Någon mer med asperger/autism?

[transmission]

Lina Limans bok "Konsten att fejka arabiska" är jätte bra för att förstå, det är helt ärligt som att den borde skriven av eller om mig och jag har fått en del anhöriga och en kontakt inom vården att läsa den och dom känner också igen mig i nästan allt.

Tack för tips om bok, ska titta efter den!

Jag har också extrema problem med när folk höjer rösten, det behöver inte ens vara åt mig, men hela jag låser mig.

På Tumblr finns det också många bra bloggar, det finns en som heter Candidly autistic som förklarar väldigt bra och hon håller även på med en hemsida :-) hittade mycket där som jag aldrig fått veta tidigare men som stämde in. T.ex. hade jag aldrig fått veta att man kan reagera med att stänga ner istället för att bli utåtagerande och jag har aldrig vart utåtagerande. Var en episod jag inte kunde förstå vad det var, överstimulering o stress, jag var helt "borta" men inte panik el ångest... när jag läste en av hennes artiklar som handlade om skillnaden mellan shutdown och meltdown så var det en lättnad, exakt allting stämde in på en shutdown.

Tack för tips! Ska definitivt läsa på där.

 

[Korven]

Jag förstår dig precis, det är tråkigt att man inte klarar allt som andra gör för det finns inte alltid förståelse för det men jag försöker få in det i min omgivning och dom närmsta förstår nog. Att ett biobesök kan orsaka så mycket stress och ångest finns liksom inte i deras värld, dom ser det bara som en rolig grej. Det kan kännas så bra då när man sjunker ner i soffan och är lättad över att sitta hemma istället för att behöva ta sig till en biosalong med allt det innebär.

Sen kan man bli orolig för att såra andra om man ändrar sig när man inte klarar det eller att man känner sig tråkig för att man säger nej till saker. Har svårt för förändringar överlag men just nu är jag så trött att jag inte orkar något, hade förutom stand- upp föreställningen planerat in en skogspromenad med extra mormor och extra morfar på förmiddagen men orkade inte egentligen, tio minuter innan vi skulle ses ringde dom och ställde in. Så himla jobbigt att ställa om men samtidigt en lättnad för att det inte var jag som var den som sa ifrån, jag var så trött att jag knappt hade klarat den där promenaden faktiskt men vågade inte vara den som sa ifrån

Andra förstår inte riktigt att jag inte har samma behov av det sociala som dom har, jag vill träffa vänner och familj, jag behöver dom och älskar dom och har nära kontakt med dom jag har, jag vill prata i telefon med dom och ses, men bara korta stunder och på mina tider och villkor. Har firat nyår själv flera år och vissa tycker synd om mig eller att det är konstigt men jag har bara sett det som vilken dag som helst och varit glad att slippa allt stå hej för det är bara läskigt för mig med nyår med höga raketer som låter, massor av folk överallt, konstiga tider och allt är bara jobbigt.

Förstod din vän att du inte klarade/orkade följa med på bio?

Alltså nu börjar vissa poletter ramla ner

 

[Qelina]

Alltså nu börjar vissa poletter ramla ner

Med risk för att låta korkad så får du gärna förklara vad det uttrycket betyder i just det sammanhanget Menar du att du förstod något och vad är det du förstod? Det är så jag brukar använda det i alla fall. Förlåt för korkad fråga men vill vara säker på att jag tolkar det rätt. Hoppas det var något positivt att du förstod något bättre än innan och berätta gärna vad det är

 

[Qelina]

Vad är det för kurs som din mamma har läst?
Högskolan eller utbildningsförtetag? Har du någon länk?

Förlåt, jag tror jag glömt svara på det här. Först läste hon upp från förskolelärare till att ha samma arbetsuppgifter och utbildning som specialpedagog vilket det är det hon jobbar som nu, det var högskola/universitetet.

Sen har hon föreläst väldigt mycket om lekens betydelse för barnens utveckling och lärande både i Sverige och utomlands, hon har till exempel varit i Hongkong och Peking på stora konferenser.

Nu har hon utbildat sig i över ett år och det kommer bli mer framöver och det är just npf-diagnoser hon utbildar sig i. Hon ska bli npf ambassadör och har som uppgift att utbilda alla andra på skolan där hon jobbar och även på andra ställen i kommunen.

