Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

Det som stör mig mest med den här historien är inte att du får göra fler uppgifter och lägga fler timmar utan att du tycks få dåligt samvete över att han måste göra det han faktiskt gör.
Jag tror att den detaljen kan få stor inverkan på hur ni mår psykiskt efter barn"ledigheten" och även på om ni fortfarande kommer tycka om varandra då.
Jag tror det skulle hjälpa om han förstod att du tar massa ansvar för hans känsloliv som du egentligen inte borde ta och försökte hjälpa dig att lätta på åtminstone den stressen. Det räcker ju att du gör mer för barnet!

Sen kan jag inte låta bli att undra hur ekonomin ser ut. Du behöver ju inte svara här om du inte vill. Men om ni separerar (hoppas inte men för en frisk relation krävs det att det finns vägar ut, om man vill) vad händer med värdeökningen i hans företag då? Är den hans? I så fall tycker jag att ni ska göra upp något så att du inte hamnar i den klassiska situationen att du tar hand om barnet obetalt medan han ökar sin förmögenhet.

Om han förstår vilka uppoffringar du gör för honom så borde det vara den självklaraste saken i världen att ni på riktigt ska dela på de ekonomiska fördelar det innebär att han jobbar så hårt. Om han vill att du ska ta hand om hans barn under tiden så är det inte längre hans framgång och hans företag. Inte bara inkomsten under tiden utan inkomsten det här jobbet han lägger ner nu innebär i framtiden.

När man börjar känna att man är på väg in i väggen har man ofta redan börjat få allvarliga biverkningar av stress. Ju längre man skjuter upp att hitta lösningar på riktigt desto längre tid tar det att återhämta sig efteråt. Förmågan att kunna skjuta sina känslor åt sidan gör inte att man blir mer motståndskraftig mot stress utan ökar snarare risken att man går sönder.

Allt kanske ordnar sig när bebisen blir större men om ni inte reder ut detta så att alla parter känner sig förstådda så kan det lätt bli grus i maskineriet som finns kvar senare också.
Bra tankar. Ja, jag måste ju släppa biten med hans mående mer. Jag behöver jobba på det, och ska försöka ta upp det med honom också. Det är ju viktigt, tycker jag, att han tar en andel av tiden med sonen även om det kan vara stressande för att kunna knyta an.
 
Bra tankar. Ja, jag måste ju släppa biten med hans mående mer. Jag behöver jobba på det, och ska försöka ta upp det med honom också. Det är ju viktigt, tycker jag, att han tar en andel av tiden med sonen även om det kan vara stressande för att kunna knyta an.

Jag känner igen det där så mycket, med att ta ansvar för mäns känslor. Det har väl gått alldeles för långt ett par gånger så nu är jag samtidigt helt allergisk mot det samtidigt som jag fortfarande kan vara rätt försvarslös.

Som när vissa män suckar. Jag blir helt till mig och vill vända ut och in på mig själv för att röja undan irritationsmomentet. Men en suck är ju inte speciellt explicit så ibland vet man inte ens vad problemet är. Då får man väl försöka röja undan ALLA problem?!?!?
Men jag försöker numer hejda mig och vänta tills snubben ifråga bemödar sig med att faktiskt uttrycka sina önskemål. Ofta handlar ju de där suckarna om sånt som människan inte tycker är riktigt berättigat att be om. Och ofta är de inte tänkta som ett sätt att påverka mig. Men så länge de fungerar, så kommer de ju fortsätta.

Numer blir jag fly förbannad när män suckar på det där viset. "Är det nått du ville säga eller?" frågar jag i spydig ton. Troligtvis inte schysst, folk måste ju få sucka om de vill sucka eller? Inte deras fel att jag känner att jag måste göra något åt det. Eller?

Men jag vet många som känner igen sig i den där paniken när män suckar och det är väl rätt talande för vad jag menade med förra inlägget med. Alltså att man ska akta sig för att ta ansvar för andras känslor och curla dem.

Det är ju stor skillnad på att ta bebis om han frågar "du jag är så himla trött, skulle du kunna ta bebis lite så jag får lite andrum?" och på att komma rusande och ta bebis för att han vankar av och an och ser stressad och sur ut. För självkänslan och självrespekten alltså.

Tycker jag.
 
