Någon mer med asperger/autism?

[Qelina]

Men åh, vad jobbigt! Sömn som är så viktigt också, extra mycket så med AS.
Du har inte provat kedjetäcke eller bolltäcke tro? Jag har ett kedjetäcke själv, använder det inte jämt men tar fram det om jag har mycket oro och behöver mer lugn. Det hjälper definitivt.

Jag har ett kedjetäcke som jag använder olika mycket i olika perioder, ibland varje natt i sägen och ibland i soffan för att kunna slappna av. Egentligen har jag inte så svårt att sova på natten just nu med alla mediciner, klart jag vaknar ofta med somnar oftast om igen också så det är kanske på dagarna jag behöver det mest. I perioder sover jag inte alls på natten men jag har tur just nu att jag somnar om, vaknar varannan timme ungefär och ligger vaken ett tag men som sagt så somnar jag om igen efter ett tag. I soffan är det skönt med täcket, problemet för mig är att det är så tungt att jag har svårt att bädda med det. Det ligger här bredvid mig nu så ska nog dra på mig det där sen igen.

 

[Qelina]

För mig började det som avslappningsövningar. Vet inte hur gammal du är men på 90-talet var det populärt med diverse avslappningsband och inför andra förlossningen testade jag. Nu gillade jag aldrig konceptet med någon som pratade men jag tog de bitar som passade mig och gjorde min egen grej. Jag blev knäpp på rösten och att det tog sådan tid så jag blev irriterad och slappnade jag väl av så somnade jag istället vilket man inte skulle men vad som fungerar för en själv får man testa sig fram till för vi är ju olika. För mig fungerade det bättre om jag bara tänkte på vilken kroppsdel jag skulle spänna och sedan slappna av i. I början var jag noga med att spänna och slappna av i varenda liten kroppsdel men efter att ha tränat dagligen i några år räckte det med mantran. Nu är det inget som fungerar alltid eller när jag är högt i stress men oftast fungerar det när jag ska somna och att kunna somna snabbt var för mig länge helt nödvändigt för att få sova något alls. Jag upprepar då mantrat sov sov sov och eftersom jag har tränat sålänge så tömmer mantrat hjärnan på snurr och jag kan somna. Det krävs alltså en hel del träning innan det fungerade på riktigt för min del men varje avslappningsövning har ju gett det jag kan göra idag och det har ju gett mig något från första början för annars hade jag ju inte fortsatt.

Annars kan jag när hjärnan går i snurr och kroppen inte orkar röra sig mer titta på serier med mycket rörelse i. Jag kan då "lura" hjärnan att det är jag som rör mig och den lugnar sig. Annars är rörelse det som är det bästa för allt för min del. Jag mår helt enkelt bäst när jag slipper vara stilla.

Jösses Amalia vad jag lyssnat på sådana skivor, två av gångerna på behandlingshemmet, totalt 1,5 år så blev jag överröst av det. Vi lyssnade på dom klockan 10 på förmiddagen, efter lunch, efter middagen och sen en eller två gånger i veckan hade vi mindfulness och yoga med en av behandlarna och jag har gått i kroppskännedom typ tusen gånger i alla behandlingar jag varit i, musikterapi, bildterapi, kroppsskanning osv. För mig går det inte alls, jag försöker och försöker men minns bara en gång under alla år då jag lyckades komma in i det där man ska uppnå.

 

[Qelina]

Stänga av hjärnan är svårt för mig. Ridning fungerar bäst.

Om jag inte kan åka till hästen så har jag med åldern utvecklat andra sätt, bl.a. detta; min hjärna snurrar alltid. Så det gäller att inte låta den snurra planlöst, för det tar energi! Om hjärnan snurrar kring ett bestämt område som inte är självkritiskt, inte ger en massa associationer, som inte kan knytas till annat, så ger det mer energi, snarare än tar. Jag ser alltid till att ha ett fält eller ett område att tänka kring. Jag brukar då googla forskning eller förkovring i olika ämnen, eller låna böcker. Det kan vara aktier, psykiska sjukdomar, anknytningsteorier, sadelinpassning, Hästmassage och stretching, länders olika julfirande, akademisk ridkonst, hjälper, särbegåvning etc. nu på senare tid har jag låtit hjärnan snurra kring Pokémon, mobilspelet. Inte lina intellektuellt men funkar.

Andra tips är olika pyssel, tex sticka och virka. Men jag tröttnar fort, så fort jag fattat tänket. Det är lättare med större ämnen

Ja ridning är toppen, saknar min älskade ponny otroligt mycket, fick ta bort henne 2016 och. Nu har jag varken råd eller hälsan att ha en ny häst och jag saknar kanske inte ridningen i sig just nu utan min ponny. Nu har jag min hund, en fantastisk varelse . Han har räddat mitt liv. Han kommer och lägger sig hos mig i soffan, antingen i benvecken omtag ligger på sidan, eller precis bredvid mig eller så vill han in under alla min 6 filtar och ligga i mitt knä. Han lugnar mig och man märker att han känner av när jag mår dåligt.

