Hur vet man att man är ”klar”?

[Thera]

Men alltså vara gravid? Man sätter väl inte ett barn till världen för att man vill vara gravid? Det är väl ändå det minst viktiga. Jag tycker bara det är en så otroligt konstig tanke. Lite skrämmande och sorglig faktiskt.

Fast jag känner också en sorg i att jag förmodligen aldrig mer kommer vara gravid. Precis som jag känner en sorg i att aldrig mer kunna äta min mormors bullar eller plocka svamp i vår skog som precis avverkades.

En slags saknad av något som var väldigt fint.

(Därifrån till att någon skulle skaffa barn enbart för själva graviditeten känns rätt långt faktiskt.)

 

[Jenka]

Väntar andra barnet, som är tänkt att bli vårt sista. Med andra ord har jag inte börjat känna mig "nöjd" än. Kan tänka mig att det blir en slags sorg på ett annat sätt när det här barnet växer och man vet att det troligen är sista gången. Och att man måste skilja det åt från att faktiskt vilja ha ett till. Kanske lättare sagt än gjort.

 

[Bexzor]

Jag avskyr att vara gravid så jag kan än idag inte förstå att jag har 3 biologiska barn. Biologiskt sätt är jag klar, jag ångrade mitt val att bli gravid sista gången så många gånger att jag själv var rädd för en förlossningspsykos.

Men vi har gärna fler barn. Längre fram i livet. Just nu satsar jag på mina studier på universitet och har således fullt upp med mina barn födda 2004, 2013 och 2016.

Var på väg att sterilisera mig i samband med kejsarsnittet 2016 ända tills barnmorskan sa att det inte är säkrare än kondom eller spiral. Då kändes ingreppet helt onödigt i mina öron (gravidhjärnan tänker så ologiskt ibland )

 

[Fibusen]

Jag har ett barn (nyss fyllda 5) och jag är klar med den anledningen till att jag och pappan separerat, hade vi fortfarande varit ihop så hade jag velat ha ett barn till. Men jag vill inte riskera att stå med 2 barn som ska till 2 olika pappor, vill inte riskera att gå igenom allt bök och bråk igen (var mitt val att avsluta vilket inte var poppis) utan skulle det ta slut med nuvarande/framtida så ska det gå smidigt att avsluta allt och att det är bra och klart så. Sen känner jag själv att jag är klar för egen del också, nu är sonen så pass stor och självständig och det skulle kännas lite jobbigt att börja om med vakna nätter, blöjor osv.

Visst får jag en liten klump i magen att tänka på att jag aldrig mer ska få uppleva graviditet och förlossning, en liten bebis, och ärligt talat är jag LIVRÄDD att det händer sonen något hemskt så jag kommer stå helt barnlös. Men annars, ja, jag är nöjd med hur det är nu och kan med 99,9% säga att det inte blir fler. Fyller 32 i år.

Nuvarande sambo har två barn, och han känner sig hundra procent klar så lär då inte bli något tjat därifrån heller.

 

[ako]

Vi tänkte nog 2 först, men någonstans fanns väl ett litet ”kanske en trea” i bakhuvudet på oss båda. Jag var 38 då och vi tänkte väl att blir det en till lite snabbt och enkelt så blir det, och lilla trean var lätttilverkad . Nu är både jag och sambon fullt nöjda och tycker det är rätt skönt att allra mesta pyttebarnsperioden är över, lillebror är nu 3.5.

 

[Ray]

Jag var nöjd i 5 år. Sen kände jag att tankarna kretsade mer och mer kring varför/varför inte. Och en liten sorg ? En längtan?
Så efter rätt lång tid blev jag gravid och det var inte alls lika mysigt som i min lilla drömvärld. Sen förlorade vi barnet väldigt sent i graviditeten. Och fick igen ta ställning till hur viktigt det var med fler barn egentligen.
Kom fram till att det var viktigt och min 3 e graviditet var på många vis min bästa. Och jag är så lycklig över att vi fått ett barn till.
Nu vet jag att det är färdigt men kommer säkert kännas om några år - den där sorgen att man inte har en liten gosig bebis att se fram emot...
Jag tror att om man är lite sentimental så kommer det alltid kännas när man sätter punkt.

