Jag andas

[cirkus]

Sv: Jag andas

Tex att man i ditt agerande och din argumentation omkring det, kan se en rätt, ja, faktiskt, självgod kvinna och mamma som gör sig väldigt, väldigt oumbärlig i sina egna ögon - både för barnen och mannen. (Om han tänker på saken, så tror jag inte att han ser en enda väg för sig själv att prova ut sitt eget sätt att vara förälder. Jag tror inte att han ser förbi dig, så att säga.)

Jag tycker att första halvan av detta stycke var onödigt hård. Däremot så håller jag med om andra halvan.

Nu till egna tankar runt detta med att väva familjeväv.
Jag tror att när man fortsätter att väva så handlar det eycket om att man inte vill att barnen ska bli lidande på något vis av att ena föräldern inte är helt förälder, man vill hellre att barnen är med en själv än hos random barnvakter för att den andra föräldern ska leva sitt liv och göra sin viktiga saker. Det är bäst att släppa. Låt föräldern göra "fel".

För mig var det nog ganska så blandat hur det blev. Jag vill absolut inte på några villkor vara familj med honom och jag led av att barnen klängde sig fast vid mig när han hämtade, visst var jag generös mot honom, men det var inte för hans skull utan för barnens. För mig hade han kunnat försvinna helt, han bidrog sällan till nånting och idag så ser barnen inte honom som någon man håller i handen när åskan går, de skulle aldrig fråga honom om hjälp med nånting, han har ju ett mycket viktigare liv och det vet dom om. De har mig och min sambo och de vet att vi alltid finns där. De kommer aldrig att få en fantastisk relation till sin pappa, han kommer aldrig att vara något mer än en släkting som man hälsar på vid högtider. Typ så. Jag har nog aldrig lagt två strån i kors för att han ska göra ett bättre jobb som pappa, däremot så har jag försökt undvika sånt som blir praktiskt jobbigt för ungarna.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag gör det om TS ber mig, eftersom det så tydligt handlar om henne.

Hade det gällt ett hypotetiskt fall, hade jag så klart gärna svarat dig. Men jag tycker att jag har varit hård nog - milt uttryckt - med det där inlägget, så jag vill inte elda på mer innan TS hör av sig.

Vill än en gång betona att jag fattar att TS gör allt hon kan för att det ska funka.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.
Mycket har jag hört om mig, men aldrig självgod och oumbärlig. Den vanligaste beskrivningen brukar vara att jag ställer för höga krav på mig, att jag rackar ner på mig själv, att jag har för dåligt självförtroende, att jag inte förstår det som jag gör bra, att jag är förnuftig (när jag känner mig urblåst och helkorkad).
Men självgod och oumbärlig? Det var ingen bra självförtroendeboost inför morgondagens samtal. Är det så jag uppfattas så kan jag nog lika gärna låta bli att öppna munnen alls.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Det verkar iaf som att en hel del har varit "vävare" till en början, så det får mig att tro att det är en del av processen. Hur jag än gör har jag alltid rumpan bak, men en del saker gör jag betydligt sämre än andra. Jag är äckligt medveten om det. Men jag säger som Maria Mena sjunger - I'm only human.

Jag orkar seriöst inte göra en total make-over på min personlighet när det känns som att bestiga mount everest att klara av mig själv i denna soppan och dessutom ett jobb med rätt mycket krav ställda på mig.

 

[cirkus]

Sv: Jag andas

Jag tror att man är vävare i början eller delvis eller på sitt vis. Det är en del i processen. Sen så tror jag också att väveriet är värre ju yngre barnen är och desto sämre anknytningen är till den andra föräldern, för incitamentet hela tiden är ju att barnet ska må bra. Jag begriper inte riktigt hur man ska få ihop akten utan att barnen blir lidande.

Jag är rätt tacksam att på den tiden som vi separerade så var det inte så vanligt med varannan veckas boende. Skönt att slippa det och den irritation jag VET att jag skulle känt.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Vad jag inte får ihop är resonemanget att jag ska hålla en relation till honom som jag har till exempelvis dagispersonalen. Till dagispersonalen säger jag precis vad jag tycker och tänker, om något är fel eller om något inte funkar för barnen. Jag har t o m tagit ut sonen ur dagisverksamheten och tidigarelagt hans sommarlov när det verkligen inte funkade (och en stor del var ett annat barn som de inte hade full koll på).
Och så ska jag då ha en sådan relation till barnens pappa - fast utan möjligheten att säga vad jag tycker och tänker. För då väver jag familjeväven och försöker tvinga in honom i att vara förälder "på mitt sätt" och samarbeta, men bara på "mitt sätt". Dessutom är jag självgod och gör mig oumbärlig? Nej det här går inte ihop alls i mitt huvud.

