Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[vemsomhelst123]

Om ni hårddrar det, när du är iväg och jobbar och kommer tillbaka till en man som mår dåligt. Mår han dåligt över att ha ansvaret för barnet, eller mår han dåligt för att han inte kan jobba samtidigt?

Föräldraledig är svenskans mest missvisande ord kan jag tycka, det borde heta intensivt föräldrajobb/förvänta dig inte att kunna gå på toa.

Det tar tid att anpassa sig till de nya levnadsvillkoren med en bebis i huset, och det går inte att jobba samtidigt som man är själv med barnet.

Går gör det ju, jag har jobbat ca 25% när jag varit helt ensam med barn (alltså helt ensam, dygnet runt i över en vecka) i flera perioder ,men jag förstår att ts man mår dåligt, för iaf jag känner såhär i slutet av den perioden att det inte varit bra för mig alls utan att jag är helt slut. Och jag har inga större problem med stress sedan innan som ts sambo verkar ha. Däremot skulle det ju aldrig falla mig in att tänka att det beror på barnet eller min sambo, det beror på mina prioriteringar och jag har verkligen försökt ändra på dem nu sista månaden jag är ledig. Jag hade blivit tokig om jag var du ts, på riktigt om det hade gällt min sambo. Däremot kanske ni båda behöver lite egentid emellanåt, alltså längre egentid. Vi är rätt bra båda två på att åka bort med barnet själva några dagar här och där så den andra kan vila lite på riktigt. För mig gör 3-4 ensamma dagar susen och jag blir liksom pigg igen även om jag jobbat heltid de dagarna. Men såg att du skrev att du tog sonen för att hans föräldrar kom, och för oss hade det nog varit tvärtom att föräldrarna tog barnet och vi satt hemma, så möjligheten till att åka till släkt etc och få avlastning kanske inte finns för er?

 

[Lickety]

Hur hade du gjort om det var du som hade ett eget företag med samma förutsättningar?

Jag jobbar dagligen med egna företagare (livsmedelsbranschen) och vet att många jobbar halvt ihjäl sig. Men det verkar främst vara män som är beredda att offra tiden med barn och familj. Kvinnor som är egna företagare brukar vara bättre på att hitta andra lösningar.

Jag hade också tyckt det var kämpigt i hans sits, men är nog mer orienterad mot övriga livet även under jobbpress.
Han har företaget med en delägare som haft mycket strikt på-minuten-schema för hem/hushålls/familjetid. Vi vill ju egentligen inte ha en så strikt styrt tillvaro och i hans skor hade jag nog försökt göra min del i stället. Men jag börjar förstå varför ett strikt schema ibland kan behövas.

 

[Lickety]

Om ni hårddrar det, när du är iväg och jobbar och kommer tillbaka till en man som mår dåligt. Mår han dåligt över att ha ansvaret för barnet, eller mår han dåligt för att han inte kan jobba samtidigt?

Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda delar, skulle jag säga. Han har fattat att jobba samtidigt inte funkar speciellt bra.

 

[Lickety]

Däremot kanske ni båda behöver lite egentid emellanåt, alltså längre egentid. Vi är rätt bra båda två på att åka bort med barnet själva några dagar här och där så den andra kan vila lite på riktigt. För mig gör 3-4 ensamma dagar susen och jag blir liksom pigg igen även om jag jobbat heltid de dagarna. Men såg att du skrev att du tog sonen för att hans föräldrar kom, och för oss hade det nog varit tvärtom att föräldrarna tog barnet och vi satt hemma, så möjligheten till att åka till släkt etc och få avlastning kanske inte finns för er?

Föräldrarna är lite väl gamla på båda sidor, dessutom i riskgrupp för Corona. Släkten bor minst en timme bort lite utspridd. Så avlastning i form av barnvakt har vi noll, tyvärr. Vi är inte från orten där vi bor nu ursprungligen. Men det här var vi medvetna om innan vi skaffade barn.

