kan det bli värre?

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Jag tycker att det är märkligt att du inte förstår vad jag försöker beskriva.
Det är genom att inte tro att man kommer ihåg allt automatiskt som man blir tillräckligt noga för att inte glömma viktiga saker.
Just därför att man inte förlitar sig på minnet utan ser till att ha intränade rutiner som kompenserar för minnets brister.

I trafiken så är det bra att stanna hemma vissa dagar och just låta bli att ge sig ut för att undvika problem.
Det är en del av hur man undviker att hamna i olyckor.

Jag förstår vad du säger, jag anser mest bara att du är ute och reser. På något sätt vill jag tro att man kan undvika att glömma, och att någon tror att de aldrig kommer att glömma ett barn är fullt förståeligt, i synnerhet som det är extremt ovanligt att folk gör det till den grad att barnen dör. Oavsett om du har rätt eller inte så är sannolikheten att någon på buke glömmer sitt barn i en varm bil i 8 timmar extremt låg.

Att du skulle kunna undvika alla former av trafikolyckor är ren bullshit, om du ursäktar uttrycket, om du nu inte menar att stanna hemma alla dagar och inte bara vissa.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Det verkar väldigt knepigt att förstå det där. Kan inte låta bli att le lite när folk skriver om att man har ofelbart minne och är perfekt, när man i själva verket skriver att man pga sin insikt om att man kan fela och är långt ifrån perfekt har rutiner för att kolla av saker, så att inget allvarligt ska hända.

Du kallar det att du har insikt om att du kan fela när du hävdar att du inte kan fela när det gäller glömma ditt barn. Intressant tolkning av den insikten får jag säga.

 

[Niyama]

Sv: kan det bli värre?

Är det provocerande för dig att en del människor känner till sina svagheter och även har hittat fungerande strategier för att hantera dessa?

Tror du själv att denna pappa trodde att det fanns en möjlighet att han skulle glömma barnet i bilen?

 

[tinna]

Sv: kan det bli värre?

menar du det du skriver på riktigt?????????

 

[escodobe]

Sv: kan det bli värre?

Är det provocerande för dig att en del människor känner till sina svagheter och även har hittat fungerande strategier för att hantera dessa?

Tror du själv att denna pappa trodde att det fanns en möjlighet att han skulle glömma barnet i bilen?

Jag har hela tiden hävdat att det är genom att ha koll på riskfaktorer som man kan minska risken för olyckor. Men det innebär definitivt inte att man kan säga "det skulle aldrig hända m mig" då har man en övertro på sin förmåga, vilket är en riskfaktor.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Jag har hela tiden hävdat att det är genom att ha kom på riskfaktorer som man kan minska risken för olyckor. Men det innebär definitivt inte att man kan säga "det skulle aldrig hända m mig" då har man en övertro på sin förmåga, vilket är en risk riskfaktor.

Kort, kärnfullt, klokt.

 

[Sandra78]

Sv: kan det bli värre?

*kl*

Sambon och jag har pratat mycket om detta, dels då vi har ett barn i samma ålder och dels då sambon faktiskt lider av dåligt minne. Och då pratar jag inte om att vara lite disträ utan han har dåligt korttidsminne till följd av en hjärnskada. Så pass att han gärna ringer från affären och säger "vad var det jag skulle köpa" eller "de har billig köttfärs, ska jag köpa det så äter vi köttfärssås idag" när vi åt köttfärssås igår (idag frågade han vid middagen vad vi åt till lunch, då var det ändå han som faktiskt gjorde lunchen).

Men vi har kommit fram till att vi båda tänker på vårt barn ganska många gånger varje dag, man tittar ut genom fönstret och ser att det regnar, tänker "tur att M fick med sig gummistövlarna till dagis idag", man kanske tänker på något särskilt som hände vid lämningen tex att bästisen kom och mötte med en stor lastbil i famnen och ville leka. Någonstans i alla de tankarna borde det väl ändå slå en att "fasen, lämnade jag alls barnet?!", tycker jag... Fast då turas vi förstås om med att lämna och hämta då vi båda har varierande arbetstider.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Är det provocerande för dig att en del människor känner till sina svagheter och även har hittat fungerande strategier för att hantera dessa?

