Jag kvävs

[Lobelia]

Sv: Jag kvävs

Nej det var inte lågt, utan ett respektfullt sätt att försvara den manliga delen av befolkningen, de som inte är idioter oavsett kön kan prestera det uppräknade (och nu undantar jag givetvis folk som pga av fysisk/ psykiska problem inte klarar det), möjligen med undantag av tvätten då kan mäns större benägenhet att vara färgblinda spela roll.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Ja, det är faktiskt en vinkel som jag tycker är värd att belysa. Att alla killar skulle vara sådana som beskrivs av ovanstående stolpskott är verkligen att förminska halva jordens befolkning.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ytterligare en helg har passerat. På onsdag är det 17 veckor som har gått. Det känns helt overkligt och absurt.

Stallet är urstädat och färdigt. Gränserna har jag gått med grannen och de har redan börjat fíxa och dona med hagar m.m. Visserligen är det sagt att det är ok, men FY FAN vad jobbigt att se när de lever "min dröm" på "min gård". Tar hårdare på mig än jag hade trott. En helg till, sen är det över.
runt 10 packade flyttlådor också, samt en del sorteringsarbete som gör att det sista blir enkelt att packa.

Pappan och barnen. Ja vad sjutton ska jag säga. Han är verkligen inte bra med barnen, men det finns inte ett skit jag kan göra åt saken. För han är inte "tillräckligt" dålig.
Bebis var sjuk när de åkte och kom hem ännu sjukare efter 2 dagar. Han beklagade sig lite över att hon inte sovit något vidare och hade hållit honom vaken på natten (samt väckt brorsan). Jag tyckte att han nog fick räkna med att om man åker iväg med ett sjukt barn så är risken ganska hög att det kan bli värre när det inte får chansen att vila upp sig ordentligt. Men se, där har jag fel igen. Det var bara ett omtag på förkylningen.

Själv var jag trött och klev i säng tidigt igår. Sonen spelade på pappans ipad, så jag sa godnatt och gick och la mig. Hör en halvtimme senare hur sonen säger: "Jag vill inte sova med dig pappa" och några sekunder senare kommer han insmygandes i sovrummet och somnar hos mig. Den här gången känner jag mig absolut oskyldig till 100%.

Det här är ju inte det hela, utan det är småsaker i samspelet som jag reagerar på och hur barnen reagerar. Men jag kan inte ens få ner det på pränt, för det går liksom inte riktigt att ta på. En bebis som klamrar sig fast i min pyjamas på natten, som om det är enda sättet att hålla mig kvar, så jag inte försvinner, eller sonen som sitter fast på mig som en igel och upprepar mantrat "jag vill vara med dig mamma, jag vill alltid ha dig, jag vill bara vara med dig mamma" osv. Småsaker. Bebis som fyller 1 år och som fortfarande skriker som en stucken gris när pappa tar över. Trots 4 månader av pappaledighet. Mycket ser jag, men vad som gör det så här "illa" vet jag inte. Det får mig att undra vad sjutton som händer på dagarna när jag inte är med. På riktigt.
Magkänslan är inte bra och ändå krigar jag med mig själv för barnens rätt till en relation med pappa. Min magkänsla brukar ha rätt, men jag vill inte tro det den här gången. För har den rätt så är det inte bra alls.

Det är sekunder jag räknar nu. Om några dagar är det nog milisekunder.

Pappan vill inte betala underhåll. Han har hittat en uträkningsformel från socialstyrelsen och där används prisbasbelopp för att räkna fram vad barnen kostar. Blir runt 500 i stället för försäkringskassans 1273. Värt att bråka om det och gå via försäkringskassan (kommer sätta spår i vårt framtida "samarbete") eller ska jag bara ge upp?

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

Min magkänsla brukar ha rätt

Skulle tro att din magkänsla är rätt pålitlig.

Värt att bråka om det och gå via försäkringskassan

Absolut.

Snart är det värsta över.

 

[Lobelia]

Sv: Jag kvävs

Pappan vill inte betala underhåll. Han har hittat en uträkningsformel från socialstyrelsen och där används prisbasbelopp för att räkna fram vad barnen kostar. Blir runt 500 i stället för försäkringskassans 1273. Värt att bråka om det och gå via försäkringskassan (kommer sätta spår i vårt framtida "samarbete") eller ska jag bara ge upp?

Nej ge inte upp om inte annat för att det gäller ert framtida samarbete, om du inte vill att han ska kunna köra med dig. Jag skulle själv gått in på sidan och gjort en uträkning, det är fullt möjligt att siffrorna är lite "friserade.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nja, jag har räknat lite på det. Det enda jag inte kan räkna fullt ut är vad pappan kommer att ha för boendekostnader m.m. De här beräkningarna tar ju hänsyn till inkomst och utgifter för föräldrarna, men efter överslagsräkning landar det på att pappan skulle betala runt 60% av barnets "kostnader".

Det utgår ifrån att barn mellan 1 och 6 år kostar 65% av ett prisbasbelopp (som i år är 44500). Det landar på 2410kr för en månad. Till det får man lägga till dagisavgifter (vilket blir lägre nu när vi går isär) - ca 400 för sonen och 800 för den yngre, men sen ska man dra av 10% på prisbasbeloppet om barnen äter på dagis (vilket de gör) och sen drar man av barnbidraget. Så det stämmer nog hyggligt väl.

Förutsatt att formeln verkligen skildrar verkligheten.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker att du ska lita på din magkänsla. Det är inte normalt alls att det fortfarande efter fyra månaders föräldraledighet är så. Om det hade varit tvärt om, att barnen hade valt honom framför dig nu när han varit hemma så hade det faktiskt varit mer normalt. Jag tycker inte att du ska vifta bort detta utan ta upp det på samarbetssamtalet. Kanske kostar det helt enkelt för mycket att han ska ha en relation med barnen? Det är faktiskt en fråga som du måste ställa dig. Även om mina barns pappa var urusel på många sätt så var det aldrig så att barnen reagerade så som dina gör nu. Det var först när han inte hade träffat dem på några månader som den minsta skrek när han skulle ta över henne. Hon var då drygt ett år, hennes storebror hade ramlat ner ifrån en högsäng och fått en allvarlig hjärnskakning och var medvetslös (betänk i vilket upprört tillstånd jag befann mig i) och vi var på sjukhuset och sonen behövde åka vidare till det större sjukhuset i ambulans. I det skedet vägrade hon gå till sin pappa och gallskrek efter mig och det tycker jag inte alls var särskilt konstigt. När han var hemma med sonen så valde visserligen sonen mig framför honom men han var gärna med sin pappa och det var inte så att han skrek när han skulle gå till honom. Det tycker jag faktiskt inte är riktigt normalt att barn gör. Självklart kan de ha perioder då bara en av föräldrarna duger men inte på det sättet du beskriver.

Jag lider verkligen med dig och kan känna hur fruktansvärt det måste vara när andra människor får leva din dröm. Du är fantastisk som prioriterar dina barn framför det livet för det hade inte varit deras dröm. Du hade fått slita så fruktansvärt och jobba hur mycket som helst för att få det att gå ihop och det hade varit barnen som hade fått betala. Det kommer komma en dag då du får leva din dröm igen.

Självklart ska han betala underhåll. Något annat är absolut inte rimligt. Gå igenom försäkringskassan i värsta fall för det ska du inte ge dig på. Det kan väl funka nu när barnen är små men tänk sedan när de är i tonåren!
Det är dessutom en löjligt låg summa. Den har höjts med 100 kronor sedan jag började få underhåll -93. Då var det ändå en ganska okej summa men nu är den ju löjlig. Att han inte vill betala det visar ju bara på hans snålhet.

Jag tänkte på dig igår och undrade hur du har det. Nu är det verkligen inte många dagar kvar men jag förstår att de går mer än lovligt långsamt. Skönt att du har fått packat och så så att du kan flytta så snart som möjligt.

Du finns i mina tankar.
Kramar om.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Om du inte gjort det tedan, kontakta bup. De om någon kan hjälpa dig reda ut din magkänsla med barnens bästa i fokus. Kanske ä rnågon av dina samtalskontakter redan därifrån, jag vet inte.

Och ta underhåller via försäkringskassan, kan inte se de ev spåren efter en sån sak skulle kunna bli något annat än positivt för din del. Han försöker blåsa dig på pengar (den gnidiga ***) och du SKA inte acceptera det. Är ju rätt uppenbart at han saknar koll så låt inte honom räkna ut hur underhållet ska gå till, gå den korrekta vägen via FK, tror du sprar både energi och tid på det i det långa loppet.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Håller med, absolut FK. Vill han inte betala får han ta smällen med FK och det kan bli en långvarig historia.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja det med barnen känns fel. Väldigt fel. Men fortfarande kan jag inte konkretisera det mer än en olustkänsla i magtrakten. En del saker som han gör kan jag ju känna är fel, men de borde inte få så stora konsekvenser, men vad vet jag. Efter 2 dagar ensam med pappa, plus att han tog båda läggningarna av bebisen under dagen på söndagen, så fick bebis ett hysteriskt sammanbrott när jag gick två meter från sängen för att dra till dörren vid kvällsläggningen. Vällingen dracks liggandes på min mage och det som annars brukar vara en långdragen kamp om att ligga ner (när bebis hellre klättrar omkring, kastar leksaker, leker tittut, ger mig munpruttar på halsen osv) byttes ut mot 35 minuter stillsam insomning på min mage, men med handen knuten om min pyjamas och mitt hår. Det har aldrig tidigare sett ut så vid läggningen. Men fortfarande är det inget bevis för någonting. Jag kanske bara i min oro övertolkar situationer? Det kanske inte finns något problem, mer än i mitt huvud?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Om du inte gjort det tedan, kontakta bup. De om någon kan hjälpa dig reda ut din magkänsla med barnens bästa i fokus. .

Men vad säger jag egentligen? Har ju inget att komma med känns det som. Och tänk om jag har fel? Visserligen känns det bättre än motsatsen - jag har hellre fel än rätt, men då måste jag ju också fråga mig hur det står till med mig själv.

 

[Sar]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker helt enkelt att du ska lyfta din oro precis som du gör här. Är det verkligen normalt att inte relationen ser bättre ut mellan pappa och barn efter 4 månaders föräldraledighet? Kanske BUP har verktyg som kan hjälpa pappan?

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Jag tycker också det här låter otroligt fel och konstigt. Jag kan bara spekulera i vad jag tror, men faktum är att om han bara är en snäll far som inte gör något fel med barnen så reagerar de inte såhär. Jag tycker att det är dags för en orosanmälan så att experter får utreda vad som pågår. Tänk om det kommer fram om fem år att det rörde sig om övergrepp?!?
Bättre med en anmälan för mycket än alternativet....
Ingen av oss et ju vad som händer, men som utomstående som läser beskrivningarna så framstår ditt ex som
Oempatisk
Självisk
Snål
Opålitlig

En människa med dessa egenskaper kan mkt väl tänkas använda våld eller begå övergrepp. Något gör han ju eftersom barnen beter sig som de gör.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag kvävs

Men vad säger jag egentligen? Har ju inget att komma med känns det som. Och tänk om jag har fel? Visserligen känns det bättre än motsatsen - jag har hellre fel än rätt, men då måste jag ju också fråga mig hur det står till med mig själv.

Att ni genomgår en separation och du ser tecken på att barnen mår dåligt och du söker råd och stöd för det. Låt sedan bup göra bedömning, berätta om barnens reaktioner fördomslöst (så gott du kan), beskriv hur kvällsläggningen går till och nu ni gör som föräldrar.
Oavsett om din magkänsla har rätt elr inte är den en sån här situation bup hjälper till med, du har "rätt" att be dem om hjälp.
Att barnen inte mår bra just nu behöver du inte bekräfta med magkänslan, det framgår att det är en tuff tid för dem. ORSAKEN däremot KAN vara pappans agerande och det får isf framkomma under samtalen hos bup.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Ja det med barnen känns fel. Väldigt fel. Men fortfarande kan jag inte konkretisera det mer än en olustkänsla i magtrakten. En del saker som han gör kan jag ju känna är fel, men de borde inte få så stora konsekvenser, men vad vet jag. Efter 2 dagar ensam med pappa, plus att han tog båda läggningarna av bebisen under dagen på söndagen, så fick bebis ett hysteriskt sammanbrott när jag gick två meter från sängen för att dra till dörren vid kvällsläggningen. Vällingen dracks liggandes på min mage och det som annars brukar vara en långdragen kamp om att ligga ner (när bebis hellre klättrar omkring, kastar leksaker, leker tittut, ger mig munpruttar på halsen osv) byttes ut mot 35 minuter stillsam insomning på min mage, men med handen knuten om min pyjamas och mitt hår. Det har aldrig tidigare sett ut så vid läggningen. Men fortfarande är det inget bevis för någonting. Jag kanske bara i min oro övertolkar situationer? Det kanske inte finns något problem, mer än i mitt huvud?

Stackars liten Jag tycker absolut att du ska kontakta bup. Du behöver bara berätta just detta att du har en dålig magkänsla och trots att han har varit hemma med barnen i fyra månader så finns det ingen som helst relation mellan dem. Jag tycker inte alls att du ens ska fundera i de banorna att du övertolkar situationen och om det skulle vara så så är det ju skönt att få det svart på vitt så att du kan släppa det sedan. Bättre än att få veta om några år att han faktiskt är elak mot dem på något sätt.

 

[Sleepy]

Sv: Jag kvävs

Har ju inget att komma med känns det som

Du har din magkänsla och din oro - inget att förakta. Påminner mig om artikeln i DN häromdan, där hunden i huset började bli aggressiv mot barnvakten, särskilt då denna närmade sig bebisen. Föräldern blev orolig och gömde en mobil - och jovisst; oron var befogad.

Visst kan du vara extra känslig för signaler just nu, men det är inget att vifta bort för den skull. Prata med nån.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag kvävs

Du säger som det är. "Det känns inte bra". Du kan inte ha fel i hur du känner. Om det sedan finns fog för känslan - DET får BUP utreda. Men din känsla kan aldrig vara fel. Den har du.

F ö tycker jag det verkar vara en utmärkt idé att överlämna till utomstående part ( proffs) att räkna ut underhållet. D v s blanda in Försäkringskassan. Det kan ju inte läggas dig till last att saker blir som de ska.

 

[Korven]

Sv: Jag kvävs

Ja det med barnen känns fel. Väldigt fel. Men fortfarande kan jag inte konkretisera det mer än en olustkänsla i magtrakten. En del saker som han gör kan jag ju känna är fel, men de borde inte få så stora konsekvenser, men vad vet jag. Efter 2 dagar ensam med pappa, plus att han tog båda läggningarna av bebisen under dagen på söndagen, så fick bebis ett hysteriskt sammanbrott när jag gick två meter från sängen för att dra till dörren vid kvällsläggningen. Vällingen dracks liggandes på min mage och det som annars brukar vara en långdragen kamp om att ligga ner (när bebis hellre klättrar omkring, kastar leksaker, leker tittut, ger mig munpruttar på halsen osv) byttes ut mot 35 minuter stillsam insomning på min mage, men med handen knuten om min pyjamas och mitt hår. Det har aldrig tidigare sett ut så vid läggningen. Men fortfarande är det inget bevis för någonting. Jag kanske bara i min oro övertolkar situationer? Det kanske inte finns något problem, mer än i mitt huvud?

Lita på din magkänsla människa. Jag får rysningar när jag läser det här

 

[hastflicka]

Sv: Jag kvävs

Jag haller med ...

Det gar att ta upp utan att vara anklagande ... allt du behover saga ar att det verkar som att barnen kommer i klam i er relation och beratta alla sadana tillfallen nar de plotsligt forandrat sitt forhallande till DIG. Du behover utomstaende som tittar pa barnen och deras reaktioner.

 

[Texaz]

Sv: Jag kvävs

*kl*

Tror inte det gagnar TS att dra på för stora växlar som övergrepp osv, men barnen reagerar dock på något. Det dåliga förhållandet med pappan eller separationen.
De små liven har en förmåga att känna av och den ska inte ignoreras!
Håller med om att BUP känns som en bra idé, man MÅSTE inte ha världens största problem för att vända sig dit!
Tror att det kan vara ett bra bollplank i den här situationen, dessutom en fördel för TS att ha vänt sig dit, dvs bekymrat sig för barnens hälsa, tagit deras oro på allvar.

TS, lita på DIN känsla, det man känner är ju oftast det som är sant.... Dock tror jag inte att barnen direkt far illa hos pappa, men de trivs inte där, i den situationen.