Råd ang förlåtelse

[Sel]

Fast är detta verkligen ett missförstånd? Det är ju uppenbart att de inte ville ha med dem, eller i alla fall inte tänkte på dem när de bokade biljetterna. Oavsett är det ju redigt illa.

Jag tänker att man märker vilka som är ens vänner. Jag är mycket hårdare nu än jag var som ung. Sen har jag mycket mer överseende nu än förr, men samtidigt är ju traditioner traditioner. Jag har lätt för att ta en sådan här diss personlig, att de helt enkelt inte ville ha med mig. Och då drar jag mig undan för jag lägger hellre tid och energin på människor som vill ha mig i sitt liv. Även om det är ett missförstånd så är känslan och relationen ändå förstörd.

Fast vi har ju ingen aning. Det kan som sagt röra sig om en födelsedagspresent planerad sedan en låg tid tillbaka, någon som halkat över biljetter eller bara något de kom på att de skulle göra tillsammans och råkade posta på facebook utan en tanke på att det råkade hamna i samma tidsrymd som "traditionen" runt golfandet.
Spelar det verkligen ingen roll för dig?

 

[Ramona]

Fast vi har ju ingen aning. Det kan som sagt röra sig om en födelsedagspresent planerad sedan en låg tid tillbaka, någon som halkat över biljetter eller bara något de kom på att de skulle göra tillsammans och råkade posta på facebook utan en tanke på att det råkade hamna i samma tidsrymd som "traditionen" runt golfandet.
Spelar det verkligen ingen roll för dig?

Det finns ett par saker jag reagerar på i ts text. Det första är att de är nära. Det andra är att det kom som en chock för ts att de gick på Mama Mia. Hade det varit jag och mina nära kusiner eller vänner så hade jag tänkt att om det tex hade varit en födelsedagspresent eller liknande så hade någon sagt någonting om det. Tex "Jag ser verkligen fram emot Mama Mia med morsan det datumet". Är man nära så har man ändå någorlunda koll på vad som händer i någons liv. För det tredje, och det är kanske det som är mest talande, att de iblandade ber om ursäkt. Skickar flera ursäkter. Hade de inte tyckt att de gjort någonting fel hade de bara ryckt på axlarna. Varför tycker de att de gjort fel om det nu var så legitimt att man fick umgås med bara sin bubbla av familjen?

Jag tänker att normalbegåvade människor hade tänkt längre än näsan räcker här. De hade varit medvetna om att de väljer bort någon och här också tagit beslutet att faktiskt välja bort dem. Det är det som sårar ts ju! Och det är det som jag också hade reagerat på.

 

[Sel]

Det finns ett par saker jag reagerar på i ts text. Det första är att de är nära. Det andra är att det kom som en chock för ts att de gick på Mama Mia. Hade det varit jag och mina nära kusiner eller vänner så hade jag tänkt att om det tex hade varit en födelsedagspresent eller liknande så hade någon sagt någonting om det. Tex "Jag ser verkligen fram emot Mama Mia med morsan det datumet". Är man nära så har man ändå någorlunda koll på vad som händer i någons liv. För det tredje, och det är kanske det som är mest talande, att de iblandade ber om ursäkt. Skickar flera ursäkter. Hade de inte tyckt att de gjort någonting fel hade de bara ryckt på axlarna. Varför tycker de att de gjort fel om det nu var så legitimt att man fick umgås med bara sin bubbla av familjen?

Jag tänker att normalbegåvade människor hade tänkt längre än näsan räcker här. De hade varit medvetna om att de väljer bort någon och här också tagit beslutet att faktiskt välja bort dem. Det är det som sårar ts ju! Och det är det som jag också hade reagerat på.

Fast dels står det ju att de inte hörts på länge på gruppchatten, med andra ord delas inte vardagen - och sedan hade nog jag också reagerat med att be om ursäkt och vända ut och in på mig om någon reagerat på det sätt TS gjort, oavsett om jag tyckt att jag gjort fel eller inte. Det gavs ju inte en chans till förklaring utan hen lämnade chatten och det var det.

 

[Ramona]

Fast dels står det ju att de inte hörts på länge på gruppchatten, med andra ord delas inte vardagen - och sedan hade nog jag också reagerat med att be om ursäkt och vända ut och in på mig om någon reagerat på det sätt TS gjort, oavsett om jag tyckt att jag gjort fel eller inte. Det gavs ju inte en chans till förklaring utan hen lämnade chatten och det var det.

Fast de förklarade ju och kom med ursäkter, det är bara det att ts har viftat bort dem som att de inte gills eller menar någonting. Såklart, ts är ju sårad och känner sig bortvald. Ts vill inte lyssna på vad de har att säga.

