Någon mer med asperger/autism?

[MiaMia]

En av dom som stöttat mig mest, haft mest förståelse och kunskap är nog min mamma i nuläget. Hon är specialpedagog och har läst in en extra kurs om npf diagnoser och jobbar nu med att utbilda andra lärare och pedagoger om detta. Hon tagit till sig det här med autism hos kvinnor och flickor. Hon säger att jag hjälpt henne att förstå och bemöta dom tjejerna i skolan och bekräftat för mig att det är inte mig det är fel på utan att jag har svårt för vissa saker som hon mer och mer förstår.

Hon känner även igen sig väldigt mycket i hur dom flickorna i skolan är med autism, ser likheterna mellan mig och dom och det kan vara stort som smått. Önskar av hela mitt hjärta att jag fått diagnosen tidigare. Finns/fanns journaler på VC i den lilla byn där jag bodde som byggde på att dom körde runt mig till varenda specialist för undersökning efter undersökning då jag alltid hade ont i huvudet och magen och gick hem från skolan, klarade inte dagis, skola eller fritis för att det blev för rörigt för mig.

Jag drog mig ofta undan, trots att dom försökte ställa diagnos för att jag hade problem och jag var hos varenda barnspecialist i 7-års åldern så skickades ingen remiss till BUP men jag tror deras diagnos hade blivit autism och att jag kunde fått bättre hjälp då.

Det dom där specialisterna kom fram till var att mina svårigheter berodde på min psykiska ohälsa, att mina kroppsliga symtom var psykosomatiska och att jag led av kraftig ångest och inte klarade av att vara i skolan/fritis/dagis för att det tog för mycket på mina sociala krafter och gjorde mig osäker och fick mig att må hemskt dåligt. Det sjuka i det hela är att läkarna inte sa NÅGOT till mina föräldrar. Jag fick veta att dom satt ångestdiagnoser på mig som 7-åring när jag hade fyllt 19 och skulle flyttas över från VC till psykiatrin. Hur fasiken kan det vara etiskt rätt? Jag har lidit hela livet, aldrig klarat av samhället och mått så dåligt som det bara gått.

Det kan väl inte vara lagligt/ok att inte berätta för föräldrarna vad dom kommer fram till?

Vad är det för kurs som din mamma har läst?
Högskolan eller utbildningsförtetag? Har du någon länk?

 

[gul_zebra]

Ah, typiskt! Ja, nätvänner är alltid bra att ha, men som du säger, det fyller inte det behovet.
Usch, förstår att du tycker det känns jobbigt med grupper, jag har också jättesvårt för det och mår bara dåligt, till och med om det är med folk jag känner. Känner som dig, jag är tyst och sen bara i vägen.

Du har inte möjlighet att prata om detta med dom på communityt? Typ att du vill men tycker det känns läskigt. Jag tycker sådant kan underlätta, jag känner mindre oro inför att verka konstig för jag har redan berättat hur det skulle kunna bli. Det förutsätter i och för sig att du är bekväm att berätta också, men jag upplever att folk är väldigt förstående. Man behöver inte ens säga så mycket mer än att man är väldigt blyg, tycker jag.

Startade faktiskt en tråd om det här med att vara för på i en aspergergrupp på communityt ifråga
Inför en del av träffarna brukar det erbjudas att mötas utanför eller så så det blir lättare, i andra fall är det bara att fråga om någon vill mötas upp innan. Kruxet är att det är ett bdsm-community, det känns för mig som ganska oinvigd i den sociala delen av det ganska... Jag vet inte, extra främmande typ. Helt annat än att träffa folk för att prata "normala" saker liksom, även om det pratas sånt där också. Mer "intimidating" liksom (hur fan ska man översätta det?!). Att dessutom komma ny till redan etablerade grupperingar gör det än värre, hade det varit en drös som ses första gången så vore det nog lättare. Har länge hoppats träffa någon hyfsat likasinnad jag skulle kunna gå tillsammans med annars men det har inte blivit så, de gånger jag fått lovande kontakt har det skitit sig av andra orsaker.
Sen kanske det inte alls är så farligt när man väl sitter där heller, såklart. Det visar sig när jag vågar mig iväg.

