en situation som jag tror att många av oss som är på Buke är ganska dåliga på att hantera och som har tagit många, många år för mig att förstå (OBS exemplet handlar om hur det kan vara rent allmänt på Buke. INTE om hur någon enskild användare agerar): En person är ledsen och mår dåligt, och så kommer man med en massa förslag, för man vill ju att personen ska bli frisk och glad. Men personen låter som Ior i Nalle Puh och vill inte prova saker och tror inte att de kommer att funka. Då får personen höra att hen har tråkig attityd, och så mår hen ännu sämre. Där kan man behöva backa och fundera på om personen verkligen vill ha förslag på lösningar, eller om personen kanske mår bättre av att man bekräftar att man förstår att hen har det skitjobbigt och nöja sig med att trösta lite. För när avståndet mellan att må dåligt och att må bra upplevs som oändligt kan det nog kännas som ett misslyckande att inte klara att vara glad och frisk och att inte prova alla tips. Men man är ju inte misslyckad för att man mår dåligt, det är ju något som liksom bara händer. Och då kanske det man behöver allra mest är bekräftelse på att man är okej ändå, och att man inte är ensam. Även om man är som Ior.

 

[avslutat medlemskap]

Jepp, och det är det som är så himla svårt om man är problemlösare av naturen. Ibland måste man låta folk misslyckas, och ibland måste man låta bli att försöka lösa problemen. Det är supersvårt att ställa sig bredvid och låta saker hända, men ibland måste man låta folk välja själva även om konsekvenserna blir besvärliga.

Det här är ett exempel på en situation som jag tror att många av oss som är på Buke är ganska dåliga på att hantera och som har tagit många, många år för mig att förstå (OBS exemplet handlar om hur det kan vara rent allmänt på Buke. INTE om hur någon enskild användare agerar): En person är ledsen och mår dåligt, och så kommer man med en massa förslag, för man vill ju att personen ska bli frisk och glad. Men personen låter som Ior i Nalle Puh och vill inte prova saker och tror inte att de kommer att funka. Då får personen höra att hen har tråkig attityd, och så mår hen ännu sämre. Där kan man behöva backa och fundera på om personen verkligen vill ha förslag på lösningar, eller om personen kanske mår bättre av att man bekräftar att man förstår att hen har det skitjobbigt och nöja sig med att trösta lite. För när avståndet mellan att må dåligt och att må bra upplevs som oändligt kan det nog kännas som ett misslyckande att inte klara att vara glad och frisk och att inte prova alla tips. Men man är ju inte misslyckad för att man mår dåligt, det är ju något som liksom bara händer. Och då kanske det man behöver allra mest är bekräftelse på att man är okej ändå, och att man inte är ensam. Även om man är som Ior.

Du har så förbaskat rätt, jag har blivit mycket bättre på att låta människor gräva sina egna fallgropar och sen försöka ta sig upp själv, jag har ju en enorm kunskap om väldigt mycket genom att jag gjort väldigt mycket hittills i livet, jag är en sk. "doer" och delar gärna med mig av erfarenheten men vissa vill inte veta av min erfarenhet, det blir en typ av faktaresistens om det inte stått i en bok eller lärts ut av en auktoriserad lärare på nåt lärosäte och sådana människor lämnar jag därhän för dom är helt ointressanta för mig att umgås med och nästan alltid är dom också avundsjuka på ett eller annat sätt, tyvärr.
En intressant sak med sådana människor är att saker jag berättat och hjälpt dom med dom tar dom sen äran av och skryter vitt och brett om men det tar inte lång tid för folk att koppla ihop mig med vad som hänt och så faller dom själva ner i gropen av lögner dom grävt så fint. Om sådana människor tycker jag INTE.