Ja, jag förstod i alla fall inte att han menade så före barnet, och det kan vara en halvt omedveten efterhandskonstruktion också. Alltså - hade han tyckt att föräldraskapet fungerade bra hade det kanske låtit annorlunda nu. Nu vänds det till att han satt i en rävsax gällande barnfrågan och därför är den uppkomna situationen mer "mitt problem".
Men han är ju vuxen? Då har han ju ett eget ansvar att säga nej. Nu har ni barnet och det är såklart bådas ansvar eftersom båda är föräldrar. Jag skulle nog slagit dövörat till, helt enkelt. Han orkar inte med barnet och tycker det är jobbigt? Tough shit, välkommen till småbarnsåren.

Eller är det ok om du också säger att du inte vill, och så tar ingen hand om barnet?

Det här låter kanske hårt, men jag tror de allra flesta tycker småbarnsåren är rätt slitiga. Mammor också. Men jobbet måste ju göras ändå.
 
Bra tankar. Ja, jag måste ju släppa biten med hans mående mer. Jag behöver jobba på det, och ska försöka ta upp det med honom också. Det är ju viktigt, tycker jag, att han tar en andel av tiden med sonen även om det kan vara stressande för att kunna knyta an.
Övning ger faktiskt färdighet.
Han får helt sonika lära sig att bada sin son och ta hand om sonens olika övriga behov. Lär honom om han tycker att det är svårt. För er allas skull, men mest sonens.
 
Det här låter kanske hårt, men jag tror de allra flesta tycker småbarnsåren är rätt slitiga. Mammor också. Men jobbet måste ju göras ändå.
Jag tyckte att det var helt okej tills att bebisarna var sisådär 7-8 månader och blev mobila, ettriga och helt utan tålamod. De for då runt och rev i allt på en gång. Detta pågick till runt året då det gick att få en annan kontakt med barnet. Jag bara älskar 1-åringar.
TS barn är just i den åldern mellan 8 och 12 månader och jag känner igen tröttheten och uppgivenheten. Det gäller att hålla ut, det går ju över. Förskolan ger också ett litet andrum.
 
Ettåringar är perfekta att skola in på barnomsorg. De är modiga, framåt och flexibla. Det blir värre sedan och en tvååring kan vara riktigt svår att få att acceptera läget.
Det håller jag verkligen med om!
Vi kommer därför att skola in vårt tredje barn när hen blir ett år. Så får hen gå lite kortare dagar då. Första barnet skolades in vid ett års ålder och gick heltid på en gång. Hen har alltid älskat förskolan.
Barn nr 2 skolades in vid 1,5 år och det var svårare. Sen har hen inte varit lika förtjust i förskolan men det har nog berott på andra saker.
 
Övning ger faktiskt färdighet.
Han får helt sonika lära sig att bada sin son och ta hand om sonens olika övriga behov. Lär honom om han tycker att det är svårt. För er allas skull, men mest sonens.
Ja, vi ska gå på babysim en gång i veckan med start nu i september. Jag tänker att det kan bli en inkörsport, så det känns bättre att både hitta på något och vara med barnet i vatten. :) Förhoppningsvis ska maken klara av att ta ett pass själv på babysimmet i slutet av oktober, för då har jag ett jobbmöte inbokat sedan länge. Men vi får se hur det går.
 
Jag känner igen det där så mycket, med att ta ansvar för mäns känslor. Det har väl gått alldeles för långt ett par gånger så nu är jag samtidigt helt allergisk mot det samtidigt som jag fortfarande kan vara rätt försvarslös.

Som när vissa män suckar. Jag blir helt till mig och vill vända ut och in på mig själv för att röja undan irritationsmomentet. Men en suck är ju inte speciellt explicit så ibland vet man inte ens vad problemet är. Då får man väl försöka röja undan ALLA problem?!?!?
Men jag försöker numer hejda mig och vänta tills snubben ifråga bemödar sig med att faktiskt uttrycka sina önskemål. Ofta handlar ju de där suckarna om sånt som människan inte tycker är riktigt berättigat att be om. Och ofta är de inte tänkta som ett sätt att påverka mig. Men så länge de fungerar, så kommer de ju fortsätta.

Numer blir jag fly förbannad när män suckar på det där viset. "Är det nått du ville säga eller?" frågar jag i spydig ton. Troligtvis inte schysst, folk måste ju få sucka om de vill sucka eller? Inte deras fel att jag känner att jag måste göra något åt det. Eller?

Men jag vet många som känner igen sig i den där paniken när män suckar och det är väl rätt talande för vad jag menade med förra inlägget med. Alltså att man ska akta sig för att ta ansvar för andras känslor och curla dem.

Det är ju stor skillnad på att ta bebis om han frågar "du jag är så himla trött, skulle du kunna ta bebis lite så jag får lite andrum?" och på att komma rusande och ta bebis för att han vankar av och an och ser stressad och sur ut. För självkänslan och självrespekten alltså.