 

[transmission]

Startade faktiskt en tråd om det här med att vara för på i en aspergergrupp på communityt ifråga
Inför en del av träffarna brukar det erbjudas att mötas utanför eller så så det blir lättare, i andra fall är det bara att fråga om någon vill mötas upp innan. Kruxet är att det är ett bdsm-community, det känns för mig som ganska oinvigd i den sociala delen av det ganska... Jag vet inte, extra främmande typ. Helt annat än att träffa folk för att prata "normala" saker liksom, även om det pratas sånt där också. Mer "intimidating" liksom (hur fan ska man översätta det?!). Att dessutom komma ny till redan etablerade grupperingar gör det än värre, hade det varit en drös som ses första gången så vore det nog lättare. Har länge hoppats träffa någon hyfsat likasinnad jag skulle kunna gå tillsammans med annars men det har inte blivit så, de gånger jag fått lovande kontakt har det skitit sig av andra orsaker.
Sen kanske det inte alls är så farligt när man väl sitter där heller, såklart. Det visar sig när jag vågar mig iväg.

Då är jag helt med dig på att det känns extra läskigt! Speciellt om det redan är etablerade grupper. Jag ska hålla tummarna för att du vågar dig iväg inom en rimlig framtid!

 

[Hyacinth]

En av mina finaste och bästa vänner ligger inom autismspektrumet, och det som funkat bäst för oss är rak kommunikation. Hen är tydlig med när hen inte riktigt förstår, och vi pratar mycket om hur vi agerar/reagerar i vardagen. Orkar man inte säger man det, vill man ses säger man det. Men just att snabbt tala om om det blir fel eller missförstånd känns som nyckeln, vi är båda rätt intensiva och det snurrar snabbt i huvudet när det sätter igång.

 

[Petruska]

En av mina finaste och bästa vänner ligger inom autismspektrumet, och det som funkat bäst för oss är rak kommunikation. Hen är tydlig med när hen inte riktigt förstår, och vi pratar mycket om hur vi agerar/reagerar i vardagen. Orkar man inte säger man det, vill man ses säger man det. Men just att snabbt tala om om det blir fel eller missförstånd känns som nyckeln, vi är båda rätt intensiva och det snurrar snabbt i huvudet när det sätter igång.

Jag föredrar starkt det förhållningssätt som även innebär att den neuropsykiatriska diagnosen inte används som förklaring till allt möjligt när man pratar med varandra. Som i ditt exempel: om vännen säger "pga min autism fattar jag inte/orkar jag inte..." Jag tycker att det gott och väl räcker med "jag fattar inte/jag orkar inte". Jämförbart med vilket funktionshinder eller vilken funktionsvariation som helst. Min pappa tex, kan inte gå. Han säger inte "på grund av min polio kan jag inte", han säger bara att "det låter för besvärligt, jag avstår" eller något sådant.

Jag upplever mycket ofta att den där förklaringen via en diagnos, skapar mer avstånd än närhet i samtalet.

 

[EmmaBovary]

Jag föredrar starkt det förhållningssätt som även innebär att den neuropsykiatriska diagnosen inte används som förklaring till allt möjligt när man pratar med varandra. Som i ditt exempel: om vännen säger "pga min autism fattar jag inte/orkar jag inte..." Jag tycker att det gott och väl räcker med "jag fattar inte/jag orkar inte". Jämförbart med vilket funktionshinder eller vilken funktionsvariation som helst. Min pappa tex, kan inte gå. Han säger inte "på grund av min polio kan jag inte", han säger bara att "det låter för besvärligt, jag avstår" eller något sådant.

