Lägga sig i någon annans relation (Behöver råd)

[Vallmo]

[USER

Och @Vallmo tack för det du skrev, och jag är också inne på att han kanske är deprimerad, eller faktiskt har någon störning. Han beter sig inte som någon annan vuxen människa jag känt.
Å.

Ibland kan det vara lättare att stå ut med någons dåliga beteende om det finns en rimlig förklaring till varför en människa beter sig så illa som han gör.
Inte att skylla på eller acceptera. Bara att förstå.
Förutsättningarna är detsamma men det handlar om att man ändrar sitt fokus och ser det utifrån ett annat perspektiv.

Han verkar ju brista i flera sammanhang förutom att han uppenbarligen inte är en särskilt inkännande och kärleksfull man och far.
Så på det viset är han ju åtminstone konsekvent.

 

[starcraft]

Jag tänker att man inte ska lägga sig i någon annans relation. I DIN relation med din syster kan du vara stöttande, fråga hur det är, hjälpa henne, bekräfta henne och önskar hon lämna, så klart stötta och hjälpa henne genom det, praktiskt och emotionellt. I DIN relation med din systers sambo bör du påpeka för honom när han kliver över dina gränser, dvs tex när han talat nedlåtande om din hobby eller "dumpat" någon syssla på dig. Jag ser inte hur deras relation och eventuella överenskommelser skapar problem för dig. För mig finns det inget att förstå. Hans beteende blir inte okej för att han har det jobbigt, har en diagnos eller dylikt som är så populärt att sätta på folk som avviker från önskat beteende. Gör klart för honom vad du i ditt umgänge med honom förväntar dig (hushållssysslor eller vad ni nu har för kutymer i er familj, särskild språkanvändning osv) var dina gränser är, vad du accepterar. och finns där för din syster, mer än så finns inte att göra. Lägger du dig i kommer du sannolikt bli svarta fåret och risk finns att din syster kommer ta avstånd.

 

[Fan of Bill]

Fast vem är jag att bedöma någon annans värderingar? Trygghet och känslan av samhörighet är svårt att sätta både ord och pris på.

Jag tycker det känns onödigt att så totalt pissa på någons värderingar som inlägget, men däremot diskutera kring hur någon mår i en relation, det känns ju vettigare.

Så du tror inte att det existerar förhållanden som hålls ihop av det ekonomiska? Som helt klart kan vara en stor trygghet. Och bara ett sånt förhållande kan tydligen vara ansträngande, där inte kärleken är den största biten som styr.

Att må piss i en relation, vilket knappast är konstigt om det är som ts beskriver det hela, på exakt vilket sätt skulle det hela bli bättre av att prata om det? Vad skulle ändras av att prata om det? Mannen lär inte ändra på sig, för att ts och systern pratar ut? Det som kan ändras är systerns syn på det hela, kanske lättnad att få ur sig tankar och känslor, men inget kommer ändras så länge hon stannar kvar i sin relation på det sätt som det är nu? Eller?

 

[ekra]

Vad olika man kan resonera.

Jag tror att det ofta är bra att ventilera sina känslor istället för att hålla dem inom sig. Och nu pratar jag inte bara om mina egna känslor eller systerns eventuella känslor.

Jag tror också att man i ganska stor grad har möjlighet att välja om man vill påverka sin livssituation eller fortsätta som det är. Jag tror att vi själva snarare än högre makter och "ödet" bestämmer.

Självklart "händer" saker ibland bara och det rullar på i någon riktning, men mycket går att påverka.

Jag upplever det som konstruktivt att då och då utvärdera sin egen livssituation, jobb, mående, relationer och livsstil. Framförallt ur perspektivet mår jag bra av det här? Och om jag inte gör det så försöker jag ändra förutsättningarna så att jag börjar må bättre. Jag diskuterar gärna såna ämnen med mina vänner.

Visst finns det situationer man inte ensam klarar att lösa, men då är det ju bra att man vädrar sina bekymmer med någon annan och får en annan infallsvinkel än bara den egna så kanske man kommer framåt.

Självklart prackar man inte på andra detta om de inte är intresserade. Men att visa att man bryr sig genom att tex fråga hur de mår kan väl aldrig vara fel? Från vissa svar här i tråden får jag intrycket att man inte ska lägga sig i andras liv= inte fråga personliga saker som hur de mår i sina relationer, och bara låta det passera om man är med när personen blir illa behandlad och låtsas som om man accepterar det.