Hon har alltid älskat att jobba med barn med olika "svårigheter" och jag är så stolt över henne. Hon har också satt att hon i föreläsningar brukar använda mig som exempel på hur man jobbar med barn då hon jämför hur jag förhåller mig till mina djur. Det känns som ett av dom bästa betygen man kan få.

Hon har även fått väldigt mycket mer intresse för dom tysta flickorna, dom som inte syns eller inte är utåtagerande i och med mig. Och att lära sig mer om autism sen jag fick diagnosen så vi har varit på föreläsningar tillsammans och stora seminarium och hon förstår mig mer och mer. Älskade mamma.

 

[MiaMia]

Förlåt, jag tror jag glömt svara på det här. Först läste hon upp från förskolelärare till att ha samma arbetsuppgifter och utbildning som specialpedagog vilket det är det hon jobbar som nu, det var högskola/universitetet.

Sen har hon föreläst väldigt mycket om lekens betydelse för barnens utveckling och lärande både i Sverige och utomlands, hon har till exempel varit i Hongkong och Peking på stora konferenser.

Nu har hon utbildat sig i över ett år och det kommer bli mer framöver och det är just npf-diagnoser hon utbildar sig i. Hon ska bli npf ambassadör och har som uppgift att utbilda alla andra på skolan där hon jobbar och även på andra ställen i kommunen.

Det var utbildningen om npf jag funderade på. Om det fanns någon stor, sammanhängande som handlade om bara det, och vem som håller i det (har inte hört om det förr)? Eller om hon plockat ihop lite olika från små kurser, föreläsningar osv.

 

[Korven]

Med risk för att låta korkad så får du gärna förklara vad det uttrycket betyder i just det sammanhanget Menar du att du förstod något och vad är det du förstod? Det är så jag brukar använda det i alla fall. Förlåt för korkad fråga men vill vara säker på att jag tolkar det rätt. Hoppas det var något positivt att du förstod något bättre än innan och berätta gärna vad det är

Du förstod rätt och jag börjar förstå varför jag är som jag är. Ett exempel bara, varför förändringar som andra bestämmer om stör mig så mycket. Det ledde till att jag gick in i väggen men jag fattade då inte varför.

 

[Qelina]

Du förstod rätt och jag börjar förstå varför jag är som jag är. Ett exempel bara, varför förändringar som andra bestämmer om stör mig så mycket. Det ledde till att jag gick in i väggen men jag fattade då inte varför.

Men visst är det skönt ändå att börja lära sig mer om sig själv och förstå saker, och att man inte är misslyckad eller har gjort något fel när man inte klarar allt man vill/måste/borde orka och klara.

 

[Kimmya]

En låt som fick mig att tänka på er i denna tråden..

 

[Qelina]

Det var utbildningen om npf jag funderade på. Om det fanns någon stor, sammanhängande som handlade om bara det, och vem som håller i det (har inte hört om det förr)? Eller om hon plockat ihop lite olika från små kurser, föreläsningar osv.

Det är både och, en sammanhängande utbildning som jag tyvärr inte vet så mycket om men jag kan fråga, den är inriktad på att man efter att ha gått utbildningen ska kunna undervisa andra och vara npf ambassadör. Sen har hon gått på flera föreläsningar utöver det hon "måste", bland annat för min skull och en del har vi gått på tillsammans.

 

[Qelina]

Jag blev så ledsen i söndags, ibland kan jag ta skämt om autismen och skratta och själv skämta. Men ibland blir jag ledsen på riktigt. Som det här med att jag har problem med att allt ska vara likadant och att jag därför bunkrar upp med saker, jag köpte till exempel ca 100 paket av mitt favorit te för att jag alltid ska ha det hemma, ändå säger min hjärna att jag borde köpa fler "för säkerhets skull" men jag ska inte göra det så klart.

Men när familjen var här i helgen började mamma skämta om det där, ville visa upp mina lager och alla skrattade, jag blev ledsen för just det här med samlandet har jag fått höra så mycket genom åren och fått skäll för och noll förståelse. Men grejen är ju den att jag inte gör det för att det är roligt. Det är ju tvång och rädsla som driver mig.