Jag upplever mycket ofta att den där förklaringen via en diagnos, skapar mer avstånd än närhet i samtalet.

Jag håller ändå med dig till ganska stor del, även om jag själv gör precis tvärt om. Apropå funktionsvariationer överlag alltså, inte neuropsykiatriska diagnoser. Dels har det nog att göra med att jag inte haft min MS-diagnos speciellt länge, och att det verkligen är en funktionsvariation, inte bara för olika patienter men för den enskilda patienten kan nedsättningarna variera mycket från dag till dag. Jag tycker att det blir enklare att förklara varför mitt ben släpar en dag, om jag är extremt ljuskänslig eller framförallt om jag lider extra mycket av hjärntrötthet. Det känns som att jag "äger" mina tillkortakommanden på ett annat sätt då, och iaf för min del leder det till att jag inte skäms lika mycket. Antar att många med diverse diagnoser säkert resonerar som jag gör, och kan se det som en vinst för den enskilda individen. Däremot så tror jag att det kan leda till större avstånd i stort.

 

[Petruska]

Jag håller ändå med dig till ganska stor del, även om jag själv gör precis tvärt om. Apropå funktionsvariationer överlag alltså, inte neuropsykiatriska diagnoser. Dels har det nog att göra med att jag inte haft min MS-diagnos speciellt länge, och att det verkligen är en funktionsvariation, inte bara för olika patienter men för den enskilda patienten kan nedsättningarna variera mycket från dag till dag. Jag tycker att det blir enklare att förklara varför mitt ben släpar en dag, om jag är extremt ljuskänslig eller framförallt om jag lider extra mycket av hjärntrötthet. Det känns som att jag "äger" mina tillkortakommanden på ett annat sätt då, och iaf för min del leder det till att jag inte skäms lika mycket. Antar att många med diverse diagnoser säkert resonerar som jag gör, och kan se det som en vinst för den enskilda individen. Däremot så tror jag att det kan leda till större avstånd i stort.

Ja, jag tänker främst på de neuropsykiatriska diagnoserna i det här fallet. Och jag kan förstå det där "ägandet" - typ att du egentligen kan gå "normalt", men MS lägger hinder ivägen. På ett liknande sätt tänker antagligen de som åberopar sina npf i alla möjliga sammanhang. Och där har jag svårt att följa dem.

Jag ser helt enkelt ingen meningsfull skillnad mellan "jag orkar/kan inte" och "jag orkar/kan inte pga min npf". I båda fallen är ju personen som den är. Ingen vet heller hurdan personen hade varit utan sin npf. (Jämfört med tex "det hade varit roligt, men jag orkar inte för jag har influensa". Där blir ju influensan mer en förklaring till att man inte är sig lik, pga man är sjuk.)

 

[Pilot]

Ja, jag tänker främst på de neuropsykiatriska diagnoserna i det här fallet. Och jag kan förstå det där "ägandet" - typ att du egentligen kan gå "normalt", men MS lägger hinder ivägen. På ett liknande sätt tänker antagligen de som åberopar sina npf i alla möjliga sammanhang. Och där har jag svårt att följa dem.

Jag ser helt enkelt ingen meningsfull skillnad mellan "jag orkar/kan inte" och "jag orkar/kan inte pga min npf". I båda fallen är ju personen som den är. Ingen vet heller hurdan personen hade varit utan sin npf. (Jämfört med tex "det hade varit roligt, men jag orkar inte för jag har influensa". Där blir ju influensan mer en förklaring till att man inte är sig lik, pga man är sjuk.)

Jag håller med i sak, men samtidigt så är det ju gränsen mellan att vara rak och inkluderande och att skapa avstånd.
På många plan underlättar det, jaha hen tycker det är svårt p.g.a. det, då är lär jag mig av min kompis (eller liknande) och kan kanske underlätta/ vara förstående/ skapa andra sammanhang istället.

