Hur prioritera (i relation)?

[AraSlei]

Men hallå, det här är ett forum för folk med EN DYR HOBBY och vi lägger glatt massor av tusenlappar på något som vi inte delar med våra partners! Självklart har vi ingen som helst förståelse för ditt dilemma. Du vill åka. Du har pengar. Din man tycker att det är okej att använda dem på att resa. Do it!

Precis så känner jag också

Vad jag och min karl kan göra i resväg blir synnerligen begränsat av att jag har tre hundar som 1, kostar en hel del pengar varje månad och 2, inte alltid är så enkla att hitta passning till för att åka iväg mer än en vecka.
Hundarna gör mig lycklig och det väger upp för min sambo - även om det innebär att vi inte kommer iväg på mer än en veckas solsemester i Kroatien och han (och jag!) gärna hade rest mera

Jag säger också: Åk, @niphredil !

 

[Raderad medlem 6459]

själv behöver jag göra en rejäl åtstramning på ekonomin om jag ska ha råd med min och sambons semester i år. Jag råkade nämligen boka in annan semester jag bara inte kunde motstå... så jag talar i egen sak ☺

Mm jag behöver också göra en åtstramning. Operation: "skärpning niphredil, om du ska komma i väg nånstans" börjar nu.

 

[Miran]

Du ska slippa teorin, men jag ser ett könsrollsproblem här. Inte mellan dig och Hosey, men inuti dig.

Varför känner du dig ego? Varför är det fel att vara nåt som KAN beskrivas som ego? Varför är det så obekvämt för dig?

Jag vill både resa och gå ut och äta mesta möjliga med min partner OCH ha häst. Jag väljer häst, och gör det andra i den mån det är möjligt.

Och nu gäller det ju bara ett års resor.

Så tror jag också. Att det egentligen, någonstans längst inne är ett könsrollsproblem. Dåliga samveten som dyker upp när man minst önskar dem. Någonting skaver, får en att tveka, känna sig ego och hemsk och så velar man fram och tillbaka. För att det någonstans i ens inre finns det inlärda att man som kvinna inte får tänka på sig själv i första hand utan ska vara en GOD MOR eller en GOD FRU, typ. Och så är ens partner så snäll för att han släpper iväg en utan att knota. (varför skulle han göra det?)

Jag säger inte att det är så för dig, jag utgår från egna erfarenheter. Vilket än mer gör att jag tycker att du ska tillåta dig att ta för dig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska

Jag missade helt ditt inlägg. Kan mycket väl vara så att det är en genusfråga, zoomar man ut är det här säkert nåt som är vanligare känslor bland kvinnor än bland män.

För oss är det väl mest att jag känner att Hosey gör så otroligt många uppoffringar för mig. Jag känner att jag alltid ligger på på minus typ, att jag aldrig kan ge honom lika mycket som han ger mig. Sen kan ju DET också vara en genusfråga, att jag känner så alltså.

 

[Vallmo]

Jag hade åkt, kort och gott. Själv eller med en vännina.
Jag skulle göra det för jag själv ville och att det faktiskt är viktigt för mig.
Det är ju bara en resa...
Passa på medans du kan, säger jag.

Jag tror inte på att man ska hindra varandra från att göra det man vill i en relation. Eller hålla tillbaka sig själv. Då blir man inte glad i längden.
Talar av egen erfarenhet.

(Och det här trodde jag aldrig någonsin att JAG skulle kunna skriva för ett år sedan. Tack Buke för mina insikter )

Edit; har inte läst dom andra svaren. Ska göra det nu.

 

[Petruska]

@Petruska

Jag missade helt ditt inlägg. Kan mycket väl vara så att det är en genusfråga, zoomar man ut är det här säkert nåt som är vanligare känslor bland kvinnor än bland män.

För oss är det väl mest att jag känner att Hosey gör så otroligt många uppoffringar för mig. Jag känner att jag alltid ligger på på minus typ, att jag aldrig kan ge honom lika mycket som han ger mig. Sen kan ju DET också vara en genusfråga, att jag känner så alltså.

Det kan ju det. Vara en genusfråga alltså.

Det kan också vara så att du lättare ser vad han gör/är för dig än omvänt. Jag tänker att sådan balansräkning sällan för något gott med sig.

 

[Raderad medlem 6459]

Och så är ens partner så snäll för att han släpper iväg en utan att knota. (varför skulle han göra det?)

Jag vet inte alls om du syftade på mig nu men jag har aldrig ens tänkt att han är så himla snäll som släpper i väg mig. Aldrig. Han är snäll av tusen skäl, ett av dem råkar vara att han stöttar mig i allt jag vill göra.

Jag är inte en hunsad kvinna som blir tacksam för att min man inte behandlar mig som skit. Det är inte alls vad den här tråden handlar om.

 

[Vallmo]

@Petruska

Jag missade helt ditt inlägg. Kan mycket väl vara så att det är en genusfråga, zoomar man ut är det här säkert nåt som är vanligare känslor bland kvinnor än bland män.

