Sv: Jag andas
Jag tror att jag bara så förbaskat gärna vill göra rätt. Rätt för mig och för barnen. Och kunna gå ur detta med huvudet högt och veta att jag gjorde så bra jag kunde.
En lite sorglig sak är ju att rätt och bra inte nödvändigtvis är det som bäst uppnås genom att man sliter så mycket som möjligt. (Hur duktig man än känner sig.)
Sen fattar jag ju att du inte riktigt är framme vid att titta på det här och på vad du och han håller på med på något slags lite distanserat och analytiskt sätt.
Förutom att man lätt kan se en kärleksfull och tapper mamma som gör allt hon kan för sina barn, så finns det också något mindre positiva eller bekräftande tolkningar som man kan göra.
Tex att du fortsätter som när ni var ihop, trots att ni inte är ihop. Han fortsätter också som när ni var ihop, trots att ni inte är det. (Det som inte funkade då, varför skulle det funka nu?)
Tex att man i ditt agerande och din argumentation omkring det, kan se en rätt, ja, faktiskt, självgod kvinna och mamma som gör sig väldigt, väldigt oumbärlig i sina egna ögon - både för barnen och mannen. (Om han tänker på saken, så tror jag inte att han ser en enda väg för sig själv att prova ut sitt eget sätt att vara förälder. Jag tror inte att han ser förbi dig, så att säga.)
Ja, och så finns det ju en trist könsrollsaspekt, utöver själva mammeriet. Som du beskriver det, står ju era resp könsroller i full blom. I relation till varandra, och av vad du skriver i tråden att döma också i viss mån i era resp relationer till yttervärlden. (Det är faktiskt rätt begränsat vilka utfall som kan bli resultatet av sådant, om vi ser på världshistorien hittills.)
Men jag fattar att du gör det du kan göra. Och kanske kan det funka, vad vet jag.