Tycker jag.
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Jag tror jag har lite gamla mönster som ställer till det också. Jag är uppvuxen i ett hem där pappa tyvärr missbrukat alkohol och haft ett svårt temperament, milt uttryckt. Så tillvaron har snurrat runt hans humör, nycker och missbruk hela uppväxten. Tror jag därför fortfarande har "spröten ute" och är överkänslig för hur andra i familjen mår, framförallt om de verkar må dåligt. Då var det en strategi för "överlevnad" - nu är det inte lika funktionellt.
 
Förhoppningsvis ska maken klara av att ta ett pass själv på babysimmet i slutet av oktober, för då har jag ett jobbmöte inbokat sedan länge. Men vi får se hur det går.

Förlåt, nu låter jag hård; men räknar du verkligen honom som medförälder? Hade jag tvekat på att mina barns pappa skulle klara ett organiserat pass i badhuset, om han inte hade klarat att bada barnet hemma eller om jag skulle ha känslan av att han "passar" barnet för att vara snäll (?!) så hade jag nog ansett mig som ensamstående förälder och löst situationen utifrån det.
 
Jag kanske har missat nåt i tråden, men den här yrseln han dras med, är det något konstaterat fysiskt som ligger bakom eller det är psykiskt? Det låter som en ångestreaktion tycker jag som också blir yr och illamående i vissa situationer (nästan alltid kopplat till ljud)
 
Jag kanske har missat nåt i tråden, men den här yrseln han dras med, är det något konstaterat fysiskt som ligger bakom eller det är psykiskt? Det låter som en ångestreaktion tycker jag som också blir yr och illamående i vissa situationer (nästan alltid kopplat till ljud)
Han har utretts en del dock utan resultat.
Det finns en del fysiska åkommor som kan ge yrsel vid höga ljud, t.ex så kallat takfönstersyndrom. https://www.yrsel.com/ywp/takfonstersyndrom-superior-canal-dehiscence-syndrome/
Vi får utreda vidare ifall han blir så dålig igen. Dock verkar det gå bättre sålänge han håller negativ stress och höga ljud på rimliga nivåer.
 
Förlåt, nu låter jag hård; men räknar du verkligen honom som medförälder? Hade jag tvekat på att mina barns pappa skulle klara ett organiserat pass i badhuset, om han inte hade klarat att bada barnet hemma eller om jag skulle ha känslan av att han "passar" barnet för att vara snäll (?!) så hade jag nog ansett mig som ensamstående förälder och löst situationen utifrån det.
Han "passar" ju också barnet för att avlasta mig, men visst, jag förstår vad du menar. Det är ju så att säga problemet. Baden ser jag som ett i sammanhanget litet problem, och det tolkar jag som att han är nervös över situationen, och det går ju kanske att komma över på sikt. Svårare är att få honom att vilja vara förälder, inklusive allt så att säga.
Jag ser ju liknande problem hos rätt många par i min närhet. Ett vanligt sätt att hantera saken verkar vara att acceptera läget och se sig som ensamstående och rodda allt själv. I mitt fall skulle det nog innebära en separation på sikt och det vill vi inte. Vi båda vill att maken ska trivas bättre i sitt föräldraskap och vi vill lösa situationen - det är han väldigt tydlig med.
 
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Jag tror jag har lite gamla mönster som ställer till det också. Jag är uppvuxen i ett hem där pappa tyvärr missbrukat alkohol och haft ett svårt temperament, milt uttryckt. Så tillvaron har snurrat runt hans humör, nycker och missbruk hela uppväxten. Tror jag därför fortfarande har "spröten ute" och är överkänslig för hur andra i familjen mår, framförallt om de verkar må dåligt. Då var det en strategi för "överlevnad" - nu är det inte lika funktionellt.
Jag har det med mig in i min nya relation. Jag krattar och krattar, och håller tyst om mitt eget mående. År av "övning" har gjort mig rätt värdelös på relationer. Men jag jobbar på det.
 
Har han några kompisar (/bröder/svågrar) som har (små) barn som han kan hänga med? Eller har du några kompisar med barn vars partner du kan bjuda över för en playdate med din man? :p Eller några pappagrupper på öppna förskolan till exempel? Ibland kanske en bra manlig förebild kan göra nytta.
 
