Mitt barn ljuger

[95johsv]

Vi har kanske haft samma typ av förälder.


Den här tråden har inte släppt mig under dagen. Jag läser kanske in sådant som inte står i TSs berättelse eftersom jag är färgad av min egen uppväxt, men jag får ont i magen när jag läser om hur TS förhör sitt barn. Om du vet svaret så ställ inte frågan är en gammal regel som jag tror att jag fick lära mig på socialhögskolan. Det låter som en konversation med syftet att få barnet att försäga sig så att föräldern kan få triumfera för att denne kommit på barnet med en lögn till. Hade jag varit TS barn hade jag haft ångest inför s k myskvällar med godis och film eftersom jag skulle uppfattat det som förtäckta förhör där den vuxne bara väntade på att få straffa mig.

För mig gjorde min förälders kontrollbehov att det blev ett stort avstånd mellan oss, jag sökte mig tidigt från föräldern och som vuxen har jag hållit en ordentlig distans till föräldern eftersom jag inte känt mig trygg i dennes sällskap.

Detta är verkligen inte vårt förhållande. Det vågar jag säga.

Jag förhör inte saker jag vet, utan försöker efter bästa förmåga förstå vad som händer.

Dock har vi hamnat i en dålig situation och jag vill förändra den. Därav denna tråden. Jag vill varken kontollera, manipulera eller bestämma. Allt jag vill är att veta vart mitt barn är så att om något händer ska jag veta vart jag ska börja leta, samt att ha ett barn som tänker och står upp för sig. Som vet att händer något kommer vi alltid hjälpa.

 

[95johsv]

Kanske också läser in för mycket från min egen vinkel.
Men om tugg-exemplet så tänker jag att det blir lite av "erkänn att du gjort fel" över situationen när barnet måste formulera svar på den frågan.

"Jag tuggar på X" - underförstått: vilket jag inte får, vet att jag inte får, men ändå gjorde nu...
Finns det något bra handlingsalternativ för barnet i den situationen: mamma blir arg för att du ljuger eller mamma blir arg för att du tuggade.
Försöka undvika svara känns som naturligaste försöket att komma undan då.

Att bara visa att tuggandet noterats och påminna gör att barnet kan svara genom att prestera något mer positivt - en korrigering av sitt beteende genom att sluta tugga.
Lättare för barnet att "göra rätt" och få en utgång där du kan ge beröm.

Även om barnet efteråt kan resonera om allt så kanske inte alla de tankarna fungerar i själva situationen, speciellt om det är ett återkommande mönster i er interaktion som blivit stressinfekterat.

Hur menar du att vi kan bara visa att tuggandet noteras? Just nu om jag bara säger, kan du spotta ut det du tuggar på blir det svar att det minsann inte tuggas. Trots tuggande mellan orden....

 

[Alexandra_W]

Ja tuggtillåtena saker finns. Dock är det en sak som vi föräldrar har olika syn på. En sak som jag ska ta upp igen. Vi behöver köra samma spår.

Det är just detta vi försöker att undvika. Att skapa ljug för obehag för saker som inte är ok eg. Frågan är hur man lyckas utan säga allt är ok? (vilket vi inte kommer göra)

Ett sätt kan kanske vara att om du märker barnet tuggar inte fråga på vad etc eller dividera huruvida det tuggat eller ej - utan bara nämna att om barnet vill/behöver tugga så kan hen tugga tuggummi/på tillåtna tuggsaker.
Dvs inte - som andra också tagit upp - ställa några frågor. Utan avleda/rikta.

Om du verkligen ser och är helt säker på exakt vad barnet tuggat på så säga att "jag vill inte att du tuggar på ditt hår/vad det nu är, här ta ett tuggummi/tugga på det här istället det är bättre".

Skapa ny vana/avled/bryt istället för att ställa frågor eller göra en grej av tuggandet. Då slipper ni läget nu båda två och över tiden kommer det bli en vana för barnet att tugga tuggummi/annat istället.

 

[Gnist]

Jag har kört "metoden" att mina barn ska känna sig trygga nog att kunna berätta vad som helst, utan att känna obehag på förhand över vad min reaktion kan tänkas bli = jag har aldrig reagerat med ilska på något de gjort eller sagt. Någonsin.

Däremot har jag förklarat, satt mig ner och pratat, berättat om jag blivit besviken/orolig över något de gjort/sagt. För det har jag såklart blivit med dem alla tre, men arg har jag nog aldrig blivit på något av barnen.

