Livskristråden

[cambodia]

Många vill ha fasta dagar men långt ifrån alla. Jag har haft fyra medryttarhästar totalt där det fungerade fint med olika dagar. Har ett oregelbundet jobbschema med olika skift så kan aldrig ha en fast dag. Nu bestämmer vi oftast 2 månader i taget. Så visst finns det Men förstår att det kan bli svårare att lösa med sonen i nuläget. Kanske något för framtiden dock när sonen blir större och klara sig själv en stund hemma.

Ja, då skulle det säkert funka
Men det är ett tag dit…
Sen är ju jag sån att jag helt inte rider, går mest promenader och vill borsta typ
Men jag vet att det finns såna hästar också. Nu är jag nästan lite sugen på att rida igen också faktiskt.

 

[Stergo]

Ja, då skulle det säkert funka
Men det är ett tag dit…
Sen är ju jag sån att jag helt inte rider, går mest promenader och vill borsta typ
Men jag vet att det finns såna hästar också. Nu är jag nästan lite sugen på att rida igen också faktiskt.

Fast just att gå promenader och borsta borde du ju kunna hitta om du bara la ut en annons. Även om du bara kan varannan vecka. Det måste ju finnas många som typ har en äldre pensionär som känner att lite avlastning vore välkommet även om det blir lite oregelbundet.

 

[Gimlan]

Fast just att gå promenader och borsta borde du ju kunna hitta om du bara la ut en annons. Även om du bara kan varannan vecka. Det måste ju finnas många som typ har en äldre pensionär som känner att lite avlastning vore välkommet även om det blir lite oregelbundet.

Verkligen!

 

[cambodia]

Ja, det låter ju enkelt men det kanske det är?
Sen är väl lite sorgen i det hela att jag inte har tid mer än kanske två dagar varannan vecka. Men såklart är det väl bättre än inget.

 

[Migo]

Livskris eller identitetskris? Jag har alltid varit stark, haft fysiskt tunga jobb som är eftertraktade överallt i världen och vetat att vad som än händer så kan jag lösa det med att ta i lite till och jobba lite mer.

Nu är jag skadad. Det jag i alla år tänkte på som nackspärr, var starten på en förslitningsskada som gör mig helt obruklig. I början av sjukskrivningen lät det på läkare och fysio som att "det här kommer vara helt borta om några veckor". Nu har det gått drygt 3 månader och det har inte hänt nånting. Jag blir snarare värre, så fort jag gör nått annat än vila. Jag kan inte ens plocka in i diskmaskinen utan att sitta med vidriga nervsmärtor i en timme efteråt. Jag kan inte sitta på en stol i mer än 5 minuter. Får ont av att köra bil. Svarar inte optimalt på medicinen mot nervsmärtan.

Läkaren varnar för att nästa steg är operation, och det är ca 50% chans att det hjälper. Fysioterapeuten har börjat säga "det borde vara goda skäl att tro att du blir mycket bättre".

Hela mitt liv är uppbyggt runt att jag är stark och kapabel. Alla mina drömmar och planer. Mitt jobb (som familjens huvudsakliga försörjare), min fritid, mina intressen.

Just nu jobbar alla halvt ihjäl sig med vårbruk, lamning och allt som sker på en gård den här årstiden. Och jag måste ligga och avlasta nacken en timme efter att ha gått på toa.

 

[dubbelt]

Ja, det låter ju enkelt men det kanske det är?
Sen är väl lite sorgen i det hela att jag inte har tid mer än kanske två dagar varannan vecka. Men såklart är det väl bättre än inget.

Nu svarar jag på lite fler av dina inlägg.

Det är enkelt, gör det bara. Vet inte riktigt varför du inte har tid mer än två dagar varannan vecka. Förhoppningsvis gör du något som du trivs med. Ok att du har barn varannan vecka men om du inte vill rida kan väl barn följa med?

Finns det vandrarförening nära dig? Om så brukar det ordnas alla möjliga vandringar.

Det går alldeles utmärkt att göra saker som man själv gillar tillsammans med sina barn. De brukar dessutom bli nöjda med att kunna bidra.

 

[cambodia]

Nu svarar jag på lite fler av dina inlägg.