Att forska gillar jag också, men jag vill göra det ännu mer, har faktiskt det på min krislista över saker jag kan göra när ångesten kommer. Tack för påminnelsen.

 

[Qelina]

För mig började det som avslappningsövningar. Vet inte hur gammal du är men på 90-talet var det populärt med diverse avslappningsband och inför andra förlossningen testade jag. Nu gillade jag aldrig konceptet med någon som pratade men jag tog de bitar som passade mig och gjorde min egen grej. Jag blev knäpp på rösten och att det tog sådan tid så jag blev irriterad och slappnade jag väl av så somnade jag istället vilket man inte skulle men vad som fungerar för en själv får man testa sig fram till för vi är ju olika. För mig fungerade det bättre om jag bara tänkte på vilken kroppsdel jag skulle spänna och sedan slappna av i. I början var jag noga med att spänna och slappna av i varenda liten kroppsdel men efter att ha tränat dagligen i några år räckte det med mantran. Nu är det inget som fungerar alltid eller när jag är högt i stress men oftast fungerar det när jag ska somna och att kunna somna snabbt var för mig länge helt nödvändigt för att få sova något alls. Jag upprepar då mantrat sov sov sov och eftersom jag har tränat sålänge så tömmer mantrat hjärnan på snurr och jag kan somna. Det krävs alltså en hel del träning innan det fungerade på riktigt för min del men varje avslappningsövning har ju gett det jag kan göra idag och det har ju gett mig något från första början för annars hade jag ju inte fortsatt.

Annars kan jag när hjärnan går i snurr och kroppen inte orkar röra sig mer titta på serier med mycket rörelse i. Jag kan då "lura" hjärnan att det är jag som rör mig och den lugnar sig. Annars är rörelse det som är det bästa för allt för min del. Jag mår helt enkelt bäst när jag slipper vara stilla.

Rörelse fungerar bäst för mig också, en promenad med hunden eller hitta på ärenden till matbutiken för att typ köpa en gurka bara för att göra något praktiskt. Det är lite svårare just nu när jag är så trött men jag avverkar ändå en hel del tid med promenader. Antingen i skogen med hunden lös vilket är underbart och att se hunden så pigg och glad och se naturen och minska intrycken eller en härlig runda med en podcast i öronen. Jag älskar, älskar, älskar podcasts. Lyssnar på dom typ hela tiden, fokuserar på det och kan både lyssna på roliga poddar eller sådana där man lär sig saker och intervjuer. Brukar ofta ta promenader i industriområden där ingen annan fotgängare vill hålla till bara för att det är mindre intryck, inget folk och då är det lättare att slappna av

Kan även baka fast jag har hela frysen fullt av bröd jag bakat, det tar lite tid och man får ett resultat.

 

[TinyWiny]

Jösses Amalia vad jag lyssnat på sådana skivor, två av gångerna på behandlingshemmet, totalt 1,5 år så blev jag överröst av det. Vi lyssnade på dom klockan 10 på förmiddagen, efter lunch, efter middagen och sen en eller två gånger i veckan hade vi mindfulness och yoga med en av behandlarna och jag har gått i kroppskännedom typ tusen gånger i alla behandlingar jag varit i, musikterapi, bildterapi, kroppsskanning osv. För mig går det inte alls, jag försöker och försöker men minns bara en gång under alla år då jag lyckades komma in i det där man ska uppnå.

Åh, sådant hade inte jag heller klarat. Fy så stressande! Precis som jag skrev så behövde jag hitta min egen grej. Det här är verkligen en sådan där svår grej som man inte kan hålla på och försöka, som man inte kan bli duktig på eller vad jag ska säga utan det är något man bara får göra utan press och utan prestige, utan några tankar om vart det ska föra en. Det är något man bara gör. Så snart duktighetsgrejen kommer in är det liksom kört.

 

[Qelina]

Åh, sådant hade inte jag heller klarat. Fy så stressande! Precis som jag skrev så behövde jag hitta min egen grej. Det här är verkligen en sådan där svår grej som man inte kan hålla på och försöka, som man inte kan bli duktig på eller vad jag ska säga utan det är något man bara får göra utan press och utan prestige, utan några tankar om vart det ska föra en. Det är något man bara gör. Så snart duktighetsgrejen kommer in är det liksom kört.

Varning långt svar

Jag brukade sitta upp istället för att ligga ner under dom gångerna man egentligen skulle ligga ner, vågade inte ligga ner för att anorexin intalade mig att jag blev tjock annars och att jag var lat och inte förtjänade att vila. Senaste åren har jag provat liggande några gånger men det hjälper inte utan jag får stark ångest, jag gjorde det en gång för två år sedan då fick jag en panikattack så att benen och armarna domnade bort, jag kunde inte andas och jag började gråta helt okontrollerat och sprang iväg på ben som knappt kunde styras.

