Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[WildWilma]

Jag känner igen en del av känslorna TS berättar om, kanske mer som "dåligt samvete" än stress. Jag och säkert många andra mammor får ständigt jobba med att inte ha dåligt samvete över att lämna över ansvaret för barnet på pappan trots att det ibland suckas och gnälls från denne.

Vi har tagit cirka varannan läggning sen dottern slutade amma (för drygt en månad sen) innan dess nattade jag varje gång när jag var hemma. Ändå har jag lite dåligt samvete när jag hör mannen kämpa med att få dottern att sova. Varför? Jag borde inte behöva ta en nattning på ett år egentligen. I måndags bestämde jag mig för att inte ha dåligt samvete utan satte men och gjorde några saker men datorn som jag behövde göra under den timmen han nattade, så skönt. Hans nattningar kommer aldrig bli enklare om han inte TRÄNAR.

Samma sak när han hade svårt att trösta dottern när hon var ca 6 månader. Så lätt att gå in och "hjälpa till" men vad blir bättre av det i längden? Som tur var så hade jag en utbildning och åkte bort en del heldagar så då fanns inte den möjligheten. Mannen insåg (efter en rejäl spark i baken) att han måste spendera mycket tid med barnet och aldrig "ge upp" i försöken att trösta för att öka tryggheten i relationen. Nu sen han varit föräldraledig 8 månader så är det problemet helt borta, de har en mycket bra relation.

För att få en bra relation förälder-barn så måste föräldern verkligen arbeta för det och lägga mycket TID på det. Det är ingen annan som kan göra det åt en förälder, synnerligen inte den andra föräldern. Det finns ingen genväg även om många framförallt män vill tro det.

 

[Badger]

Han "passar" ju också barnet för att avlasta mig, men visst, jag förstår vad du menar. Det är ju så att säga problemet. Baden ser jag som ett i sammanhanget litet problem, och det tolkar jag som att han är nervös över situationen, och det går ju kanske att komma över på sikt. Svårare är att få honom att vilja vara förälder, inklusive allt så att säga.
Jag ser ju liknande problem hos rätt många par i min närhet. Ett vanligt sätt att hantera saken verkar vara att acceptera läget och se sig som ensamstående och rodda allt själv. I mitt fall skulle det nog innebära en separation på sikt och det vill vi inte. Vi båda vill att maken ska trivas bättre i sitt föräldraskap och vi vill lösa situationen - det är han väldigt tydlig med.

Det blir ju säkert svårare för honom då utan manliga förebilder. Nästan alla barn i min bekantskapskrets har haft en pappa och två föräldrar (har ett undantag och de verkar ha haft det superkrångligt, han kunde inte ens lägga barnen om hon hade gäster, jättemärkligt. Men han var inte vän med de övriga männen som klarade det utan hade andra manliga vänner). Det har säkert stärkt de som kommit efter och ser att deras vänner klarade det galant och skulle bli väldigt förvånade om de inte klarade av det själva. Dvs en ganska stor social press åt det hållet. (Kan tillägga att det har varit väldigt "manliga" män om man nu kan säga så, mycket muskler och univpoäng. Så de kanske inte haft något att "oroa" sig över, eller vad man kan säga.)

 

[Badger]

Samma sak när han hade svårt att trösta dottern när hon var ca 6 månader. Så lätt att gå in och "hjälpa till" men vad blir bättre av det i längden? Som tur var så hade jag en utbildning och åkte bort en del heldagar så då fanns inte den möjligheten. Mannen insåg (efter en rejäl spark i baken) att han måste spendera mycket tid med barnet och aldrig "ge upp" i försöken att trösta för att öka tryggheten i relationen. Nu sen han varit föräldraledig 8 månader så är det problemet helt borta, de har en mycket bra relation.

Den känner jag igen, med mormor, så lätt det varit att gå in och ta över när hon tröstade. Men tänkte att om jag nu visar barnet att jag inte har förtroende för mormors förmåga när jag är här, så kommer han inte heller ha något förtroende för mormors förmåga när jag är gått alldeles strax eller en annan gång och det blir då en mer otrygg tillvaro för honom när hon passar sedan. Dvs jag visar att jag lämnar honom hos någon som jag vet uppenbarligen inte klarar av det. (Dvs man ser ju att det kommer att gå bra, men att det kanske skulle gått lite snabbare om man gjorde det själv bara.)