Nu handlar det ju dessutom om en väldigt nära släkting och inte någon random bekant.

 

[Lampan]

Vad olika man kan resonera.

Jag tror att det ofta är bra att ventilera sina känslor istället för att hålla dem inom sig. Och nu pratar jag inte bara om mina egna känslor eller systerns eventuella känslor.

Jag tror också att man i ganska stor grad har möjlighet att välja om man vill påverka sin livssituation eller fortsätta som det är. Jag tror att vi själva snarare än högre makter och "ödet" bestämmer.

Självklart "händer" saker ibland bara och det rullar på i någon riktning, men mycket går att påverka.

Jag upplever det som konstruktivt att då och då utvärdera sin egen livssituation, jobb, mående, relationer och livsstil. Framförallt ur perspektivet mår jag bra av det här? Och om jag inte gör det så försöker jag ändra förutsättningarna så att jag börjar må bättre. Jag diskuterar gärna såna ämnen med mina vänner.

Visst finns det situationer man inte ensam klarar att lösa, men då är det ju bra att man vädrar sina bekymmer med någon annan och får en annan infallsvinkel än bara den egna så kanske man kommer framåt.

Självklart prackar man inte på andra detta om de inte är intresserade. Men att visa att man bryr sig genom att tex fråga hur de mår kan väl aldrig vara fel? Från vissa svar här i tråden får jag intrycket att man inte ska lägga sig i andras liv= inte fråga personliga saker som hur de mår i sina relationer, och bara låta det passera om man är med när personen blir illa behandlad och låtsas som om man accepterar det.

Nu handlar det ju dessutom om en väldigt nära släkting och inte någon random bekant.

Vad jag undrar över när det gäller dig och din syster
Hur ser er relation ut, pratar ni om saker i era liv?
Berättar du och din syster om ni tycker något är jobbigt?

Vad jag kan utläsa från dina inlägg, så har systern inte sagt ett ord till dig om sin partner?

 

[Mirre]

@ekra
Prata med din syster om hur hon och barnen mår, du behöver inte nämna hennes sambo överhuvudtaget egentligen. Det är ju ändå hennes mående det handlar om, fokusera på det. Att säga att du uppmärksammat att hon ser ledsen/trött/ sliten ut och att du är orolig för hennes mående, öppnar upp för henne att prata om hur hon har det, på hennes egna villkor. Det ger också dig en möjlighet att se om hon är öppen för att prata eller inte, utan att det uppfattas som att du kritiserar hennes sambo.

 

[ekra]

Vad jag undrar över när det gäller dig och din syster
Hur ser er relation ut, pratar ni om saker i era liv?
Berättar du och din syster om ni tycker något är jobbigt?

Vad jag kan utläsa från dina inlägg, så har systern inte sagt ett ord till dig om sin partner?

Vi har som sagt i vår familj under hela vår uppväxt inte pratat så mycket om känslor, alltså inte någon av oss i familjen. Det är först på senare år när vi barn är i 30-40års åldern som vi börjat prata mer om djupare känslor. Med få undantag från tidigare skeden i livet. Så upplever iallafall jag det. Det har liksom inte varit något att prata om. Ska tillägga att det varit en trygg och kärleksfull uppväxt ändå. Bara väldigt lite prat om känslor.

Inte ens när en ung släkting dog hastigt och oväntat och alla var helt förkrossade så pratade vi om det på djupet. Jo, jag och mamma. Syskonen kunde knappt prata om det alls, och vill fortfarande undvika ämnet. Pappa pratar inte heller om det. Just när det hände och månaderna efteråt pratade vi en del, men det är fortfarande ett djupt sår. Jag valde att gå och prata med kurator i ett par veckor, och att prata om det så mycket jag klarade av med de som hade lust att lyssna.

Vi har tidigare pratat en hel del om relationer, jag och syrran, och jag har "fiskat" lite försiktigt i hur det är i nuvarande relationen, men inte velat lägga mig i för mycket. Förre sambon som min syster hade jobbade med härskartekniker och var enormt egoistisk. (Hon skulle tex inte ta jobb hon behövde pendla till, eller utbilda sig i så många år som hon planerat, eller ha vissa kläder...) Då pratade vi om att jag tyckte att hon inte verkade så lycklig och som sig själv, och annat kring hennes mående. På en del vis är nuvarande sambon "enklare".