Det är enkelt, gör det bara. Vet inte riktigt varför du inte har tid mer än två dagar varannan vecka. Förhoppningsvis gör du något som du trivs med. Ok att du har barn varannan vecka men om du inte vill rida kan väl barn följa med?

Finns det vandrarförening nära dig? Om så brukar det ordnas alla möjliga vandringar.

Det går alldeles utmärkt att göra saker som man själv gillar tillsammans med sina barn. De brukar dessutom bli nöjda med att kunna bidra.

Jag har en tendens att bli negativ så ska försöka att inte bli det…

Att lägga ut en annons är ju lätt, men att få svar är ju inte så enkelt? Tänker att det inte kryllar av gamla hästar som folk vill ha hjälp med.

Vandrarförening kan jag kolla upp, bra tips!

När jag har barnet blir det inte så mycket kväll över när vi kommer hem. Han har fotbollsträning två gånger i veckan. På helgen ska vi hälsa på mormor och morfar osv.

Veckan jag är själv ska det städas på helgen, en dag behöver jag vila men visst har jag tid där. I veckorna värre för jag kommer hem sent, ska laga mat, jag är trött helt enkelt. Försöker jobba över eftersom jag måste flexa en del på min barnvecka. Det var därför jag inte fixade de andra som hade en bit att åka till. Så behöver ha ganska nära. På sommaren funkar väl, men det är värre på vinterhalvåret när det blir mörkt och snö.

Och apropå att ta med barnet, det går ibland men tålamodet är extremt dåligt och det blir mer tjafs än njutning så att säga.

Men allt går väl att lösa. Det känns bara tungt.

 

[dubbelt]

Jag har en tendens att bli negativ så ska försöka att inte bli det…

Att lägga ut en annons är ju lätt, men att få svar är ju inte så enkelt? Tänker att det inte kryllar av gamla hästar som folk vill ha hjälp med.

Vandrarförening kan jag kolla upp, bra tips!

När jag har barnet blir det inte så mycket kväll över när vi kommer hem. Han har fotbollsträning två gånger i veckan. På helgen ska vi hälsa på mormor och morfar osv.

Veckan jag är själv ska det städas på helgen, en dag behöver jag vila men visst har jag tid där. I veckorna värre för jag kommer hem sent, ska laga mat, jag är trött helt enkelt. Försöker jobba över eftersom jag måste flexa en del på min barnvecka. Det var därför jag inte fixade de andra som hade en bit att åka till. Så behöver ha ganska nära. På sommaren funkar väl, men det är värre på vinterhalvåret när det blir mörkt och snö.

Och apropå att ta med barnet, det går ibland men tålamodet är extremt dåligt och det blir mer tjafs än njutning så att säga.

Men allt går väl att lösa. Det känns bara tungt.

Jag var mer eller mindre ensam med mina barn när de var små. Vet inte riktigt hur du bor men ett tips är små utflykter efter jobb med barn. En promenad eller cykeltur till någon äng, skogsdunge. Med typ korv med bröd, pastasallad, macka. Jag tror verkligen inte på återhämtning hemma vid datorn/tv (utan att veta hur du lever ditt liv). Men att komma ut, lite äventyr älskade mina barn iaf. Städa 15 min varje dag istället.

Det är så lätt att fastna i måsten..

 

[Nepenthe]

Jag har en tendens att bli negativ så ska försöka att inte bli det…

Att lägga ut en annons är ju lätt, men att få svar är ju inte så enkelt? Tänker att det inte kryllar av gamla hästar som folk vill ha hjälp med.

Vandrarförening kan jag kolla upp, bra tips!

När jag har barnet blir det inte så mycket kväll över när vi kommer hem. Han har fotbollsträning två gånger i veckan. På helgen ska vi hälsa på mormor och morfar osv.

Veckan jag är själv ska det städas på helgen, en dag behöver jag vila men visst har jag tid där. I veckorna värre för jag kommer hem sent, ska laga mat, jag är trött helt enkelt. Försöker jobba över eftersom jag måste flexa en del på min barnvecka. Det var därför jag inte fixade de andra som hade en bit att åka till. Så behöver ha ganska nära. På sommaren funkar väl, men det är värre på vinterhalvåret när det blir mörkt och snö.

