Hur vet man att man är ”klar”?

[inverterad]

Både jag och min partner har fått tillfälliga ryck och hugg i magen och sagt "vore det inte mysigt med en liten till...", men det går över ungefär lika snabbt som det kom. Vi har ett barn på 1,5 år, och kommer inte skaffa fler. De där rycken av barnsug ser vi båda som tillfällig hormonell sinnesförvirring. Att nån skulle ha sug efter fler barn mitt i den mest intensiva småbarnsperioden är helt obegripligt för mig, likaså den här enormt internaliserade två/trebarnsnormen - ett barn är liksom inget barn, på nåt vis. Jag kan också känna när folk frågar att BORDE vi inte vilja ha ett till barn? Alla andra som har barn har ju minst två? Märkliga strukturer, det där.

 

[em-pirre]

Vad är det konstiga?

Jag känner definitivt en sorg vid tanken på att aldrig mer vara gravid. Dels för att jag gillade att vara gravid med allt (eller iaf det mesta...) av vad det innebar. Dels för att det isf är en fas i livet som är över och inte kommer tillbaka. Det skulle även vara en sorg att aldrig mer få uppleva en förlossning och att träffa sitt barn för första gången.
(Vi vill ha fler barn)

Det betyder inte att jag på något sätt skaffar barn för att få vara gravid. Eller att jag tycker graviditeten är viktigare än barnet.

Jag kommer antagligen känna en liten sorg när våra barn inte är bebisar längre, inte vill sova i vår säng längre, flyttar hemifrån osv. Det innebär inte att jag tycker att någon av dessa företeelser unikt är anledningen till att vi har barn. Tycker snarare att det är en konstig tanke att det inte skulle vara förenligt. Jag tror att även den dagen vi verkligen känner att vi är "färdiga" så kommer jag känna en liten sorg över att den fasen är över.

Förstår inte vad i detta som är skrämmande?

Att tycka om att vara gravid och sakna det är inte alls konstigt. Men att ha det som en orsak till att skaffa barn är skrämmande (eller att ha med det som en del i ekvationen).
Det får liksom inte vara det som gör att man vill skaffa barn. Den enda orsaken borde väl rimligtvis vara att man vill ha ett barn (inte lika med bebis eller så, utan en till familjemedlem).

 

[ako]

Att tycka om att vara gravid och sakna det är inte alls konstigt. Men att ha det som en orsak till att skaffa barn är skrämmande (eller att ha med det som en del i ekvationen).
Det får liksom inte vara det som gör att man vill skaffa barn. Den enda orsaken borde väl rimligtvis vara att man vill ha ett barn (inte lika med bebis eller så, utan en till familjemedlem).

Fast jag tror ingen skaffar fler barn för att man bara gillar att vara gravid? Det hänger ju onekligen i hop att vara gravid och längta efter filuren i magen för att sedan älska den när den kommit fram.
Däremot kan jag lätt tänka mig att man avstår från fler barn för att man inte vill vara gravid igen (även om man gärna egentligen skulle vilja ha fler barn), t ex p g a riktigt jobbigt mående etc under grav.

 

[em-pirre]

Fast jag tror ingen skaffar fler barn för att man bara gillar att vara gravid? Det hänger ju onekligen i hop att vara gravid och längta efter filuren i magen för att sedan älska den när den kommit fram.
Däremot kan jag lätt tänka mig att man avstår från fler barn för att man inte vill vara gravid igen (även om man gärna egentligen skulle vilja ha fler barn), t ex p g a riktigt jobbigt mående etc under grav.

Jag reagerade alltså på att det togs upp som en faktor då man funderar på om man är klar med barn eller inte. Det tycker jag är sorgligt. Men som du säger så är det fullt förståeligt att man avstår barn p.g.a. tidigare jobbig graviditet eller förlossning.

