Kallprat

[Lingon]

Jag brukar prata om anledningen till att man träffas (bröllop, kurs osv). Eller så börjar man prata om vädret, böcker och annat och om det är en person som är rolig att prata med så fortsätter samtalet av sig själv automatiskt. Om inte, så vänder jag mig till nån annan som är intresserad av att prata. Jag avskyr när det bara blir frågor fram och tillbaka och värst är det när den ena parten inte gör sitt i samtalet.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det är ganska så ointressant vad människor jobbar med sådär till vardags, så jag brukar fråga vad de gör på fritiden, men det verkar andra människor ha svårt för eftersom de tycker att de inte gör så mycket så de börjar hellre prata om sina jobb.

Men det är ju ganska så många som har sina jobb p.g.a. intresse.
Mina jobb har oftast varit mycket mer spännande än min fritid.
Och så tycker jag nog att det skall vara när man får till det rätt.

 

[Inte_Ung]

vad pratar man om då?

Om det blir helt kallt så kör jag anekdoter ur mitt liv, det brukar tina upp det mesta.
Med litet lyhördhet så kan jag märka om jag hittar ett ämne som kan vara intressant att prata om.

 

[Inte_Ung]

Ja, andras ungar är världens tristaste samtalsämne!

Jag tycker att andras gardiner och möbler är värre faktiskt.
Då så kan det hända att jag går.

 

[Sleepy]

Det där tycker jag var onödigt hårt.

Hårt? Det var sagt i all vänlighet.

 

[Sleepy]

För min del så är det helt okej att fråga ut mig om hela min tjocka släkt.

Ja, knepet med kallprat är ju att hitta något som den andre vill prata om - det handlar mer om att lyssna än om att fråga.

 

[Raderad medlem 6459]

Det finns ju betydligt mer än så som definierar en person. Kanske du behöver tänka om hur du ser på människor. Och vem vill "sitta till bords" och bli utfrågad om jobbet och familjen?

Inget i den här posten känns skrivet med vänlighet kan jag tycka.

Vad är det som säger att TS frågar ut folk? Eller att hon tycker att människor definieras endast av sitt jobb och sin närmaste relation?

 

[kolblakkur]

Usch, kallprat är så tråkigt. Är hellre tyst Men visst kan jag kallprata, frågar dock aldrig om jobb och barn. Barn är totalt ointressant och frågar jag om jobb så får jag frågan tillbaka och jag orkar icke!

Kallpratar kanske mer om väder, vad som händer runtomkring, mat osv.

 

[starcraft]

Jag frågar nog ofta om jobb, men hellre om fritidsintressen. jag har inga problem med att svara vilket yrke jag jobbar med, men sen brukar det bli jobbigt när folk vill veta var jag jobbar eftersom jag frilansar en del så blir det ganska knepigt att förklara och jag upplever att många ifrågasätter mina val eftersom jag lever långt från fastanställning mån-fre 8-5-livet. Så jag förstår obehaget. Jag frågar nästan aldrig om familjekonstellationer - för mig helt ointressant, men däremot gärna om hur de bor, husdjur mm.

 

[stjarnhimmel]

Jag brukar ofta prata om anledningen till att man är där. Är det en kurs pratar jag om det. Är det ett bröllop/ födelsedag börjar jag nog prata om något relaterat till det.
Jag har nog aldrig ställt frågan till någon om personen har barn, jobb etc. Däremot ofta fått frågan och för mig känns det inte helt naturligt. Inte så att jag blir sur eller illa upp, jag förstår nog bara inte vad familjekonstellationer har med saken att göra. Kanske beror det på att jag är 40 år utan barn och mestadels levt som singel.

 

[stjarnhimmel]

Jag kan erkänna att jag ibland tycker det är tröttsamt med jobbprat. Jag berättar gärna om mitt jobb men det är en arbetsgivare som folk ofta har åsikter om, vissa positiva andra negativa. Och då kan det ibland bli lite tröttsamt på en middag när folk ska börja dra sitt livs historia. Då hade det varit lättare om jag hade haft en annan arbetsgivare.

 

[athena_arabians]

Jag kan erkänna att jag ibland tycker det är tröttsamt med jobbprat. Jag berättar gärna om mitt jobb men det är en arbetsgivare som folk ofta har åsikter om, vissa positiva andra negativa. Och då kan det ibland bli lite tröttsamt på en middag när folk ska börja dra sitt livs historia. Då hade det varit lättare om jag hade haft en annan arbetsgivare.

Det är nästan ingen som fattar vad jag jobbar med vilket blir ett samtalsämne i sig Sedan kan jag väl medge att jag inte nödvändigtvis berättar i detalj om vissa ställen jag jobbat på eftersom det är lite kontroversiellt och jag orkar inte sitta och försvara mig. Det har jag nog av på arbetstid.

 

[Inte_Ung]

jag förstår nog bara inte vad familjekonstellationer har med saken att göra.

Det påverkar hur man blir som person och kan också ge ett spår till gemensamma saker att prata om.

