I mina ögon är det också lika mycket värt att fixa mat som att fixa bilen men det är inte det i samhällets ögon. Det är det vi måste förändra. Vi måste förändra sättet att se på saker och ting så att det kvinnor gör inte ses ner på och det män gör ses upp på utan att det ses som lika viktigt oavsett om det är att dammsuga eller klippa gräs. Att laga mat eller renovera. Först då blir det lika. Att du och jag (och tack och lov några till) ser det som lika mycket värt gör ju inte att samhället gör det. Det är det vi måste förändra.
Jag håller med dig på ett sätt om att vem som gör vad kvittar sålänge det blir gjort men sålänge det anses finnas mansgöra och kvinnogöra och det värderas olika så gör det ju faktiskt inte det. Först när insatserna värderas lika så kvittar det. Jag erkänner villigt att jag tycker att det är roligt att baka ibland, sy ibland och till och med att laga mat ibland (fast oftast inte) men jag tycker också att det är roligt att fixa grejer, uppfinna, bygga, renovera osv. och jag fixar så mycket hellre ute än inne. Men, om vi har renoverat något här hemma så är det min sambo som får höra hur duktig han är. Hur fint han har gjort (och dessutom ofta) på sitt hus. Inte vårt utan hans... Precis som det är om mig folk tycker om det inte är städat, inte om min sambo. Det tas förgivet att det är min sambo som betalar mina hästar men ingen tar förgivet att jag betalar för hans intressen. Jag ses som inkapabel i alltför mångas ögon till något annat än att städa och hålla servicenivån uppe för min sambo enbart och bara pga mitt kön.
Jag har hur många exempel som helst på sådana där småsaker i vardagen som verkligen inte är okej någonstans där kvinnors kapacitet ses ner på och män ses som kapablare än vad de är.
Sålänge folk tänker så så behöver vi lyfta det här med jämlikhet varenda dag och visst det kan låta som en bagatell men det är inte en bagatell längre när man inser hur kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden och generellt har lägre lön än män enbart och bara för att de är kvinnor och det är inte en bagatell när kvinnor ses som något mannen försörjer av sin godhet. Kvinnor och män måste bli jämlika i allas ögon innan jag är nöjd.
Detta håller jag med om.
Men jag håller inte med om att kvotering av föräldraledigheten är en vettig väg.
Jag ser alldeles för många skäl till att det passar dåligt i olika familjer. Och det handlar i de skälen inte om "vill inte" utan om "fungerar dåligt i den här familjen".
Fungerar dåligt kan vara att ena parten är långtidssjukskriven (oftare kvinnan än mannen) och därmed har usel ekonomisk ersättning. Där familjen kanske har bostadslån eller liknande vilket skulle innebära ekonomisk katastrof om den som har ett jobb "måste" vara föräldraledig om man ska kunna nyttja alla dagar. I de situationerna är det barnen som drabbas. Barnen vars föräldrar inte har möjligheter att ta ut föräldra-dagarna. Inte mamman, inte pappan. Barnen.
Eller de småföretagare vars verksamheter bygger på att den som driver företaget också jobbar i det. Vid en längre frånvaro måste företaget pausas eller läggas ner.
Inte bra. Alltså väljer den företagaren rimligen att inte ta ut föräldradag. Konsekvens: barnet får endast hälften av tiden med förälder och måste ha annan barnomsorg under resten av tiden. Eller så tar den förälder som har en anställning, ut fler obetalda föräldradagar vilket inte heller är fördelaktigt för den partens pension.
Eller som sagt lantbrukare (även om de faller inom ovanstående grupp).
Eller en hel massa andra människor som inte faller inom "ramen" att båda föräldrar är anställda och har vettig lön.
Som sagt: när det gäller våra "nysvenskar" så tror jag att kvoterad föräldraledighet skulle kunna "framtvinga" större jämställdhet men å andra sidan kanske inte. Eftersom mammorna redan är i ett stort utanförskap där många inte kan svenska och därför inte är ute i arbetsmarknaden. De är redan hemmafruar och en kvotering av föräldradagarna skulle antagligen inte ändra så mycket på detta.
Utifrån att jag jobbar i ett invandrartätt område, ser jag ju det som också beskrivs då och då i pressen: jämställdheten är katastrofal bland våra "nysvenskar". Där behövs det krafttag och inte acceptans (jodå, det finns att göra bland de "äldre" svenskarna också, men inte lika mycket faktistk).