Jag andas

[Asa_S]

Sv: Jag andas

För mig här borta blir det lite oklart vad ditt syfte egentligen är. Vill du visa för honom att han är en dålig förälder? Det vore inte så konstigt men frågan är vad det leder till? Om du "bevisar" för honom att han inte duger som förälder så är ena alternativet att du får honom att ändra sig och det tror du inte själv på, antar jag? Det andra alternativet är att du får barnen själv och det säger du att du inte vill.

Han behöver förmodligen ändra sig som förälder, ja. Risken är stor att det enda sättet det kommer att hända är att han får rodda sitt eget liv med barn själv. Just nu behöver han inte göra det på något annat sätt än att ringa dig, så räddar du upp honom på precis samma sätt som du gjort medan ni bodde ihop och det var väl precis det du inte ville? Om du har en plan för hur du vill att det ska fungera så tror jag att det är en bra idé att agera på den planen istället för att agera på hans plan och sedan "vända det emot" honom på FR. Då fortsätter du att vänta på att han ska ändra sig, istället för att ta bollen själv .

 

[Lovisaleonora]

Sv: Jag andas

Då tycker jag att du ska meddela honom att det är den ursprungliga tiden som gäller. Han får helt enkelt ta ansvar för sitt föräldraskap.

Jag känner också att det inte alls är fel att tala om vad man tycker och tänker i det här fallet.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Syftet är att bryta igenom skitsnacket han kör med på FR och förhoppningsvis komma till en plattform där vi kan börja diskutera vad som verkligen är bäst för barnen och hur stor roll han vill/orkar axla - på riktigt.

 

[Petruska]

Sv: Jag andas

Ok, då är vi oeniga. Jag kan nog tycka att man faktiskt både får och ibland bör säga vad man känner och tycker. Större människa än så är jag inte.

Ja, om du vill säga det. Eller inte kan låta bli. Självklart.

Som medveten strategi, däremot, tror jag inte på det i det här fallet.

Om det gällde en person du vill stå nära, skulle jag naturligtvis tycka att det bara är bra att du säger vad du känner och tycker.

När det gäller just exet, tror jag dock mer på att skapa avstånd än närhet mellan er. Att sluta väva familjeväv.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

I det här läget så vill jag nog säga det. För min skull. Jag vet inte om jag mår bättre efteråt, men då är det sagt. Jag kanske tänker som du om ett år eller tio.
Jag är fortfarande osäker på det här med att skapa avstånd. Avstånd gör det svårt att samarbeta. Inte för att vi samarbetar just nu, men om jag ska klara av det här så måste vi antingen hitta ett sätt att samarbeta eller så får jag hoppas på att det blir som du tror - att han avlägsnar sig mer och mer och då är ju avståndet ett faktum.

Om inte alltför många år kommer barnen att vara i en annan del av livet och förhoppningsvis blir antalet saker vi som föräldrar måste kommunicera om betydligt färre.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Svaret blev: inget är inbokat än och du bestämmer vad som är viktigt för dig.

Svaret från honom var att han lämnar henne tidigare. Så då anser jag att han indirekt har svarat på vad som är viktigt för honom. Han "skyllde" visserligen på att reporten inte fick tag på någon av de andra medaljörerna (så underförstått kanske han menar att han var tvungen att göra detta).

 

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

Han vill lämna dottern 15.30 imorgon, för han har fått förfrågan om en tidningsintervju. Misstänker att det gäller segern förra helgen. Han skrev att han inte svarat än. Vad fan säger jag?

Nu har du ju svarat redan men jag tänker:

"Kul med intervju. Ska bli roligt att se barnen i tidningen. Ändring av tiden funkar inte för mig tyvärr."

Du behöver inte förklara varför du säger nej. Men det är dags att börja göra det nu.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

Svaret från honom var att han lämnar henne tidigare. Så då anser jag att han indirekt har svarat på vad som är viktigt för honom. Han "skyllde" visserligen på att reporten inte fick tag på någon av de andra medaljörerna (så underförstått kanske han menar att han var tvungen att göra detta).

Jag fattar fortfarande inte varför det blir dålig journalistik om han har barnen med till intervjun?

 

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

Avstånd gör det svårt att samarbeta. Inte för att vi samarbetar just nu, men om jag ska klara av det här så måste vi antingen hitta ett sätt att samarbeta eller

Men ärligt, tror du på samarbete? Det är ju bara du som samarbetar. Han kör sitt eget race som han alltid har gjort. Han kommer inte ändra sig förrän du ändrar dig. Det spelar ingen roll vad du säger och hur mycket du klagar, det påverkar bara honom marginellt. Om ditt gnäll är priset han får betala för att göra som han vill är det OK för honom. Däremot vad du gör: att han möter en vägg som inte viker, det kan påverka honom. Att du faktiskt säger nej till ändringar, han får lösa sina dagar helt enkelt, du löser inte hans kalendermissar.
Vill han inte ändra sig blr han tvungen att hitta någon annan som ställer upp som du har gjort. Det kanske inte är så lätt, så där har du en chans att få förändring.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag fattar fortfarande inte varför det blir dålig journalistik om han har barnen med till intervjun?