Jag är så välkänd (ökänd) här bland butiker och företag så det händer att dom ringer och kollar om jag behöver nåt till bygget bla. Sist handlade samtalet om en innerdörr, "den är lite smårepig, transportskada, men det är bara yta som ska fixas och spackel har du väl kvar misstänker jag (kom en 20-litershink som locket fått en smäll bara och då är den osäljbar) och vit lackfärg har jag en burk utan etikett".

Jag försöker sprida glädje i tillvaron för det behöver världen mycket av och ett leende och några snälla ord kostar inget, det gör förresten inte en kram heller om nån vill ha det.

 

[Qelina]

Om du menar "bilda klubb" så skrev jag det mest på skoj, och i så fall, har du svårt att förstå den typen av skoj? Jag har en bekant som inte förstår sådana skämt eller "dubbelbottnade" skämt så jag har lärt mig överdriva så det aldrig kan missförstås.

Ja jag har jätte svårt för det, jag misstolkar ofta saker och har svårt att förstå ibland vad andra menar och ibland är jag helt säker på att det dom säger är sant och frågar inte ens fast det kanske inte alls är som jag tror och då ibland kan det komma fram senare att jag missförstått. Andra gånger blir jag osäker och måste fråga och ytterliga gånger förklarar personen för mig när dom hör mina svar på saker dom säger, saker som kanske blir hej yxskaft liksom. Skäms lite för det, när det blir fel. Andra gånger kan det bli komiskt och vi kan skratta åt det. Andra gånger är det bara hemskt frustrerande och jobbigt. Jag kanske uppfattas som naiv och det finns dom i min närhet som med flit gör sådana saker för att dom tycker det är roligt att höra när jag inte förstår

En lite smårolig sak var dock när jag och ett par kompisar pratade om sådant som sägs hjälpa mot förkylning och dom berättade om röd solhatt och det var något jag aldrig hört talas om, vi hade pratat om många naturläkemedel och produkter på apoteket och livsmedel och vad som var mest hjälpsamt.

Samtalet flöt på ganska länge och jag tyckte det var otroligt intressant och hade massor av frågor och jag tänkte för mig själv att det var en revolutionerande sak att det skulle hjälpa att bara ha röd solhatt, så himla bra att slippa ta en massa tabletter och annat, men jag fattade inte varför hatten måste vara röd. Jag sa till slut att vi alla borde ha hatt på oss men att jag kanske skulle välja en annan färg, jag förstod helt enkelt inte varför hatten skulle vara röd. Då fattade mina kompisar att vi i tio/femton minuter pratat om helt olika saker, dom pratade om en växt som heter röd solhatt och jag pratade om hattar man har på huvudet. Det var ändå en sån sak man kan skratta åt.

 

[Qelina]

Jag tänker på kombinationen av så allvarlig och långdragen ätstörning och autism som vården har kunnat så lite om. Hur de samverkar och förvärrar för varandra, hur viktigt det är att förstå bakgrunden rätt för att kunna komma ur det och att det inte går att göra efter standardrecept. Där har du ju massor av erfarenheter och om jag förstått rätt så kunde inte ens de som vårdar dig knappt hitta något att läsa om det?

Du beskriver en massa detaljerade exempel om varför det blir problematiskt och inte går på ett sätt som jag tror kan ge mycket förståelse för den som bara kan se det utifrån.

Du kan alltid börja med att skriva det som du känner för att skriva. Utan att definitivt ha bestämt dig för om det ska bli en bok i slutändan. Om du gillar skrivandet oavsett. Så finns det en massa att använda den dag du bestämmer att det ska bli en bok om du vill så.

Precis, det finns statistik på att många kvinnor med AST ofta har anorexi och ändå finns ingen kunskap att tala om och många inom den "vanliga" psykiatrin saknar kunskaper som AST-teamet har om autism så att få rätt hjälp är sjukt svårt. Sen finns det dom som försöker, som vet om autism och anorexi var för sig och försöker jobba med båda och det är bra men ändå inte tillräckligt för dom personerna är få men jag har haft turen att träffa några med mer kunskaper, men det är svårt att bara jobba med sakerna var för sig, det vet mina behandlare nu, dom vet att dom inte kan autismen och är frustrerade för att dom vill hjälpa så gärna men att det är svårt för dom och dom försöker lära sig. Men dom försöker anpassa vården så gott det går, lyssna på mig, fråga vad som är hjälpsamt och ändra behandlingen som annars alltid används vid anorexi.