 

[Lager]

efter att en av mina klasskamrater förklarat hur otroligt jobbigt hon tycker det är när främmande folk frågar vad hon jobbar med, om hon är gift/sambo eller har barn, så undrar jag; när ni sitter till bords med en främmande människa, vad kallpratar man om om dessa ämnen är fel att använda? Känner att jag tydligen gjort fel i alla år.
Enligt henne så har folk tappat intresset att prata vidare när hon sagt hon varit arbetslös och hon tycker inte att främmande människor har något att göra med hennes familjesituation. Nu är hon rätt speciell, men frågan väcktes ändå inom mig, vad pratar man om då? När man avverkat hur man känner värdparet så känns det rätt trist om man inte är personlig, hur lär man då känna nya människor?

Har personen varit på någon resa nyss?
Ta upp en dagsaktuell nyhet och fråga om?
Vädret - den ständiga uppstarten i alla samtal...
Vad ska nu göra till jul/påsk/midsommar/...?
Jag tycker så mycket om..... Har du något liknande som du gillar?

Att sätta sig till bords med främmande människor är inte samma sak som att sitta med kollegor eller vänner som jag har en relation med. Du får kanske stå ut med (enligt dig) halvtrista samtalsämnen i början för att få igång lite flyt.

Sedan kan ni ju utöka ämnena allteftersom personen (förhoppningsvis) svarar och frågar tillbaka. Början hen prata om sitt jobb så fråga lite mer om hens jobb då, visa intresse. Börjar hen prata om hundar/barnbarn/utrikespolitiken i Palestina, så häng på med följdfrågor och låt personen utveckla.

Det svåra är knäpptysta personer som knappt svarar ja/nej på inledande frågor. Kommunikation är ju tvåvägs liksom... det blir väldigt tungt att behöva släpa samtalet framåt. Då är det bättre att låta det vara tyst ett slag så kanske det kommer initiativ från bordsgrannarna efter en stund.

 

[Lager]

Det påverkar hur man blir som person och kan också ge ett spår till gemensamma saker att prata om.

Typ så ja...

Vid ex en bjudning så ligger det ju i mitt intresse att få igång ett trevligt umgänge vid bordet. Då kan jag ju inte sitta och tänka att mina bordsgrannar är korkade som ställer vissa frågor. Svara kort, och är det inte intressant att dela med sig så ställ en motfråga om ett annat ämne och led in samtalet dit istället. Förhoppningsvis har samtalspartnern någorlunda känselspröt och följer med till nästa ämne.

 

[stjarnhimmel]

Det påverkar hur man blir som person och kan också ge ett spår till gemensamma saker att prata om.

Hur man blir som person?
Jag tycker tvärtom att det är skönt när man umgås tex genom ett intresse för då ställs det ofta inte frågor om jobb eller familj dvs att man då kan umgås utan titlar och utan att sånt har betydelse.

 

[mandalaki]

Jag tycker det är sjukt tråkigt med jobb-familj-barn som isbrytare i samtal. När jag svarar på frågan om mitt jobb leder det undantagslöst till en diskussion som jag sällan vill ha, familj nej (förutom min ursprungsfamilj), barn nej. Så vad ska vi prata om nu? Just de frågorna är heller inte de jag är mest intresserad av när det gäller andra.

Själv brukar jag utgå från något som har med samkvämet att göra, t ex hur min samtalspartner känner värden/värdarna. Eller något som uppstår på samkvämet, maten, att jag kom försent för att jag inte hittade parkering osv.

 

[Lovisaleonora]

Jag frågar också ofta vad personen jobbar med. Inte för status, utan för att det är roligt att veta vad andra gör. Kanske kan jag lära mig något nytt? Knyta nya bekantskaper till kontaktnätet.

Skulle bordsgrannen svara att hen var arbetslös skulle jag nog fråga inom vad hen vill jobba, vad hen har jobbat med, vad man trivts med, om man skulle plugga - vad. Jag är både nyfiken på andra människor och uppriktigt intresserad för egen del - det finns alltid något att lära sig av andra.

Börjar folk prata om sina barn dör jag en smula och måste ta fram min absolut bästa uppfostran för att inte skrika rätt ut utan i stället ställa artiga men ointresserade följdfrågor.

 

[mandalaki]

Sedan vet jag inte om jag ser det som kallprat direkt, jag är rätt ointresserad av sånt. Det händer att jag kallpratar, men då har jag träffat en person som jag verkligen inte vill lämna ut en millimeter av mig själv till. Då intervjuar jag vederbörande för nästan alla är så förtjusta när någon visar intresse för deras person att de glömmer att fråga något om mig. Win-win.

Men när jag faktiskt pratar med någon så försöker jag hitta ämnen som kan leda till ett trevligt ömsesidigt samtal.

 

[Lovisaleonora]

Men när jag faktiskt pratar med någon så försöker jag hitta ämnen som kan leda till ett trevligt ömsesidigt samtal.

Jag har fått lära mig att god uppfostran och etikett handlar om att få andra att trivas, må bra och vara bekväma i situationen. Märker jag att någon är extremt kort när jag pratar om ett ämne, frågar om ett ämne eller vad det nu kan vara, byter jag självklart om det är möjligt. Och jag förutsätter att andra gör likadant.

Sedan finns det ju alltid bulldozers som går på i ullstrumporna till jag säger rätt ut "jag är inte bekväm att prata om just detta, vi kan kanske byta ämne?"