För oss är det väl mest att jag känner att Hosey gör så otroligt många uppoffringar för mig. Jag känner att jag alltid ligger på på minus typ, att jag aldrig kan ge honom lika mycket som han ger mig. Sen kan ju DET också vara en genusfråga, att jag känner så alltså.

Utan att känna dig, men jag tror inte alls att du ligger på något minus utan jag tror det är nog mer en känsla.
Och om han gör mycket för dig så är det för att han vill det (för han älskar dig) och inte för att han ska få något tillbaka.

 

[Raderad medlem 6459]

Och om han gör mycket för dig så är det för att han vill det (för han älskar dig) och inte för att han ska få något tillbaka.

Jo jag vet! Och han tycker ju att jag stöttar honom lika mycket, att jag är lika rar etc etc. Det är väl mest nåt i mitt huvud bara, nåt jag verkligen borde släppa.

 

[Amha]

Nu har jag ingen aning om hur era framtidsplaner ser ut och hur ni tänker kring resor och eventuella barn men jag har sett dig i förälder-sammanhang en del på forumet sista tiden så jag anar att åtminstone en av er börjar bli valpsjuk

Så, jag tänker lite så att om det är som jag antar hade jag funderat på det. Om du inte gör din resa nu kan det vara så att det tar längre tid innan du kan eller vill ge dig iväg på den resan. En dyr resa kan ju, om ekonomin finns, vara möjlig att göra med barn i "rätt" ålder.

Är inte barn planerat inom den närmaste tiden har jag inget att bidra med. Då hade jag suttit i samma läge som dig kanske hade jag kunnat hoppas på att känslorna av hur viktigt det vore att göra resan med maken mattas av ju längre tid man har tillbringat ihop och därmed väntat

 

[honung]

Det kanske är en generationsfråga, men för mig skulle det vara mycket främmande att planera eller att min livskamrat planerade en drömresa som handlar om upplevelser på egen hand. I min värld är hela pargrejjen en kompromissvärld - ibland får man göra avkall på saker, ibland får man göra omprioriteringar för den andres skull. Lever jag i ett förhållande gör vi saker tillsammans, vi har ett eget aktiebolag Livet tillsammans AB. Om min partner har en drömresa att göra, så gör partnern mig till en del av den drömmen och tvärtom. Antingen blir man en del av själva resan, eller så är en kompromissvariant att man en del av anledningen till att partnern får göra sin resa - men den kompromissen skaver lite i min ryggmärg och renderar en minuspost i bokslutet vårt gemensamma Livet tillsammans AB.

Men sen är jag ju singel, och det är jag kanske av den anledningen, jag kanske inte är villig att kompromissa så mycket att jag ger upp mina drömmar eller står i vägen för någon annans drömmar, vad vet jag?

 

[Raderad medlem 6459]

@Amha

Assumption is the mother of all fuck ups . Jag har skrivit på Förälder i alla år härinne, det är inte på något vis en indikation på att jag eller min partner vill skaffa barn. Jag har inte nämnt barn som en faktor i tråden eftersom det inte är det. Just huruvida jag eller min partner vill ha barn vill jag verkligen lämna därhän, det är en privat fråga för mig och ingenting jag vill diskutera med folk faktiskt.

Gällande barn och resor så kan jag för övrigt säga att den typ av resor jag vill göra och som min partner vill göra är inte alls typen av resor som jag skulle ta med mig eventuellt barn på. Vi pratar inte en vecka i Grekland liksom...

 

[Emtherlia]

Det kanske är en generationsfråga, men för mig skulle det vara mycket främmande att planera eller att min livskamrat planerade en drömresa som handlar om upplevelser på egen hand. I min värld är hela pargrejjen en kompromissvärld - ibland får man göra avkall på saker, ibland får man göra omprioriteringar för den andres skull. Lever jag i ett förhållande gör vi saker tillsammans, vi har ett eget aktiebolag Livet tillsammans AB. Om min partner har en drömresa att göra, så gör partnern mig till en del av den drömmen och tvärtom. Antingen blir man en del av själva resan, eller så är en kompromissvariant att man en del av anledningen till att partnern får göra sin resa - men den kompromissen skaver lite i min ryggmärg och renderar en minuspost i bokslutet vårt gemensamma Livet tillsammans AB.

Men sen är jag ju singel, och det är jag kanske av den anledningen, jag kanske inte är villig att kompromissa så mycket att jag ger upp mina drömmar eller står i vägen för någon annans drömmar, vad vet jag?

Jag förstår nog inte riktigt, menar du att man inte bör planera runt sina egna drömmar om man inte kan involvera sin partner på något sätt? Ex en resa som den ena verkligen verkligen verkligen vill göra och den andra känner blä för. Varför skulle det vara fel att resa själv eller med någon annan än sin partner?

Om jag skulle vilja åka på en ridresa skulle jag planera det med en hästintresserad vän, inte med min partner som är rädd för hästar och som finner 0 intresse i det?