I mina journaler står det att jag är svårbehandlad med grav anorexi och att autismen är ett stort problem som förhindrar min förmåga att ta till mig terapi och att dom inte vet om jag kan bli frisk från anorexin eftersom autismen styr så himla mycket.

Äntligen ska jag få gå till AST-teamet, jag är lite av en försökskanin och ett undantag för det finns en regel i min region att man antingen får gå till AST eller psykiatrin, inte båda samtidigt och det är bland det konstigaste jag kan tänka mig då autism och psykiska sjukdomar ofta hänger ihop.

Tidigare har AST-teamet dessutom inte velat ha någon sorts alls ansvar för mig eftersom jag är så sjuk i anorexin men nu har psykiatrin gjort någon deal. Hoppas att andra efter mig kan få samma hjälp, att det här liksom öppnar upp för att andra ska få nytta av det och att psykiatrin och AST ska lära sig av varandra

 

[Qelina]

Tänkte just föreslå det. Du skriver väldigt bra och intressant.

Tack

 

[Qelina]

Angående att ha förmågan att förmedla och uttrycka mig i text är något jag alltid gjort. Jag skriver för mig själv i princip varje dag i en tanke, känsla och dagboks bok. Jag älskar att skriva, har läst journalistik på distans och älskade det.

Sen jag var liten har det varit mitt sätt att kommunicera. Om t.ex. jag och mamma bråkat eller om jag var ledsen eller om jag ville berätta hur mycket jag tyckte om henne eller tacka för något eller ville något annat kunde jag inte säga det, jag skrev istället lappar och la på hennes säng.

 

[Amha]

Jag har min mamma som hjälper mig lite på samma sätt som @Tonto sambo gör. Jag ringer henne för typ allt, om saker som en 31-åring inte ska ringa för. Jag frågar om jag är sjuk och vad som räknas som sjuk, hur ont i huvudet får man ha för att ställa in något, hur vet jag om jag är illamående nog för att räknas som sjuk, hur ont får man ha i benet för att ta det lugnare med promenaderna osv eftersom jag inte kan tyda kroppens signaler, det jobbar jag och fysioterapeuten med, hur olika fysiska och mentala känslor känns och var i kroppen man känner det, det är det vi gör mest tror jag eftersom det är enormt svårt för mig. Hur vet man om man är ledsen? När är man glad? När är man nervös eller trött? En sak vi jobbar med är känslan arg, jag har alltid fått höra från precis alla att jag inte kan bli arg eftersom ingen ser det på mig, och jag själv vet inte hur det känns eller om jag är arg eller inte. Det är lite intressant och jag får höra från henne att det är en bra känsla, en känsla som kan skydda en själv från andra och det är hjälpsamt för en själv också.

Jag ringer även mamma för andra saker, får jag träffa en kompis en viss dag? Vad ska jag göra idag? Ska jag komma till besöket när farfar kommer på middag? Vad vill jag? Hur ska jag göra i en viss situation? Vad ska jag säga? Hur ska jag planera min vecka? Vad ska dom göra under helgen så jag vet om jag kan träffa en kompis eller inte och så bygger jag min vecka efter dom och tar i princip alla beslut utifrån dom. Det här försöker jag jobba stenhårt med. Ofta försöker mamma säga att det bara är jag som vet, att jag måste känna efter själv. Men samtidigt går hon ofta in både i förskott och efterskott och ifrågasätter mina beslut. Så jag är alldeles för bunden till mina föräldrar. Så det här är viktigt för mig, att stå upp för mig själv, att lära mig lita på vad jag vill, att våga välja, att göra det jag vill och inte bygga hela veckan på vad andra gör och tycker osv.