Det vet jag inte om det blir och jag har inte frågat. Och det är bara dottern han har idag, den andra trollungen är just nu hemma och busar med mig.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Men ärligt, tror du på samarbete? Det är ju bara du som samarbetar. Han kör sitt eget race som han alltid har gjort. Han kommer inte ändra sig förrän du ändrar dig. Det spelar ingen roll vad du säger och hur mycket du klagar, det påverkar bara honom marginellt. Om ditt gnäll är priset han får betala för att göra som han vill är det OK för honom. Däremot vad du gör: att han möter en vägg som inte viker, det kan påverka honom. Att du faktiskt säger nej till ändringar, han får lösa sina dagar helt enkelt, du löser inte hans kalendermissar.
Vill han inte ändra sig blr han tvungen att hitta någon annan som ställer upp som du har gjort. Det kanske inte är så lätt, så där har du en chans att få förändring.

Men den väggen får han möta på onsdag när jag inte kommer att vika en tum angående att dottern ska sova 50% hos honom. För nu har jag svart på vitt att han bara "vill" det för att det låter bra. Och ja, det är fult, jag kommer använda det emot honom. Inte för att trycka ner, men för att få igenom något som förhoppningsvis funkar för barnen, för jag tänker inte gå emot det som barnpsykologer, bvc-personal, dagispersonal mfl anser vara det bästa för en sån liten knatte som den minsta.
Jag har som sagt 20 år på mig att sätta ner foten sen, nu synar jag bluffen först.

 

[Petruska]

Sv: Jag andas

I det här läget så vill jag nog säga det. För min skull. Jag ve

Jag är fortfarande osäker på det här med att skapa avstånd. Avstånd gör det svårt att samarbeta.

Det avstånd jag tänker på handlar om att ni måste sluta vara varandras familjemedlemmar. Den närhet (hurdan de nu än är) som man har i ett (dåligt) förhållande, där parterna har diverse önskemål, förväntningar och gnagande misstankar i relation till varandras avsikter.

Den sortens närhet, har man ju i stort sett inte med andra samarbetspartners, tex goda arbetskamrater.

För mig ser dina resonemang i relation till honom helt enkelt ut som att ni fortfarande "är ihop" i något slags mening av ordet, dina resonemang är en utlöpare av förhållandet, inget annat.

Snarare skulle ni ju (inte minst du, honom är det ju ingen vits att jag skriver något till) kunna överlämna ungefär som man gör till dagis/dagmamma: det finns vissa rätt strikta avtal om tider, i samban med överlämningen pratar man om vad barnet har ätit och gjort under dagen. Men man säger inte åt varandra vad den andra bör göra och tänka på, i normalfallet.

Jag tycker att det du skriver snarare handlar om att ni antingen ska samarbeta på ditt sätt - dvs där du väver familjeväven men han är en något mindre motspänstig vävstol, så att säga - eller så är han ute ur bilden. Men du skriver inte mycket som faktiskt tyder på att du faktiskt ser er som två separata personer med separat ansvar för era respektive liv och för era respektive föräldraskap.

 

[Lejonelle]

Sv: Jag andas

Men den väggen får han möta på onsdag när jag inte kommer att vika en tum angående att dottern ska sova 50% hos honom. För nu har jag svart på vitt att han bara "vill" det för att det låter bra. Och ja, det är fult, jag kommer använda det emot honom. Inte för att trycka ner, men för att få igenom något som förhoppningsvis funkar för barnen, för jag tänker inte gå emot det som barnpsykologer, bvc-personal, dagispersonal mfl anser vara det bästa för en sån liten knatte som den minsta.
Jag har som sagt 20 år på mig att sätta ner foten sen, nu synar jag bluffen först.

Det är visserligen väldigt bra att du nu har så mycket material samlat angående hur han verkligen beter sig. Jag hoppas att du får en chans att faktiskt redovisa det också. Vem är det du måste övertyga? Honom själv?

Men frågan om att följa det överenskomna schemat, oavsett hur det ser ut, är en annan. Där krävs din "vägg" varje gång. För där är ju hans inställning att han gärna har barnen, om inget annat viktigare dyker upp. Han kan gärna säga att han vill ha dem 50-50, för det kostar ju honom ingenting så länge du räddar situationen.

Jag tror alltså att din "vägg" kommer hjälpa dig även när det gäller att hålla nere schematiden, eftersom det då börjar "kosta" honom och han blir tvungen att avstå från sådant han vill göra.

 

[Myelin]

Sv: Jag andas

Jag tycker ditt svar var perfekt. Har jag förstått det rätt att tanken är att spela med fram till på onsdag och på onsdag redovisa svart på vitt hur mycket han strulat och där säga att om han fortsätter insistera på 50% så kommer han att få stå för det också att du då inte längre kommer att täcka upp för honom och sedan ge honom alternativet att kräva något mer realistiskt för vad han klarar av i praktiken?