 

[vemsomhelst123]

Föräldrarna är lite väl gamla på båda sidor, dessutom i riskgrupp för Corona. Släkten bor minst en timme bort lite utspridd. Så avlastning i form av barnvakt har vi noll, tyvärr. Vi är inte från orten där vi bor nu ursprungligen. Men det här var vi medvetna om innan vi skaffade barn.

Det är våra oxå (och 4-5 h bort) men vi har haft tur och kunnat åka dit ändå men bo avskilt (och ett barn som är hyfsad på bilresor..), förstår att de flesta inte har möjlighet till det, men för mig gör det all skillnad i världen att få de där dagarna där jag kan jobba och vara själv. Och det gör ju att jag har mycket mindre hängande när de väl är hemma igen.

 

[Lickety]

Det är våra oxå (och 4-5 h bort) men vi har haft tur och kunnat åka dit ändå men bo avskilt (och ett barn som är hyfsad på bilresor..), förstår att de flesta inte har möjlighet till det, men för mig gör det all skillnad i världen att få de där dagarna där jag kan jobba och vara själv. Och det gör ju att jag har mycket mindre hängande när de väl är hemma igen.

Jag ska fundera på om vi kan göra nåt sånt. Som du säger vore det ju toppenbra.

 

[domesticus]

T.ex han tar halvdagar - han tar barnet när jag är på jobbet i 6 h. Sen är barnet med mig resten av tiden, då jobbar han bara ett par timmar den dagen. Sen tar jag barnet ett längre svep en annan dag, då hinner han med heldag jobb och fritid den dagen.

Så han tar barnet (så gott som iaf...) när du jobbar. Det får dig dock stressad eftersom du vet att han blir stressad och mår dåligt av det. Sedan har du barnet resten av tiden. Efter det tar du barnet så att han kan jobba och ha fritid. När kan DU ha fritid?

Du vänder dig ut och in och curlar honom och hans mående på bekostnad av dig själv. Mitt råd är att sluta med det, om du vill ha ork nog kvar att vara en bra förälder åt ditt barn under de år som som han är beroende av dig för det

 

[Lickety]

Så han tar barnet (så gott som iaf...) när du jobbar. Det får dig dock stressad eftersom du vet att han blir stressad och mår dåligt av det. Sedan har du barnet resten av tiden. Efter det tar du barnet så att han kan jobba och ha fritid. När kan DU ha fritid?

Du vänder dig ut och in och curlar honom och hans mående på bekostnad av dig själv. Mitt råd är att sluta med det, om du vill ha ork nog kvar att vara en bra förälder åt ditt barn under de år som som han är beroende av dig för det

Jo, lite så är det - eller har i alla fall varit! Men vi måste ändra på det. Jag har fått fritid på kvällarna när barnet sover för då tar han babyvakten. Barnet sover oftast som en liten stock med få uppvak efter kl 18.30 (ta i trä osv)

 

[Badger]

Jo, lite så är det - eller har i alla fall varit! Men vi måste ändra på det. Jag har fått fritid på kvällarna när barnet sover för då tar han babyvakten. Barnet sover oftast som en liten stock med få uppvak efter kl 18.30 (ta i trä osv)

Hans mående borde kanske inte heller bli bättre av att han gör saker så med vänsterhanden när han måste och lägger allting på dig sedan? Det måste ju vara jättejobbigt att släpas genom livet under protest och alltid försöka göra någonting annat än det man gör och känna sig helt hjälplös inför någonting han vet att en 14 årig barnvakt lätt skulle klara. Så rent rimlighetsmässigt så skulle han nog må bättre själv av att andas och lära sig bada barnet och ta en liten utflykt. Men jag kanske tänker lite konstigt, känns som att han lägger väl mycket energi på att inte våga klara av saker.

 

[Teilani]

Föräldrarna är lite väl gamla på båda sidor, dessutom i riskgrupp för Corona. Släkten bor minst en timme bort lite utspridd. Så avlastning i form av barnvakt har vi noll, tyvärr. Vi är inte från orten där vi bor nu ursprungligen. Men det här var vi medvetna om innan vi skaffade barn.