Jag blir lite nyfiken här. Hur hanterar din mamma att du frågar henne om alla dessa grejer? Har ni pratat något om det? Och det där låter jätteilla nu när jag läser det men det jag är nyfiken på är mer om hon intar en roll som mamma och faktiskt tar beslut och om hon faktiskt vill råda dig till något eller om målet är att du ska ta besluten själv med hjälp av hennes frågor om din vilja så att säga.

Det är väldigt intressant att läsa om de här sakerna då jag i min omgivning har ett flertal med den typen av diagnoser. Alla är ju olika såklart, ämnet är ju extremt brett, men en eller ett par av dessa är inte jättelångt ifrån så som du beskriver dig själv. Jag väljer att inte prata med personen/personerna om det om det inte är något den eller de lägger fram själv så det känns fint att få en annan vinkel än den jag själv ser från min sida så att säga.

 

[MiaMia]

Ja jag har jätte svårt för det, jag misstolkar ofta saker och har svårt att förstå ibland vad andra menar och ibland är jag helt säker på att det dom säger är sant och frågar inte ens fast det kanske inte alls är som jag tror och då ibland kan det komma fram senare att jag missförstått. Andra gånger blir jag osäker och måste fråga och ytterliga gånger förklarar personen för mig när dom hör mina svar på saker dom säger, saker som kanske blir hej yxskaft liksom. Skäms lite för det, när det blir fel. Andra gånger kan det bli komiskt och vi kan skratta åt det. Andra gånger är det bara hemskt frustrerande och jobbigt. Jag kanske uppfattas som naiv och det finns dom i min närhet som med flit gör sådana saker för att dom tycker det är roligt att höra när jag inte förstår

En lite smårolig sak var dock när jag och ett par kompisar pratade om sådant som sägs hjälpa mot förkylning och dom berättade om röd solhatt och det var något jag aldrig hört talas om, vi hade pratat om många naturläkemedel och produkter på apoteket och livsmedel och vad som var mest hjälpsamt.

Samtalet flöt på ganska länge och jag tyckte det var otroligt intressant och hade massor av frågor och jag tänkte för mig själv att det var en revolutionerande sak att det skulle hjälpa att bara ha röd solhatt, så himla bra att slippa ta en massa tabletter och annat, men jag fattade inte varför hatten måste vara röd. Jag sa till slut att vi alla borde ha hatt på oss men att jag kanske skulle välja en annan färg, jag förstod helt enkelt inte varför hatten skulle vara röd. Då fattade mina kompisar att vi i tio/femton minuter pratat om helt olika saker, dom pratade om en växt som heter röd solhatt och jag pratade om hattar man har på huvudet. Det var ändå en sån sak man kan skratta åt.

Man kan medvetet göra humor av det också genom att vrida det ett varv till. Min bror skulle med till synes fullt allvar kunna säga att han anser att blåa solhattar hjälper bättre, förklara varför och föra en seriös diskussion om det. Båda är medvetna om att det är lek med att orden har dubbla referenser men visar det inte, så det förutsätter ju att man känner varandra hyfsat.

När jag gick i skolan så sa man att man kunde bilda klubb om man hade något gemensamt (intresse, åsikt, problem) som för att bekräfta att man förstod varandra eller identifierade sig med det gemensamma. Tror man ska tänka som att man kunde ha bildat en klubb som tecken på det gemensamma, men inte menar att verkligen göra det. För genom att uttrycka sig om möjligheten har man uppnått det som åsyftades, nämligen att bekräfta varandra i det gemensamma som var aktuellt för stunden. Värdet ligger altså i själva inbjudan, inte i klubben, så där neurotypiskt socialfluffigt ickekonkret. Inte så lätt att veta om man inte har hört det innan, men om man vet så blir det ett kort och effektivt sätt att säga mycket med få ord.