Och när pratstunden är över så har de fått en kram och en försäkran om att mamma älskar dem, även om jag just då varit besviken för det är otroligt viktigt, att barnen känner sig trygga i den vetskapen att oavsett vad de gör/säger, oavsett hur besviken jag är, så är de älskade.

Sen smålögner när de vet att de gör något de inte får, det pysslar alla barn med i den där åldern och jag sade bara till att de ska sluta med vad än det varit, om jag visste att de pysslat med något de inte skulle/borde.
Frågade inget, diskuterade inget utan bara meddelade, som ett konstaterande att jag vet och att de skulle sluta.

På mina har det funkat utmärkt, finns inget de inte har kunnat/vågat berätta och för mig ger det en trygghet, att veta att oavsett vad de hittat på eller om de hamnar i nån knipa, så vågar de komma till mig och berätta.

 

[95johsv]

Vill bara flika in att jag upplever att tonen i ca andra halvan av tråden blivit ganska hård mot mamman, TS. Hon vill ärligt få en vändning på det som sker, och fick i början väldigt bra svar. Sedan tycker jag tråden blir mer och mer skuldbeläggande. Jag tyckte mitt inlägg var på gränsen till att det skulle kunna uppfattas som "anklagande" då jag skriver att jag skulle se över mitt eget beteende kring vita lögner. Men efter det känns det som sagt att det eskalerat. Ingen har väl gjort ngr direkta påhopp som kan anmälas till admin. Men om jag varit TS hade jag blivit ledsen över flera av svaren.

Ville bara skriva min reflexion och lägga in att föräldraskapet är svårt, och man har ofta en gnagande känsla av otillräcklighet. I våra formuleringar kan vi antingen spä på känslan, eller vara stöttande. Man kan säga samma fakta men på olika sätt.

Hoppas vi inte fastnar i ngn diskussion om huruvida andra delar min uppfattning. Jag förstår att vissa tycker jag överreagerar och andra kanske håller med i det jag skriver. Oavsett kan vi väl tänka en extra gång på våra formuleringar i resten av tråden?

Tack, försöker se alla öppningar i alla svar för att hitta nya spår. Jag vill inte ha det så här och en del i det är denna tråden i ett desperat försök att få bukes kunskap. Jag inser att över internet tolkas allt hårdare och att jag inte skriver exakt allt osv gör det svårare för andra. Påminner mig om det när jag läser svaren.

De första svaren har definitivt hjälp mig idag och ska bara rensa hjärnan efter jobbet och låta resen sjunka in så ska vi se vilka under vi kan skapa här hemma.

heartheart

 

[95johsv]

Jag har kört "metoden" att mina barn ska känna sig trygga nog att kunna berätta vad som helst, utan att känna obehag på förhand över vad min reaktion kan tänkas bli = jag har aldrig reagerat med ilska på något de gjort eller sagt. Någonsin.

Däremot har jag förklarat, satt mig ner och pratat, berättat om jag blivit besviken/orolig över något de gjort/sagt. För det har jag såklart blivit med dem alla tre, men arg har jag nog aldrig blivit på något av barnen.

Och när pratstunden är över så har de fått en kram och en försäkran om att mamma älskar dem, även om jag just då varit besviken för det är otroligt viktigt, att barnen känner sig trygga i den vetskapen att oavsett vad de gör/säger, oavsett hur besviken jag är, så är de älskade.

Sen smålögner när de vet att de gör något de inte får, det pysslar alla barn med i den där åldern och jag sade bara till att de ska sluta med vad än det varit, om jag visste att de pysslat med något de inte skulle/borde.
Frågade inget, diskuterade inget utan bara meddelade, som ett konstaterande att jag vet och att de skulle sluta.

På mina har det funkat utmärkt, finns inget de inte har kunnat/vågat berätta och för mig ger det en trygghet, att veta att oavsett vad de hittat på eller om de hamnar i nån knipa, så vågar de komma till mig och berätta.

Det är detta jag medvetet försöker göra. Men jag blir arg ibland när lögner serveras. Så skillnaden är att jo jag blir arg ibland. Prata och förklara görs hela tiden. Även vid beteende vi inte vill ha så finns det med att det är just beteendet och inte barnet. Barnet vet det är älskat. Därav att jag säger jag blir inte arg vid ärlighet om det gjort något det inte får/ska/bör utan arg endast vid lögn.

Vi pratar mycket och bra. Och även igår när det blev så tokigt somnade barnet med mig efter förklaringar och prat.

 

[hastflicka]

Jag har kört "metoden" att mina barn ska känna sig trygga nog att kunna berätta vad som helst, utan att känna obehag på förhand över vad min reaktion kan tänkas bli = jag har aldrig reagerat med ilska på något de gjort eller sagt. Någonsin.