 

[KattenKorven]

Jag är gravid med nummer två nu och både jag och maken är helt säkra på att det inte blir fler. Två barn är precis vad vi orkar med, helt enkelt.

 

[ameo]

När jag fått min tredje undrade jag om jag någonsin skulle känna att jag var färdig, för där och då kände jag mig inte klar, även om maken tyckte att det räckte.
Sen blev det ändå en "hoppsan" 4 år senare och då valde jag att sterilisera mig i samband med kejsarsnittet. Beslutet togs främst av rationella skäl (passerat 40, reumatiker, 4 kejsarsnitt osv) men faktum är att jag ganska snart efter att fyran föddes dessutom kände att jag var helt nöjd med de 4 vi hade.

 

[krus]

Gravid och förlossning, för egen del supernöjd med att det aldrig mer ska ske. (Råkade visst spontant säga: Äntligen, så var det klart! ungefär sekunder efter att tvåan hade kommit ut.) Respekterar att andra tycker att det här är mysiga grejer, men nä, inte för mig.

Som svar på den stora frågan om att känna att det är klart, så upplever jag att den enda längtan efter barn som jag har är efter dem jag redan har. Det saknas ingen helt enkelt.

 

[hvala]

Jag har två barn och är helt säker på att jag inte vill ha fler. Jag vill inte vara gravid igen, jag vill inte föda igen, jag vill inte vara nyförlöst igen med ömt underliv, avslag, vakennätter och hormonkaos. Och jag tror inte jag orkar ta hand om fler än två barn. Första barnet får väldigt mycket mindre tid nu sedan lillebror kom (för ett halvår sedan) och hennes och min relation har helt klart fått sig en törn på grund av att jag inte har tid och ork med henne som innan. Förutom alla andra anledningar jag listat vill jag inte utsätta henne för ännu mer konkurrens. Jag vill få njuta av tiden med henne, och med hennes lillebror.

 

[SaraXX]

Jag kan känna att jag hade velat ha en "normal" bebistid, med en icke-psykiskt sjuk pappa utan en som var riktigt glad för bebisen och avgudade den. Och som verkade "avguda" (OBS kom inte på något bättre ord) mig när jag var gravid.

Men jag vill inte ha fler barn. Mina två är så himla goa och jag älskar vår lilla familj! Vill verkligen inte ha barn med en eventuell ny kärlek.

 

[Mayalv]

Jag var helt säker på att jag var klar. Har två barn och det har hela tiden varit "planen". Redan när tvåan var runt halvåret började jag vela om vi inte vill ha en till tros allt..

Jag gillar inte att vara gravid, jag är livrädd för förlossningar och jag är rädd att inte räcka till som mamma åt tre barn. Men de positiva sakerna med en till väger ofta över i tankarna.

Kanske är det mycket en sorg i "aldrig mer tanken" eller kanske är jag helt enkelt inte "klar"? Men jag har insett att jag nog bara får ge det tid. Jag kommer inte komma fram till ngt definitivt i nuläget.

 

[DarkInNight]

Jag har två barn, tre och fem år. Jag skulle vilja ha tre men rent krasst så skulle nog inte vi orka med det i dagsläget.
Jag skjuter upp beslutet några år till, fyller 33 i år.

 

[BobberiBoo]

Här blir det inte fler, jag är klar med barnafödandet. Jag hade så otroligt ont genom hela min senaste graviditet att det inte är värt det för mig. Mina bägge förlossningar har gått snabbt, smidigt och inte särskilt smärtsama men graviditeterna var bara .

Både jag och sambon är fullt nöjda med två egna barn men tanken har kommit upp om att bli fosterföräldrar. Minsta är 8 mån och stora är 6 år så det skulle ju få bli nån i samma ålder isf. Men vi får se vart det går, just nu försöker jag hinna med minsta när hon terroriserar huset så hon inte slår sig på soffbordet alldeles för många gånger per dag.

 

[Badger]

Jag kan känna en form av sorg att jag inte fått uppleva en ”normal” graviditet. Jag har vart sjukskriven mina graviditeter pga hormonflödet som gjort mig apatisk och deprimerad.
Så ja, jag kan känna en sorg över att det här kan ha vart mina sista graviditeterna. Tänk om någon läkare hade hjälpt mig så att jag kunde ha fått må bra under graviditeterna.

