Precis så är det!Det där är så himla skönt - man umgås kring intressen. När jag hade häst och i synnerhet när jag höll till i ett stort stall tog det jättelång innan jag visste vad folk jobbade med eller kunde ringa in t ex deras politiska åsikter. Vi pratade ju bara häst hela tiden.
Varje gång jag är i Grekland blir det där tydligt, jag blir tokig på folk som frågar vad jag jobbar med. När vi istället kunde prata om Grekland, var i Grekland vi varit, vilken mat vi gillar, tipsa varann om bra boenden, värsta historien om en stormig färjeresa osv.
Fast jag är nog rätt känslig just med jobbfrågan, eftersom jag har ett yrke som alla har åsikter om. Jag ställs till svars för fel som någon i branschen gjorde 1998 och alla vet bättre än jag hur mitt arbete utförs och framför allt hur det borde utföras. Det finns ju rätt många sådana yrken så jag är nog inte ensam här om att känna så.
Och rent generellt fattar jag faktiskt inte varför det där med vad man jobbar med är så himla viktigt att veta.
Keramiken har på sätt och vis blivit en fristad för mig.
Där är jag bara jag och inget annat och på något vis lämnar jag alla mina problem utanför den dörren.
Ingen visste att jag var där på permission från sjukhuset när jag var det.
Ingen vet att jag inte jobbar utan är sjukskriven. Folk tror antagligen att jag går till jobbet som alla andra.
Det är skönt!
Likadant när jag hade häst(ar).
Precis som du säger, man hade ingen aning om vad folk jobbade med och det spelade ingen som helst roll heller.
De enda yrkeskategorierna som var intressant var veterinär och hovslagare.
Skämt åtsido, jag tror jag gillar det umgängessättet för att man möter människor utan att skapa etiketter allra bäst.