 

[Imogen]

Att tycka om att vara gravid och sakna det är inte alls konstigt. Men att ha det som en orsak till att skaffa barn är skrämmande (eller att ha med det som en del i ekvationen).
Det får liksom inte vara det som gör att man vill skaffa barn. Den enda orsaken borde väl rimligtvis vara att man vill ha ett barn (inte lika med bebis eller så, utan en till familjemedlem).

Fast det är väl ingen som har påstått att en graviditet är orsaken till att skaffa barn? I ditt citat av TS har du ju klippt bort huvudfrågan. De andra läser jag som följdfrågor inte att det ät när man bockat av just dem som man är "nöjd" med antalet barn.

 

[Ms_Antrop]

Jag steriliserade mig av flera orsaker efter fyra barn. Ja eller i sambandprincip med förlossningen via ks. Idag har jag fem barn. Inga större problem, vi gjorde ivf. Betalt ur egen ficka, ingen kötid heller. Så bara för att man som kvinna valt att sterilisera sig så innebär inte det att det inte går att skaffa fler barn.

/Jennie

...eller att mannen har steriliserat sig för den delen heller! Min sambo hade 4 barn sen innan (yngsta var 14 när vi träffades), men det var inget som hindrade att vi travade iväg till en klinik och fixade ett femte! Dock fick vi ju betala själva menmen...=)

 

[Ms_Antrop]

Såhär är det för mig: Jag har ett barn (18 månader) och hade en jättebra graviditet! Jag är verkligen skitbra på att vara gravid! Sen är jag inte lika bra på att föda barn uppenbarligen så det barkade ju åt helvete och blev akut snitt, syrebrist på barnet iom dubbelsidig pnemotorax, 3 dygns kylbehandling osv. Dock är barnet helt friskt idag som tur är!
Under IVF-behandlingen och graviditeten kände jag att jag nog ville ha ett barn till, trots att jag hela mitt liv bara velat ha ett barn, men fine - man kan ju ändra sig. Dessutom hade vi en i frysen efter IVF-behandlingen så det blev lite av det också.
Efter hela kaoset när dottern föddes och man fick komma hem oc landa, vara föräldraledig och allt sånt så ändrade jag mig helt. Eller ja, jag gick tillbaka till att bara vilja ha ett barn kanske. När papprena från kliniken kom och vi skulle bestämma om vi skulle fortsätta spara i frysen så fick jag bara panik. Alltså visst kan man spara och se om man ändrar sig men jag kände bara att nä, jag vill inte gå igenom det här en gång till ever again och jag är nöjd med hur det är nu! Kan tillägga att jag inte är sådär världsförtjust i bebistiden heller, det har mest vart skönt att hon växer så fort så man slipper ifrån den. Föräldraledig gillar jag inte heller att vara.

Men ja, sån är jag. Och jag är nöjd med det barn jag har och vill inte ha fler.

Med det inte sagt att det verkar som att det är "okej" för en kvinna att känna som jag gör efter "bara" ett barn "Du kommer ångra dig!" "Joooo, klart ni kommer vilja ha fler!"
Jag har börjat svara: "Men nu känner jag såhär, och om jag nån gång ändrar mig så lovar jag att du blir det första jag ringer till så att du får utbrista i ett skadeglatt "vad var det jag sa?" om det nu är det du längtar efter så mycket."

Och nej, jag blir inte alltid så poppis efter det men jag har verkligen problem med när folk inte respekterar min åsikt.

 

[Roheryn]

Jag kände direkt efter förlossningen att YESSS, jag behöver aldrig mer göra det här!!! Och det gjorde jag inte heller, och är efter 18 år som ettbarnsmamma fortfarande lika nöjd med det beslutet

 

[Ray]

Jag kände direkt efter förlossningen att YESSS, jag behöver aldrig mer göra det här!!! Och det gjorde jag inte heller, och är efter 18 år som ettbarnsmamma fortfarande lika nöjd med det beslutet

Så har jag känt varje gång- 3 ggr.
Men ändrat mig...