Jag tror ett en bit av det är att autister missförstår och feltolkar oftare. Men att en annan bit är att det märks mer när det händer och ibland får större konsekvenser för det upptäcks inte i tid. Att en hel del sådanna saker justeras i det ickeverbala samspelet mellan vanliga människor. Att det märks i att små signaler där inte stämmer överens som gör att man uppmärksammar och parerar snabbare och effektivare.

 

[MiaMia]

Angående att ha förmågan att förmedla och uttrycka mig i text är något jag alltid gjort. Jag skriver för mig själv i princip varje dag i en tanke, känsla och dagboks bok. Jag älskar att skriva, har läst journalistik på distans och älskade det.

Sen jag var liten har det varit mitt sätt att kommunicera. Om t.ex. jag och mamma bråkat eller om jag var ledsen eller om jag ville berätta hur mycket jag tyckte om henne eller tacka för något eller ville något annat kunde jag inte säga det, jag skrev istället lappar och la på hennes säng.

Om du redan skriver så mycket så bara kör. Jag vill läsa din bok.

 

[Kimmya]

Jag tror också på att vrida ironin ett varv till.
Jag är inge bra på ironi egentligen. Jag förstår oftast när folk är ironiska, men några sekunder för sent och jag kommer aldrig på nått "normalt" ironiskt svar. Jag har nog svårt att se vad skämtet är, om skämtet inte helt enkelt är att jag inte förstår.
Jag brukar helt enkelt svara bokstavligt. Menade de det bokstavligt så funkar det och om de svarar
"Men det var ju ett SKÄMT" kan jag ju bara svara "Jag skämtade också", dvs nu är det de som inte fattar skämtet.. =D Samtidigt så driver jag väl lite med min egen personlighet. På det hela taget rätt kul, men bara för de som känner mig tillräckligt väl.
Är det kul då rent objektivt? Kanske kan det bli roligt absurt för en utomstående betraktare. Men ärligt talat är det mer hantering än skämtande från min sida.

Och fortsätt skriva allihop, kul att tråden har vaknat igen!

 

[avslutat medlemskap]

Ja jag har jätte svårt för det, jag misstolkar ofta saker och har svårt att förstå ibland vad andra menar och ibland är jag helt säker på att det dom säger är sant och frågar inte ens fast det kanske inte alls är som jag tror och då ibland kan det komma fram senare att jag missförstått. Andra gånger blir jag osäker och måste fråga och ytterliga gånger förklarar personen för mig när dom hör mina svar på saker dom säger, saker som kanske blir hej yxskaft liksom. Skäms lite för det, när det blir fel. Andra gånger kan det bli komiskt och vi kan skratta åt det. Andra gånger är det bara hemskt frustrerande och jobbigt. Jag kanske uppfattas som naiv och det finns dom i min närhet som med flit gör sådana saker för att dom tycker det är roligt att höra när jag inte förstår

En lite smårolig sak var dock när jag och ett par kompisar pratade om sådant som sägs hjälpa mot förkylning och dom berättade om röd solhatt och det var något jag aldrig hört talas om, vi hade pratat om många naturläkemedel och produkter på apoteket och livsmedel och vad som var mest hjälpsamt.

Samtalet flöt på ganska länge och jag tyckte det var otroligt intressant och hade massor av frågor och jag tänkte för mig själv att det var en revolutionerande sak att det skulle hjälpa att bara ha röd solhatt, så himla bra att slippa ta en massa tabletter och annat, men jag fattade inte varför hatten måste vara röd. Jag sa till slut att vi alla borde ha hatt på oss men att jag kanske skulle välja en annan färg, jag förstod helt enkelt inte varför hatten skulle vara röd. Då fattade mina kompisar att vi i tio/femton minuter pratat om helt olika saker, dom pratade om en växt som heter röd solhatt och jag pratade om hattar man har på huvudet. Det var ändå en sån sak man kan skratta åt.