Och apropå att ta med barnet, det går ibland men tålamodet är extremt dåligt och det blir mer tjafs än njutning så att säga.

Men allt går väl att lösa. Det känns bara tungt.

Förstår det
Vet inte vart du bor men bor du nära Linköping går jag o Knut gärna ihop på vandringsleder o så?

Ett steg i taget. Vad tror du att du längtar efter mest? Finns endel grupper på facebook för friluftsintresserade där de skapas evenemang på olika dagsvandtingar eller prova på SUP mm

Förstår längtan till stallet. Jag längtar med.

 

[Dorinda]

Ja, det låter ju enkelt men det kanske det är?
Sen är väl lite sorgen i det hela att jag inte har tid mer än kanske två dagar varannan vecka. Men såklart är det väl bättre än inget.

Nu har inte jag häst längre(sålde när jag fick barn). Men jag hade lätt tackat ja till någon som ville umgås med hästen och hänga med honom varannan vecka och kanske rida lite.

Min häst var pigg, glad, rolig och gillade folk! Ingen gammal pensionär och inte för att jag egentligen behövde avlastning. Utan helt för hans skull, han hade ju tyckt det var suveränt att få uppmärksamhet lite extra och vill du inte rida hårt så är ju ett extra pass alltid ok även om det är varannan vecka.

Så jag röstar för sätt ut en annons med vad DU VILL och se vad du får för svar?

 

[cambodia]

Jag var mer eller mindre ensam med mina barn när de var små. Vet inte riktigt hur du bor men ett tips är små utflykter efter jobb med barn. En promenad eller cykeltur till någon äng, skogsdunge. Med typ korv med bröd, pastasallad, macka. Jag tror verkligen inte på återhämtning hemma vid datorn/tv (utan att veta hur du lever ditt liv). Men att komma ut, lite äventyr älskade mina barn iaf. Städa 15 min varje dag istället.

Det är så lätt att fastna i måsten..

Ja, det låter jättemysigt. Känner mig sämst som inte ens lyckats få till något sådant. Här sitter vi inne och gör ingenting…
Får försöka med det.

Förstår det
Vet inte vart du bor men bor du nära Linköping går jag o Knut gärna ihop på vandringsleder o så?

Ett steg i taget. Vad tror du att du längtar efter mest? Finns endel grupper på facebook för friluftsintresserade där de skapas evenemang på olika dagsvandtingar eller prova på SUP mm

Förstår längtan till stallet. Jag längtar med.

Ungefär två timmar bort, men inte omöjligt förstås. Låter mysigt
Egentligen saknar jag nog mest sällskap. En gemenskap. Kollade lite på vandringsförening här men det var mest turistföreningen, de hade några bra grejer men det var mest vardagar när jag jobbar

Nu har inte jag häst längre(sålde när jag fick barn). Men jag hade lätt tackat ja till någon som ville umgås med hästen och hänga med honom varannan vecka och kanske rida lite.

Min häst var pigg, glad, rolig och gillade folk! Ingen gammal pensionär och inte för att jag egentligen behövde avlastning. Utan helt för hans skull, han hade ju tyckt det var suveränt att få uppmärksamhet lite extra och vill du inte rida hårt så är ju ett extra pass alltid ok även om det är varannan vecka.

Så jag röstar för sätt ut en annons med vad DU VILL och se vad du får för svar?

Önskar du hade haft hästen kvar så vi kunde dela
Men du har rätt, jag kanske ska knåpa ihop en annons ändå!

 

[cambodia]

Livskris eller identitetskris? Jag har alltid varit stark, haft fysiskt tunga jobb som är eftertraktade överallt i världen och vetat att vad som än händer så kan jag lösa det med att ta i lite till och jobba lite mer.

Nu är jag skadad. Det jag i alla år tänkte på som nackspärr, var starten på en förslitningsskada som gör mig helt obruklig. I början av sjukskrivningen lät det på läkare och fysio som att "det här kommer vara helt borta om några veckor". Nu har det gått drygt 3 månader och det har inte hänt nånting. Jag blir snarare värre, så fort jag gör nått annat än vila. Jag kan inte ens plocka in i diskmaskinen utan att sitta med vidriga nervsmärtor i en timme efteråt. Jag kan inte sitta på en stol i mer än 5 minuter. Får ont av att köra bil. Svarar inte optimalt på medicinen mot nervsmärtan.