 

[EmmaBovary]

Ja, jag tänker främst på de neuropsykiatriska diagnoserna i det här fallet. Och jag kan förstå det där "ägandet" - typ att du egentligen kan gå "normalt", men MS lägger hinder ivägen. På ett liknande sätt tänker antagligen de som åberopar sina npf i alla möjliga sammanhang. Och där har jag svårt att följa dem.

Jag ser helt enkelt ingen meningsfull skillnad mellan "jag orkar/kan inte" och "jag orkar/kan inte pga min npf". I båda fallen är ju personen som den är. Ingen vet heller hurdan personen hade varit utan sin npf. (Jämfört med tex "det hade varit roligt, men jag orkar inte för jag har influensa". Där blir ju influensan mer en förklaring till att man inte är sig lik, pga man är sjuk.)

Men delen med hjärntröttheten som jag tog upp, som påminner om npf-diagnoser i den meningen att det inte syns, känns oftast enklare att förklara för att inte framstå som allt för negativ/ointresserad osv. när man säger att man inte orkar.

 

[Sassy]

Ja, jag tänker främst på de neuropsykiatriska diagnoserna i det här fallet. Och jag kan förstå det där "ägandet" - typ att du egentligen kan gå "normalt", men MS lägger hinder ivägen. På ett liknande sätt tänker antagligen de som åberopar sina npf i alla möjliga sammanhang. Och där har jag svårt att följa dem.

Jag ser helt enkelt ingen meningsfull skillnad mellan "jag orkar/kan inte" och "jag orkar/kan inte pga min npf". I båda fallen är ju personen som den är. Ingen vet heller hurdan personen hade varit utan sin npf. (Jämfört med tex "det hade varit roligt, men jag orkar inte för jag har influensa". Där blir ju influensan mer en förklaring till att man inte är sig lik, pga man är sjuk.)

Förmodligen för att många har svårt att acceptera ett "jag orkar inte just det där". Motargumenten; "men du orkade ju igår" eller "hur kan du då orka nn?" kommer väldigt ofta, framförallt när det verkar "ologiskt" vad man orkar och inte (vilket ju ofta är fallet både vid npf och hjärntrötthet av andra orsaker).

Lättare då att förklara med en diagnos eller sjukdom som gör det tydligare att man inte är riktigt jämförbar med "normalfallet". (Jag hatar det resonemanget, men det verkar vara det enda effektiva sättet att få nån form av acceptans för variationerna.)

 

[Petruska]

Förmodligen för att många har svårt att acceptera ett "jag orkar inte just det där". Motargumenten; "men du orkade ju igår" eller "hur kan du då orka nn?" kommer väldigt ofta, framförallt när det verkar "ologiskt" vad man orkar och inte (vilket ju ofta är fallet både vid npf och hjärntrötthet av andra orsaker).

Lättare då att förklara med en diagnos eller sjukdom som gör det tydligare att man inte är riktigt jämförbar med "normalfallet". (Jag hatar det resonemanget, men det verkar vara det enda effektiva sättet att få nån form av acceptans för variationerna.)

För mig är det en väldigt konstig form av följdfrågor. Oavsett diagnoser, alltså.

Sen är det nog något fel på mig, det där åberopandet av en diagnos som förklaring gör mig vanligtvis skeptisk. Och ger mig en känsla av att personen har orealistiska idéer om hur livet är för tills vidare odiagnostiserade personer.

 

[Raderad medlem 19815]

För mig är det en väldigt konstig form av följdfrågor. Oavsett diagnoser, alltså.

Sen är det nog något fel på mig, det där åberopandet av en diagnos som förklaring gör mig vanligtvis skeptisk. Och ger mig en känsla av att personen har orealistiska idéer om hur livet är för tills vidare odiagnostiserade personer.

Oavsett om du tycker att det är konstiga följdfrågor eller ej, så är det något som många av oss behöver förhålla oss till. Ibland är det smidigare att förklara varför en person (t ex min son) inte klarar av något än att bara säga "han kan inte".