Just en sån sak som att ha ett samtal om nåt som en av samtalsdeltagarna tolkar fel och sen ha roligt åt detta kallar jag för hån och det är ICKE okej i min värld, den episoden du berättar om röd solhatt däremot, då är ju alla med på att det blev fel och då skrattar man MED deltagaren och inte ÅT deltagaren och det är en milsvid skillnad mot att håna någon.

När någon hånat mig eller lekt viktigpetter och besserwisser så brukar jag tänka (jaja, karma funkar, bara vänta så får du igen) och det slår aldrig fel. Karma is the bitch!

Jag tycker det är fint att du förklarat hur du fungerar för då vet jag hur jag ska lägga upp ett samtal eller en text så du förstår vad jag menar, jag har lätt för att tolka även dåliga förklaringar men jag har en kompis som knappt kan följa en steg-för-steginstruktion ens om den har förklarande bilder också men han har andra saker han är bra på och som jag är kass på, som matte tex. så vi hjälper varann. Det är så livet borde vara.

 

[Qelina]

Vill bara

Man kan medvetet göra humor av det också genom att vrida det ett varv till. Min bror skulle med till synes fullt allvar kunna säga att han anser att blåa solhattar hjälper bättre, förklara varför och föra en seriös diskussion om det. Båda är medvetna om att det är lek med att orden har dubbla referenser men visar det inte, så det förutsätter ju att man känner varandra hyfsat.

När jag gick i skolan så sa man att man kunde bilda klubb om man hade något gemensamt (intresse, åsikt, problem) som för att bekräfta att man förstod varandra eller identifierade sig med det gemensamma. Tror man ska tänka som att man kunde ha bildat en klubb som tecken på det gemensamma, men inte menar att verkligen göra det. För genom att uttrycka sig om möjligheten har man uppnått det som åsyftades, nämligen att bekräfta varandra i det gemensamma som var aktuellt för stunden. Värdet ligger altså i själva inbjudan, inte i klubben, så där neurotypiskt socialfluffigt ickekonkret. Inte så lätt att veta om man inte har hört det innan, men om man vet så blir det ett kort och effektivt sätt att säga mycket med få ord.

Jag tror ett en bit av det är att autister missförstår och feltolkar oftare. Men att en annan bit är att det märks mer när det händer och ibland får större konsekvenser för det upptäcks inte i tid. Att en hel del sådanna saker justeras i det ickeverbala samspelet mellan vanliga människor. Att det märks i att små signaler där inte stämmer överens som gör att man uppmärksammar och parerar snabbare och effektivare.

Tack för förklaringen om det där med att bilda klubb, jag tar ju allt liksom bokstavligen så det var intressant att läsa hur det kan användas i "vanliga" fall.

Men jag förstår fortfarande inte riktigt hur det där med att vrida det ett varv till som med solhatten fungerar, det blir liksom svårt eftersom båda i det här fallet dvs jag inte förstår att ordet har dubbla referenser. Hur ska jag veta när det är så? Är det efter att vi kommit fram till att jag tolkat fel?

 

[Qelina]

Autism leder ju ofta till/ har koppling till psykiska sjukdomar. Några svarade på frågan om andra diagnoser men jag tänker mer exakt nu, är det fler som har ätstörningar också? Tänker inte bara på anorexi utan även bulimi/uns/hetsätning?

Är det också fler som har massor av tvång och att saker ska göras på ett visst sätt för annars går det inte att koncentrera sig på annat och allt bara känns fel i hela kroppen?