Tror du själv att denna pappa trodde att det fanns en möjlighet att han skulle glömma barnet i bilen?

Nej han trodde säkert precis då som du, att det är omöjligt, då han liksom du trodde sig ha rutiner för att inte det skulle vara möjligt att glömma barnet.

Provocerar det dig att jag inte tror ett dyft på att det finns någon människa som inte under några omständigheter kan göra ett fatalt misstag såsom att glömma ett barn? Man kan minimera risken men inte utesluta den.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Men vi har kommit fram till att vi båda tänker på vårt barn ganska många gånger varje dag, man tittar ut genom fönstret och ser att det regnar, tänker "tur att M fick med sig gummistövlarna till dagis idag", man kanske tänker på något särskilt som hände vid lämningen tex att bästisen kom och mötte med en stor lastbil i famnen och ville leka. Någonstans i alla de tankarna borde det väl ändå slå en att "fasen, lämnade jag alls barnet?!", tycker jag... Fast då turas vi förstås om med att lämna och hämta då vi båda har varierande arbetstider.

Ja visst borde det dyka upp och det gör det säkert i de allra flesta fall, men kanske inte den dagen då du ska arrangera ett extremt viktigt möte med president XX eller du blir inkallad till chefen och får veta att du fått sparken. Och skulle man för den enda gången i sitt liv glömt barnet just en sådan här dag som bara inträffar ett fåtal gånger i ens liv och samtidigt dagis inte ringer och kollar och ingen förbipasserande uppmärksammar det, och mormor rinnger inte som hon alltid annars gör och frågar om barnet osv. När all otur inträffar just den här dagen på en gång. Att det händer är högst osannolikt... Men omöjligt, nej knappast.

 

[sgrunt]

Sv: kan det bli värre?

Jag vet att många tankar har framförts i denna tråd. Jag ville bidra med en lokalbild: Min man var den som tillsammans med en kollega tvangs framföra dödsbudet till mamman. Hon öppnade, två poliser stod utanför... De fick köra henne till sjukhus direkt. Polisyrket är ofta hemskt.
Den kollega som bar barnet från bilen satt och grät i timmar efteråt. Han har själv småbarn.
Länken som någon bidrog med var mycket intressant. Jag tror att vi måste försöka vara vakna i vårt vardagsliv. När som helst kan något hända. Gör inte ditt liv till en trad. Se varje händelse som enskild, även om den inte är det.

Hälsn. sgrunt

 

[Skogstrollet]

Sv: kan det bli värre?

Tack. Och du har rätt. Jag lider med alla inblandade. Det är lätt att sitta bakom en skärm och argumentera om vem som är kapabel att glömma och hur lätt det är att införa rutiner. Jag tror det är ett sätt att distansera sig från denna fruktansvärda händelse.

Min son älskar bilar, han är galen i dem. När vi är ute så ska han alltid till dem och säger "åkaåkabiiiiinu!!" och vill in och klättra. Sedan denna olycka hände vilar det en sorg i mig när jag ser honom sitta där glad och nöjd över att få "åkaåkabiiinu" och jag tänker på den drabbade familjen och önskar jag kunde göra det ogjort... Jag kan nog inte sätta mig in i hur dåligt de förmodligen mår, men jag vet hur mycket de har förlorat. Det här är en sån händelse som kommer att följa mig för resten av mitt liv.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Tack så mycket för ditt inlägg.

 

[BornAgain]

Sv: kan det bli värre?

My two cents...

1) Jag tror att vi måste ha trådar om en sådan här händelse, för oavsett vad vi skriver, så vet vi att vi kan missa själva. Att tala om det är ett sätt att hantera den egna ångesten. Och att acceptera att otäcka saker kan hända så att vi kan bygga upp den typ av rutiner som bl.a. Inte Ung skriver om.