 

[Sel]

Fast de förklarade ju och kom med ursäkter, det är bara det att ts har viftat bort dem som att de inte gills eller menar någonting. Såklart, ts är ju sårad och känner sig bortvald. Ts vill inte lyssna på vad de har att säga.

Ja, precis. Jag hade också försökt förklara mig om någon reagerade som TS, oavsett om jag aktivt valt bort hen eller inte, eftersom jag inte ville såra någon.
Det kanske var världens simplaste grej, men eftersom TS vägrar ens lyssna gör hen sig själv en otjänst.

Edit: jag förstår helt enkelt inte den omedelbara, dramatiska reaktionen och vad man har att vinna på att sedan totalignorera de ursäkter folk försöker ge. Hur ska det lösa Någonting?

 

[Ramona]

Hur ska det lösa Någonting?

Det löser ingenting mer än att man slipper se skiten. Man slipper ha med dem att göra och man slipper ta tag i det jobbiga.

 

[Sel]

Det löser ingenting mer än att man slipper se skiten. Man slipper ha med dem att göra och man slipper ta tag i det jobbiga.

Sant, men det är synd att reagera så om det visar sig att situationen inte behövde vara jobbig alls - om folk fick chansen att förklara sig.
Nu förutsätter jag ju att en fortfarande vill ha kontakt med människorna ifråga, annars kan det givetvis kvitta.

 

[Fruentimber]

Det löser ingenting mer än att man slipper se skiten. Man slipper ha med dem att göra och man slipper ta tag i det jobbiga.

Det låter som ett betydligt mer problematiskt beteende än att man inte blivit medbjuden till ett event som uppenbarligen gällde ena delen av släkten och inte hela.

 

[Voeux]

Det låter som ett betydligt mer problematiskt beteende än att man inte blivit medbjuden till ett event som uppenbarligen gällde ena delen av släkten och inte hela.

Jag hade en vän som var så. Om det är jag som kan vara lite klumpigt rak i min kommunikation eller om det var hon som var ovanligt lättstött, det låter jag vara osagt. Men så fort hon blivit stött av något jag sagt så svarade hon inte och gick upp i rök. Jag fick märka att hon var sur genom att hon tog distans, och själv försöka förstå vad som gick snett denna gång. Efter en tid kom hon dock tillbaks och saken föll i glömska. Sedan upprepade det sig. Jag blev tokig på att hon inte bara kunde berätta att hon blivit upprörd över något så jag kunde få en chans att dels förstå, men också chans att reda ut. Vi är fortfarande vänner, vi har delat mycket i livet och hon har en plats i mitt hjärta. Men av naturliga skäl är vi inte särskilt nära längre.

 

[Voeux]

Fast är detta verkligen ett missförstånd? Det är ju uppenbart att de inte ville ha med dem, eller i alla fall inte tänkte på dem när de bokade biljetterna. Oavsett är det ju redigt illa.

Jag tänker att man märker vilka som är ens vänner. Jag är mycket hårdare nu än jag var som ung. Sen har jag mycket mer överseende nu än förr, men samtidigt är ju traditioner traditioner. Jag har lätt för att ta en sådan här diss personlig, att de helt enkelt inte ville ha med mig. Och då drar jag mig undan för jag lägger hellre tid och energin på människor som vill ha mig i sitt liv. Även om det är ett missförstånd så är känslan och relationen ändå förstörd.

Det är just det som hade sårat mig. Att min vän eller familjemedlem hade gjort det antagandet om mig, att jag med flit försummat eller dissat. Att utan att fråga bestämt sig för att en sån person är jag, och nu vill man inte ha med mig att göra längre. En lång och nära relation, bara över sådär för att personen bestämde sig för vilken typ av person jag är baserat på en händelse. Som jag dessutom inte ens fick chansen att förklara.

Det ska nog till något besynnerligt allvarligt för att jag inte skulle vilja höra vad min närstående har att säga.

 

[Fruentimber]

Jag hade en vän som var så. Om det är jag som kan vara lite klumpigt rak i min kommunikation eller om det var hon som var ovanligt lättstött, det låter jag vara osagt. Men så fort hon blivit stött av något jag sagt så svarade hon inte och gick upp i rök. Jag fick märka att hon var sur genom att hon tog distans, och själv försöka förstå vad som gick snett denna gång. Efter en tid kom hon dock tillbaks och saken föll i glömska. Sedan upprepade det sig. Jag blev tokig på att hon inte bara kunde berätta att hon blivit upprörd över något så jag kunde få en chans att dels förstå, men också chans att reda ut. Vi är fortfarande vänner, vi har delat mycket i livet och hon har en plats i mitt hjärta. Men av naturliga skäl är vi inte särskilt nära längre.