Däremot har jag förklarat, satt mig ner och pratat, berättat om jag blivit besviken/orolig över något de gjort/sagt. För det har jag såklart blivit med dem alla tre, men arg har jag nog aldrig blivit på något av barnen.

Och när pratstunden är över så har de fått en kram och en försäkran om att mamma älskar dem, även om jag just då varit besviken för det är otroligt viktigt, att barnen känner sig trygga i den vetskapen att oavsett vad de gör/säger, oavsett hur besviken jag är, så är de älskade.

Sen smålögner när de vet att de gör något de inte får, det pysslar alla barn med i den där åldern och jag sade bara till att de ska sluta med vad än det varit, om jag visste att de pysslat med något de inte skulle/borde.
Frågade inget, diskuterade inget utan bara meddelade, som ett konstaterande att jag vet och att de skulle sluta.

På mina har det funkat utmärkt, finns inget de inte har kunnat/vågat berätta och för mig ger det en trygghet, att veta att oavsett vad de hittat på eller om de hamnar i nån knipa, så vågar de komma till mig och berätta.

Precis sa gjorde vi ocksa. Med tva av telningarna funkade det perfect ... den tredje var mer som TS barn. Ibland trodde jag att han ljog for ljugandets egen skull, det fanns absolut ingen anledning, men ljog gjorde han i allafall. Ingen blev arg, det pratades tills vi blev blaa i ansiktet. (Jag funderar pa om det kanske skulle ha varit mycket battre att inte prata sa mycket utan vara sa faordig som mojligt. Han VISSTE ju precis vad som gallde.)
Om jag bara meddelade barnet att jag visste att han ljog sa fick jag en halvtimmas (med en latt overdrift) lang och inveklad forklaring till varfor jag hade fel och han ratt.

Nar vi kom in pa amnet for inte sa lange sedan fragade jag (da han ar runt 30 nu) vad jag som foralder hade kunnat gora for att det skulle ha blivit battre for honom tankte han en lang stund. Sedan tittade han pa mig och konstaterade att det var nog helt enkelt sa att han "for the most part" bara gillade att se hur langt han kunde ga.
Nar jag fragade om det hangde ihop med hur mycket han gillade "stories", allt fran barnboker, filmer, teater, allt ... sa holl han med att det kanske spelade in lite, men att det i huvudsak bara var sa att han var en "douchebag for kid" och att det oftast bara var enklare att dra till med nagot an att tanka efter och ge ett "kvalitativt" svar.

 

[hastflicka]

Forresten ... Den ljugande yngsta formagan ar i dag pappa till en liten tjej. Han har sagt sedan de var gravida, "Vi kommer att uppfostra henne precis som ni uppfostrade mig". Battre betyg kan man inte fa som foralder kan jag tycka ...

 

[Tora]

Hur menar du att vi kan bara visa att tuggandet noteras? Just nu om jag bara säger, kan du spotta ut det du tuggar på blir det svar att det minsann inte tuggas. Trots tuggande mellan orden....

Att svara inget på frågan vad gör du är enligt min erfarenhet normalt och inget jag hänger upp mig på. Jag ser inte ens det som en lögn.

Det kan vara allt från att stå i toaletten till att bli ertappad med att måla på tapeterna.
"Men älskade vän vad håller du på med?" "Inget" och "Det var inte jag, det var....."
(jag kommer in i rummet och barnet står med kritorna i handen i högsta hugg gömd bakom dörren målandes på tapeterna )

När det kommer till maten så vissa dagar vet mina knappt vad dom ätit till lunch i skolan och det har faktiskt hänt att dom svarat inget. Min upplevelse då är att de har haft så mycket annat att göra att de inte tänkt på att dom faktiskt har ätit.

Jag hade inte frågat om barnet ätit hos en kompis utan istället frågat om barnet är hungrigt. Då blir ju frågan om man ätit oviktig är barnet hungrigt så får den något att äta helt enkelt.

Barn har ju inte riktigt det konsekvenstänk som en vuxen har och sen lär dom sig saker genom att lyckas istället för en vuxen som lär sig genom att misslyckas. Så det är inte säkert att konsekvenserna för att ljuga fungerar som du vill. Risken är att det blir kontraproduktiv istället.

 

[MiaMia]

Hur menar du att vi kan bara visa att tuggandet noteras? Just nu om jag bara säger, kan du spotta ut det du tuggar på blir det svar att det minsann inte tuggas. Trots tuggande mellan orden....