 

[Kenya]

Det är otroligt vad man klarar av när man måste. Nyblivna föräldrar brukar inte vara så sugna på att vara borta från sina barn, men hade du klarat att lämna dem helt själva en helg så hade han säkert lärt sig allt det där han behöver kunna av ren nödvändighet.

 

[Lickety]

Det blir ju säkert svårare för honom då utan manliga förebilder. Nästan alla barn i min bekantskapskrets har haft en pappa och två föräldrar (har ett undantag och de verkar ha haft det superkrångligt, han kunde inte ens lägga barnen om hon hade gäster, jättemärkligt. Men han var inte vän med de övriga männen som klarade det utan hade andra manliga vänner). Det har säkert stärkt de som kommit efter och ser att deras vänner klarade det galant och skulle bli väldigt förvånade om de inte klarade av det själva. Dvs en ganska stor social press åt det hållet. (Kan tillägga att det har varit väldigt "manliga" män om man nu kan säga så, mycket muskler och univpoäng. Så de kanske inte haft något att "oroa" sig över, eller vad man kan säga.)

Nä, alltså eftersom han vuxit upp i söderort Stockholm, F!s största fäste, så har han gott om manliga föräldra-förebilder bland sina bekanta. Men det hjälper ju inte i situationen så att säga, han känner ju som han känner i föräldraskapet ändå. Han är det minst macho man kan tänka sig, jag är mycket skeptisk till macho-män, allrahelst de med gymmuskler - men det är en helt annan diskussion.

Jag ser oftare mer tydligt ojämlika mönster i min gamla uppväxt-bekantskapskrets, vilket är det jag framförallt syftat på här i tråden. Men oavsett uppväxtort i Sverige så ÄR ju föräldraskapet ojämlikt fördelat t.ex gällande uttag av VAB och föräldradagar hos en majoritet av föräldrarna. Om du inte ser detta så beror det antingen på att du har en ovanligt jämställd vänkrets, att snedfördelningen inte syns när du är där eller på att vi är så vana att se snedfördelning att vi inte reagerar. Ungefär så.

 

[Lickety]

För övrigt skulle jag kunna framställa vårt förhållande som jämställt om jag ville och typ varenda en skulle absolut tro på det. Vår BVC sköterska tycker nog vi är bland det mest jämställda som hon skådat, eftersom vi undantagslöst följer med båda två på besöken och jag började jobba deltid ganska tidigt. Allt är inte alltid som det verkar vara.

 

[Badger]

Nä, alltså eftersom han vuxit upp i söderort Stockholm, F!s största fäste, så har han gott om manliga föräldra-förebilder bland sina bekanta. Men det hjälper ju inte i situationen så att säga, han känner ju som han känner i föräldraskapet ändå. Han är det minst macho man kan tänka sig, jag är mycket skeptisk till macho-män, allrahelst de med gymmuskler - men det är en helt annan diskussion.

Jag ser oftare mer tydligt ojämlika mönster i min gamla uppväxt-bekantskapskrets, vilket är det jag framförallt syftat på här i tråden. Men oavsett uppväxtort i Sverige så ÄR ju föräldraskapet ojämlikt fördelat t.ex gällande uttag av VAB och föräldradagar hos en majoritet av föräldrarna. Om du inte ser detta så beror det antingen på att du har en ovanligt jämställd vänkrets, att snedfördelningen inte syns när du är där eller på att vi är så vana att se snedfördelning att vi inte reagerar. Ungefär så.

Ja? Jag skrev att det sannolikt var lättare för män med män i omgivningen som tog hand om barn. Men då underlättar det inte för honom med förebilder helt enkelt.

Jag skrev inte att detta var det vanligaste i Sverige. Men det vore ju önskvärt onekligen.

Machomän brukar ju vara superdryga och irriterande, skört ego. Killar som gymmar och tränar och är sköna tycker jag är lika trevligt helylle som andra killar. Inga åsikter där.

 

[Lingon]

Nä, alltså eftersom han vuxit upp i söderort Stockholm, F!s största fäste, så har han gott om manliga föräldra-förebilder bland sina bekanta. Men det hjälper ju inte i situationen så att säga, han känner ju som han känner i föräldraskapet ändå. Han är det minst macho man kan tänka sig, jag är mycket skeptisk till macho-män, allrahelst de med gymmuskler - men det är en helt annan diskussion.