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Fast så länge som jag har några som helst känslor (även hat och ogillande) så kommer jag inte att klara av att klippa på det viset och heller inte att hålla tyst. Jag måste igenom allt det här för att komma ut på andra sidan och inte längre känna något alls. Jag måste få säga mitt för att komma över hela den här skiten och om det innebär att jag bygger någon familjeväv så får det vara så. Om han inte ger mig ett vettigt avslut så får jag se till att skaffa det själv och det kan inte ske på hans villkor - för då blir det inte ett avslut, utan det blir på mina.

Inte ens på dagis är jag så känslomässigt avknoppad, utan det är lika hjärtligt som mina (iofs lite ytligare) bekanta.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Fast jag upprepar. Nu synar jag bluffen, sen sätter jag gränserna.

 

[nyttnick]

Sv: Jag andas

Jag tycker ditt svar var perfekt. Har jag förstått det rätt att tanken är att spela med fram till på onsdag och på onsdag redovisa svart på vitt hur mycket han strulat och där säga att om han fortsätter insistera på 50% så kommer han att få stå för det också att du då inte längre kommer att täcka upp för honom och sedan ge honom alternativet att kräva något mer realistiskt för vad han klarar av i praktiken?

Ja, det är väl ungefär så jag har tänkt mig. För just nu funkar inte 50/50 pga strul, pga hans frånvaro ur dotterns liv under hennes första år, pga hennes låga ålder. Det handlar om ett år, kanske drygt ett år (beroende på hur allt utvecklar sig). Sen är hon redo för 50/50 och då får vi se om han fortfarande är det.

Det är ju inte så att jag går plus i kassan på att ha barnen mer, men jag tänker inte gambla med dotterns mentala hälsa. Det får kosta det här året helt enkelt.

Skärper han upp sig och tar sina dagar och barnen trivs så är det ju verkligen i barnens bästa intresse att han har sina 50% (trots att jag kommer att tycka att det är skittrist). Risken som det är nu, är att barnen alltid känner sig bortvalda för det som pappa anser är roligare, eller att de känner att de måste vara på ett visst sätt, eller prestera visst mycket, eller ha ett visst intresse för att pappa ska bry sig och välja dem framför sitt andra. Sonen funderar redan lite runt det där, på en fyraårings nivå.

Han sitter på FR och kopierar det jag har sagt - tex att det är superviktigt med förutsägbarhet för barnen, att de ska veta vilka dagar och tider som gäller, men vem är det som inte agerar på det?
Han sitter och säger att det är orättvist att dottern sover hos mig, men när det är bestämt att hon ska sova hos honom? Då vill han inte ha barnen.

Han får för lite tid med dottern - Men han lämnar tillbaka henne flera timmar i förväg för att något bättre/mer intressant kom.

Jag hindrar honom från att träffa barnen - Jag har inte vägrat lämna över barnen en enda gång.

Jag kan göra listan ännu längre, men syftet med det här fula spelet från min sida är att döda av alla sådana lögner och halvsanningar.
Syftet är inte att få honom att känna sig dålig (men det kan ju hända att han gör det ändå om hans bluffar blir synade) eller att ta barnen ifrån honom. Bara att det som vi har att jobba med i alla fall är sant.

 

[ameo]

Sv: Jag andas

Skriv ner en lista, som den uppräckning du nyss gjorde - "han säger" och "han gör" - och ta med på onsdag. Utöver de faktiska händelserna. Lämna fram den och be honom visa med handling och inte bara tomma ord att han menar vad han säger. SEN kan du tänka dig att börja diskutera att barnen ska vara ännu mer hos honom.

 

[athena]

Sv: Jag andas

Fast så länge som jag har några som helst känslor (även hat och ogillande) så kommer jag inte att klara av att klippa på det viset och heller inte att hålla tyst. Jag måste igenom allt det här för att komma ut på andra sidan och inte längre känna något alls.

Här är jag rädd för att du har fel, tyvärr. Jag önskar att man kom till ett känslolöst läge, jag har iaf inte gjort det än efter snart 8 år. Eftersom barnen är inblandade kommer känslorna alltid att vara det också b

 

[Petruska]

Sv: Jag andas

Han sitter på FR och kopierar det jag har sagt - tex att det är superviktigt med förutsägbarhet för barnen, att de ska veta vilka dagar och tider som gäller, men vem är det som inte agerar på det?

Det är också du som ger honom argumenten.

När du väver in honom i din bild av hur er separerade familj och hans föräldraskap ska fungera. Du gör relationerna, helt enkelt - på det klassiska kvinnoviset.

Han är inte där. Antagligen vet han inte ens själv var han är, men han är ju van vid att du håller ihop det hela, oavsett vad han gör.

På den punkten är ni "fortfarande ihop" som jag ser det. Därför att du inte begränsar ditt engagemang till barnen, utan innefattar även honom.

Teoretiskt sett kan det kanske fungera, så att han tar sitt ansvar, men jag kan inte tänka mig annat än att det i så fall alltid kommer att vara i ljuset av dig, så att säga, under ditt överordnande beskydd. (Och jag är inte heller säker på att du skulle ha något emot det.)

Alltsammans är hur förståeligt som helst, tycker jag, ingen skugga över dig. Men jag tror att du biter dig i svansen och risken är ju att det bara gör mer och mer ont.