@Alexandra_W @Gnist @Tora har svarat så bra på det

Tänker på hur lite medvetet aktivt val det är när jag själv börjar tugga på en penna i fall jag sitter koncentrerad.
Jag uppfattar som att det är ett misslyckande varje gång hon har börjat tugga, även om du inte blir arg för det (och inte avsett att hon ska få den känslan).

Kan du istället få kravnivån att just nu bara handla om att avsluta bra när man inser eller blir påmind? Så det alltid finns en utväg som slutar med att man lyckades.
Talar ni även om hur man gör när något ändå inträffat, inte bara att man inte ska tugga/ljuga etc. och varför?

 

[Görel]

Detta är verkligen inte vårt förhållande. Det vågar jag säga.

Jag förhör inte saker jag vet, utan försöker efter bästa förmåga förstå vad som händer.

Dock har vi hamnat i en dålig situation och jag vill förändra den. Därav denna tråden. Jag vill varken kontollera, manipulera eller bestämma. Allt jag vill är att veta vart mitt barn är så att om något händer ska jag veta vart jag ska börja leta, samt att ha ett barn som tänker och står upp för sig. Som vet att händer något kommer vi alltid hjälpa.

Jätteskönt!

Jag tror som någon annan skrivit att det är bäst med försiktiga frågor som gör att barnet inte känner sig ifrågasatt och slinker in på en lögn för att det just då känns som den enklaste vägen ur en situation som upplevs som pressad. Eller bara en enkel kommentar om att nu ser jag att du tuggar på håret igen, kommer du ihåg vad vi har pratat om varför det inte är något bra.

 

[Alos]

Finns länk?

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/951985?programid=1272

 

[Hyacinth]

Barn "ljuger". Det är en del i den naturliga psykiska utvecklingen när de lär sig att tänka om sig själv och andra på ett mer komplext sätt.

Ni verkar dessutom ha hamnat i något konstigt läge där du blir arg småsaker. Ditt beteende kanske triggar igång små lögner?

Tror du ska chilla lite.

Jag håller med. BARNET försöker ibland och jag gör ingen grej av det. Vi har dock diskuterat skillnaden mellan att ljuga och luras och bestämt att ljuga är när man säger eller gör saker som kan göra någon ledsen eller arg, luras är på skoj.
Alla barn ljuger, jag skulle strunta helt i det (och gör) tills det blir en grej som faktiskt har betydelse.

 

[95johsv]

Allmänt jag har en känsla a

Jag håller med. BARNET försöker ibland och jag gör ingen grej av det. Vi har dock diskuterat skillnaden mellan att ljuga och luras och bestämt att ljuga är när man säger eller gör saker som kan göra någon ledsen eller arg, luras är på skoj.
Alla barn ljuger, jag skulle strunta helt i det (och gör) tills det blir en grej som faktiskt har betydelse.

Vi har också pratat om skillnaden luras och ljuga. Och det förstås och används av barnet.

 

[95johsv]

Jätteskönt!

Jag tror som någon annan skrivit att det är bäst med försiktiga frågor som gör att barnet inte känner sig ifrågasatt och slinker in på en lögn för att det just då känns som den enklaste vägen ur en situation som upplevs som pressad. Eller bara en enkel kommentar om att nu ser jag att du tuggar på håret igen, kommer du ihåg vad vi har pratat om varför det inte är något bra.

Precis så jag vill göra, och lyckas oftast. Denna gången blev det så här tokigt.

Vi ska försöka byta mer än vi gjort innan. Fått med mig partner på att erbjuda annat varje gång nu istället för att påminna för att helt bryta mönstret. Tack @Alexandra_W och om det var någon mer som påpekade det.

 

[95johsv]

Precis sa gjorde vi ocksa. Med tva av telningarna funkade det perfect ... den tredje var mer som TS barn. Ibland trodde jag att han ljog for ljugandets egen skull, det fanns absolut ingen anledning, men ljog gjorde han i allafall. Ingen blev arg, det pratades tills vi blev blaa i ansiktet. (Jag funderar pa om det kanske skulle ha varit mycket battre att inte prata sa mycket utan vara sa faordig som mojligt. Han VISSTE ju precis vad som gallde.)
Om jag bara meddelade barnet att jag visste att han ljog sa fick jag en halvtimmas (med en latt overdrift) lang och inveklad forklaring till varfor jag hade fel och han ratt.