Jag ser oftare mer tydligt ojämlika mönster i min gamla uppväxt-bekantskapskrets, vilket är det jag framförallt syftat på här i tråden. Men oavsett uppväxtort i Sverige så ÄR ju föräldraskapet ojämlikt fördelat t.ex gällande uttag av VAB och föräldradagar hos en majoritet av föräldrarna. Om du inte ser detta så beror det antingen på att du har en ovanligt jämställd vänkrets, att snedfördelningen inte syns när du är där eller på att vi är så vana att se snedfördelning att vi inte reagerar. Ungefär så.

Vad har gymmuskler med saken att göra? Tror du att män som har som intresse att stryketräna är mer hmaco än andra? Min man tränar på gym för att bygga mer muskler. Han är definitivt en av de minst macho männen jag träffat Och vi har delat ungefär lika när det gäller f-dagar (han tog ut lite mer än jag så att hans SGI också skulle vara skyddad under hans föräldraledighet precis som min var när jag var färäldraledig). Vi har delat på VAB.

 

[Lickety]

Vad har gymmuskler med saken att göra? Tror du att män som har som intresse att stryketräna är mer hmaco än andra? Min man tränar på gym för att bygga mer muskler. Han är definitivt en av de minst macho männen jag träffat Och vi har delat ungefär lika när det gäller f-dagar (han tog ut lite mer än jag så att hans SGI också skulle vara skyddad under hans föräldraledighet precis som min var när jag var färäldraledig). Vi har delat på VAB.

Det är nog en fördom som jag har, bra att få sticka lite hål på den också

 

[Badger]

Det är nog en fördom som jag har, bra att få sticka lite hål på den också ☺

Haha min fördom är att machomän är små, spensliga och ilskna , terriers, den är nog också fel. De kommer säkert i alla modeller tyvärr.

 

[vemsomhelst123]

Han "passar" ju också barnet för att avlasta mig, men visst, jag förstår vad du menar. Det är ju så att säga problemet. Baden ser jag som ett i sammanhanget litet problem, och det tolkar jag som att han är nervös över situationen, och det går ju kanske att komma över på sikt. Svårare är att få honom att vilja vara förälder, inklusive allt så att säga.
Jag ser ju liknande problem hos rätt många par i min närhet. Ett vanligt sätt att hantera saken verkar vara att acceptera läget och se sig som ensamstående och rodda allt själv. I mitt fall skulle det nog innebära en separation på sikt och det vill vi inte. Vi båda vill att maken ska trivas bättre i sitt föräldraskap och vi vill lösa situationen - det är han väldigt tydlig med.

Fast alltså, att vilja vara förälder låter så himla dumt. Han har ju uppenbarligen aktivt valt att bli förälder. Jag vill/orkar inte heller alltid vara förälder men det måste jag ju liksom vara ändå, för det har jag tagit ett aktivt val att bli. Jag tyckte oxå det var jätteläskigt att bada barnet själv i början (tror hon var typ 3 mån när jag gjorde det själv, innan dess var vi två eller så badade pappan själv). Men är barnet snart ett år och han inte kan bada, lägga eller ta nätter så har han ju inte ens försökt vilja vara förälder.. jag tycker du ska åka bort några nätter och få honom att iaf förstå allt jobb du gör, framförallt för att du inte verkar orolig för att barnet ska fara illa av det. Om han sen inser allt du gör men ändå inte vill dela mer lika så får du väl fundera på hur du ställer dig till det.

 

[MiniLi]

Han "passar" ju också barnet för att avlasta mig, men visst, jag förstår vad du menar. Det är ju så att säga problemet. Baden ser jag som ett i sammanhanget litet problem, och det tolkar jag som att han är nervös över situationen, och det går ju kanske att komma över på sikt. Svårare är att få honom att vilja vara förälder, inklusive allt så att säga.
Jag ser ju liknande problem hos rätt många par i min närhet. Ett vanligt sätt att hantera saken verkar vara att acceptera läget och se sig som ensamstående och rodda allt själv. I mitt fall skulle det nog innebära en separation på sikt och det vill vi inte. Vi båda vill att maken ska trivas bättre i sitt föräldraskap och vi vill lösa situationen - det är han väldigt tydlig med.