Det låter skittråkigt att det blev så. Jag har personligen väldigt lite tålamod till övers för vuxna människor som inte kan prata, resonera och diskutera. Jag orkar inte ha sådana människor i min närhet, så det blir naturligt att hålla de på distans. Den typen av dramatik relaterar jag främst till min ungdom (lol, hej snart 40) och jag orkar verkligen inte med sånt som vuxen. Det tar ju både tid och energi.

 

[Dentaku]

Jag kan förstå båda synvinklarna.

Smärtan över att ha blivit medvetet utesluten och sviken - som kan ha sin grund i verkligheten alternativt ren obetänksamhet eller ett missförstånd.

Viljan att be om ursäkt och ställa tillrätta när man sårat någon - på grund av en medveten handling eller obetänksamhet/ett missförstånd.

Det enda sättet att veta varför man hamnat i den här situationen är att kommunicera.

 

[Görel]

Jag hade en vän som var så. Om det är jag som kan vara lite klumpigt rak i min kommunikation eller om det var hon som var ovanligt lättstött, det låter jag vara osagt. Men så fort hon blivit stött av något jag sagt så svarade hon inte och gick upp i rök. Jag fick märka att hon var sur genom att hon tog distans, och själv försöka förstå vad som gick snett denna gång. Efter en tid kom hon dock tillbaks och saken föll i glömska. Sedan upprepade det sig. Jag blev tokig på att hon inte bara kunde berätta att hon blivit upprörd över något så jag kunde få en chans att dels förstå, men också chans att reda ut. Vi är fortfarande vänner, vi har delat mycket i livet och hon har en plats i mitt hjärta. Men av naturliga skäl är vi inte särskilt nära längre.

Jag kunde vara sån när jag var yngre, och jag hade vänner som var likadana. Det var drama och sårade känslor. Man gjorde antaganden utifrån sin egen horisont.
Men både jag och mina vänner mognade tack och lov och kan nu reda ut såna missförstånd. Man har lärt sig att det oftast är på något annat sätt än det man själv antagit och reagerat på.
Mitt senaste är att jag sett några jag känner gjort saker som jag gärna hängt med på och varit lite ledsen för att jag inte tillfrågats. Sa härom dagen att jag gärna hänger med nästa gång. Fick då veta att de blev medbjudna av någon som jag inte känner (och som inte taggats på FB) och då är det ju inte konstigt att jag inte blev medbjuden.

 

[gulan]

Jag hade en vän som var så. Om det är jag som kan vara lite klumpigt rak i min kommunikation eller om det var hon som var ovanligt lättstött, det låter jag vara osagt. Men så fort hon blivit stött av något jag sagt så svarade hon inte och gick upp i rök.

Jag fick en kompis i gymnasiet och vi blev rätt nära. Hennes bästa kompis sedan mellan och högstadiet gjorde exakt så där. Ibland visste hon ju inte ens varför kompisen inte svarade i telefon (på den tiden fanns inte internet ) Ibland kom kompisen tillbaka och allt var frid och fröjd men min gymnasiekompis upplevde att den nästan alltid var hon som fick komma hukande, slicka i mungipan, gny och larva sig innan kompisen bestämde att nu har du fjäskat tillräckligt. Jag som gillande henne uppmuntrade henne att hänga mer med mig och mina kompisar och strunta i henne. Då blev det lite mer fart i den andra kompisen. Under den här tiden träffade gymnasiekompisen en kille och det blev spiken i kistan på deras vänskap. Kanske hittade dom tillbaka i vuxen ålder.......

 

[Voeux]

Jag kunde vara sån när jag var yngre, och jag hade vänner som var likadana. Det var drama och sårade känslor. Man gjorde antaganden utifrån sin egen horisont.
Men både jag och mina vänner mognade tack och lov och kan nu reda ut såna missförstånd. Man har lärt sig att det oftast är på något annat sätt än det man själv antagit och reagerat på.
Mitt senaste är att jag sett några jag känner gjort saker som jag gärna hängt med på och varit lite ledsen för att jag inte tillfrågats. Sa härom dagen att jag gärna hänger med nästa gång. Fick då veta att de blev medbjudna av någon som jag inte känner (och som inte taggats på FB) och då är det ju inte konstigt att jag inte blev medbjuden.

Så är det ju ofta. Jag fick en baby shower av några vänner innan dottern föddes. En inom familjen hörde av sig till maken och frågade varför hon inte blivit medbjuden. Hon hade också sett det i sociala medier och nog blivit lite stött. Men det planerades av några vänner till mig och de höll det litet till mina närmsta vänner, och hade inte tänkt att bjuda in alla kvinnor inom familjerna. Så det var inte så att någon blivit utesluten, bara att de hade olika syn på vilka som brukar/bör bjudas in till en baby shower. Mina vänner är ganska otraditionella och tänkte bara göra en liten kul grej.

