Mitt barn ljuger

[95johsv]

Men menar du att det här är lögnen du talar om?

Ja det var så det började. Men handlade om enormt mycket mer och en del tidigare under dagen

 

[TinyWiny]

Men menar du att det här är lögnen du talar om?

Jag undrar detsamma. Isåfall känns det som att göra en höna av en fjäder.

Jag tror att @95johsv och hens barn har hamnat i en återvändsgränd. Om straffet för svaret "inget" när frågan om vad barnet tuggar på ställs leder till uteblivit godis och film så har barnet all anledning i världen att fortsätta ljuga. Barnet kan inte ta sig ur det här för det har blivit en riktigt ond cirkel där det kvittar vad hen gör, det blir ändå fel. Barn gör/säger som de tror att föräldrarna vill att de ska säga/göra och det de tror leder till minst obehag.
Att barnet inte har koll på om hen har ätit eller inte och isåfall vad hen har ätit ser jag inte som en lögn utan som just att hen faktiskt inte minns.

 

[ylvali2]

Hen kanske tycker att du gör orimligt stor affär av saker och ljuger för husfridens skull?

 

[Raderad medlem 6459]

Ja det var så det började. Men handlade om enormt mycket mer och en del tidigare under dagen

Men det där är ju knappast en lögn? Bara vad barn automatiskt svarar när de gör nåt de vet att de kanske inte borde göra?

 

[Görel]

Jag tänker att man faktiskt inte behöver veta allting och fråga om allt. Som någon skrev vet du att barnet tuggar på håret säg åt det att sluta ifall du av någon anledning tycker det är olämpligt, istället för att fråga som du beskrev att du gjorde.

Jag har förstås ingen aning om hur du är som förälder och alla situationer där du tycker att ditt barn ljuger, men undrar om du kan se någon röd tråd i beteendet? Jag växte upp med en väldigt kontrollerande förälder och började småljuga redan på lågstadiet för att få lite egen space. Jag kände mig invaderad av föräldern som inte kunde se mina behov av privatliv utan ville att jag skulle berätta allt om allt.

 

[Alexandra_W]

Min bror och jag är uppfostrade helt olika. Min bror ljög närmast patologiskt redan som barn. Även i fall där det garanterat skulle bli avslöjat, och dessutom även när han inte behövde. Det gick på rutin. Eftersom det ledde till mer eller mindre obehag att bli påkommen eller tala sanning. Fanns ingen förlust i att ljuga.

Tappade han ett glas i golvet så gömde han det. När det hittades kunde han skylla på nån som inte ens varit där. När han inte orkade äta upp mackan kunde han trycka fast den bakom kylskåpet och sen skylla på hunden. Etc. Och anledningen var att det var obehagligt att stå för ett tappat glas eller att man inte ville äta mackan. Inte nödvändigtvis att det blev argt eller så men det blev negativt. Att han varit klantig, att man inte ska ta mer mat än man äter upp osv - sagt på ett viss som blev dömande och pressande. Och kompletterat med att "av omtanke" nästa gång "påminna" om att vara försiktig, inte ta två mackor osv.

Lite av det TS berättar känner jag igen. Det har talats om att inte ljuga. Strax efter reflexljuger barnet när det gjort en sak det vet föräldern inte tycker om och det talats om innan - och därifrån har barnet i princip ingen chans att genom ärlighet få fördelar. OM barnet däremot lyckas med sin lögn så ger det fördel. Man har faktiskt skapat ett läge där ungen har allt att vinna på en lögn sett ur barnets perspektiv.

Erbjuds barnet något den får tugga på? Tuggummi, en tillåten filt eller leksak eller vad sjutton som helst? Uppenbart har barnet ett behov av tugga på saker, fast det vet att det inte borde och det inte är uppskattat.

 

[Sedna]

De flesta, om inte alla, barn i den åldern ljuger om de blir påkomna med att göra saker de inte "får". I ert fall låter det som att ni fastnat i ett negativt mönster, kanske för att din reaktion inte står i poroportion till lögnen. Kanske har du lite väl höga förväntningar på ditt barn. Lägg krutet på att försöka förstå din egen roll i problemet, då tror jag att du lättast hittar en en lösning.

 

[MiniLi]

Barn "ljuger". Det är en del i den naturliga psykiska utvecklingen när de lär sig att tänka om sig själv och andra på ett mer komplext sätt.

Ni verkar dessutom ha hamnat i något konstigt läge där du blir arg småsaker. Ditt beteende kanske triggar igång små lögner?

Tror du ska chilla lite.

 

[purity_666]

Jag var proffslögnare när jag var liten. Kunde, utan att blinka, titta min mamma rakt i ögonen och ljuga. Jag kunde också berätta så livliga historier för vänner så de trodde på det. En kompis "såg" en kanin som jag låtsades ha t.ex.

