Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Du har aldrig haft fel, va?
Men det är väl inte så konstigt? Med mamman är de förhoppnigvis trygga nog med att hon stannar kvar hos dem även om de bråkar. Jag ser det mera som ett uttryck för andra saker, kanske som ett sätt för utlopp för t ex frustration över saker som hänt under dagen. Jag hade blivit jäkligt orolig om INTE min son illfänats med sina kläder som han brukar göra.
Det är inget fult eller fel eller konstigt alls. Det är så människan funkar. Så lär man sig leva.
Men hur i all världen kan en 7.5 månaders BEBIS testa vad han ska bestämma över? Det låter ju helt vansinnigt. Jag håller helt med Petruska, det är en bottenlöst sorglig syn på barn. En bebis och ett barn utforskar världen, och behöver en trygg vägledning, inte passas in en fålla med så lite engagemang och energi som möjligt.
För skojs skull läste jag ett kapitel i en av de viktigaste kursböckerna vi hade när jag läste utvecklingspsykologi.
Där står att läsa att gråten hos en nyfödd inte är ett medvetet sätt att kommunicera sin hunger till andra, men att man längre fram (8-9 månader) kan se att gråten kommit under viljans kontroll. Ett exempel är när barnet gråter vid åsynen av nappflaskan och sen tystnar när de får nappen i munnen.
Citat "Gråten används då på ett kompetent sätt för att påverka andras handlingar".
Ur Barn- och ungdomspsykologi av Evenshaug och Hallen.
Men varför kan dom överhuvudtaget inte dra på sig mössan hemma. Alls. Men på dagis är det inga problem, de kan glatt klä på sig allt utan problem.
Knappast tänker de "aha, nu ska jag bestämma över min mamma och manipulera henne", men de vet innerst inne att de inte behöver anstränga sig för mamma gör allt bara man låtsas vara helt okunnig. Det är inget fult eller fel eller konstigt alls. Det är så människan funkar. Så lär man sig leva.
Jo, det händer ofta. Men när du dels skriver till andra vuxna på ett sätt som tydligt illustrerar det sätt som jag tolkar din attityd till barn på, och dessutom envisas med att försöka tvinga in mig på din planhalva genom hur du formulerar frågor och påståenden, och sedan avslutar det hela men Punkt, så finns det ju inget diskussionsutrymme.
Det känns som om folk tror att vi menar att bebisarna sitter och planerar hur de ska ta över världen. Det är ju naturligtvis inte så det är.
Om du läser tidigare inlägg så verkar det som fler än jag hävdar att redan spädbarn kan använda gråten för att styra över andra, citerar mig själv:
Men vi har väl fel fortfarande.
Så om ett spädbarn gråter för att det sliter i magen då den är hungrig så är det inte för att få stilla sin hunger, det är i själva verket ett sätt att bestämma över sina förälder så att de tar fram bröstet/flaskan?
Det här är ju första stegen till kommunikation snarare än något slags maktspel.
Så om ett spädbarn gråter för att det sliter i magen då den är hungrig så är det inte för att få stilla sin hunger, det är i själva verket ett sätt att bestämma över sina förälder så att de tar fram bröstet/flaskan?
Det här är ju första stegen till kommunikation snarare än något slags maktspel.
Kommunikation verkar ju antingen inte existera, eller vara samma sak som maktspel, enligt de där tankegångarna. Mabuse frågade ju om det, men har inte fått något svar så vitt jag har sett.
Jag vet inte om det, enligt samma tankegångar, anses finnas något som skiljer vuxna och barn åt i de här avseendena. Jag har alltså inte fattat om tex du och jag kan anses kommunicera nu, eller om vi snarare ägnar oss åt ett maktspel där vi försöker bestämma över varandra. Om vi kan anses kommunicera, så undrar jag när i livet vi kan anses ha lärt oss det, för under småbarnstiden tycks det ju inte ha varit. Då var vi ju inget annat än maktlystna små manipulatörer.
Otroligt omoget är det i vilket fall!