Min syster har två små barn, äldsta är 2år. Pappan är väldigt passiv och nästintill ointresserad av barnen. (Och av syrran som det ser ut för utomstående)
Jag skulle verkligen önska att hon och hennes underbara barn fick leva i en kärleksfull relation, men nu är det inte sunt.
Javisst hennes relation hennes problem kan tyckas, men det känns så tragiskt att han är så kall mot dem.
Saker han inte gör:
• Byter bajsblöjor. (Har bytt färre än som kan räknas på händernas fingrar!!!)
• Badar/ duschar barnen
• Är kärleksfull och varm med barnens mamma när de ser.
• Spontangosar med barnen och öser kärlek över dem. (Vilket min syster gör i tonvis)
• Kliver upp tidigt och tar hand om barnen. Är han ledig kan han ligga och sova med ett gråtande barn bredvid sig tills syrran hämtar det.
• Han hittar aldrig på aktiviteter med barnen på eget initiativ.
• Är i det närmaste ointresserad av att leka med kidsen mer än 15-30min.
• Hämtar och lämnar på dagis
• Tar ansvar för inköp till barnen
Och så vidare. Min syster har det mesta ansvaret. När jag hälsat på så har han oftast suttit vid datorn när han varit ledig, och vissa dagar knappt interagerat alls med barnen. (Eller oss) Jag ser på tvååringen att h*n förstått att pappa inte vill vara så mycket med henom. H*n frågar aldrig efter honom, och när han är med henom så låter han henom oftast sitta i knät vid datorn och se på youtube, eller sitta själv och leka med i-paden eller se barnprogram.
Rekordet sist de var på besök hos mig var sådär 2h ipad och tv medan pappa själv låg i en annan soffa än barnet och läste. (Jag och syrran var upptagna med att fixa förberedelser inför julmaten). Syrran hinner knappt gå på toa, eller ta en dusch medan sambon gör allt han vill. Tex reser bort när hon är höggravid eller nyligen kejsarsnittad.
Jag blir så ledsen av att se det. Pappan ger väldigt lite kärlek och närhet, inte ens en godnattkram.
Jag skulle verkligen vilja prata med min syster och få henne att se det jag ser och förstå att hon inte borde behöva ha det sådär!!! Antingen familjerådgivning eller separation. Men vet inte hur jag ska lägga fram det. Vi har pratat om att jag inte förstår sambon och att jag inte kan läsa honom (han har stoneface, är tystlåten och ler sällan). Plus att jag tycker att det är synd att han tar så få initiativ med barnen.
Listan över märkliga beteenden kan göras hur lång som helst. Mycket verkar bottna i egoism, udda uppväxt, social inkompetens och brist på empati.
Besök hos svärföräldrarna och mina syskon: Han bor och äter gratis, blir servad med mat, vin, dessertvin, öl i över en vecka. Han har med sig egen whisky som ingen annan inklusive sambon får smaka. (Poängterar för henne att den var dyr, är hans, och hon får ingen!) Köper egna snacks bara till sig själv, frågar inte ens om någon vill ha. Diskar inte efter sig, tar inte undan när han ätit. Förväntar sig att andra åker och handlar, eller plockar undan barnens leksaker etc.
Bröllop: En nära släkting till oss gifter sig. Tjocka släkten samlas, Han lyfter inte ett finger för att hjälpa till med påklädning och matning av barn trots att det är väldigt stressigt. Dessutom stannar han kvar på festen istället för att unna syrran att njuta av sällskapet. Hon fick åka hem tidigt och lägga barn.
Samma sak på andra sammankomster i vår släkt. Han tar aldrig ansvaret att lägga kidsen så att syrran får vara den som är kvar och umgås.
När han varit på besök säger han nästan aldrig tack för maten, det var gott, eller så. (Tvärtom, är det inte gott tar han bara några tuggor och slänger resten) I vår familj älskar vi matlagning, men anpassar maten en hel del efter honom för att han ska "kunna äta den" när han hälsar på.
Och när han väl reser så kan han bara gå utan att ens säga hejdå nu åker jag, tack för oss. Plötsligt sitter han i bilen.
Jag blir så matt. Och obekväm i hans sällskap. Jag vill egentligen prata med honom också, men jag lyckas inte lära känna honom, förstår honom inte, och han verkar rätt ointresserad av att lära känna mig, så det känns sisådär. Särskilt som han ofta har åsikter som har att göra med att kvinnor är kärringar.
Just nu är det enda jag kommer på att jag skulle vilja ruska om honom och skrika VAKNA!!! Du har en jättetrevlig och härlig sambo och två underbara barn. Tycker du om att vara med dem? Älskar du dem??? Varför visar du det inte i så fall? Ta ditt ansvar, du är vuxen nu!
Jag har frågat syrran om hon älskar honom, om han är the löööööv of her life, men riktigt så är det inte. Det sorgliga är att det verkar som om hon gått in i någonsorts "ok, vi har barn ihop, nu är det vi vare sig vi vill eller inte". Visst, hennes val, men är det fel av mig att vilja diskutera detta ordentligt med henne? Jag älskar både henne och barnen och ser att de liksom lever sitt liv bredvid pappan. Under samma tak, men inte i symbios... Och ingen verkar må bra av det.