Fast jag kommer ihåg en sak. Min mamma undrade vem som gjort en sak hemma och både jag och systern nekade. Jag var helt säker på att jag inte gjort nåt. Sen visade det sig att det var jag, fast jag visste inte att det var jag. Jag kopplade inte att en sak jag gjort hade gett fläckar lite överallt i köket. Så det var ju inte en lögn i egentlig mening, men ändå var det en lögn.
Kanske är ditt barn tankspritt som jag var? Drömmande, tankar som försvinner och man har kanske inte alltid koll på läget.

Jag kan lugna dig med att jag varken är mytoman eller manipulativ idag.

 

[ylvali2]

Jag växte upp med en väldigt kontrollerande förälder och började småljuga redan på lågstadiet för att få lite egen space. Jag kände mig invaderad av föräldern som inte kunde se mina behov av privatliv utan ville att jag skulle berätta allt om allt.

Ibland är jag övertygad om att Görel är min okända spökskrivare.

 

[Alos]

Kanske lite OT men finns ett mycket intressant poddavsnitt från kropp och själ som handlar om lögner.

 

[Görel]

Ibland är jag övertygad om att Görel är min okända spökskrivare.

Vi har kanske haft samma typ av förälder.


Den här tråden har inte släppt mig under dagen. Jag läser kanske in sådant som inte står i TSs berättelse eftersom jag är färgad av min egen uppväxt, men jag får ont i magen när jag läser om hur TS förhör sitt barn. Om du vet svaret så ställ inte frågan är en gammal regel som jag tror att jag fick lära mig på socialhögskolan. Det låter som en konversation med syftet att få barnet att försäga sig så att föräldern kan få triumfera för att denne kommit på barnet med en lögn till. Hade jag varit TS barn hade jag haft ångest inför s k myskvällar med godis och film eftersom jag skulle uppfattat det som förtäckta förhör där den vuxne bara väntade på att få straffa mig.

För mig gjorde min förälders kontrollbehov att det blev ett stort avstånd mellan oss, jag sökte mig tidigt från föräldern och som vuxen har jag hållit en ordentlig distans till föräldern eftersom jag inte känt mig trygg i dennes sällskap.

 

[Anders]

Jag läser kanske in sådant som inte står i TSs berättelse eftersom jag är färgad av min egen uppväxt, men jag får ont i magen när jag läser om hur TS förhör sitt barn. Om du vet svaret så ställ inte frågan är en gammal regel som jag tror att jag fick lära mig på socialhögskolan. Det låter som en konversation med syftet att få barnet att försäga sig så att föräldern kan få triumfera för att denne kommit på barnet med en lögn till. Hade jag varit TS barn hade jag haft ångest inför s k myskvällar med godis och film eftersom jag skulle uppfattat det som förtäckta förhör där den vuxne bara väntade på att få straffa mig.

Jag tycker du läser in alldeles för mycket i det TS skrivit.

 

[Andromedae]

Jag ljög mycket som barn. Det var en försvarsmekanism. Tyvärr låter det typ exakt som det @Görel beskriver.

 

[MiaMia]

Kanske också läser in för mycket från min egen vinkel.
Men om tugg-exemplet så tänker jag att det blir lite av "erkänn att du gjort fel" över situationen när barnet måste formulera svar på den frågan.

"Jag tuggar på X" - underförstått: vilket jag inte får, vet att jag inte får, men ändå gjorde nu...
Finns det något bra handlingsalternativ för barnet i den situationen: mamma blir arg för att du ljuger eller mamma blir arg för att du tuggade.
Försöka undvika svara känns som naturligaste försöket att komma undan då.

Att bara visa att tuggandet noterats och påminna gör att barnet kan svara genom att prestera något mer positivt - en korrigering av sitt beteende genom att sluta tugga.
Lättare för barnet att "göra rätt" och få en utgång där du kan ge beröm.

Även om barnet efteråt kan resonera om allt så kanske inte alla de tankarna fungerar i själva situationen, speciellt om det är ett återkommande mönster i er interaktion som blivit stressinfekterat.

 

[Whirlie]

Vill bara flika in att jag upplever att tonen i ca andra halvan av tråden blivit ganska hård mot mamman, TS. Hon vill ärligt få en vändning på det som sker, och fick i början väldigt bra svar. Sedan tycker jag tråden blir mer och mer skuldbeläggande. Jag tyckte mitt inlägg var på gränsen till att det skulle kunna uppfattas som "anklagande" då jag skriver att jag skulle se över mitt eget beteende kring vita lögner. Men efter det känns det som sagt att det eskalerat. Ingen har väl gjort ngr direkta påhopp som kan anmälas till admin. Men om jag varit TS hade jag blivit ledsen över flera av svaren.