Att som din pappa vara gammal och inte kunna göra vissa saker på grund av ett dåligt ben är mer accepterat än en del egenheter som är vanliga hos personer med npf-diagnos.

 

[Hyacinth]

Jag föredrar starkt det förhållningssätt som även innebär att den neuropsykiatriska diagnosen inte används som förklaring till allt möjligt när man pratar med varandra. Som i ditt exempel: om vännen säger "pga min autism fattar jag inte/orkar jag inte..." Jag tycker att det gott och väl räcker med "jag fattar inte/jag orkar inte". Jämförbart med vilket funktionshinder eller vilken funktionsvariation som helst. Min pappa tex, kan inte gå. Han säger inte "på grund av min polio kan jag inte", han säger bara att "det låter för besvärligt, jag avstår" eller något sådant.

Jag upplever mycket ofta att den där förklaringen via en diagnos, skapar mer avstånd än närhet i samtalet.

Ja, att det skulle vara pga autismspektrum säger hem aldrig, och av förklarliga skäl inte jag heller.
Men rak kommunikation tror jag är nyckeln. Jag tar ju inte illa upp om du avbokar en träff pga trött/sjuk/inte sugen, men dyker du upp och det märks att du hellre legat hemma undrar jag varför du inte säger det innan, så ses vi när det passar.
Många i tråden uttrycker oro för att säga nej osv, jag tror ine man behöver oroa sig så mycket. Hellre vara tydligt med att man inte orkar/vill än dra sig undan eller tvinga sig.
Jag tror det underlättar att veta om diagnos om den påverkar mycket, annars är det ju känslan man pratar om eller som i vårt fall: gapflabbar åt hur olika vi ibland läser situationer.

 

[Petruska]

Oavsett om du tycker att det är konstiga följdfrågor eller ej, så är det något som många av oss behöver förhålla oss till. Ibland är det smidigare att förklara varför en person (t ex min son) inte klarar av något än att bara säga "han kan inte".

Att som din pappa vara gammal och inte kunna göra vissa saker på grund av ett dåligt ben är mer accepterat än en del egenheter som är vanliga hos personer med npf-diagnos.

Ja. Jag fattar skillnaden. Min pappa har dock inte alltid varit gammal, däremot alltid haft funktionshinder. (Det hände när han var yngre att käcka karlar dunkade honom i ryggen och skämtade om forbollsskador. Han svarade lugnt att nej, han hade polio som barn.) Och ja, jag tror på att följdfrågorna förekommer. Men jag lutar också åt att det är de som är problemet, snarare än barnet med en npf.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja. Jag fattar skillnaden. Min pappa har dock inte alltid varit gammal, däremot alltid haft funktionshinder. (Det hände när han var yngre att käcka karlar dunkade honom i ryggen och skämtade om forbollsskador. Han svarade lugnt att nej, han hade polio som barn.) Och ja, jag tror på att följdfrågorna förekommer. Men jag lutar också åt att det är de som är problemet, snarare än barnet med en npf.

Ja, och då förklarade han ju också, precis som vi andra gör.

Självklart är det inte barnet med npf som är problemet, men det blir väldigt socialt osmidigt att i längden inte förklara varför barnet beter sig som det gör utan bara säga "han gör så gott han kan" eller "tyvärr, han kan inte bättre".

Varför barnet vägrar dela med sig, retas, får vredesutbrott, vägrar sitta vid bordet och äta, slåss och säger fula ord. Inte alla vuxna förstår självmant att det är ett funktionshinder, och en del fattar inte ens när man förklarar.

Jag ser att det verkar som att jag är helt upprörd men det är jag alltså inte. Det är bara det att ibland krävs det en förklaring och inte ens då hjälper det.

 

[Petruska]

Ja, och då förklarade han ju också, precis som vi andra gör.

