Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Men självklart är det skillnad på de saker du beskriver! Och det var därför jag skrev att det inte var riktat särskilt mot dig, tvärtom tycker jag att du klarar balasgången på ett beundransvärt sätt!!
Jag vet vad du menar, vi har åsikter om att mamman aldrig klipper naglarna på barnen. Nu sker det oftare än förr eftersom vi har dem varannan vecka men innan kunde de komma med tånaglar som var så långa att de böjt sig runt kanten på tån
Att barnen går till skola/dagis i kläder vi inte skulle valt är en helt annan sak, precis som du skriver
Fast vettiga människor tycker jag att det finns fler av i den här tråden och den du citerat är en av dem.
Jag tror att han ser det som ditt ansvarsområde, det är därför han inte gör det även om du säger att det behöver göras.
Det är skitjobbigt!
Vi har löst det genom att tex klippa naglarna första och sista dagen när de är hos oss. Då gör det inte fullt så mycket att det aldrig blir gjort hos mamman. Vi borstar tänderna noga för då gör det inte lika mycket om det blir lite slarvigare gjort hos mamman. Osv osv
Barnens mamma är lite som dina barns pappa, det finns inte på kartan att kunna ta en dialog med henne om hur barnen bör skötas för hon är minsann är en bra mamma. Och det är hon, på väldigt många sätt!
Vi har lagt ner de diskussionerna, för det ledde bara till mängder med konflikter, och hittar en lösning som funkar för oss. Inte perfekt men acceptabelt
Fast det är en jätteenkel roll att hamna i. Och jag tror att vi alla har hamnat där på något vis. Större eller mindre.Säkert sant och jag ska bespara er mina tankar om det beteendet
Om jag ska vara ärlig så tror jag att han kommer att backa från sina krav och kanske tycka att varannan helg är lagom. Han verkar vara sån. Men om man inte strider för sina barn i från början är han nog rätt att per definition bli sedd som en dålig pappa. Så han strider nog mest för att man SKA göra det inte för att han verkligen vill ha barnen så mycket
<snip>
Som jag ser det innehåller där där med dåligt samvete för sitt val av pappa väsentligen två tankefel.
Det ena handlar om att den som tänker så tar på sig ansvaret för den andra förälderns föräldraskap och dessutom fråntar honom sitt ansvar, tex för att ha valt dig som förälder till sina barn.
Det andra handlar om något slags vag idé om att det finns perfekta uppväxter som producerar alltigenom psykologiskt perfekta barn (framtida vuxna). Så är det naturligtvis inte. Om det hade varit så, borde det ha existerat åtminstone någon pyskologiskt perfekt vuxen, men jag har då aldrig träffat någon.
Att det sen är helt oförlåtligt att inte till fullo ta sitt föräldraansvar, och att ditt ex inte verkar göra det, det är ju som det är.
Jag tror att han ser det som ditt ansvarsområde, det är därför han inte gör det även om du säger att det behöver göras.
Fast det är en jätteenkel roll att hamna i. Och jag tror att vi alla har hamnat där på något vis. Större eller mindre.
Jag vet att jag har hamnat i det läget vad gäller bilens däck. Jag kan byta däck och jag vet när de ska bytas, men jag gör det liksom inte. Sambon får ta tag i det. Jag kan till och med säga till sambon att vi måste byta däck, vilket också innebär att vi måste åka till svärföräldrarna eftersom däcken bor i deras garage då vi saknar plats hemma, men jag bestämmer ingenting och tar inget initiativ själv. Och jag är den som använder bilen till 99%.
Fast oavsett om det är legitima klagomål eller inte så är det ju inte något man kan påverka och DET är skitjobbigt att acceptera. Men jag måste och det bär emot.
Precis. Jag tror faktiskt inte han ser nagon storre skillnad pa Ramona's dacksbytes situation eller badande av barn.
KL
Du får så mycket vettiga svar så jag tänker bara skicka lite extra pepp. Snart är du ute!
+1 på den. Nedräkning nu!
Det tror inte jag heller, men det är samtidigt skrämmande. Jag menar, TS ex är ju inte unik på den punkten. Helst skulle man ju vilja att alla vuxna - åtminstone alla föräldrar - verkligen, på riktigt, i djupet av sin själ, fattade skillnaden mellan barn och exakt allting annat.
Okej för att man lätt släpper ansvaret för de sysslor man kan - som Ramona och jag gör med däcken, som min man gör med krukväxterna - men barnen, man får inte släppa ansvaret för barnen.
På tisdag smäller det.
Jag har ännu inte riktigt satt mig ner och varit ledsen på riktigt. Men när jag ser lyckliga par med småbarn, pappor gungandes med bebis på armen, när kompisar berättar att de köper hus, är gravida, när min kusin igår födde en dotter osv. så blir jag alldeles gråtmild. Jag hoppas innerligt att jag inte blir bitter över det här.