Jag vågade mig på att säga att jag blev ledsen vilket jag aldrig vågar men som jag övar på. Mamma bad då faktiskt om ursäkt och min bror och hans sambo sa flera gånger att det bara är charmigt och att autismen gör mig speciell och charmig. Jag vill inte vara charmig när det gäller problem, i andra fall är det ju kul men inte när det blir ett problem så att jag har sammanlagt typ 350 paket te så att jag är tvungen att ha paket i köket på tre ställen, i en låda på garderoben och en hel flyttkartong på vinden. Jag fattar ju att andra inte gör så och det är ju snällt att bli kallad charmig men ändå, jag skäms så mycket.

Blir ni ledsna ibland över kommentarer? Jag får höra en hel del och som sagt så tar jag i princip allt på skoj och hänger på men ibland blir jag bara ledsen

 

[Vassi]

Jag blev så ledsen i söndags, ibland kan jag ta skämt om autismen och skratta och själv skämta. Men ibland blir jag ledsen på riktigt. Som det här med att jag har problem med att allt ska vara likadant och att jag därför bunkrar upp med saker, jag köpte till exempel ca 100 paket av mitt favorit te för att jag alltid ska ha det hemma, ändå säger min hjärna att jag borde köpa fler "för säkerhets skull" men jag ska inte göra det så klart.

Men när familjen var här i helgen började mamma skämta om det där, ville visa upp mina lager och alla skrattade, jag blev ledsen för just det här med samlandet har jag fått höra så mycket genom åren och fått skäll för och noll förståelse. Men grejen är ju den att jag inte gör det för att det är roligt. Det är ju tvång och rädsla som driver mig.

Jag vågade mig på att säga att jag blev ledsen vilket jag aldrig vågar men som jag övar på. Mamma bad då faktiskt om ursäkt och min bror och hans sambo sa flera gånger att det bara är charmigt och att autismen gör mig speciell och charmig. Jag vill inte vara charmig när det gäller problem, i andra fall är det ju kul men inte när det blir ett problem så att jag har sammanlagt typ 350 paket te så att jag är tvungen att ha paket i köket på tre ställen, i en låda på garderoben och en hel flyttkartong på vinden. Jag fattar ju att andra inte gör så och det är ju snällt att bli kallad charmig men ändå, jag skäms så mycket.

Blir ni ledsna ibland över kommentarer? Jag får höra en hel del och som sagt så tar jag i princip allt på skoj och hänger på men ibland blir jag bara ledsen

Vad klumpigt av din mamma att "skämta" på det sättet. Det blir ju sällan uppskattat att andra ska skämta om egenheter hos en själv som en upplever som problematiska... Jag tänker generellt att bemöta vissa skämt med att skämta tillbaka till viss del är lite överlevnadsstrategi, det är oftast mindre jobbigt än att ta en konflikt. Men det kräver nog också ett hyfsat bra grundmående att ta det som skämt istället för att ta åt sig.
Men när jag läste var faktiskt det som slog mig mest att du vågade säga ifrån i det läget. Så himla modigt!

 

[gul_zebra]

Jag blev så ledsen i söndags, ibland kan jag ta skämt om autismen och skratta och själv skämta. Men ibland blir jag ledsen på riktigt. Som det här med att jag har problem med att allt ska vara likadant och att jag därför bunkrar upp med saker, jag köpte till exempel ca 100 paket av mitt favorit te för att jag alltid ska ha det hemma, ändå säger min hjärna att jag borde köpa fler "för säkerhets skull" men jag ska inte göra det så klart.

Men när familjen var här i helgen började mamma skämta om det där, ville visa upp mina lager och alla skrattade, jag blev ledsen för just det här med samlandet har jag fått höra så mycket genom åren och fått skäll för och noll förståelse. Men grejen är ju den att jag inte gör det för att det är roligt. Det är ju tvång och rädsla som driver mig.