Jag förstår problemet, har tyvärr inga enkla lösningar att erbjuda. Men jag reagerar på det som jag fetmarkerat i din text. Klart att ingen av er vill separera, men förstår han att hans nuvarande beteende driver er rakt mot separation?
Just nu försöker du lösa ert gemensamma problem, jag gissar att det i förlängningen kommer leda till en del bitterhet hos dig. Du sliter arslet av dig för att underlätta för honom. Kommer du verkligen ha kvar någon respekt alls för honom på sikt? Kommer du verkligen vilja fortsätta leva med någon som prioriterar bort sitt barn?

Jag ser bara en lösning och det är att han går ner i tid på jobbet. Inte bara på pappret då utan även i praktiken. Ni kommer ju aldrig ta er ur detta med både kärlek och hälsa i behåll annars.

Hans sätt att driva företag passar ju inte när han lever med dig som vill leva jämställt. Det hade funkat om du hade varit okej med en ojämställd fördelning, men så ser ju inte verkligheten ut.

 

[Lickety]

Jag förstår problemet, har tyvärr inga enkla lösningar att erbjuda. Men jag reagerar på det som jag fetmarkerat i din text. Klart att ingen av er vill separera, men förstår han att hans nuvarande beteende driver er rakt mot separation?
Just nu försöker du lösa ert gemensamma problem, jag gissar att det i förlängningen kommer leda till en del bitterhet hos dig. Du sliter arslet av dig för att underlätta för honom. Kommer du verkligen ha kvar någon respekt alls för honom på sikt? Kommer du verkligen vilja fortsätta leva med någon som prioriterar bort sitt barn?

Jag ser bara en lösning och det är att han går ner i tid på jobbet. Inte bara på pappret då utan även i praktiken. Ni kommer ju aldrig ta er ur detta med både kärlek och hälsa i behåll annars.

Hans sätt att driva företag passar ju inte när han lever med dig som vill leva jämställt. Det hade funkat om du hade varit okej med en ojämställd fördelning, men så ser ju inte verkligheten ut.

Jag håller med. Han förstår detta men ändå inte, på något vis. Vi får se hur det utvecklar sig närmaste tiden.
Jag har möte med min chef imorgon. Gällande psykologen har vi inte hört något ännu...

 

[Lickety]

Fast alltså, att vilja vara förälder låter så himla dumt. Han har ju uppenbarligen aktivt valt att bli förälder. Jag vill/orkar inte heller alltid vara förälder men det måste jag ju liksom vara ändå, för det har jag tagit ett aktivt val att bli. Jag tyckte oxå det var jätteläskigt att bada barnet själv i början (tror hon var typ 3 mån när jag gjorde det själv, innan dess var vi två eller så badade pappan själv). Men är barnet snart ett år och han inte kan bada, lägga eller ta nätter så har han ju inte ens försökt vilja vara förälder.. jag tycker du ska åka bort några nätter och få honom att iaf förstå allt jobb du gör, framförallt för att du inte verkar orolig för att barnet ska fara illa av det. Om han sen inser allt du gör men ändå inte vill dela mer lika så får du väl fundera på hur du ställer dig till det.

Ja, i november har jag bokat in en övernattning på spa med en vän. Så allra senast då får han lov att klara både nattning och natt.

 

[SiZo]

Nu har inte jag läst hela tråden än, men jag reagerade lite på det där med att vara neutral till att skaffa barn.

Jag tror ärligt talat inte att man kan känna så och bli en riktigt bra förälder, om det inte ändras när barnet väl kommer då, men sånt vet man ju inte innan. Barn tar för mycket tid, energi, tålamod och pengar för att man bara ska vara lite neutralt "rycka på axlarna" till situationen.

Är man neutral så tror jag att man gör bäst i fundera på vad man verkligen vill. För så länge man är neutral så skulle jag aldrig någonsin rekommendera någon att skaffa barn, tvärtom!

Ett problem i den här frågan tror jag är att det fortfarande ses ner på de som inte vill ha barn. Jag är själv barnfri och har genom åren fått höra det mesta i stil med att jag ska växa upp, sluta vara så egoistisk osv osv. Hade jag inte varit helt säker på att jag absolut inte ville ha barn så hade jag kanske skaffat barn endast på grund av pressen utifrån. Jag tror att vi måste göra det mer ok att vara barnfri. Jag tror att vi måste vara mer ärliga om att det faktiskt är jobbigt med barn och att bra föräldrar förtjänar en guldstjärna varje dag i veckan som de orkar.