Vad jag vet är att alla barnpsykologer är rörande eniga om att ettåringar inte ska kastas fram och tillbaka. Jag kan se ett undantag där växelvis boende kanske skulle kunna funka - en familj där mamma och pappa har tagit lika mycket från dag 1 och delat på allt, kanske en bebis som flaskmatats och på så vis lätt kunnat flytta obehindrat mellan föräldrarna.

Min dotter har levt dryga 400 dagar. Av dessa har pappan tagit - 1 natt.

 

[cirkus]

Sv: Jag andas

Jag vet inte alls vad Petruska menade med att du var självgod och oumbärlig. Jag tycker att det var taskigt uttryckt.

Det jag förstår är hur du finns där på samma sätt som innan ni separerade och jag kan inte se hur du ska göra på ett annat vis som gagnar barnen i bde det långa och korta perspektivet (och även ditt eget mående)

 

[Petruska]

Sv: Jag andas

Det lite självgoda och oumbärliga ligger väl delvis i vävandet, tex. Om du inte vore oumbärlig, skulle du ju inte heller behöva väva. Tänker jag. Då skulle du ju helt enkelt anta att pappan sköter sitt. Utan reservplaner osv. Det är väl även en del i det självklara i att det är hos dig barnen ska ha sin fasta punkt. Det är ju ingen naturlag, inte ens för riktigt små barn.

Sen är du ju helt säkert den bättre föräldern.

Och hela grejen ligger, som jag ser det, så mycket i mammarollen och kvinnorollen och man blir uppmuntrad att vara just sådan. Det är verkligen inte unikt för dig, snarare är undantagen rätt ovanliga.

Jag är ju uppenbarligen likadan. Jag vävde i åratal, och sen var det med rätt stor självklarhet hos mig sonen landade.

Jag har nog aldrig kunnat med att säga att han ska ha sin fasta punkt hos mig och liknande, men handlat i den riktningen har jag helt klart tillåtit mig.

Mycket få mödrar lyckas undvika det, skulle jag säga. (Men jag gillar det inte.)

 

[athena]

Sv: Jag andas

Fast reservplaner MÅSTE man ju ha om man inte kan lita på den andra föräldern.

Kom inte och säg att "han måste lösa de situationer han sätter sig i", för om man VET att han inte gör det så drabbas ju barnen!

 

[Petruska]

Sv: Jag andas

Fast vi vet ju inte vad som hade hänt om tex jag inte hade vävt redan från början. Det är ju inte ett beteende som startar med separationen, det blir bara tydligare då.

 

[athena]

Sv: Jag andas

Ja absolut är det så. Men man lär sig av sina misstag ;-)

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag tror att man är vävare i början eller delvis eller på sitt vis. Det är en del i processen. Sen så tror jag också att väveriet är värre ju yngre barnen är och desto sämre anknytningen är till den andra föräldern, för incitamentet hela tiden är ju att barnet ska må bra. Jag begriper inte riktigt hur man ska få ihop akten utan att barnen blir lidande.

Jag är rätt tacksam att på den tiden som vi separerade så var det inte så vanligt med varannan veckas boende. Skönt att slippa det och den irritation jag VET att jag skulle känt.

Just att de är så små är ju en av de stora faktorerna i det här problemet.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Det lite självgoda och oumbärliga ligger väl delvis i vävandet, tex. Om du inte vore oumbärlig, skulle du ju inte heller behöva väva. Tänker jag. Då skulle du ju helt enkelt anta att pappan sköter sitt. Utan reservplaner osv. Det är väl även en del i det självklara i att det är hos dig barnen ska ha sin fasta punkt. Det är ju ingen naturlag, inte ens för riktigt små barn.

Sen är du ju helt säkert den bättre föräldern.

Och hela grejen ligger, som jag ser det, så mycket i mammarollen och kvinnorollen och man blir uppmuntrad att vara just sådan. Det är verkligen inte unikt för dig, snarare är undantagen rätt ovanliga.

Jag är ju uppenbarligen likadan. Jag vävde i åratal, och sen var det med rätt stor självklarhet hos mig sonen landade.

Jag har nog aldrig kunnat med att säga att han ska ha sin fasta punkt hos mig och liknande, men handlat i den riktningen har jag helt klart tillåtit mig.

Mycket få mödrar lyckas undvika det, skulle jag säga. (Men jag gillar det inte.)

Om jag är en bättre förälder eller inte återstår väl att se, för det ska gudarna veta att jag gör fel dagligen med barnen, MEN jag försöker lära mig av felen och jag anser inte att jag är "good enough" bara för att jag uppfyller kriteriet att jag inte är en missbrukare som misshandlar mina barn fysiskt.