Jag vågade mig på att säga att jag blev ledsen vilket jag aldrig vågar men som jag övar på. Mamma bad då faktiskt om ursäkt och min bror och hans sambo sa flera gånger att det bara är charmigt och att autismen gör mig speciell och charmig. Jag vill inte vara charmig när det gäller problem, i andra fall är det ju kul men inte när det blir ett problem så att jag har sammanlagt typ 350 paket te så att jag är tvungen att ha paket i köket på tre ställen, i en låda på garderoben och en hel flyttkartong på vinden. Jag fattar ju att andra inte gör så och det är ju snällt att bli kallad charmig men ändå, jag skäms så mycket.

Blir ni ledsna ibland över kommentarer? Jag får höra en hel del och som sagt så tar jag i princip allt på skoj och hänger på men ibland blir jag bara ledsen

Man säger ju att aspies har kass taktkänsla... Ibland undrar jag om det inte är tvärtom

Jag är likadan. Kan skämta en hel del om mina egenskaper och tar det mesta med en klackspark. Att jag skriver packlistor ett halvår i förväg om jag ska till grannstaden över en natt tex. Hade det varit ett tvång så vore det en sak men det är tvärtom, jag tycker om mina listor och kan gott skämta om att det blir lite överdrivet och om att jag aldrig pallat att packa på måfå som en del andra. Eller som en gång när jag skrivit små lappar om kollektivtrafiken när jag skulle turista - när jag åkt en viss sträcka slängde jag den lappen, det blev sjuuukt enkelt att ta sig fram och både jag och sällskapet var jävligt nöjda över det - men det låter ju onekligen lite fånigt

Hade det däremot skämtats om min förmåga att städa så...Nej. För det är ett riktigt problem. Att skämta om det vore enbart kränkande och jag hade blivit jäkligt ledsen jag också. Att dessutom visa upp det tänker jag bygger på en ytterligare nivå av förnedring, det är inte okej på en fläck.

 

[transmission]

Blir ni ledsna ibland över kommentarer? Jag får höra en hel del och som sagt så tar jag i princip allt på skoj och hänger på men ibland blir jag bara ledsen

Förstår att du blir ledsen! Det hade jag också blivit. Jag kan precis som @gul_zebra skämta om vissa av mina egenskaper (listor skriver jag också till förbannelse, städa och organisera kan jag göra oavbrutet en hel dag osv). Men, då är det JAG som skämtar om MINA problem, problem som jag dessutom inte alltid ser som problem.

Dom egenskaper som faktiskt gör livet mycket svårare för mig, skämtas det ibland om av andra och det kan göra ganska ont. Har flera gånger fått höra "att du fattar ju ingenting, höhö" när jag har svårt att förstå skämt, ironi och sådana saker. Det gör mig ledsen och framför allt känner jag mig dum i huvudet. Jag har försökt säga ifrån ibland, men har tröttnat för det är ju alltid ett skämt och jag ska inte ta allt på allvar. Herregud, hela min diagnos går liksom ut på att jag tar nästan allting någon säger till mig bokstavligt, hur sjutton ska jag förstå?!

 

[Qelina]

@Vassi @gul_zebra @transmission
Känner igen mig i alla, alla, alla saker ni skriver om.

Jag hatar att mina föräldrar lägger sig i allt jag gör, om vi varit och handlat går dom liksom igenom mina kassar med mat, dom försöker göra det lite smidigt men jag ser att dom kollar. När dom är hos mig kan dom inte låta bli att kommentera saker här hemma, typ hur det ser ut i min hallgarderob, hur många jackor som hänger på hållaren, att jag har för många pantflaskor i garderoben, att blommorna står fel i fönstret, att jag borde byta kökshandduk osv osv

Jag är dessutom frusen av mig och får skäll för att jag har så många filtar, att jag har för tjock jacka osv. Just det har ju inte med autismen att göra kanske man tänker men det gör det för att jag vet att jag har problem med en del saker men jag vill ändå inte att dom lägger sig i allt, jag vill få vara vuxen och det som är är att jag inte vet hur jag ska hantera det, vad jag ska säga och att jag är rädd för konflikter, vad man säger, meniga känner att mina föräldrar pga mina olika svårigheter går in i allt jag gör och får mig att känna mig liten och värdelös, dom behandlar min lillebror helt annorlunda än mig, dom ser honom som vuxen men mig som ett barn, ett barn på 31 år...