Jag tror att många kanske inte vågar erkänna att de egentligen inte vill lägga den tiden och energin som ett barn förtjänar, och istället säger sig vara neutrala. Och därmed är ganska lätta att övertala. Och det är ju jättetragiskt för alla inblandade! Men framförallt för det eventuella barnet.

På buke har jag inte upplevt att min barnfrihet har varit ett problem, utan det är mer samhället i stort. Men jag tror att det är viktigt att lyfta frågan, oavsett om det var så för TS partner eller inte. För hur det var för TS partner är ju inte riktigt relevant just nu, för barnet finns redan.

Till TS; jag hoppas verkligen att det löser sig för er!

 

[MiniLi]

Nu har inte jag läst hela tråden än, men jag reagerade lite på det där med att vara neutral till att skaffa barn.

Jag tror ärligt talat inte att man kan känna så och bli en riktigt bra förälder, om det inte ändras när barnet väl kommer då, men sånt vet man ju inte innan. Barn tar för mycket tid, energi, tålamod och pengar för att man bara ska vara lite neutralt "rycka på axlarna" till situationen.

Är man neutral så tror jag att man gör bäst i fundera på vad man verkligen vill. För så länge man är neutral så skulle jag aldrig någonsin rekommendera någon att skaffa barn, tvärtom!

Ett problem i den här frågan tror jag är att det fortfarande ses ner på de som inte vill ha barn. Jag är själv barnfri och har genom åren fått höra det mesta i stil med att jag ska växa upp, sluta vara så egoistisk osv osv. Hade jag inte varit helt säker på att jag absolut inte ville ha barn så hade jag kanske skaffat barn endast på grund av pressen utifrån. Jag tror att vi måste göra det mer ok att vara barnfri. Jag tror att vi måste vara mer ärliga om att det faktiskt är jobbigt med barn och att bra föräldrar förtjänar en guldstjärna varje dag i veckan som de orkar.

Jag tror att många kanske inte vågar erkänna att de egentligen inte vill lägga den tiden och energin som ett barn förtjänar, och istället säger sig vara neutrala. Och därmed är ganska lätta att övertala. Och det är ju jättetragiskt för alla inblandade! Men framförallt för det eventuella barnet.

På buke har jag inte upplevt att min barnfrihet har varit ett problem, utan det är mer samhället i stort. Men jag tror att det är viktigt att lyfta frågan, oavsett om det var så för TS partner eller inte. För hur det var för TS partner är ju inte riktigt relevant just nu, för barnet finns redan.

Till TS; jag hoppas verkligen att det löser sig för er!

Men på vilket sätt är det relevant i just den här tråden? Som du säger så finns ju barnet redan.

 

[Lingon]

Nu har inte jag läst hela tråden än, men jag reagerade lite på det där med att vara neutral till att skaffa barn.

Jag tror ärligt talat inte att man kan känna så och bli en riktigt bra förälder, om det inte ändras när barnet väl kommer då, men sånt vet man ju inte innan. Barn tar för mycket tid, energi, tålamod och pengar för att man bara ska vara lite neutralt "rycka på axlarna" till situationen.

Är man neutral så tror jag att man gör bäst i fundera på vad man verkligen vill. För så länge man är neutral så skulle jag aldrig någonsin rekommendera någon att skaffa barn, tvärtom!

Ett problem i den här frågan tror jag är att det fortfarande ses ner på de som inte vill ha barn. Jag är själv barnfri och har genom åren fått höra det mesta i stil med att jag ska växa upp, sluta vara så egoistisk osv osv. Hade jag inte varit helt säker på att jag absolut inte ville ha barn så hade jag kanske skaffat barn endast på grund av pressen utifrån. Jag tror att vi måste göra det mer ok att vara barnfri. Jag tror att vi måste vara mer ärliga om att det faktiskt är jobbigt med barn och att bra föräldrar förtjänar en guldstjärna varje dag i veckan som de orkar.

Jag tror att många kanske inte vågar erkänna att de egentligen inte vill lägga den tiden och energin som ett barn förtjänar, och istället säger sig vara neutrala. Och därmed är ganska lätta att övertala. Och det är ju jättetragiskt för alla inblandade! Men framförallt för det eventuella barnet.