Självklart är det inte barnet med npf som är problemet, men det blir väldigt socialt osmidigt att i längden inte förklara varför barnet beter sig som det gör utan bara säga "han gör så gott han kan" eller "tyvärr, han kan inte bättre".

Varför barnet vägrar dela med sig, retas, får vredesutbrott, vägrar sitta vid bordet och äta, slåss och säger fula ord. Inte alla vuxna förstår självmant att det är ett funktionshinder, och en del fattar inte ens när man förklarar.

Jag ser att det verkar som att jag är helt upprörd men det är jag alltså inte. Det är bara det att ibland krävs det en förklaring och inte ens då hjälper det.

Jag förstår det.

De fall jag tänker på är precis tvärtom: jag tycker inte att något är det minsta konstigt, ändå får jag en förklaring låmg som en uppsats.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag förstår det.

De fall jag tänker på är precis tvärtom: jag tycker inte att något är det minsta konstigt, ändå får jag en förklaring låmg som en uppsats.

Då är jag med!

 

[Oh_really]

Om vi håller oss till den typen av autism som tidigare kallades aspergers, och förutsätter att personen mår någorlunda bra, så har vi andra nog lite att lära oss av dem.

1. Jag känner mig trygg och trivs med personer med lättare autism eftersom de ofta säger vad de menar, och menar vad de säger. Det är en underbar egenskap. Kanske är det vi "diagnosfria" som krånglar till kommunikationen för mycket, då vi prompt ska sätta oss in i mottagarens perspektiv och vill linda in allt?

2. Någon gång läste jag studier om att personer med lättare grader av autism kan vara bättre på att hantera djur än andra. Särskilt hästar. De trivs med rutiner och ger rak kommunikation, och det trivs ju många hästar med också. Det som gäller idag gäller även i morgon. Kanske är det något för oss "diagnosfria" att lära oss av då vi kan vara lite väl snabba på att byta bett, byta tränare, byta inspiration, byta övning och byta stall?

 

[Calmiche]

Om vi håller oss till den typen av autism som tidigare kallades aspergers, och förutsätter att personen mår någorlunda bra, så har vi andra nog lite att lära oss av dem.

1. Jag känner mig trygg och trivs med personer med lättare autism eftersom de ofta säger vad de menar, och menar vad de säger. Det är en underbar egenskap. Kanske är det vi "diagnosfria" som krånglar till kommunikationen för mycket, då vi prompt ska sätta oss in i mottagarens perspektiv och vill linda in allt?

2. Någon gång läste jag studier om att personer med lättare grader av autism kan vara bättre på att hantera djur än andra. Särskilt hästar. De trivs med rutiner och ger rak kommunikation, och det trivs ju många hästar med också. Det som gäller idag gäller även i morgon. Kanske är det något för oss "diagnosfria" att lära oss av då vi kan vara lite väl snabba på att byta bett, byta tränare, byta inspiration, byta övning och byta stall?

Som aspergare(termen används ofta fortfarande om än inte inom vården/klassificeringssystemet) så kan jag inte annat än hålla med dig, det är onödigt mycket krångel bland er utan diagnos Jag märker det på jobbet, det är fasligt mycket de andra läser in som jag tycker inte är nåt att bry sig om. Om en person(som i vanliga fall är rätt social) sitter delvis bortvänd i fikarummet och löser korsord så får de andra direkt för sig att personen inte vill prata med dem och är sur medan jag utgår från att personen är trött och inte orkar vara lika social, därav korsordet. Det är mycket såna där småsaker som jag sällan fattar, men de frågar aldrig personen det gäller varför istället för att spekulera och tro utan att faktiskt veta

 

[gul_zebra]

Känns som att den här diagnosdiskussionen gott kan föras i en egen tråd. Det är fruktansvärt förminskande att jämföras med normalfungerande som råkar ha svårt för nånting och det känns synd att det ska ta över en annars väldigt givande tråd.