Ville bara skriva min reflexion och lägga in att föräldraskapet är svårt, och man har ofta en gnagande känsla av otillräcklighet. I våra formuleringar kan vi antingen spä på känslan, eller vara stöttande. Man kan säga samma fakta men på olika sätt.

Hoppas vi inte fastnar i ngn diskussion om huruvida andra delar min uppfattning. Jag förstår att vissa tycker jag överreagerar och andra kanske håller med i det jag skriver. Oavsett kan vi väl tänka en extra gång på våra formuleringar i resten av tråden?

 

[95johsv]

Jag tänker att man faktiskt inte behöver veta allting och fråga om allt. Som någon skrev vet du att barnet tuggar på håret säg åt det att sluta ifall du av någon anledning tycker det är olämpligt, istället för att fråga som du beskrev att du gjorde.

Jag har förstås ingen aning om hur du är som förälder och alla situationer där du tycker att ditt barn ljuger, men undrar om du kan se någon röd tråd i beteendet? Jag växte upp med en väldigt kontrollerande förälder och började småljuga redan på lågstadiet för att få lite egen space. Jag kände mig invaderad av föräldern som inte kunde se mina behov av privatliv utan ville att jag skulle berätta allt om allt.

Jag tror inte jag invaderar, jag tänker på det så jag verkligen ska ge personligt utrymme. Men... jag VET ju inte. Ska köra ett varv till helt klart!

 

[95johsv]

Min bror och jag är uppfostrade helt olika. Min bror ljög närmast patologiskt redan som barn. Även i fall där det garanterat skulle bli avslöjat, och dessutom även när han inte behövde. Det gick på rutin. Eftersom det ledde till mer eller mindre obehag att bli påkommen eller tala sanning. Fanns ingen förlust i att ljuga.

Tappade han ett glas i golvet så gömde han det. När det hittades kunde han skylla på nån som inte ens varit där. När han inte orkade äta upp mackan kunde han trycka fast den bakom kylskåpet och sen skylla på hunden. Etc. Och anledningen var att det var obehagligt att stå för ett tappat glas eller att man inte ville äta mackan. Inte nödvändigtvis att det blev argt eller så men det blev negativt. Att han varit klantig, att man inte ska ta mer mat än man äter upp osv - sagt på ett viss som blev dömande och pressande. Och kompletterat med att "av omtanke" nästa gång "påminna" om att vara försiktig, inte ta två mackor osv.

Lite av det TS berättar känner jag igen. Det har talats om att inte ljuga. Strax efter reflexljuger barnet när det gjort en sak det vet föräldern inte tycker om och det talats om innan - och därifrån har barnet i princip ingen chans att genom ärlighet få fördelar. OM barnet däremot lyckas med sin lögn så ger det fördel. Man har faktiskt skapat ett läge där ungen har allt att vinna på en lögn sett ur barnets perspektiv.

Erbjuds barnet något den får tugga på? Tuggummi, en tillåten filt eller leksak eller vad sjutton som helst? Uppenbart har barnet ett behov av tugga på saker, fast det vet att det inte borde och det inte är uppskattat.

Ja tuggtillåtena saker finns. Dock är det en sak som vi föräldrar har olika syn på. En sak som jag ska ta upp igen. Vi behöver köra samma spår.

Det är just detta vi försöker att undvika. Att skapa ljug för obehag för saker som inte är ok eg. Frågan är hur man lyckas utan säga allt är ok? (vilket vi inte kommer göra)

 

[95johsv]

Jag var proffslögnare när jag var liten. Kunde, utan att blinka, titta min mamma rakt i ögonen och ljuga. Jag kunde också berätta så livliga historier för vänner så de trodde på det. En kompis "såg" en kanin som jag låtsades ha t.ex.

Fast jag kommer ihåg en sak. Min mamma undrade vem som gjort en sak hemma och både jag och systern nekade. Jag var helt säker på att jag inte gjort nåt. Sen visade det sig att det var jag, fast jag visste inte att det var jag. Jag kopplade inte att en sak jag gjort hade gett fläckar lite överallt i köket. Så det var ju inte en lögn i egentlig mening, men ändå var det en lögn.
Kanske är ditt barn tankspritt som jag var? Drömmande, tankar som försvinner och man har kanske inte alltid koll på läget.

Jag kan lugna dig med att jag varken är mytoman eller manipulativ idag.

Detta är en av de sakerna jag funderar på. Helt klart. Tack!

 

[95johsv]

Kanske lite OT men finns ett mycket intressant poddavsnitt från kropp och själ som handlar om lögner.

Finns länk?