Vi har inte heller familj nära som kan stötta.
Vi hittade via en lokal facebookgrupp ett par jättetrevliga tjejer varit barnvakt åt oss sen sonen var knappt ett år.
Så otroligt skönt att tex kunna åka iväg själva en stund och bara vara vi två.

 

[Inte_Ung]

Han har alltid jobbat mycket, men skär hela tiden ned på antalet uppgifter han administrerar. Företagets tillväxttakt har dock eskalerat mer än beräknat och det orsakar både hans jobbtimmar och ökar pressen på honom.

Okej.
Då så måste ni ju hantera det.
I ett sådant läge kan jag nog tycka att den enes jobb kan få ta mera plats under en period.
För er del kanske fram till att barnet börjar på förskolan.
Då så kan ni ta nya tag för att få familjelivet jämställt.

Men, mannen måste ju samtidigt lära sig att ta hand om sitt barn, typ bada det och så.

 

[VLMF]

Okej.
Då så måste ni ju hantera det.
I ett sådant läge kan jag nog tycka att den enes jobb kan få ta mera plats under en period.
För er del kanske fram till att barnet börjar på förskolan.
Då så kan ni ta nya tag för att få familjelivet jämställt.

Men, mannen måste ju samtidigt lära sig att ta hand om sitt barn, typ bada det och så.

Men det låter ju som att den perioden har pågått i ett antal månader sedan barnet föddes och TS nu inte orkar mer? Jag får verkligen uppfattningen att något annat behöver hända typ igår, men det kanske jag har uppfattat fel.

 

[Inte_Ung]

Men det låter ju som att den perioden har pågått i ett antal månader sedan barnet föddes och TS nu inte orkar mer? Jag får verkligen uppfattningen att något annat behöver hända typ igår, men det kanske jag har uppfattat fel.

Det är så svårt att få något att hända igår.
Bättre då att satsa på imorgon.
Det kan man ju fortfarande påverka.

 

[VLMF]

Det är så svårt att få något att hända igår.
Bättre då att satsa på imorgon.
Det kan man ju fortfarande påverka.

Du skrev att den enes jobb borde få ta mer plats en period och min fråga var då; har det inte redan gjort det? Dvs makens jobb. Och från och med nu behövs en förändring från det? På ditt inlägg låter det som att fortsätta som nu är det bästa (och att TS kanske tar ännu mer) och dela mer lika om några år.

 

[Kenya]

Det som stör mig mest med den här historien är inte att du får göra fler uppgifter och lägga fler timmar utan att du tycks få dåligt samvete över att han måste göra det han faktiskt gör.
Jag tror att den detaljen kan få stor inverkan på hur ni mår psykiskt efter barn"ledigheten" och även på om ni fortfarande kommer tycka om varandra då.
Jag tror det skulle hjälpa om han förstod att du tar massa ansvar för hans känsloliv som du egentligen inte borde ta och försökte hjälpa dig att lätta på åtminstone den stressen. Det räcker ju att du gör mer för barnet!

Sen kan jag inte låta bli att undra hur ekonomin ser ut. Du behöver ju inte svara här om du inte vill. Men om ni separerar (hoppas inte men för en frisk relation krävs det att det finns vägar ut, om man vill) vad händer med värdeökningen i hans företag då? Är den hans? I så fall tycker jag att ni ska göra upp något så att du inte hamnar i den klassiska situationen att du tar hand om barnet obetalt medan han ökar sin förmögenhet.

Om han förstår vilka uppoffringar du gör för honom så borde det vara den självklaraste saken i världen att ni på riktigt ska dela på de ekonomiska fördelar det innebär att han jobbar så hårt. Om han vill att du ska ta hand om hans barn under tiden så är det inte längre hans framgång och hans företag. Inte bara inkomsten under tiden utan inkomsten det här jobbet han lägger ner nu innebär i framtiden.