 

[_Elly_]

Lite tråkigt att TS inte verkar återkomma för det är intressant att veta hur någon tänker och få svar på frågor som annars bara blir spekulationer

 

[Voeux]

Det låter skittråkigt att det blev så. Jag har personligen väldigt lite tålamod till övers för vuxna människor som inte kan prata, resonera och diskutera. Jag orkar inte ha sådana människor i min närhet, så det blir naturligt att hålla de på distans. Den typen av dramatik relaterar jag främst till min ungdom (lol, hej snart 40) och jag orkar verkligen inte med sånt som vuxen. Det tar ju både tid och energi.

Verkligen. En vän har precis brutit med en av sina vänner av den anledningen. Drama alltså, denna vän håller dock inte tyst och drar sig undan utan stället till scener, fritolkar och skäller. Min vän är världens snällaste och tar alltid hand om sina vänskaper, men denna tjej lyckas ändå läsa in elakheter allt som sägs och görs. Ett exempel var att de skiljts åt på en viss plats efter en festkväll. Vännen tänkte att det var en naturlig plats att skiljas åt, enkelt för båda att komma hem och vid en okej tidpunkt. Det sas ingenting på plats, men dagen efter var hennes vän fly förbannad för att hon hade dumpats mitt i natten. Hon tyckte att vännen dumpat henne på en plats där hon inte kunde ta sig hem på ett bra sätt och att hon dessutom druckit för mycket för att lämnas ensam. Med andra ord olika tolkningar av vad som hade hänt, eftersom vännen inte alls förstått att hon druckit så mycket och hon dessutom hade direktväg med tunnelbanan hem.

Men det är väl just det där som skaver hos mig. Om man nu är vänner, varför tror man att personen struntar i en eller vill en illa? Om jag är vän med någon så utgår jag ifrån att personen tycker om mig och vill mig väl. Om något händer som bryter mot det så är min utgångspunkt att vi missförstått varandra, och jag frågar. Vi är ju vänner och personen har en karaktär som jag tidigare alltid litat på. Om jag genast skulle göra ett antagande att personen skiter i mig.. ja då måste det ju nästan ligga något i bagaget sen tidigare. Att jag redan vid händelsen inte litar helt på personens vänskap och ja då kan det ju bli ett hejdå, eftersom jag nog hade rätt i vad jag känt tidigare då. Men att personer kan svänga från vänskap och förtroende till ut i kylan på ett knyck, det kliar jag mig i huvudet över.

 

[MCP]

Jag hade en vän som var så. Om det är jag som kan vara lite klumpigt rak i min kommunikation eller om det var hon som var ovanligt lättstött, det låter jag vara osagt. Men så fort hon blivit stött av något jag sagt så svarade hon inte och gick upp i rök. Jag fick märka att hon var sur genom att hon tog distans, och själv försöka förstå vad som gick snett denna gång. Efter en tid kom hon dock tillbaks och saken föll i glömska. Sedan upprepade det sig. Jag blev tokig på att hon inte bara kunde berätta att hon blivit upprörd över något så jag kunde få en chans att dels förstå, men också chans att reda ut. Vi är fortfarande vänner, vi har delat mycket i livet och hon har en plats i mitt hjärta. Men av naturliga skäl är vi inte särskilt nära längre.

Det tar mycket energi att tassa på tå runt sådana personer. Har en i min närhet som blir så när hen inte mår så bra. Vi är inte jättenära, och det är sällan jag blir måltavla för det så jag ignorerar oftast bara detta beteende, men jag vet att det är väldigt påfrestande för de som står hen nära.

 

[Voeux]

Lite tråkigt att TS inte verkar återkomma för det är intressant att veta hur någon tänker och få svar på frågor som annars bara blir spekulationer

Det är väl så ibland. Någon startar en tråd så vi andra får ägna oss åt filosofiska dilemman och självutveckling några dagar

Skämt åsido, hoppas TS att du fått med dig något vettigt från tråden. Ta kontakt och prata, så ni alla kan få läka från det här oavsett hur relationen i framtiden ser ut.

 

[Voeux]

Det tar mycket energi att tassa på tå runt sådana personer. Har en i min närhet som blir så när hen inte mår så bra. Vi är inte jättenära, och det är sällan jag blir måltavla för det så jag ignorerar oftast bara detta beteende, men jag vet att det är väldigt påfrestande för de som står hen nära.

Ja, det är väldigt påfrestande. Jag uppfattar att min vän ofta får på sig en offerkofta när hon berättar om händelser i sitt liv, och vill mest ha medhåll från mig. Jag kan absolut stryka medhårs när det behövs men tillslut känner jag att jag behöver utmana hennes tankemönster lite och då skär det sig direkt.