Under hennes förra förhållande tog hon själv upp en del grejer den mannen sagt och gjort för att få min åsikt, varpå jag sa som jag uppfattade det, och det var att jag tyckte att han försökte styra henne lite för mycket. (Bland annat fick han henne att lämna ifrån sig sina husdjur för att de var störande, och hånade hennes intresse för att ställa ut dem). Hon stannade kvar i något halvår-år efter att vi diskuterat igenom läget, och blev sedan dumpad. Då träffade hon direkt den här killen hon nu lever med.

Vi har nog pratat rätt mycket om känslor och relationer sedan förre sambon, men kring nuvarande blir det ganska ytligt just om hennes liv och relationer. Det är mer undantag nu att vi pratar djupa känslor om det gäller henne. Men hon diskuterar gärna med mig om mina tankar kring mitt liv. Dock inte den döde släktingen. :-/ Vår far dricker i perioder lite mer än vad som är vettigt (och smyger med det). Det är också ett ämne hon inte vill prata om, hon viftar bort och förnekar och verkar tycka att jag överdriver. Men jag har bott mer hos föräldrarna på senare tid, så jag vet hur det egentligen är. Jag förnekade det också när mamma först tog upp det, han är bra på att smygdricka. Och pappa skäms och pratar inte alls om problemet som han oftast inte erkänner som ett problem heller. Och har aldrig sagt ett ljud till mig om det. Jag har både märkt själv och fått bekräftat från mamma om hur det ligger till.

Det blir väldigt mycket prat om barnen nuförtiden med systern och ofta lite ofokuserade samtal i telefon eftersom barnen ofta pockar på uppmärksamhet. Jag hoppas kunna komma lite närmare igen. Men på det stora har vi nog en rätt bra syskonrelation.

 

[Gimlan]

Vi har som sagt i vår familj under hela vår uppväxt inte pratat så mycket om känslor, alltså inte någon av oss i familjen. Det är först på senare år när vi barn är i 30-40års åldern som vi börjat prata mer om djupare känslor. Med få undantag från tidigare skeden i livet. Så upplever iallafall jag det. Det har liksom inte varit något att prata om. Ska tillägga att det varit en trygg och kärleksfull uppväxt ändå. Bara väldigt lite prat om känslor.

Inte ens när en ung släkting dog hastigt och oväntat och alla var helt förkrossade så pratade vi om det på djupet. Jo, jag och mamma. Syskonen kunde knappt prata om det alls, och vill fortfarande undvika ämnet. Pappa pratar inte heller om det. Just när det hände och månaderna efteråt pratade vi en del, men det är fortfarande ett djupt sår. Jag valde att gå och prata med kurator i ett par veckor, och att prata om det så mycket jag klarade av med de som hade lust att lyssna.

Vi har tidigare pratat en hel del om relationer, jag och syrran, och jag har "fiskat" lite försiktigt i hur det är i nuvarande relationen, men inte velat lägga mig i för mycket. Förre sambon som min syster hade jobbade med härskartekniker och var enormt egoistisk. (Hon skulle tex inte ta jobb hon behövde pendla till, eller utbilda sig i så många år som hon planerat, eller ha vissa kläder...) Då pratade vi om att jag tyckte att hon inte verkade så lycklig och som sig själv, och annat kring hennes mående. På en del vis är nuvarande sambon "enklare".

Under hennes förra förhållande tog hon själv upp en del grejer den mannen sagt och gjort för att få min åsikt, varpå jag sa som jag uppfattade det, och det var att jag tyckte att han försökte styra henne lite för mycket. (Bland annat fick han henne att lämna ifrån sig sina husdjur för att de var störande, och hånade hennes intresse för att ställa ut dem). Hon stannade kvar i något halvår-år efter att vi diskuterat igenom läget, och blev sedan dumpad. Då träffade hon direkt den här killen hon nu lever med.

Vi har nog pratat rätt mycket om känslor och relationer sedan förre sambon, men kring nuvarande blir det ganska ytligt just om hennes liv och relationer. Det är mer undantag nu att vi pratar djupa känslor om det gäller henne. Men hon diskuterar gärna med mig om mina tankar kring mitt liv. Dock inte den döde släktingen. :-/ Vår far dricker i perioder lite mer än vad som är vettigt (och smyger med det). Det är också ett ämne hon inte vill prata om, hon viftar bort och förnekar och verkar tycka att jag överdriver. Men jag har bott mer hos föräldrarna på senare tid, så jag vet hur det egentligen är. Jag förnekade det också när mamma först tog upp det, han är bra på att smygdricka. Och pappa skäms och pratar inte alls om problemet som han oftast inte erkänner som ett problem heller. Och har aldrig sagt ett ljud till mig om det. Jag har både märkt själv och fått bekräftat från mamma om hur det ligger till.