Jag måste ha en filt eller ett täcke att dra över huvudet när det är i grupp för det klarar jag inte och det har jag hemma också om jag vill slappna av, det blir för mycket intryck och läskigt annars så jag inte kan slappna av. Jag kan aldrig slappna av med andra människor, jag vill ha kontakter och vänner men efter hur jag orkar och klarar. Har även gjort det själv med fysioterapeuter och liknande yrkesgrupper och det blir lite lugnare. Sitter man där i grupp och ska meditera så går det alltså inte. Har några skivor hemma med övningar och har lite yoga övningar men som sagt så går det inte. Ska ändå ge det ett försök att göra som du skriver, bara jag och utan yttre påverkan och på mina villkor, kanske bara en stund först och sen utöka.

En riktigt bra fysioterapeut lät mig ta med hunden när han var valp för att jag inte kunde lämna honom hemma, han var kanske bara 10 veckor eller så och ville alltid busa och var aldrig still, när jag mediterade och blev lite lugnare kom han och la sig framför mig på yogamattan, det var häftigt att se!

Men ett bra sätt för mig att bli lugn på förutom promenader och tabletter är massage, antingen med massageboll eller vanlig. Jag är väldigt kroppsmedveten och tycker det är lite jobbigt samtidigt som jag älskar det, men bara dom utvalda får röra mig och bara vissa bestämde delar av kroppen och resten måste packas in i filtar och döljas. Min nuvarande fysioterapeut är super, en av dom allra bästa behandlarna jag haft i hela livet, hon brukar massera mig när jag har kläderna på mig och bara överdelen av ryggen och axlarna. Då kan vi prata samtidigt om sådant som inte rör behandlingen men som får oss att lära känna varandra bättre och henne litar jag på till 100%.

 

[Qelina]

Alla med autism är ju verkligen olika och unika men det jag undrar är om någon mer har problem med en sak som är sjukt svår och jobbig för mig. Pappa och mamma tjatar på mig, mamma har o och med utbildningen i npf-diagnoser fått en mycket större förståelse och blir inte arg, pappa kan låta arg och bli irriterad på mig och jag skäms. Jag har en hel del tvång men inte på det sättet kring ordning och reda som vissa verkar ha.

För mig är det precis tvärtom! Jag kan inte organisera, sortera, ha ordning, kan inte få logik i var olika saker ska vara, hittar därmed inget när jag behöver det eller så har jag stenkoll men alla andra tycker jag har saker på väldigt märkliga ställen där dom aldrig trodde att dom skulle hitta den grejen.

Jag kan inte reda ut vad som ska sparas och vad som ska kastas och så har det alltid varit. När vi flyttade när jag var 19 år hittade vi godis sen jag var 7-8 år. Jag sparar alla böcker jag har men skänkte bort flera säckar nu när vi rensade vinden för att jag var tvungen men jag har ändå ungefär 8 stora lådor fulla med böcker. Jag har flera kartonger med kläder och precis allt man kan tänka sig. Jag har verkligen mycket, mycket saker av allt. Mamma och pappa försöker hjälpa mig att rensa och fixa inför flytten och det är jobbigt men också nödvändigt för annars går det inte.

Jag undrar bara om det finns någon som känner igen sig i det här? Att se helheten och inte bara detaljerna? För hade jag kunnat se helheten hade jag ju insett att mitt hem är ett kaos, när jag får besök gömmer jag saker och trycker in allt i garderoben men där är redan så fullt nu att inget får plats. Då trycker jag in det under sängen istället

Försöker stoppa mig innan jag samlar på mig mer saker och det är också till stor hjälp att jag har köpförbud nu hela året förutom det som är helt oundvikligt. Då blir det i alla fall inte mer saker.

När jag köper kläder eller annat köper jag dubbletter av i princip allt ifall det skulle går sönder eller tappas bort eller en massa andra orsaker som känns rimliga just då. Just för att ifall jag hittar något jag trivs med vill jag bara ha dom sakerna och då blir det skrik och panik om något ändras och jag inte kan ha det jag brukar.

Är det bara jag eller är det som sagt någon mer som är så här?

 

[TinyWiny]

Varning långt svar

Jag brukade sitta upp istället för att ligga ner under dom gångerna man egentligen skulle ligga ner, vågade inte ligga ner för att anorexin intalade mig att jag blev tjock annars och att jag var lat och inte förtjänade att vila. Senaste åren har jag provat liggande några gånger men det hjälper inte utan jag får stark ångest, jag gjorde det en gång för två år sedan då fick jag en panikattack så att benen och armarna domnade bort, jag kunde inte andas och jag började gråta helt okontrollerat och sprang iväg på ben som knappt kunde styras.

Jag måste ha en filt eller ett täcke att dra över huvudet när det är i grupp för det klarar jag inte och det har jag hemma också om jag vill slappna av, det blir för mycket intryck och läskigt annars så jag inte kan slappna av. Jag kan aldrig slappna av med andra människor, jag vill ha kontakter och vänner men efter hur jag orkar och klarar. Har även gjort det själv med fysioterapeuter och liknande yrkesgrupper och det blir lite lugnare. Sitter man där i grupp och ska meditera så går det alltså inte. Har några skivor hemma med övningar och har lite yoga övningar men som sagt så går det inte. Ska ändå ge det ett försök att göra som du skriver, bara jag och utan yttre påverkan och på mina villkor, kanske bara en stund först och sen utöka.