Läkaren varnar för att nästa steg är operation, och det är ca 50% chans att det hjälper. Fysioterapeuten har börjat säga "det borde vara goda skäl att tro att du blir mycket bättre".

Hela mitt liv är uppbyggt runt att jag är stark och kapabel. Alla mina drömmar och planer. Mitt jobb (som familjens huvudsakliga försörjare), min fritid, mina intressen.

Just nu jobbar alla halvt ihjäl sig med vårbruk, lamning och allt som sker på en gård den här årstiden. Och jag måste ligga och avlasta nacken en timme efter att ha gått på toa.

Vilken jobbig vändning i livet

 

[cambodia]

Något annat som också skaver är jobbet. Jag är så otroligt anti den förändring som anstår. Jag vill verkligen inte. Har räknat ut när jag borde säga upp mig för att slippa. Men betyder det att jag ska flytta på mig?
Jag vet inte. Inom tre år har mina favoriter slutat också, för de går i pension.

Jag är inget större fan av förändring, ändå är det just förändring jag vill ha

 

[pepp]

Något annat som också skaver är jobbet. Jag är så otroligt anti den förändring som anstår. Jag vill verkligen inte. Har räknat ut när jag borde säga upp mig för att slippa. Men betyder det att jag ska flytta på mig?
Jag vet inte. Inom tre år har mina favoriter slutat också, för de går i pension.

Jag är inget större fan av förändring, ändå är det just förändring jag vill ha

Jag är precis som dig, jag a v s k y r förändringar, det är så fruktansvärt obekvämt och olustigt.

Mvh. Vill också byta jobb men orkar verkligen inte

 

[pepp]

Jag är nog också i nån form av kris och vet inte riktigt om jag vill vara i ett förhållande längre....

Borde prata med honom om det, men jag orkar inte, han kommer inte ta det bra.
Istället drar jag mig bara undan

 

[cambodia]

Jag är nog också i nån form av kris och vet inte riktigt om jag vill vara i ett förhållande längre....

Borde prata med honom om det, men jag orkar inte, han kommer inte ta det bra.
Istället drar jag mig bara undan

Åh, men vad jobbigt

Det där tycker jag också är så svårt. Vill inte vara ensam, orkar inte träffa någon
Ja, du vet…

#hopplös

 

[Nepenthe]

@cambodia jag tror också jag saknar sällskap mest. Fler kompisar! Jag hittar gärna på något har en stuga med en kan fly till o bo helt off om en inte blir stressad av sånt såklart.

 

[Bison]

Även jag livskrisar just nu
I maj byter jag jobb vilket gör att jag har lite svårt att fokusera fullt och känna mig riktigt engerad just ju. Samtidigt som jag är lite stressad och övertänker, kommer jag klara det? Tänk om jag gör fel, missar och kostar företaget massa pengar
Är det verkligen rätt ställe? Har jag tillräckligt mycket koncentrationsförmåga för den avdelningen?
Kaoz!

Har varit extremt social och träffat människor i princip konstant sen i torsdags när jag gick på ledigt. Nu har jag varit själv under kvällen och jag brukar tycka om det men nu har jag istället känt mig ensammast i hela världen trots att jag både pratat i telefon och skrivit med vänner under hela kvällen. Jag är inte ensam, det är inte synd om mig!
Kanske bidrar det att jag umgicks med flera par igår och jag påverkas av normer precis som alla andra. Ännu mer när jag är trött och lite låg
Men ja, någon gång kanske jag vet vad jag vill på riktigt.

 

[Islandshästryttare]

Jag har definitivt hamnat i en kris sen jag tillfälligt förlorade synen i slutet av mars och levde i femton minuter med övertygelsen om att jag blivit blind tills synen började komma tillbaka. På femton minuter hinner man tänka väldigt mycket. Har verkligen funderat på vad som är viktigt efter det. Men har fortfarande flera parallella utredningar i vården efter det som är pågående så känner mig lite som i limbo just nu. Svårt att planera något innan jag med säkerhet vet om det är något allvarligt fel eller inte.