Jag såg en gång ett program om flygsäkerhet. En kvinna som berättade om alla deras olika överlappande säkerhetssystem. Hon beskrev att oavsett hur mycket de arbetade med varje system så hade det brister. Som hålen i en ostskiva. Men det gjorde inte så mycket för de hade många system. Samtidigt hade alla system brister och ibland överlappar även hålen.

2) Jag hoppas att saken hanteras rätt. Först hoppades jag att pappan inte skulle få något straff - är han en av de bra, så har han redan straffats alldeles för mycket. Sedan funderade jag lite till. På medeltiden hade straff nästan en magisk funktion. Det handlade om att återställa balansen och relationerna mellan människorna. Kanske måste han få ett straff bara för att markera det oerhörda i händelsen. Och inte bara för omgivningen utan även för familjen.

Jag hoppas att de som måste laga världen efter det här har vishet att välja en väg som låter alla inblandade gå vidare (så gott det nu går) och att de har verktyg för att kunna göra det. Både vad gäller lagar och vad gäller personer som kan ställa upp och stötta både familjen och även polis och vårdpersonal.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

*kl*

Sambon och jag har pratat mycket om detta, dels då vi har ett barn i samma ålder och dels då sambon faktiskt lider av dåligt minne. Och då pratar jag inte om att vara lite disträ utan han har dåligt korttidsminne till följd av en hjärnskada. Så pass att han gärna ringer från affären och säger "vad var det jag skulle köpa" eller "de har billig köttfärs, ska jag köpa det så äter vi köttfärssås idag" när vi åt köttfärssås igår (idag frågade han vid middagen vad vi åt till lunch, då var det ändå han som faktiskt gjorde lunchen).

Men vi har kommit fram till att vi båda tänker på vårt barn ganska många gånger varje dag, man tittar ut genom fönstret och ser att det regnar, tänker "tur att M fick med sig gummistövlarna till dagis idag", man kanske tänker på något särskilt som hände vid lämningen tex att bästisen kom och mötte med en stor lastbil i famnen och ville leka. Någonstans i alla de tankarna borde det väl ändå slå en att "fasen, lämnade jag alls barnet?!", tycker jag... Fast då turas vi förstås om med att lämna och hämta då vi båda har varierande arbetstider.

Så tror jag det är för de flesta föräldrar, och därför glömmer man inte barnen en hel dag. Man kommer att tänka på dem lite nu och då för jämnan, och då skulle man också dra sig till minnes att man aldrig lämnade barnet.

Jag förstår inte varför många blir så provocerade av uttalandet att "det skulle aldrig hända mig" - eftersom det här händer en svensk en gång per hundra år ungefär, så är det väl ett fullt rimligt antagande att det aldrig kommer hända mig. De flesta föräldrar är helt enkelt inte så tankspridda när det kommer till barnen, varför är det en så konstig tanke?

Ungefär som att de allra flesta kommer ihåg att betala sin hyra innan de blir vräkta, de kommer ihåg att de ska åka till jobbet, det minns när det är semester och kommer inte på först dagen efteråt att attans, jag skulle ju åkt till Italien igår, det glömde jag helt bort!

 

[bettysmatte]

Sv: kan det bli värre?

Håller med dig. Jag tror också att de flesta föräldrar skänker sina barn tankar flera gånger/dag, även när de inte är med dem. Jag har själv inga barn, men dock djur (som är som barn för mig ). Min man jobbar hemifrån, vilket är perfekt eftersom han kan ta hand om pållarna under dagen. MEN det gör ju inte att jag släpper hästarna helt för det. Många gånger under dagen, när jag är på jobbet, tänker jag på mina hästar på olika sätt. Det känns lite konstigt att man, fast man är upptagen med något annat, helt skulle "släppa" det viktigaste man har? Men, visst, jag förstår att det kan ske vid t.ex. sjukdom.