En riktigt bra fysioterapeut lät mig ta med hunden när han var valp för att jag inte kunde lämna honom hemma, han var kanske bara 10 veckor eller så och ville alltid busa och var aldrig still, när jag mediterade och blev lite lugnare kom han och la sig framför mig på yogamattan, det var häftigt att se!

Men ett bra sätt för mig att bli lugn på förutom promenader och tabletter är massage, antingen med massageboll eller vanlig. Jag är väldigt kroppsmedveten och tycker det är lite jobbigt samtidigt som jag älskar det, men bara dom utvalda får röra mig och bara vissa bestämde delar av kroppen och resten måste packas in i filtar och döljas. Min nuvarande fysioterapeut är super, en av dom allra bästa behandlarna jag haft i hela livet, hon brukar massera mig när jag har kläderna på mig och bara överdelen av ryggen och axlarna. Då kan vi prata samtidigt om sådant som inte rör behandlingen men som får oss att lära känna varandra bättre och henne litar jag på till 100%.

Så är det ju. Man måste göra så som känns bäst för en själv. Det är fullkomligt omöjligt att komma till avslappning på order. Jag har en massagefåtölj som jag bara älskar. Den har steglös inställning mellan sittande och liggande och ihop med massagen ger den helt fantastisk avslappning för just mig. Några bekanta som har provat den har ogillat den lika mycket som jag gillar den och det är ju så, vi är så olika och var och en behöver hitta vad som fungerar för just en själv. Bara tanken på att göra avslappning i grupp får mig att må illa.

Ja prova bara en kort stund. Te x hur det känns att spänna och slappna av i en tå eller två. Mer behöver det inte vara.

Visst är det häftigt att se djurens respons på det vi gör. På hur vi mår och hur vi reagerar.

Vad skönt att du har hittat någon som du fungerar så bra med. Sådant är så viktigt.

 

[MiaMia]

Alla med autism är ju verkligen olika och unika men det jag undrar är om någon mer har problem med en sak som är sjukt svår och jobbig för mig. Pappa och mamma tjatar på mig, mamma har o och med utbildningen i npf-diagnoser fått en mycket större förståelse och blir inte arg, pappa kan låta arg och bli irriterad på mig och jag skäms. Jag har en hel del tvång men inte på det sättet kring ordning och reda som vissa verkar ha.

För mig är det precis tvärtom! Jag kan inte organisera, sortera, ha ordning, kan inte få logik i var olika saker ska vara, hittar därmed inget när jag behöver det eller så har jag stenkoll men alla andra tycker jag har saker på väldigt märkliga ställen där dom aldrig trodde att dom skulle hitta den grejen.

Jag kan inte reda ut vad som ska sparas och vad som ska kastas och så har det alltid varit. När vi flyttade när jag var 19 år hittade vi godis sen jag var 7-8 år. Jag sparar alla böcker jag har men skänkte bort flera säckar nu när vi rensade vinden för att jag var tvungen men jag har ändå ungefär 8 stora lådor fulla med böcker. Jag har flera kartonger med kläder och precis allt man kan tänka sig. Jag har verkligen mycket, mycket saker av allt. Mamma och pappa försöker hjälpa mig att rensa och fixa inför flytten och det är jobbigt men också nödvändigt för annars går det inte.

Jag undrar bara om det finns någon som känner igen sig i det här? Att se helheten och inte bara detaljerna? För hade jag kunnat se helheten hade jag ju insett att mitt hem är ett kaos, när jag får besök gömmer jag saker och trycker in allt i garderoben men där är redan så fullt nu att inget får plats. Då trycker jag in det under sängen istället

Försöker stoppa mig innan jag samlar på mig mer saker och det är också till stor hjälp att jag har köpförbud nu hela året förutom det som är helt oundvikligt. Då blir det i alla fall inte mer saker.

När jag köper kläder eller annat köper jag dubbletter av i princip allt ifall det skulle går sönder eller tappas bort eller en massa andra orsaker som känns rimliga just då. Just för att ifall jag hittar något jag trivs med vill jag bara ha dom sakerna och då blir det skrik och panik om något ändras och jag inte kan ha det jag brukar.

Är det bara jag eller är det som sagt någon mer som är så här?

En del av det där skulle jag snarare kalla för beslutsproblem än oordning.
Ska den här vara kvar? Kommer jag använda den igen? Kanske blir behov jag inte vet nu så jag borde?
Var ska den saken ligga? Hur ofta behöver jag den? Hittar jag bättre om den ligger med alla byxor eller med alla sommarkläder eller med alla blåa kläder...?
Som vi pratade om tidigare att det blir för omfattande och komplext processande till beslut som är små och som det ska göras väldigt många av, därför överväldigande uppgift.