När man börjar känna att man är på väg in i väggen har man ofta redan börjat få allvarliga biverkningar av stress. Ju längre man skjuter upp att hitta lösningar på riktigt desto längre tid tar det att återhämta sig efteråt. Förmågan att kunna skjuta sina känslor åt sidan gör inte att man blir mer motståndskraftig mot stress utan ökar snarare risken att man går sönder.

Allt kanske ordnar sig när bebisen blir större men om ni inte reder ut detta så att alla parter känner sig förstådda så kan det lätt bli grus i maskineriet som finns kvar senare också.

 

[Inte_Ung]

Du skrev att den enes jobb borde få ta mer plats en period och min fråga var då; har det inte redan gjort det? Dvs makens jobb. Och från och med nu behövs en förändring från det? På ditt inlägg låter det som att fortsätta som nu är det bästa (och att TS kanske tar ännu mer) och dela mer lika om några år.

Det verkar inte vara möjligt att bromsa makens jobb just nu. Covid-19, som ingen kunde förutse, driver den verksamheten framåt i rasande fart.
Barnet skall/kan skolas in i barnomsorg om några månader, så tiden framåt till nya förutsättningar är kort.
Det handlar ju absolut inte om några år där.

 

[Inte_Ung]

Det som stör mig mest med den här historien är inte att du får göra fler uppgifter och lägga fler timmar utan att du tycks få dåligt samvete över att han måste göra det han faktiskt gör.

Ja den delen är mycket oroande.
I en relation så behövs att man delar på den känslomässiga bördan.
Om den ena bär hela det lasset så blir det inte bra.
Det här paret behöver prata om sin relation till varandra och varför det blev som det blev.
Och så göra en omstart med nya förutsättningar.

 

[Lobelia]

Nä, det finns ofta nyckelpersoner i företag (inte sällan grundarna eller ägarna) som inte går att ersätta fullt ut. De enda personer som kan "ta över" hans sysslor behöver själva få mer avlastning just nu. Såhär ser verkligen ofta ut för egenföretagare, så det är inget konstigt. Bara lite olycklig tajming just nu.

Eller så bygger man upp företaget för att man vill vara oundgänglig.


Det är inte sunt att inte kunna ta ledigt alls, det är knappast en risk att han kommer att gå i väggen så här utan troligen en fråga om när. Han har redan allvarliga symptom av stress, om ni inte löser det nu frivilligt så tvingas ni troligen lösa det nästa vecka eller om ett halvår om någon av er kollapsar. Ingen är oersättlig, man är bara mer eller mindre sår att ersätta.

 

[vinkelina]

lite så som vi har haft det. Mannen hade en högre önskan än jag att få barn. Första barnet delade vi lika, jag var hemma 5,5 månader och han sedan 5,5 månader. Det blev katastrof. Inte så att han inte tog hand om barnet men när jag kom hem från jobbet var han totalt slut vilket gjorde att tex min häst blev lidande (hade dock medryttare som mer än gärna ställde upp)

barn två var jag hemma all föräldrarledighet. Han jobbade. Fungerade inte riktigt det heller för nu var han helt slut efter jobbet i stället och orkade inte med barnen

MEN han gick ner till 75% så nu har han en extra ledig dag i veckan. Och iom att han jobbar skift så jobbar han sällan mer än 3 dagar i ett sträck.

Den store förändringen kom dock i våras. När han fick add diagnos och medicin. Nu orkar han med jobbet och med barnen.

kontentan är att ibland blir det inte som man tänkt sig. Och i stället för att kämpa fast vid det man tänkt fundera i nya banor. Hur gammalt är barnet? När funderar ni på förskola?

 

[Lickety]

kontentan är att ibland blir det inte som man tänkt sig. Och i stället för att kämpa fast vid det man tänkt fundera i nya banor. Hur gammalt är barnet? När funderar ni på förskola?

Nä, vi har planerat scenariot barn både länge och noga, men som bekant blir det ju inte alltid som man tänkt sig.
Barnet är nu 10 månader och vi fick nu idag besked om att vi får plats på vår mysiga förskola i närmaste byn nu i höst. ❤ Han kommer skolas in kring ett års ålder, men så får det bli helt enkelt