Det blir väldigt mycket prat om barnen nuförtiden med systern och ofta lite ofokuserade samtal i telefon eftersom barnen ofta pockar på uppmärksamhet. Jag hoppas kunna komma lite närmare igen. Men på det stora har vi nog en rätt bra syskonrelation.

Du kan ju inte mer än att göra ett försök att öppna dörren till det här och når du inte fram kan du ju uppmuntra henne att prata med någon annan och säga att du finns där om hon vill prata eller behöver hjälp.

 

[Petruska]

Motiven är att jag vill kunna umgås med hennes familj och förstå mig på sambon. Jag vill lära mig att se vad hon ser i honom, hans bra sidor. Jag upplever att både systern, jag och barnen har en väldigt bra relation och vill inte känna att jag ska stanna kortare för att jag inte kan hantera sambon på ett bra sätt när jag hälsar på dem. Och givetvis att jag önskar min syster att ha en kärleksfull och jämlik relation. Jag upplever hennes självkänsla som låg, lite som att hon inte kan få en bättre livssituation än den hon har, trots att han trampar på henne och får henne att serva honom väldigt mycket mer än man "borde" serva en vuxen människa.
Tillägg: Hon är ingen mespropp normalt, hon biter ifrån ibland när det behövs och jag upplever det som om karln även om han är som han är faktiskt ofta lyssnar när han får raka order av henne.

Här handlar det ju om dina behov. [B]Du[/B] vill förstå dig på sambon och se hans bra sidor (även om du verkar betvivla att han har några). Dessutom upplever [B]du[/B] saker beträffande din systers självkänsla och du tycker att han trampar på henne - ändå vill du se hans goda sidor.

Det där med att prata om känslor och om djupare känslor, har jag inte så mycket att säga något om. Jag ser heller inte hur den beskrivningen av er uppväxt riktigt har med funderingarna kring din systers förhållande med sin partner att göra.

Det jag kan se är väl som rätt många har skrivit: du kan prata med din syster om hur hon har det. Du kan inte förvänta dig att det samtalet kommer att förlöpa som du på förhand hoppas och att hon kommer att tala om de saker du ser som problematiska i hennes liv på sätt som gör att du tycker att hon uttrycker sina djupare känslor. (Vad nu än djupare känslor är för något.)

Jag tror absolut att du menar väl, men jag tolkar dina motiv som tämligen grumliga.

 

[ekra]

Jag tror inte att jag är tillräckligt verbal för att kunna förklara bättre för dig hur jag menar med "djupare känslor", men jag kan försöka: jag menar att det kan vara så att hon håller fasaden uppe precis som vi brukat göra i familjen tidigare i andra situationer som handlat om psykiskt mående.

Angående motiven så är det klart att livet vore enklare om jag begrep mig på mannen i fråga, det påverkar ju i stor grad min och systerns relation.

Han kommer ju antagligen att finnas kvar i mitt liv ett bra tag om jag inte bryter med systern, men det skall mycket till innan det blir så illa. Kanske tycker syrran att det är helt lugnt att ha huvudansvaret för barnen och hemmet och har accepterat att han är som han är utan att känna sig trampad på. Hon har sina härliga barn och han är pappan, de har en deal och har det helt ok, end of story.

Jag har fått många bra tips och råd nu, och jag har inga förväntningar alls på hur diskussionen kommer att gå. Antingen är det frid och fröjd och känner hon så tror jag faktiskt att det går lättare att acceptera hans beteende, och bara stänga öronen/ ignorera sånt jag inte tål med honom, eller så vill hon inte diskutera det alls med mig. Tredje alternativet är att hon faktiskt inte mår så bra och att hon skulle tycka att det vore skönt om någon uppmärksammade det och stöttade henne.

Jag fattar inte varför det är så grumligt som motiv sett, men det känns inte helt nödvändigt.

Jag har fått många bra tips nu angående hur jag ska checka av med henne utan att hon känner sig påhoppad. Jag uppdaterar förmodligen inte här i tråden angående hur diskussionen gick. Visserligen är jag ju anonym här, men det känns inte rätt mot syrran att göra.

Men tusen tack för alla goda råd och tips!