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Jag tror jag har lite gamla mönster som ställer till det också. Jag är uppvuxen i ett hem där pappa tyvärr missbrukat alkohol och haft ett svårt temperament, milt uttryckt. Så tillvaron har snurrat runt hans humör, nycker och missbruk hela uppväxten. Tror jag därför fortfarande har "spröten ute" och är överkänslig för hur andra i familjen mår, framförallt om de verkar må dåligt. Då var det en strategi för "överlevnad" - nu är det inte lika funktionellt.

Medberoende kallas det, men det vet du säkert redan. Jag tror du har med det in i din vuxenrelation också.
 
@Lickety vet du, du behöver upprepa för dig själv. "Jag är också viktig. Jag har också ett värde." För det har du. Du har exakt samma värde som alla andra människor och din uppgift i livet är inte att göra livet lättare för andra. Din uppgift i livet är att leva ditt liv som du vill och ge dig själv det värde du faktiskt har. I början kan det kännas falskt och fel att säga de där orden för det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången men upprepar du det som ett mantra, gärna högt, många gånger varje dag så kommer du snart att känna att det faktiskt är så det är. När du känner att det är så det är så kommer du också kunna sluta slå knut på dig själv för att underlätta livet för andra och på allvar ge dig själv det värde du har och kunna leva det liv du vill. Omgivningen kommer se förändringen. Kanske knorrar de i början men då slår du dövörat till och upprepar ditt mantra hundra gånger till. Du finns inte för att underlätta för andra. De får ta ansvar för sig och du ska ta ansvar för dig.
 
Medberoende kallas det, men det vet du säkert redan. Jag tror du har med det in i din vuxenrelation också.
Svarar flera - ja jag har fått bearbeta uppväxten en del för att funka och gjorde en större terapi-insats för över 10 år sen. Men ränderna går inte ur så lätt, troligen aldrig helt. Jag tror att jag faller tillbaka i gamla strategier lättare i tider av press, stress och sömnbrist.
 
Han "passar" ju också barnet för att avlasta mig, men visst, jag förstår vad du menar. Det är ju så att säga problemet. Baden ser jag som ett i sammanhanget litet problem, och det tolkar jag som att han är nervös över situationen, och det går ju kanske att komma över på sikt. Svårare är att få honom att vilja vara förälder, inklusive allt så att säga.
Jag ser ju liknande problem hos rätt många par i min närhet. Ett vanligt sätt att hantera saken verkar vara att acceptera läget och se sig som ensamstående och rodda allt själv. I mitt fall skulle det nog innebära en separation på sikt och det vill vi inte. Vi båda vill att maken ska trivas bättre i sitt föräldraskap och vi vill lösa situationen - det är han väldigt tydlig med.

Ja, jag förstår att det är problemet och ett problem. Men. Du kan inte ta på dig att komma på hur det ska lösas, om du ska göra det helt själv (nu menar jag er emellan). Det är inte DITT jobb att motivera honom, att hitta lösningar och strategier för honom, att göra honom till en fullvärdig förälder. Självklart ska man hjälpas åt och underlätta för varandra i en relation och ibland måste den ena bära mer än den andra under en period. Men det måste jämna ut sig i längden. Som det framgår ur dina inlägg, så bär du tiofalt tyngre och det verkar inte som att det kommer att ändras, åtminstone inte på initiativ från honom. Och som det är nu så bär du både bördan av att ta hand om barnet själv (för nej, jag räknar inte hans "passande av barnet" som att bördan från dig har lättat, iom att det ändå får dig stressad istället för att ge dig återhämtning) OCH för att sopa banan för hans mående (och ta hand om dig själv!). Du kommer inte att orka med alla dessa delar i längden och frågan du behöver ställa dig är vem som blir mest lidande när du inte orkar mer?

Jag inser ju att jag inte hjälper dig med din egentliga frågeställning, dvs hur ni ska lösa det. Men det är nog för att jag upplever att du ser att lösningen är något som DU ska göra för att han ska vilja bli pappa, helt utifrån hans (ganska egoistiska) förutsättningar i form av att inte behöva ändra sin tillvaro. DU ska underlätta för honom och det är DU som ska få honom att vilja vara pappa. Det är ju dock han själv som måste vilja och hitta motivationen och gör han inte det så...tja, då är vi tillbaka till det där med energibudget och vilka poster i den som ska prioriteras.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
2 720
Senast: malumbub
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 089
Senast: Anonymisten
·
R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 455
Senast: Amha
·
Hundträning Hej. Jag funderar på vad ni har för passitivitetstips? Min hund går upp i varv och tar extremt lång tid på sig att varva ner på nya...
Svar
12
· Visningar
498
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Föräldrar till barn som rider
  • Bildtråd
  • Dressyrsnack 17

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp