Jag kvävs

[tanten]

Sv: Jag kvävs

Idag har jag gråtit igen (och gråter till och från fortfarande) och jag vet inte vad gråten står för. Hopplösheten? Självömkan? Skammen? Den verkliga sorgen? eller bara tröttheten?

Kanske alltihop?

Det vore en väldigt normal reaktion.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Jag tror att du gråter mest av trötthet. Av trötthet och frustration över hans sätt att försöka manipulera sin omgivning.
Men jag tror inte alls att det är fel eller dumt på något vis att gråta vissa dagar. Man får kraft ifrån gråten och när du har gråtit färdigt så kan du ta nya tag.
Du är så vansinnigt fantastisk det vet du

Kramar om.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja, kanske alltihop.

Nog för att jag tidigare har känt mig otillräcklig som mamma, men det är ingenting emot vad jag känner idag. Jag vet inte hur många punkter jag skulle kunna rada upp som visar på min otillräcklighet och hur jag skäms för vad jag utsätter barnen för.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Ja frustrationen glömde jag. Självklart påverkar den också och den ligger som ett rastlöst monster och gnager i mig inombords.

Jag hoppas att jag kommer att känna mig fantastisk om 5 år när jag sätter mig och läser igenom den här tråden igen Då har jag nog, om inte annat, fått ett annat perspektiv på saken, eftersom jag står med facit för hur saker blev.

 

[Lena Furberg]

Sv: Jag kvävs

Ja, kanske alltihop.

Nog för att jag tidigare har känt mig otillräcklig som mamma, men det är ingenting emot vad jag känner idag. Jag vet inte hur många punkter jag skulle kunna rada upp som visar på min otillräcklighet och hur jag skäms för vad jag utsätter barnen för.

Vad DU utsätter barnen för? Du har ju ställts inför fullbordat faktum och gör istället ditt allra bästa för dem, mer än jag någonsin hört talas om! Det ÄR tillräckligt!

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Det är inte ditt fel, du gör så gott du kan. Du visste inte hur han var som pappa innan barnen.
Men om han snor dina repliker igen för att låta duktig så var inte tyst, utan säg "men så tyckte du ju inte, det var ju jag som sade det" eller liknande. Du kan även skriva ut mailet där du skrev de grejerna han citerade och visa för familjerätten.

Hur går det med misstankarna om skakningarna? Tänker du ta med babyn till läkare? Du kan inte bortse från att sonen sade det han sade. Det gäller framtiden, du kommer inte ha någon kontroll över om han skakar henne, du kommer inte se om han gör det. Du borde konfrontera honom, gärna inför familjerätten och se ur han reagerar.

 

[Tussinussen]

Sv: Jag kvävs

Ja, kanske alltihop.

Nog för att jag tidigare har känt mig otillräcklig som mamma, men det är ingenting emot vad jag känner idag. Jag vet inte hur många punkter jag skulle kunna rada upp som visar på min otillräcklighet och hur jag skäms för vad jag utsätter barnen för.

TS.

Du har inte gjort något.

Det här är saker som har hänt dig.

Och du hanterar det alldeles, alldeles fantastiskt. Och din omsorg om dina barn är hur tydlig som helst. Det är klart att du bryter ihop och känner dig otillräcklig ibland, du vore omänsklig annars.

Jag undrar som morgaine, hur det går med misstankarna om skakningarna?

 

[TinyWiny]

Sv: Jag kvävs

Jag hoppas att du känner dig som den fantastiska Mamman du är långt tidigare. Jag hoppas att du mellan dalarna kan känna att du faktiskt gör allt som står i din makt för att dina barn ska ha det så bra de någonsin kan. Det är ju inte som att du utsätter dina barn för en massa saker för att du tycker att det är kul. Du gör ju istället allt i din makt för att skadeverkningarna av vad ditt ex har gjort ska bli så små som möjligt.

Nä, gråt nu idag och ta sedan nya tag. Du är fantastisk på så många sätt.

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Jag vet inte hur många punkter jag skulle kunna rada upp som visar på min otillräcklighet och hur jag skäms för vad jag utsätter barnen för.

Nehejdu, det är inte DU som utsätter barnen på något vis.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Nehejdu, det är inte DU som utsätter barnen på något vis.

+ ni andra som skriver samma

Något slags ansvar måste ligga på mig också. Det är även mina val som har gjort att vi står här. Jag har ansvaret för att inte ha satt gränser tydligt nog runt mig och barnen. Mitt ansvar att jag "lät honom " vara så frånvarande.

Jag gjorde mitt bästa för att han skulle förstå att jag inte tyckte att det var ok, men beslutet lade jag ju alltid över på honom. "Jag har ingen rätt att fatta dina beslut, men nu vet du vad jag tycker". Jag kanske skulle varit lite mer "förbjudande" och krävt ett vuxet ansvar på ett annat sätt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Hur går det med misstankarna om skakningarna?

Tanken var att ta upp det på familjerätten först, för att känna av reaktionen och i en mindre laddad miljö än hemma. Vi hann inte dit, för jag klarade inte av rakt på sak utan började med att säga att det finns en hel del jag oroar mig för. Vi hann inte komma förbi säkerhetsdiskussionen innan de bröt och skickade hem oss, så det ligger på agendan för nästa besök.

Jag frågade ju sonen igen, men då sa han ju att det aldrig hade hänt.

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Det kan du heller inte lita på, han kan ha glömt det eller pappan kan ha sagt att han inte får säga det.
Chansen att ett barn hittar på detta är inte stor, särskilt inte med detaljen att systern hölls upp och ned. Detta är en ganska ologisk händelse för ett barn att hitta på, och att han sa att det skedde med svordomar och i situationen att syster skrek och inte ville sova talar starkt för att det har hänt på riktigt minst en gång.
Pappan kan ha sagt att det är en hemlis, eller berätta inte för mamma, hon blir ledsen då. Då håller barnet tyst.


Ta upp det ändå i familjerätten för att se hur han reagerar. Men förvarna honom inte, det måste vara blixt från klar himmel så han inte kan spela förvånad. Det är svårt att spela förvånad om man inte är förvarnad, då är det större chans att förvåningen är äkta om han visar det utan att ha varit inställd på att få frågan.
Synd att du inte tog babyn till dr när pojken sade det, för det syns på blodkärlen inuti ögon och hjärna om barnet skakats. Händer det igen, åk direkt till läkare! Andra tecken är att barnet kan bli slött. Skulle barnet vara annorlunda på något sätt när han haft det ensam, åk och undersök!

 

[cirkus]

Sv: Jag kvävs

Alltså jag blir nästan matt av att du orkar se din del och ta på dig så mycket skuld. Gör inte det.
Han har ansvar för sina handlingar, inte du. Visst känner du att du "lät" honom vara frånvarande, skulle du "låtit" honom ha sex mot din vilja också ?

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Jag tror du missuppfattade. Jag tolkade det inte som att han hållit henne uppochner, utan att han skakade henne uppåt och neråt, uppåt och neråt. Det kan lika gärna vara att han gått och "gungat henne". Själv kan jag när hon är grinig busa lite med henne genom att göra små "kast" upp i luften (hon lättar kanske 1 cm ur handen), för då glömmer hon bort sig och kiknar av skratt i stället. Kan han ha gjort samma?

Slött har det barnet aldrig varit, inte ens efter en veckas magsjuka och jag har inte sett några som helst tecken på att något skulle vara konstigt. Mer än det uppenbara att det går max 30 sekunder innan hon skriker och vill till mig om vi båda är på samma plats och han har henne.

Jag förstår var er oro kommer ifrån, jag gör det, men trots att han visat ännu fulare sidor (igår) så tror jag fortfarande inte att han gjort detta.

 

[tanten]

Sv: Jag kvävs

+ ni andra som skriver samma

Något slags ansvar måste ligga på mig också. Det är även mina val som har gjort att vi står här. Jag har ansvaret för att inte ha satt gränser tydligt nog runt mig och barnen. Mitt ansvar att jag "lät honom " vara så frånvarande.

Jag gjorde mitt bästa för att han skulle förstå att jag inte tyckte att det var ok, men beslutet lade jag ju alltid över på honom. "Jag har ingen rätt att fatta dina beslut, men nu vet du vad jag tycker". Jag kanske skulle varit lite mer "förbjudande" och krävt ett vuxet ansvar på ett annat sätt.

Nä men stopp och belägg!

Så ditt ansvar skulle ha varit att uppfostra honom bättre? Satt gränser - ungefär som för ett barn.

I en relation utgår man från att två vuxna människor är just det. Vuxna. Med eget fullständigt ansvar för sina egna handlingar och sina göranden. Och sina val.

Nu är du på fel spår. Upp ur diket och fram på rätt väg.

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Alltså jag blir nästan matt av att du orkar se din del och ta på dig så mycket skuld. Gör inte det.
Han har ansvar för sina handlingar, inte du. Visst känner du att du "lät" honom vara frånvarande, skulle du "låtit" honom ha sex mot din vilja också ?

Ehum, det tror jag hon har, det har låtit som att han tjatat sig till det tidigare iaf.
Nej TS, lyssna på folket här och ta till dig att inget av detta är ditt fel! Du kan inte hjälpa vilken far han visade sig bli. Barnen har haft dig som trygghet, det räcker för dem. Som bonus finns deras pappa lite grand iaf, kanske blir han bättre nu när inte du täcker upp.
Att han var på ett visst sätt innan barnen betyder inte att han inte blir en bra pappa, du kunde inte veta. De flesta är slappare och mer oansvariga innan de får barn, men man ändrar sig när man får ansvar. Det är hans eget fel att han inte växte med ansvaret. Inte ditt!
han prackade på dig rollen som den trista präktiga som fick tjata om ansvar. Det var inte din roll! Han skulle tagit sin papparoll utan tjat, just för att han blivit pappa.

Då hade du varit gladare och kanske fortfarande kär. Ni hade haft sex och alla hade varit glada. Ni hade haft er gård och du dina djur.
Nej, allt är faktiskt hans fel, jag hoppas du kan se det!!! Ta inte på dig hans val, de var just hans val.

 

[morgaine]

Sv: Jag kvävs

Det låter bra, hoppas det stämmer.
Nej hoppas innerligt inte att hon blir slö, då har hon fått en hjärnskada om Det händer! Menade bara att om det händer måste du reagera och inte tro att hon är trött.

 

[Shaggy]

Sv: Jag kvävs

Något slags ansvar måste ligga på mig också. Det är även mina val som har gjort att vi står här. Jag har ansvaret för att inte ha satt gränser tydligt nog runt mig och barnen. Mitt ansvar att jag "lät honom " vara så frånvarande.

Är han inte en vuxen man som kan ta ansvar för sina egna handlingar? Varför är hans hadlingar ditt ansvar? Varför ska du behandla honom som ett av barnen?
Nej du tar ansvar för sina handlingar och han får stå för sina. Du har ingen del i att han upptäder som en ansvarslös tonåring.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

Det låter bra, hoppas det stämmer.
Nej hoppas innerligt inte att hon blir slö, då har hon fått en hjärnskada om Det händer! Menade bara att om det händer måste du reagera och inte tro att hon är trött.

Jag lovar här och nu, med bakgrund av det uttalandet från sonen, att om hon visar minsta tecken på att vara "konstig", frånvarande eller slö som inte direkt kan härledas till feber eller annan sjukdom så sätter jag mig på akuten omgående. Dock ska kommentaren lyftas vid något tillfälle, oavsett.

 

[nyttnick]

Sv: Jag kvävs

ehrm..i viss mån gjorde jag ju det, även om jag snabbt satte stopp för det då det kändes för fel.

Vad jag menar är att eftersom han inte verkar förstå vad han gjort fel och att han stampat på mig, och jag inte sa ifrån på skarpen utan lät honom hållas genom att backa och göra dåliga kompromisser där jag intalade mig att jag framfört mina protester på et tydligt sätt, så kanske han faktiskt inte förstod allvaret i protesterna.

Jag vet att han är vuxen och inte har tagit ett vuxenansvar. Det är ju kärnan i det hela.

Och helt ärligt så är han jättego och kul busfarbror när han leker, både med våra och andras ungar. Fast det är ju där det stannar då.