Bara ett litet exempel av alla tusen jag har, jag kan t.ex. inte äta ur en djup tallrik, det går bara inte så jag måste äta ur en skål, det blev till och med inskrivet i mitt matschema som jag har när jag är inlagd på sjukhuset (har ett färdigt matschema som dom använder varje gång jag är inlagd och finns i mina journaler så det bara är att plocka fram vilket i sig är väldigt tragiskt att det ens ska vara så att det alltid finns förberedelse ifall jag blir inlagd) Samma här hemma, det går bara inte och i till olika saker och i olika perioder är det bara en viss skål som går, så jag köper alltid på mig ett lager ifall någon går sönder eller står i diskmaskinen.

Jag kan inte heller äta med matsked eller tesked utan måste ha en sådan där lång lattesked men det räcker inte med att skaftet bara är långt och har teskedsstorlek på själva skeden, den måste dessutom kännas på rätt sätt i handen, vet inte hur många olika modeller jag provat och hur mycket pengar jag lagt ut på det och vilken jakt det varit men har hittat den ultimata nu.

Eller när jag får se på vilken serie eller program, jag kan inte bara sätta på Netflix/Viaplay/SVT play och se vad jag vill. Det måste vara olika program vid olika specifika tider. Det måste dessutom kännas helt "rätt" just då så jag scannar igenom alla playkanaler och tv-tablån i evigheter för att hitta den perfekta serien för rätt tillfälle.

Allt måste kännas rätt, i 8 av 10 fall går jag från affären utan att ha lyckats köpa frukt för att den måste kännas perfekt, se ut på ett visst sätt, ha en viss hårdhet osv.

Blir galen på allt

 

[MiaMia]

Tack för förklaringen om det där med att bilda klubb, jag tar ju allt liksom bokstavligen så det var intressant att läsa hur det kan användas i "vanliga" fall.

Men jag förstår fortfarande inte riktigt hur det där med att vrida det ett varv till som med solhatten fungerar, det blir liksom svårt eftersom båda i det här fallet dvs jag inte förstår att ordet har dubbla referenser. Hur ska jag veta när det är så? Är det efter att vi kommit fram till att jag tolkat fel?

Jag tror inte att de som använder uttrycket riktigt tänker allt det där medvetet. Men så gissar jag i alla fall att man ska förstå hur det kommer sig att man säger så med ungefär den betydelsen.

Ang. solhatten. Jag menade inte i en sådan situation som ditt exempel med äkta missförstånd. När man har sådana ord som kan hänvisa till olika företeelser (en växt eller en riktig hatt) så går det att medvetet använda det för skämt. Utan att det ens sker något riktigt missförstånd först. Man låtsas på ett helt alvarligt sätt som att det är feltolkningen som är den riktiga. Och när båda vet, att man vet, att det inte är så (typ) blir det roligt. Vi sysslar mycket med den typen av vändningar på olika språkliga och logiska formulering i min familj. T.ex. meningar med syftningsfel går det att göra på samma sätt. (vad svårt det blev att förklara, hoppas du förstod lite mer i alla fall)

 

[Qelina]

Jag tycker det är fint att du förklarat hur du fungerar för då vet jag hur jag ska lägga upp ett samtal eller en text så du förstår vad jag menar, jag har lätt för att tolka även dåliga förklaringar men jag har en kompis som knappt kan följa en steg-för-steginstruktion ens om den har förklarande bilder också men han har andra saker han är bra på och som jag är kass på, som matte tex. så vi hjälper varann. Det är så livet borde vara.

Alltså så mycket jag känner igen mig i det du skriver om din kompis, jag hade MVG i 34 kurser dvs alla ämnen på gymnasiet, jag stod med i tidningen under rubriken "Dom är smartast där du bor" efter högskoleprovet och där var jag etta, haha det var lite roligt faktiskt

MEN jag kan inte följa en anvisning eller karta eller what ever. Nu när vi fixat och köpt saker på IKEA står jag helt handfallen, det går bara inte och jag skulle inte klara mig utan mina föräldrar. Skulle bygga ihop en lampa och det var tre delar att sätta ihop, tittade på bruksanvisning men det var som arabiska för mig, fattade inget så fick överlåta det till mamma