När det gäller att säga att barnet ska ha sin fasta punkt hos mig. Det vågar jag säga. Nu. Efter 8 veckor isär och 3 erbjudanden om att han kan ta dottern på heltid i stället (inte så vågat, för svaret var självklart) om det är vad som krävs för att hon ska få en stabil boendesituation, så tänker jag säga det.

Jag anser inte att jag är oumbärlig bara för att pappan inte sköter sitt. Inte att jag gör mig oumbärlig heller, bara för att jag täcker upp för barnens skull. Hade jag varit oumbärlig så hade ju varken dagis eller barnvakter, lekdejter osv funkat om inte jag var där och styrde upp.
Självgod för att jag kämpar för vad jag tycker är barnens bästa? (och jag anser att jag har lika mycket rätt att uttala mig om det som pappan). Ja, är det priset att betala för att i alla fall försöka, då får jag försöka skaka av mig att bli kallad för självgod. Självgod för mig är en person som inte gärna sätter någon annans bästa före sitt eget ego, men jag sätter barnen långt före mig själv.

Inte vill jag kämpa mindre för att barnen ska ha det tryggt nu som små, bara för att vår relation befäster några trista könsnormer/stereotyper heller. Barnen mår inte bättre av det och det må vara trist, men antagligen oundvikligt. Det är helt ok att anse mig fast i mammarollen, för jag ÄR mamma till mina barn. Tills jag dör.

 

[Shaggy]

Sv: Jag andas

Nu är min kunskap inom området obefintlig men jag tycker du sköter det hela bra. Precis som vissa säger så väver du men det gör du ju med ett syfte och har satt upp en slutpunkt på vävandet. Jag tror att det här är det enda sätt som du eventuellt kan nå fram till karlsloken på. Fungerar inte det så har du ialalfall gjort allt du kan. Jag hoppas att du efter det här mötet klarar av att släppa och låta honom gå på minorna om han fortfarande inte förstår någonting.
Det svar du gav angående att lämna dottern tidigare tycker jag var helt lysande. Du la över beslutet på honom och talade även om att han prioriterar bort sin dotter.

 

[morgaine]

Sv: Jag andas

Jag tycker du är otroligt osjälvisk trots att pappan beter sig omoget och själviskt. Jag uppfattar dig inte som självgod, du vet ju från tidigare erfarenhet vad pappan strular med så det är ju på förekommen anledning du misstror hans engagemang. Det är verkligen inte att vara självgod.

Ps, självgod betyder att man tycker man själv är bäst och duktigast, inte samma sak som att vara egoistisk, vilket det lät som om du uppfattade det som.

 

[TinyWiny]

Sv: Jag andas

Jag uppfattar dig absolut inte som självgod. Du är så långt ifrån det man kan komma. En självgod människa hade gjort det som var bäst för henom. Inte det som är bäst för barnen.

Du måste våga tro på att det du gör och det du tänker är det rätta. Det måste komma inifrån. Från hjärtat. Du är en jättebra mamma (även om du så skulle ljuga om hälften av vad du skriver här så skulle du vara en jättebra mamma ) och det kan och ska ingen ta ifrån dig.

Lycka till imorgon och säg vad du verkligen vill säga. Stå på dig angående allt strul och ta inte några snyfthistorier utan avbryt då och lägg upp vilka datum, tider och stunder som han faktiskt har valt att inte sätta sina barn främst.

Peppkramar

 

[Sleepy]

Sv: Jag andas

Du gör det du ska; du tar ansvar för dina barn.

Lycka till idag.

 

[hastflicka]

Sv: Jag andas

Jag beundrar ditt mod och din viljestyrka. Jag beundrar ditt satt att satta barnen forst och jag beundrar din avsaknad av bitterhet mot pappan. Lite lagom ilska for att han inte staller upp ... men du forsoker verkligen ge honom alla chancer, och nagra till, att umgas med sina barn.


Nar jag lamnade maken med valpen tidigare idag la jag fram ben och leksaker, kom med en lang harang om allt han kunde och inte kunde gora med henne. Jag kom att tanka pa det Petruska sa och insag att Mammarollen sitter djupt. Jag tankte pa dig nar jag gick ivag ... precis sa var jag med min ex och barnen ... jag la alltid allt tillratta och hade alltid allt ansvar. Kanske du kan fundera pa hur du ska gora for att orka lamna over ansvaret till pappan? Vad maste han gora for att du ska vaga lita pa att han "fixar det"?

Du kommer att fundera pa allt alla sagt och hitta karnor av sanning i nastan allt ... och sortera vad som kanns viktigt for dig och barnen sa ni kan leva sa bra som mojligt. Men du kommer ocksa hitta karnor som kommer att skava lite, inte kannas helt 'comfortable' men som du inte riktigt kan skjuta undan. Du kommer att fixa det med eller utan oss ... men kanske allt det som sagts har skyndar pa din process lite ... jamfort med oss andra i alla fall.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Nu har jag inte så gott om tid, men mötet idag i korta drag. Det gick både bra och dåligt.