Nar vi kom in pa amnet for inte sa lange sedan fragade jag (da han ar runt 30 nu) vad jag som foralder hade kunnat gora for att det skulle ha blivit battre for honom tankte han en lang stund. Sedan tittade han pa mig och konstaterade att det var nog helt enkelt sa att han "for the most part" bara gillade att se hur langt han kunde ga.
Nar jag fragade om det hangde ihop med hur mycket han gillade "stories", allt fran barnboker, filmer, teater, allt ... sa holl han med att det kanske spelade in lite, men att det i huvudsak bara var sa att han var en "douchebag for kid" och att det oftast bara var enklare att dra till med nagot an att tanka efter och ge ett "kvalitativt" svar.

Hög igenkänningsfaktor! Tack!

 

[Kattennizze]

Min bror och jag är uppfostrade helt olika. Min bror ljög närmast patologiskt redan som barn. Även i fall där det garanterat skulle bli avslöjat, och dessutom även när han inte behövde. Det gick på rutin. Eftersom det ledde till mer eller mindre obehag att bli påkommen eller tala sanning. Fanns ingen förlust i att ljuga.

Tappade han ett glas i golvet så gömde han det. När det hittades kunde han skylla på nån som inte ens varit där. När han inte orkade äta upp mackan kunde han trycka fast den bakom kylskåpet och sen skylla på hunden. Etc. Och anledningen var att det var obehagligt att stå för ett tappat glas eller att man inte ville äta mackan. Inte nödvändigtvis att det blev argt eller så men det blev negativt. Att han varit klantig, att man inte ska ta mer mat än man äter upp osv - sagt på ett viss som blev dömande och pressande. Och kompletterat med att "av omtanke" nästa gång "påminna" om att vara försiktig, inte ta två mackor osv.

Lite av det TS berättar känner jag igen. Det har talats om att inte ljuga. Strax efter reflexljuger barnet när det gjort en sak det vet föräldern inte tycker om och det talats om innan - och därifrån har barnet i princip ingen chans att genom ärlighet få fördelar. OM barnet däremot lyckas med sin lögn så ger det fördel. Man har faktiskt skapat ett läge där ungen har allt att vinna på en lögn sett ur barnets perspektiv.

Erbjuds barnet något den får tugga på? Tuggummi, en tillåten filt eller leksak eller vad sjutton som helst? Uppenbart har barnet ett behov av tugga på saker, fast det vet att det inte borde och det inte är uppskattat.

Hur gick det för din bror sen om du vill svara på en sådan personlig fråga? Blev han kriminell t ex?

 

[Kattennizze]

Jag håller med. BARNET försöker ibland och jag gör ingen grej av det. Vi har dock diskuterat skillnaden mellan att ljuga och luras och bestämt att ljuga är när man säger eller gör saker som kan göra någon ledsen eller arg, luras är på skoj.
Alla barn ljuger, jag skulle strunta helt i det (och gör) tills det blir en grej som faktiskt har betydelse.

Så tänker jag också om min 8-åring. Han brukar ljuga om att han visst tvättat händerna efter skolan när jag vet att så inte är fallet då ber jag han göra det igen bara. Brukar funka hyfsat. Däremot skulle han ljuga om nåt allvarligt som hänt då hade jag brytt mig och diskuterat ordentligt med honom.

 

[Alexandra_W]

Hur gick det för din bror sen om du vill svara på en sådan personlig fråga? Blev han kriminell t ex?

Han var ganska snett ute i slutet på högstadiet. Var bland annat med och vandaliserade bilar för sakens skull. Mamma och pappa beslöt då att han skulle byta miljö och "tvångsflyttade" honom till mamma vilket innebar annat gymnasium och helt nya kompisar. Det var en omställning med mammas sätt att uppfostra och han slirade lite i början men sen blev det bättre. Ljög reflexmässigt och patologiskt men även det blev bättre.

Idag är han en normal tvåbarnsfar och gift, utan brottsregister. Han kan fortfarande överdriva och ljuga men inte alls som när han var liten. Ljuger dock fortfarande i högre grad gentemot pappa (och jag kan inte förstå det). Har uppfostrat två fina, fullt normala töser som inte ljuger mer än vilka ungar som helst i respektive ålder. Och bemöter deras lögner sunt.

Om utgången blivit lika utan miljöombytet i tonåren vet ju dock ingen.

 

[95johsv]

Tack för alla svar, har visat tydligare att jag litar på trovärdiga berättelser för att förstärka ytterligare det positiva. Ignorerat tydliga smålögner, och bara plockat ut allt som tuggats på och sedan gett annat tillåtet.

Mantrat är detta just nu. Känns som jag verkligen överdriver men behöver det för att bryta mitt beteende.