Så blir det en massa ogjorda beslut och bostaden full med saker som inte är bestämt om de ska vara kvar eller inte och inte bestämt var de ska ha sin plats. Det är det som ger oordningen snarare än oförmåga att skapa och administrera en ordning om man väl fattar besluten.

Sen kan man av autismen också vara dålig på att leta. Hur avsökningen av rummet funkar om man ska lokalisera ett bestämt föremål. Något med visuell perception och hur hjärnan läser av informationen i den bilden som ögat förmedlar. Och då blir det extra besvärligt att ha oordnade prylar som inte ligger på bestämda platser. Så röran blir ett praktiskt problem och stressbelastning av det också.

Om du sorterar uppgiften i små bitar och fokuserar på att fatta beslut om bara de delar som du valt att processa just nu, kan det gå bättre då? Ett steg som består i att dela upp det en lämpliga delmoment (lista?) och sedan ett steg med att hantera varje delmoment.

T.ex. "Nu ska jag gå igenom det som ligger i denna låda och bestämma om det ska vara kvar eller inte. Då tänker jag bara på det och inget av det andra. Tar ett plagg i taget och går vidare när beslutet är fattat. När jag gått i genom lådan är jag klar med det som var dagens uppgift och är nöjd och glad med att jag har gjort det. Allt det andra var inte på agendan idag."
"Jag bestämmer att jag behöver ha 20 t-shirt. Samlar alla t-shirt som finns i en hög och så ska jag bestämma vilka 20 av dessa som är finast/bekvämast/bra blandning av färger och modeller. Det är dessa jag ska ha och då ska resten bort."
Sen kan man ha en låda för "vet inte" där man får lägga det som är riktigt osäkert så processen inte stoppar upp av det - men inte överanvända så att för mycket hamnar där.

 

[Qelina]

En del av det där skulle jag snarare kalla för beslutsproblem än oordning.
Ska den här vara kvar? Kommer jag använda den igen? Kanske blir behov jag inte vet nu så jag borde?
Var ska den saken ligga? Hur ofta behöver jag den? Hittar jag bättre om den ligger med alla byxor eller med alla sommarkläder eller med alla blåa kläder...?
Som vi pratade om tidigare att det blir för omfattande och komplext processande till beslut som är små och som det ska göras väldigt många av, därför överväldigande uppgift.

Så blir det en massa ogjorda beslut och bostaden full med saker som inte är bestämt om de ska vara kvar eller inte och inte bestämt var de ska ha sin plats. Det är det som ger oordningen snarare än oförmåga att skapa och administrera en ordning om man väl fattar besluten.

Sen kan man av autismen också vara dålig på att leta. Hur avsökningen av rummet funkar om man ska lokalisera ett bestämt föremål. Något med visuell perception och hur hjärnan läser av informationen i den bilden som ögat förmedlar. Och då blir det extra besvärligt att ha oordnade prylar som inte ligger på bestämda platser. Så röran blir ett praktiskt problem och stressbelastning av det också.

Om du sorterar uppgiften i små bitar och fokuserar på att fatta beslut om bara de delar som du valt att processa just nu, kan det gå bättre då? Ett steg som består i att dela upp det en lämpliga delmoment (lista?) och sedan ett steg med att hantera varje delmoment.

T.ex. "Nu ska jag gå igenom det som ligger i denna låda och bestämma om det ska vara kvar eller inte. Då tänker jag bara på det och inget av det andra. Tar ett plagg i taget och går vidare när beslutet är fattat. När jag gått i genom lådan är jag klar med det som var dagens uppgift och är nöjd och glad med att jag har gjort det. Allt det andra var inte på agendan idag."
"Jag bestämmer att jag behöver ha 20 t-shirt. Samlar alla t-shirt som finns i en hög och så ska jag bestämma vilka 20 av dessa som är finast/bekvämast/bra blandning av färger och modeller. Det är dessa jag ska ha och då ska resten bort."
Sen kan man ha en låda för "vet inte" där man får lägga det som är riktigt osäkert så processen inte stoppar upp av det - men inte överanvända så att för mycket hamnar där.

Det låter logiskt och tack för en input som jag också tänkt på med att jag inte kan fatta beslut men inte riktigt kopplat på samma sätt som du beskriver när det gäller röran i mina förråd och lägenheten. Jag kan inte avgöra vad som behövs, vad jag kommer använda och jag är rädd för beslut. Kan intet dom. Jag hittar verkligen inte ens i min egen lägenhet och får ofta ringa eller fråga andra var det kan vara rimligt att en sak kan ligga. Men det är ju kanske inte rimligt hemma hos mig men det kan hjälpa lite.

Jag försöker göra så nu inför flytten, mamma och pappa hjälpte mig att fixa vinden, slängde flera säckar med saker fast dom tyckte jag kunde slängt mer men det blev en kompromiss, åtminstone är allt sorterat och märkt och i kartonger. Nu ska vi ta källaren på fredag och göra samma sak där, jag har börjat lite men behöver hjälp där också.