Fast är det inte snarare så att det är minoriteten som mår glänsande hoppande bra och liksom glöder och glittrar sig genom en graviditet som en modersgudinna.

Folk i allmänhet verkar spy eller ha foglossningar eller ngt och larva på som vanligt men lite långsammare?

 

[hvala]

Fast är det inte snarare så att det är minoriteten som mår glänsande hoppande bra och liksom glöder och glittrar sig genom en graviditet som en modersgudinna.

Folk i allmänhet verkar spy eller ha foglossningar eller ngt och larva på som vanligt men lite långsammare?

Ja och den minoriteten är väldigt vanligt förekommande i sociala medier, där jag tänker mig att många mörkar verkligheten eftersom det ger fler följare att verka harmonisk och ”glowig”.

Jag hade en väldigt enkel första graviditet men jag gick inte precis runt och njöt av att vara gravid. Jag ville bara ha ut min bebis. Tiden gick långsammare då än när jag väntade andra barnet, var dödstrött och hade bäckensmärta.

 

[Badger]

Ja och den minoriteten är väldigt vanligt förekommande i sociala medier, där jag tänker mig att många mörkar verkligheten eftersom det ger fler följare att verka harmonisk och ”glowig”.

Jag hade en väldigt enkel första graviditet men jag gick inte precis runt och njöt av att vara gravid. Jag ville bara ha ut min bebis. Tiden gick långsammare då än när jag väntade andra barnet, var dödstrött och hade bäckensmärta.

Jo samma här, hade väl lite foglossningar och så och svullnade mycket sista månaden. Men är inte så himla mycket för att gå runt och glöda romantiskt utan saknade snarare att jag inte kunde röra mig exakt som förut och kände inte att det var ngt fel på det hela, men inte direkt ngt jag kände för att göra om spontant. De 27 första veckorna var i alla fall mer romantiska, sedan blev det lite mer flodhästliknande. Tog för lång tid att komma tillbaka i bra form också.

 

[FengurLaugar]

Vi har två barn, fyller 3 och 6 år under våren. Vi är mer än nöjda så här blir det inga fler barn. Jag hade två bra graviditeter och förlossningar (dock ett otroligt psykiskt jobbigt MA innan jag blev gravid med yngsta) så det är inte den biten som gör att vi säger nej. Utan vi är nöjda med hur familjen är nu. Vi har tid för våra barn och även annat (jag har två ridhästar) och skulle inte orka börja om med en liten nu.

 

[Imogen]

Men alltså vara gravid? Man sätter väl inte ett barn till världen för att man vill vara gravid? Det är väl ändå det minst viktiga. Jag tycker bara det är en så otroligt konstig tanke. Lite skrämmande och sorglig faktiskt.

Vad är det konstiga?

Jag känner definitivt en sorg vid tanken på att aldrig mer vara gravid. Dels för att jag gillade att vara gravid med allt (eller iaf det mesta...) av vad det innebar. Dels för att det isf är en fas i livet som är över och inte kommer tillbaka. Det skulle även vara en sorg att aldrig mer få uppleva en förlossning och att träffa sitt barn för första gången.
(Vi vill ha fler barn)

Det betyder inte att jag på något sätt skaffar barn för att få vara gravid. Eller att jag tycker graviditeten är viktigare än barnet.

Jag kommer antagligen känna en liten sorg när våra barn inte är bebisar längre, inte vill sova i vår säng längre, flyttar hemifrån osv. Det innebär inte att jag tycker att någon av dessa företeelser unikt är anledningen till att vi har barn. Tycker snarare att det är en konstig tanke att det inte skulle vara förenligt. Jag tror att även den dagen vi verkligen känner att vi är "färdiga" så kommer jag känna en liten sorg över att den fasen är över.

Förstår inte vad i detta som är skrämmande?

 

[Sunshine]

Jag hade gärna haft en trea men vi orkade inte gå igenom fler ivf behandlingar efter att ha gjort 4 st för att få till våra tvillingar. Så vi hoppades att det mot förmodan skulle ta sig naturligt men det gjorde det inte.

Jag hade verkligen en supergraviditet och kan sakna att vara gravid, men däremot var jag ju inte fertil för fem öre - man kan inte få allt...