 

[Tassetass]

Sv: kan det bli värre?

Så tror jag det är för de flesta föräldrar, och därför glömmer man inte barnen en hel dag. Man kommer att tänka på dem lite nu och då för jämnan, och då skulle man också dra sig till minnes att man aldrig lämnade barnet.

Problemet är väl att om det överhuvudtaget inte finns i ens minnesbild att man skulle ha lämnat barnet på dagis från början så kopplar det aldrig att man glömt bort det. Om hela ens hjärna är helt på det klara med att "Den andra föräldern lämnade på dagis." så finns det ingen anledning att ens ställa sig frågan "Lämnade jag på dagis?" oavsett hur mycket man tänker på barnen under dagen.

En av föräldrarna i artikeln som lämnade sitt barn tänkte högst troligt på barnet väldigt ofta under den dagen då hon var på en fertilitetsklinik för att insemineras med barn nummer två (min spekulation, står inte uttryckligen i artikeln).

 

[Tassetass]

Sv: kan det bli värre?

2) Jag hoppas att saken hanteras rätt. Först hoppades jag att pappan inte skulle få något straff - är han en av de bra, så har han redan straffats alldeles för mycket. Sedan funderade jag lite till. På medeltiden hade straff nästan en magisk funktion. Det handlade om att återställa balansen och relationerna mellan människorna. Kanske måste han få ett straff bara för att markera det oerhörda i händelsen. Och inte bara för omgivningen utan även för familjen.

Jag förstår verkligen inte vad du menar med det där sista?

 

[bettysmatte]

Sv: kan det bli värre?

Problemet är väl att om det överhuvudtaget inte finns i ens minnesbild att man skulle ha lämnat barnet på dagis från början så kopplar det aldrig att man glömt bort det. Om hela ens hjärna är helt på det klara med att "Den andra föräldern lämnade på dagis." så finns det ingen anledning att ens ställa sig frågan "Lämnade jag på dagis?" oavsett hur mycket man tänker på barnen under dagen.

Fast det undrar jag? För om man själv har satt barnet i bilen (som jag antar att pappan gjorde, det vet jag ju inte säkert), så borde väl en tanke (vilken som helst nästan) angående barnet trigga minnet/minnesbilden att man satt barnet i bilen och DÅ komma på att man - hjälp - borde ha lämnat på förskolan?

 

[Tassetass]

Sv: kan det bli värre?

Fast det undrar jag? För om man själv har satt barnet i bilen (som jag antar att pappan gjorde, det vet jag ju inte säkert), så borde väl en tanke (vilken som helst nästan) angående barnet trigga minnet/minnesbilden att man satt barnet i bilen och DÅ komma på att man - hjälp - borde ha lämnat på förskolan?

Ja, det kan man tycka. Men tydligen är det inte så, för det händer att folk råkar ut för precis det. Den minnesbild man haft med sig varje dag de senaste åren ligger där som en standardminnesbild, trots att man just den dagen borde ha en annan minnesbild.

Läs artikeln tidigare i tråden, jag tycker den gav många olika perspektiv på det här.

 

[monster1]

Sv: kan det bli värre?

Det där är nog väldigt olika, när jag är på jobbet är jag fokuserad på det jag gör och på det jag ska göra på jobbet, typ till nästa möte måste jag ha, jag får inte glömma att ringa till, när ska det där vara inlämnat osv. Det finns inte plats för undrar hur kissen har det nu etc.

Är något djur sjukt eller något annat speciellt så är det klart att jag oroar mig och därmed funderar mer på djuret men då blir jag splittrad och ofokuserad på jobbet istället.

Det är ju väldigt olika vad man har för jobb hur det där fungerar, när jag jobbade på kyrkogård och kroppen arbetade mer än hjärnan så kunde man ju fundera på allt möjligt undertiden man arbetade. Men nu när det är hjärnan som arbetar hårdast så går inte det, då är den upptagen med att ta in information, formulera information så den blir begriplig för andra eller att lösa olika former av problem.