I lägenheten tänker jag göra som du skrev, en sak i taget. Idag packade jag ner allt te jag har. Imorgon eller helgen ska jag börja lite med porslin.

Att sortera så som du skriver låter jätte svårt med att välja ut vad jag ska spara, det ger hemsk ångest bara jag tänker på det, där behöver jag hjälp och hade jag haft boendestöd som förr så hade jag nog bett om hjälp från dom men det blir nog mamma som får hjälpa till med det.

 

[Qelina]

Ibland blir det så komiskt med autism/asperger. Vi hade en jätte mysig kväll och dom andra åt kex och dyra ostar och skinkor. Det var på kvällen och vi hade jätte mysigt och kul. Spelade spel, körde VR glasögon och pratade och skrattade. När det bara var lite Pepsi max kvar i flaskan frågade jag hur många som ville ha och jag sa att jag skulle ta halva det sista om någon mer ville ha. "Ta det sista du, är ingen som vill ha mer" "Ta allt" fick jag höra.

Jaha tänkte jag att om dom sa att jag skulle ta allt som är kvar då måste jag ju göra så eftersom dom säger så. Så jag hällde upp så mycket peppsi att det var så mycket att en mm till inte hade haft plats. Jag kunde inte rör glaset utan fick låta mig över bordet för att sörpla i mig innan det gick att flytta glaset.

Brorsan sa "Jag glömde bort att du går asperger och tolkar det bokstavligt" Alla skrattade för det såg ju helt galet ut när en 30 inte kan tänka att då tar jag lite sen för det här kan ju inte vara för mycket.

 

[Qelina]

Alltså oj vad arg jag blir på människor som tror dom vet allt om autism, t.ex igår så var det en kvinna från min slöjdkurs och bokcirkel som jag och två till gjort till ett litet fika gäng som träffas en gång i månaden, men satt och pratade om hur människor med autism är. T.ex. sa hon att alla med autism alltid är glada, va? Fattar inte alls vad hon menar Sen slängde hon ur sig typ 20 fördomar till vilket hon gjorde sist också. Jag brukar inte berätta att jag har autism förrän antingen personen frågar eller om det är någon jag känner väl-Men igår brast det jag var tvungen att säga ifrån. Berättade min historia om autism som jag ändå bara sa
1 % av men klarar inte alla fördomar och tror faktiskt det är viktigt att förklara och utbilda folk.

 

[Qelina]

Och en sak till som blev extra tydlig nu när jag flyttade är min oförmåga att organisera, sortera och ha ordning. Jag klarar det inte. Nu när jag flyttade hade jag 97 kartonger som skulle flyttas, trodde aldrig det skulle kunna bli så mycket. Vi hittade också ca 100 paket med tuggummin och minst 80 paket med Havtorn mango teet jag dricker nu som jag bunkrat upp, ungefär 20 paket med pear/chockolate te och typ 20 paket med vaniljsmak. Helt galet. Men eftersom jag snöar in på smaker så bara måste, måste, måste det alltid finnas hemma annars får jag panik om allt inte är precis som det ska, det är en mardröm så därför måste jag se till att allt alltid finns hemma.

Kan inte heller organisera minsta lilla. Brorsans sambo fixade min byrå och garderob. Mamma hjälpte till i köket, pappa fixade med andra saker.

Kan lägga batterier i en kastrull, hitta en ficklampa bland strumporna och jag kan inte för allt i världen förstår hur jag ska lösa det, slänger bara in allt. Kan se att det är en röra men kan för allt i världen inte förstå hur man ordnar, mina föräldrar kom häromdagen och när mamma öppnade lådan med rengöringsprodukter såg hon direkt röran och organisera allt på några minuter, saker jag själv inte lyckats med sen jag flyttade in.

Är det någon som känner igen sig?

 

[gul_zebra]

Alltså oj vad arg jag blir på människor som tror dom vet allt om autism, t.ex igår så var det en kvinna från min slöjdkurs och bokcirkel som jag och två till gjort till ett litet fika gäng som träffas en gång i månaden, men satt och pratade om hur människor med autism är. T.ex. sa hon att alla med autism alltid är glada, va? Fattar inte alls vad hon menar Sen slängde hon ur sig typ 20 fördomar till vilket hon gjorde sist också. Jag brukar inte berätta att jag har autism förrän antingen personen frågar eller om det är någon jag känner väl-Men igår brast det jag var tvungen att säga ifrån. Berättade min historia om autism som jag ändå bara sa
1 % av men klarar inte alla fördomar och tror faktiskt det är viktigt att förklara och utbilda folk.

Glada? Wow. Den var... Eh...
Jag skulle mest vilja trycka upp statistik i ansiktet på henne, om vår förhöjda risk för depression och vår korta medellivslängd. Alternativt så kan hon få umgås med mig helt enkelt, jag har en jävla skitdag idag och vill mest ligga och böla, så får vi se hur glad hon anser att jag är.