 

[Qelina]

Och ja, det finns vissa saker som är roliga att skämta om, en sak som inte alls passar att skämta om är ju när min kontrollnivå och detaljseende tar över. Som när alla nära mig som när mormor, morfar och farmor dog så låg dom alla ganska länge till sängs och var väldigt sjuka. Jag frågade gång på gång hur länge till dom skulle leva, om dom skulle dö vid två dagen efter eller om dom skulle dö samma dag eller om dom klarar en vecka till och jag ville veta exakt. Det lät kanske känslokallt men jag kunde inte hantera det osäkra, sen kan folk tro att jag intre bryr mig för just då visar jag ingenting, ingen kan se det på mig, jag grät på begravningen men där innan visar jag inget och är mer fokuserad på att ta hand om pappa/mamma.

Det här är liksom inte roligt att skämta om och inte roligt att ha det så, alla säger att det inte går att säga på timmen exakt när någon ska dö eller andra saker på precis en viss tid men jag vill veta.

 

[Qelina]

Det var utbildningen om npf jag funderade på. Om det fanns någon stor, sammanhängande som handlade om bara det, och vem som håller i det (har inte hört om det förr)? Eller om hon plockat ihop lite olika från små kurser, föreläsningar osv.

Har frågat mamma nu, det är lärarhögskolan vid Stockholms universitet som har utbildningen, den är på 1 år. Det finns en utbildning för dom som jobbar med det och en för dom som ska göra det, det är två olika utbildningar men dom har vissa föreläsningar tillsammans.

 

[Qelina]

Jag hade möte med AST-teamet i onsdags och jag ska nog få hjälp äntligen! Den enda behandlingen som hjälpt genom åren är den som jobbat utifrån autismen, den som bara har handlat om ångest eller anorexin har liksom inte gått fram.

Jag hade dietisten med på mötet och hon beskrev väldigt bra för AST-teamet hur jag skiljer mig från andra med anorexi och att psykiatrin och äs-enheten inte kan tillräckligt men att dom försökt att anpassa behandlingarna av mig och det har dom verkligen dom senaste åren och det är jag djupt tacksam över, just nu är det dietisten och fysioterapeueten som försökt men det är svårt då dom själva säger att dom inte kan, men just att dom är öppna och vill betyder mycket, all heder åt dom. Och jag tror dom på AST-teamet förstod .

Jag fick massor av beröm av dietisten efteråt för att jag beskrivit situationen och mina problem så väl. Jag har övat genom att ha gått i terapi sen 2005 på att prata och beskriva sånt och jag har tänkt på det här mycket och jag har lätt för ord, jag älskar att skriva och läsa så det kändes bra. Jag tror dom förstod mig. Jag var rädd att inte få med allt och det fick jag ju såklart inte på en timme men mycket kom fram, det viktigaste tror jag.

Dom ska ta upp mig på mötet på tisdag och se om det finns någon psykolog som kan hjälpa mig och samarbeta med äs-enheten.

Och jag ska äntligen få börja i en autistsamtalsgrupp då man är 5-8 personer som träffas varannan vecka och diskuterar olika ämnen tillsammans med en arbetsterapeut. Tror det kommer ge mycket.

För dom som tvivlar på diagnosers vara eller ickevarande så kan jag bara säga att diagnosen räddat mitt liv, sen jag fick den har jag fått så mycket mer förståelse och blivit bemött så mycket bättre inom vården och den ger mig möjlighet till att få rätt hjälp och behandling plus att omgivningen förstår mig bättre.

 

[Qelina]

En fundering bara i och med diagnoser och så, är det flera här med autism som också har andra diagnoser eller sjukdomar? Både psykiatriska och somatiska?

 

[gul_zebra]

En fundering bara i och med diagnoser och så, är det flera här med autism som också har andra diagnoser eller sjukdomar? Både psykiatriska och somatiska?

Yes. Jag har dsps av en free running-typ som eventuellt hänger ihop med min AS (medfött, men bröt ut i sena tonåren). Utöver det hypotyreos och pcos.

 

[hrafn]

Ja, jag är bipolär (typ 2) och jag har även någon diagnos av typen blandat depression och ångesttillstånd (även om det kanske borde gå under bipolärdiagagnosen). Somatiskt har jag skolios plus MRKH syndrom.