På buke har jag inte upplevt att min barnfrihet har varit ett problem, utan det är mer samhället i stort. Men jag tror att det är viktigt att lyfta frågan, oavsett om det var så för TS partner eller inte. För hur det var för TS partner är ju inte riktigt relevant just nu, för barnet finns redan.

Till TS; jag hoppas verkligen att det löser sig för er!

I det här läget hjälper det inte TS eller hennes sambo. Han har valt att skaffa barn, då får han step it up och fixa det! Då kan man inte skylla på att man inte är intresserad nog.

 

[Lickety]

Nu har inte jag läst hela tråden än, men jag reagerade lite på det där med att vara neutral till att skaffa barn.

Jag tror ärligt talat inte att man kan känna så och bli en riktigt bra förälder, om det inte ändras när barnet väl kommer då, men sånt vet man ju inte innan. Barn tar för mycket tid, energi, tålamod och pengar för att man bara ska vara lite neutralt "rycka på axlarna" till situationen.

Är man neutral så tror jag att man gör bäst i fundera på vad man verkligen vill. För så länge man är neutral så skulle jag aldrig någonsin rekommendera någon att skaffa barn, tvärtom!

Ett problem i den här frågan tror jag är att det fortfarande ses ner på de som inte vill ha barn. Jag är själv barnfri och har genom åren fått höra det mesta i stil med att jag ska växa upp, sluta vara så egoistisk osv osv. Hade jag inte varit helt säker på att jag absolut inte ville ha barn så hade jag kanske skaffat barn endast på grund av pressen utifrån. Jag tror att vi måste göra det mer ok att vara barnfri. Jag tror att vi måste vara mer ärliga om att det faktiskt är jobbigt med barn och att bra föräldrar förtjänar en guldstjärna varje dag i veckan som de orkar.

Jag tror att många kanske inte vågar erkänna att de egentligen inte vill lägga den tiden och energin som ett barn förtjänar, och istället säger sig vara neutrala. Och därmed är ganska lätta att övertala. Och det är ju jättetragiskt för alla inblandade! Men framförallt för det eventuella barnet.

På buke har jag inte upplevt att min barnfrihet har varit ett problem, utan det är mer samhället i stort. Men jag tror att det är viktigt att lyfta frågan, oavsett om det var så för TS partner eller inte. För hur det var för TS partner är ju inte riktigt relevant just nu, för barnet finns redan.

Till TS; jag hoppas verkligen att det löser sig för er!

Fast jag var inte heller 100 % säker på att jag ville ha barn under lång tid, så vi har pratat mycket om för- och nackdelar för oss själva med att ge sig in i projektet barn.
Så att inte vilja är inte stigmatiserat i vårt förhållande på det sättet - alternativet "inte skaffa barn" har varit varit uppe på bordet många gånger. Vi båda är mycket medvetna om att barn är bland det största, jobbigaste och mest oåterkalleliga man kan göra och därför fick frågan mogna i flera år. Gårdar kan man sälja och djur kan man fördela eller göra sig av med på olika vis men inte barn.
Jag tror visst att man kan vara neutral i barnfrågan likaväl som man kan vara hela skalan från att inte alls vilja till att barn är det viktigaste och bästa här i livet. Det har inte med rycka på axlarna att göra utan man ser både för- och nackdelar samtidigt. Sen har vi kanske trots all kommunikation missförstått varandra till viss del - eller så fick jag inte helt ärliga svar när jag väl kom fram till att jag ville ha barn. Jag förstår det också till viss del, man vill ju gärna inte förvägra sin partner något så stort.

Barnfrågan är nog "lättare" om man har en tydlig åsikt för eller emot, även om att viljan att vara barnfri stöter på sånt som du beskriver.

 

[SiZo]

Men på vilket sätt är det relevant i just den här tråden? Som du säger så finns ju barnet redan.

Jag tyckte att jag skrev ganska tydligt att det inte är relevant för TS, däremot för ämnet i stort.

 

[MiniLi]

Jag tyckte att jag skrev ganska tydligt att det inte är relevant för TS, däremot för ämnet i stort.

Det är ju uppenbart att TS har det jättejobbigt med det här, då tycker jag att man kan vara respektfull och hålla sig till ämnet. Går ju utmärkt att starta ny tråd om man vill vidga diskussionen.