 

[grodan21]

Och en sak till som blev extra tydlig nu när jag flyttade är min oförmåga att organisera, sortera och ha ordning. Jag klarar det inte. Nu när jag flyttade hade jag 97 kartonger som skulle flyttas, trodde aldrig det skulle kunna bli så mycket. Vi hittade också ca 100 paket med tuggummin och minst 80 paket med Havtorn mango teet jag dricker nu som jag bunkrat upp, ungefär 20 paket med pear/chockolate te och typ 20 paket med vaniljsmak. Helt galet. Men eftersom jag snöar in på smaker så bara måste, måste, måste det alltid finnas hemma annars får jag panik om allt inte är precis som det ska, det är en mardröm så därför måste jag se till att allt alltid finns hemma.

Kan inte heller organisera minsta lilla. Brorsans sambo fixade min byrå och garderob. Mamma hjälpte till i köket, pappa fixade med andra saker.

Kan lägga batterier i en kastrull, hitta en ficklampa bland strumporna och jag kan inte för allt i världen förstår hur jag ska lösa det, slänger bara in allt. Kan se att det är en röra men kan för allt i världen inte förstå hur man ordnar, mina föräldrar kom häromdagen och när mamma öppnade lådan med rengöringsprodukter såg hon direkt röran och organisera allt på några minuter, saker jag själv inte lyckats med sen jag flyttade in.

Är det någon som känner igen sig?

Jag är ganska bra på att organisera och vill inte ha mer än nödvändigt hemma, köper tex nytt te när det gamla är på väg att ta slut. Hatar att oordning hemma! Är dock sämre på att hålla ordning när jag mår dåligt.

 

[Qelina]

<

Glada? Wow. Den var... Eh...
Jag skulle mest vilja trycka upp statistik i ansiktet på henne, om vår förhöjda risk för depression och vår korta medellivslängd. Alternativt så kan hon få umgås med mig helt enkelt, jag har en jävla skitdag idag och vill mest ligga och böla, så får vi se hur glad hon anser att jag är.

Ja men precis, ofta är autism kopplat till annan psykiskohälsa och att ta sig igenom en dag känns oftast omöjligt men det går till slut men tillgivet pris? Just nu har jag noll aktivitetsnivå men många klarar dett. Och att vara på samma energi som nt-personer är totalt omöjligt men vissa klarar det av det, personer är olika. Autister har genom forskning sätt att vi lerver kortare tid, risk för självmord är högre och inte alltid men hos många påverkas med diagnoser som så uppenbar då vi har mr problem i vardagen.

 

[Calmiche]

Och en sak till som blev extra tydlig nu när jag flyttade är min oförmåga att organisera, sortera och ha ordning. Jag klarar det inte. Nu när jag flyttade hade jag 97 kartonger som skulle flyttas, trodde aldrig det skulle kunna bli så mycket. Vi hittade också ca 100 paket med tuggummin och minst 80 paket med Havtorn mango teet jag dricker nu som jag bunkrat upp, ungefär 20 paket med pear/chockolate te och typ 20 paket med vaniljsmak. Helt galet. Men eftersom jag snöar in på smaker så bara måste, måste, måste det alltid finnas hemma annars får jag panik om allt inte är precis som det ska, det är en mardröm så därför måste jag se till att allt alltid finns hemma.

Kan inte heller organisera minsta lilla. Brorsans sambo fixade min byrå och garderob. Mamma hjälpte till i köket, pappa fixade med andra saker.

Kan lägga batterier i en kastrull, hitta en ficklampa bland strumporna och jag kan inte för allt i världen förstår hur jag ska lösa det, slänger bara in allt. Kan se att det är en röra men kan för allt i världen inte förstå hur man ordnar, mina föräldrar kom häromdagen och när mamma öppnade lådan med rengöringsprodukter såg hon direkt röran och organisera allt på några minuter, saker jag själv inte lyckats med sen jag flyttade in.

Är det någon som känner igen sig?

Jag känner igen mig delvis, när jag flyttar in och gör från början så får jag till riktigt bra ordning men sen fallerar det snabbt om jag har en lite jobbig period el liknande. Blir kaos även om jag oftast vet vart jag har det dom används ofta. Att packa ner grejer inför flytt är ju fullständigt vedervärdigt däremot, att veta vad som ska packas i vilken ordning, hur mkt i varje kartong, hur långt i förväg ifall något behövs o allt möjligt

Det finns inget som heter för mycket när det gäller saker man snöat in på tycker jag Känner igen känslan av panik när man saknar något som känns viktigt. Jag är mycket för känsla och doft, har dille på allt som är mjukt. Har en sjal som jag har som trygghet generellt, den är lagomt stor att både ha över axlarna o agera halsduk så kan ha med den överallt utan frågor + perfekt mjukhet och färg. Såg ett ställe där trådarna blivit glesare på sjalen och oroade mig genast för vad jag ska ha när den blir utsliten, köpte den i Prag för jag älskade färgen o hade ingen tanke på att den skulle bli så rätt så köpte bara en... Jobbig känsla!

 

[Qelina]

Känns som det mest är jag som skriver och spammar min egen tråd Men har så mycket inom mig. Som idag, jag ska på en jätte rolig live pod med min bror, pappa hämtar mig och hunden vid tio i sju och lämnar sen av mig hos min bror och så går vi till klubben. Men det här har ställt till det rejält, haft sådan megaångest idag plus rejäl ångest ända sen jag bokade i december och den här ångesten har bara växt och växt och är liksom inte i proportion mot vad jag tror andra känner. För mig innebär det att jag inte kan göra som alla andra dagar med hunden och allt annat, jag kan inte äta på mina tider vilket är det värsta jag vet och jag har ingen kontroll för det står inte på biljetterna när det är slut. Alltså nej, nej, nej vad orimligt det här är. Jag VET att det är en kul grej som jag sett fram emot, jag bokade samma dag som biljetterna släpptes men ångesten över att ha en tid att passa, att ändra rutiner, ta på mig vanliga kläder, äta andra tider och vara ute bland en massa människor med hög ljudvolym och ett virrvarr av folk stressar mig mycket. Jag kan inte ha en enda sak inplanerad utan att drabbas av rejäl ångest och stress och hela mitt liv cirklar kring den lilla saken även om det bara är att handla eller baka eller dammsuga eller prata i telefon med någon. Suck på mig, suck på autismen och suck på livet som känns nästintill oöverkomligt just nu

 

[Tonto]

Känns som det mest är jag som skriver och spammar min egen tråd Men har så mycket inom mig. Som idag, jag ska på en jätte rolig live pod med min bror, pappa hämtar mig och hunden vid tio i sju och lämnar sen av mig hos min bror och så går vi till klubben. Men det här har ställt till det rejält, haft sådan megaångest idag plus rejäl ångest ända sen jag bokade i december och den här ångesten har bara växt och växt och är liksom inte i proportion mot vad jag tror andra känner. För mig innebär det att jag inte kan göra som alla andra dagar med hunden och allt annat, jag kan inte äta på mina tider vilket är det värsta jag vet och jag har ingen kontroll för det står inte på biljetterna när det är slut. Alltså nej, nej, nej vad orimligt det här är. Jag VET att det är en kul grej som jag sett fram emot, jag bokade samma dag som biljetterna släpptes men ångesten över att ha en tid att passa, att ändra rutiner, ta på mig vanliga kläder, äta andra tider och vara ute bland en massa människor med hög ljudvolym och ett virrvarr av folk stressar mig mycket. Jag kan inte ha en enda sak inplanerad utan att drabbas av rejäl ångest och stress och hela mitt liv cirklar kring den lilla saken även om det bara är att handla eller baka eller dammsuga eller prata i telefon med någon. Suck på mig, suck på autismen och suck på livet som känns nästintill oöverkomligt just nu

Jag är nog lite likadan. Blev så sjukt stressad över att jag hade bokat in ett biobesök och att alla mina rutiner skulle störas pga det så jag stannade hemma och åt glass istället.

 

[Qelina]

Jag är nog lite likadan. Blev så sjukt stressad över att jag hade bokat in ett biobesök och att alla mina rutiner skulle störas pga det så jag stannade hemma och åt glass istället.

Jag förstår dig precis, det är tråkigt att man inte klarar allt som andra gör för det finns inte alltid förståelse för det men jag försöker få in det i min omgivning och dom närmsta förstår nog. Att ett biobesök kan orsaka så mycket stress och ångest finns liksom inte i deras värld, dom ser det bara som en rolig grej. Det kan kännas så bra då när man sjunker ner i soffan och är lättad över att sitta hemma istället för att behöva ta sig till en biosalong med allt det innebär.

Sen kan man bli orolig för att såra andra om man ändrar sig när man inte klarar det eller att man känner sig tråkig för att man säger nej till saker. Har svårt för förändringar överlag men just nu är jag så trött att jag inte orkar något, hade förutom stand- upp föreställningen planerat in en skogspromenad med extra mormor och extra morfar på förmiddagen men orkade inte egentligen, tio minuter innan vi skulle ses ringde dom och ställde in. Så himla jobbigt att ställa om men samtidigt en lättnad för att det inte var jag som var den som sa ifrån, jag var så trött att jag knappt hade klarat den där promenaden faktiskt men vågade inte vara den som sa ifrån

Andra förstår inte riktigt att jag inte har samma behov av det sociala som dom har, jag vill träffa vänner och familj, jag behöver dom och älskar dom och har nära kontakt med dom jag har, jag vill prata i telefon med dom och ses, men bara korta stunder och på mina tider och villkor. Har firat nyår själv flera år och vissa tycker synd om mig eller att det är konstigt men jag har bara sett det som vilken dag som helst och varit glad att slippa allt stå hej för det är bara läskigt för mig med nyår med höga raketer som låter, massor av folk överallt, konstiga tider och allt är bara jobbigt.

Förstod din vän att du inte klarade/orkade följa med på bio?