Jag fick inte igenom att han ska ha dem färre dagar (och egentligen så borde han ju ha dem 50% av tiden om allt är "som det ska").

Schemaändring till 2-2-3 i stället för soppan vi har nu. Det kommer att ge mig möjlighet att jobba ikapp på jobbet, det jag förlorar på att ha dem både morgon och de allra flesta kvällarna.

Jag vägrar fortfarande 50% av nätterna och idag hette det att det har han aldrig sagt. Så jag stod på mig och sa att det var precis det han sa sist. Nej-jo-nej-jo-nej-jo-okej, men det var inte så jag menade sa han. Då får du säga det du menar i stället tyckte jag.

Sen tog jag upp att upptrappning är enda alternativet, för annars blir det ju växelvis innan hon är stor nog i alla fall. Då tog han upp inskolningen på dagis igen och tyckte att kan man göra det på två veckor så kan man trappa upp sovandet för henne på två veckor. Min replik var att det kan man göra när hon är stor nog för att orka det, då går säkert upptrappningen så fort, men gör vi det på kort tid nu så är hon fortfarande för liten när den är färdig - dvs det blir negativt för henne. Blanda inte äpplen med päron ungefär och då backade han på den punkten också.

Hon ska nu sova natten mellan fre och lör helgen som han har dem, dvs varannan vecka och sen i jan/februari sova en natt per vecka (så även mellan ons-tors = dagislämning för pappan). När det ska trappas upp mer är inte bestämt. Sonen kan sova båda nätterna på helgen hos pappa.

Lämning lade jag fram att jag vill ha hem dem 17.30. Det blev massiv protest, trots att han förstod problemet. Jag påpekade att det var för barnens skull, för 17.30 gör att jag inte hinner jobba mina fulla 8 timmar som jag borde - så det är ingen vinst för mig. Då ansåg han att jag skulle stå för kvällsmaten, för annars skulle han inte hinna umgås med barnen utan bara laga mat. Skulle jag komma hem halv sex, laga mat, plocka undan osv så skulle barnen lik förbaskat inte vara i säng i tid, så jag föreslog att han skulle använda sig av någon av alla föräldradagar som han skulle tagit ut och varit pappaledig egentligen och hämta barnen tidigare än 3 på dagis. Eftersom han inte vill överlåta några på mig för att underlätta min minskning i arbetstid.

Det var han tvungen att åka hem och fundera över.

Jag bad honom också att skärpa sig när det gäller att dyka upp i tid och att höra av sig osv. Där erkände han faktiskt att han är dålig på att hålla tider och att han försover sig och strular. Skönt att inte allt blir någon aggressiv offerkofta i alla fall. Får se om han skärper sig.

Angående strulet runt dottern så förstod och förstår han fortfarande inte vad jag blev irriterad på och han tycker inte att han valt sina intressen före henne.

Nu blir det en period av massivt nej-sägande för mig. Det kommer att göra skitont, för barnen vill jag ju ha, men för barnens skull så måste umgänget sluta vara så rörigt och oförutsägbart.

Sen sa han att han hade förhoppningar om att samarbetet var på väg att lösa sig, för han upplevde att det inte hade varit lika knastrigt på sistone. Jaha tänkte jag, ja lyckas jag lura honom så hoppas jag att barnen också är omedvetna om mina underliggande känslor.

Min stora fördel är att han aldrig funderar på hur han vill ha det och aldrig har egna förslag.

 

[ameo]

Sv: Jag andas

Min stora fördel är att han aldrig funderar på hur han vill ha det och aldrig har egna förslag.

Å andra sidan behöver han ju inte ha några egna förslag eftersom han vet att du kommer ha förslag som han kan kommentera och gilla eller rata... Det blir ju lite som curling av honom även om det inte är menat så. Du hjälper honom att slippa tänka själv.
Det blir ju lite som en ond cirkel som är svår att komma ur.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Å andra sidan behöver han ju inte ha några egna förslag eftersom han vet att du kommer ha förslag som han kan kommentera och gilla eller rata... Det blir ju lite som curling av honom även om det inte är menat så. Du hjälper honom att slippa tänka själv.
Det blir ju lite som en ond cirkel som är svår att komma ur.

Fast då slipper jag neka till förslag som jag inte gillar och i stället lägga fram förslag som jag tror kan fungera. Vad som funkar eller inte märker man ju först när man provat. Mitt förra förslag gick ju igenom och det funkar verkligen inte. Så nu hoppas jag att dagens justeringar gör det hela bättre för alla parter.