 

[Monstermom]

Jo jag vet! Och han tycker ju att jag stöttar honom lika mycket, att jag är lika rar etc etc. Det är väl mest nåt i mitt huvud bara, nåt jag verkligen borde släppa.

Om du vänder på det då? Bara som ett tankeknep... Om du avstår din resa för att du känner att du "måste" (inre tvång, inte något han lagt på dig) vara med honom istället, riskerar inte det att han känner en begränsning att i sin tur välja något ego när han har någon liknande dröm? Att du föregått med ett begränsande exempel, att era individuella drömmar nu är döda - OK, blev jättedramatiskt där!
Tror jag stoppar innan jag spårar ur värre, men förstår du hur jag menar? Vad händer med den där inre spärren och skuldkänslan om du ser det som en "följ dina drömmar"-grej för er båda?

 

[honung]

Jag förstår nog inte riktigt, menar du att man inte bör planera runt sina egna drömmar om man inte kan involvera sin partner på något sätt? Ex en resa som den ena verkligen verkligen verkligen vill göra och den andra känner blä för. Varför skulle det vara fel att resa själv eller med någon annan än sin partner?

Om jag skulle vilja åka på en ridresa skulle jag planera det med en hästintresserad vän, inte med min partner som är rädd för hästar och som finner 0 intresse i det?

Jag säger inte att "man bör" eller "bör inte" - jag säger bara hur JAG resonerar vad det gäller förhållanden i mitt liv, min syn på hur jag hanterar förhållanden och hur jag förväntar mig att min partner förhåller sig.

Ja, en ridresa till argentina eller island skulle jag modifiera så att den även passade min livskamrat, och skulle nog förvänta mig motsvarande. Om det sedan skjuter på resan i tid så är det en gemensam uppoffring. Men, om nu TS partner uttryckligen säger att han vill att hon ska åka på sin resa, så ser jag inget problem med att hon åker. Själv skulle jag kanske jobba ihop pengar ett år till så att min partner kunde följa med på resan på något sätt vilket inte nödvändigtvis behöver hindra mig från att göra det jag vill på resan, men det ger möjligheter att göra delar av resan till en gemensam upplevelse.
Handlar resan om vandring i amazonas djungel så är det naturligtvis svårt att göra resan till en gemensam sak om partnern inte är intresserad av vandringen och det är ju inte så att en sån typ av resa innebär en drink vid poolen varje kväll i varandras sällskap, men jag skulle nog göra resan annorlunda för att få den till att bli en gemensam upplevelse. Kompromissser och uppoffringar, något annat säger jag inte. Och det här är bara vad JAG tycker, inte något jag råder TS att hon BÖR göra, jag ger bara en annan vinkel på hur någon annan/jag tänker - vilket jag antar är syftet med att ställa en relationsfråga på ett diskussionsforum.

 

[Raderad medlem 6459]

Det kanske är en generationsfråga, men för mig skulle det vara mycket främmande att planera eller att min livskamrat planerade en drömresa som handlar om upplevelser på egen hand.

Så om vi tar mitt väldigt konkreta exempel då. Jag vill åka till land X i fyra veckor. Min partner har inget intresse av det här landet och dessutom nån form av inre konflikt om hur etiskt det är att åka dit (helt utan att döma mig för att jag vill åka dit). Våra alternativ blir då: jag åker aldrig till ett land jag länge drömt eller vi åker tillsammans och min man får lägga fyra veckor och en hel del pengar på ett ställe han inte är särskilt intresserad av att se eller uppleva. Jag i min tur lägger då hela min resa, min drömresa, på att försäkra mig om att han har en okej resa. Det är inte ens en liten weekendresa vi talar om, utan en hel månad.

Varför skulle det här vara våra enda alternativ? Jag förstår faktiskt inte. Är det inte bättre att jag reser ensam eller med en vän och att han och jag tillsammans uppfyller de drömmar vi har tillsammans?

Vi är två olika personer. Listan på saker vi vill göra tillsammans, uppleva tillsammans, är sjukt lång men givetvis finns det saker där vi känner olika. Jag kan inte se att vi ska avstå allt som den andra inte vill göra.

Tror jag stoppar innan jag spårar ur värre, men förstår du hur jag menar?

Fattar precis . Tack för inputen!

 

[Amha]

@Amha

Assumption is the mother of all fuck ups . Jag har skrivit på Förälder i alla år härinne, det är inte på något vis en indikation på att jag eller min partner vill skaffa barn. Jag har inte nämnt barn som en faktor i tråden eftersom det inte är det. Just huruvida jag eller min partner vill ha barn vill jag verkligen lämna därhän, det är en privat fråga för mig och ingenting jag vill diskutera med folk faktiskt.

Gällande barn och resor så kan jag för övrigt säga att den typ av resor jag vill göra och som min partner vill göra är inte alls typen av resor som jag skulle ta med mig eventuellt barn på. Vi pratar inte en vecka i Grekland liksom...

Om ni vill ha barn eller ej var naturligtvis ingenting du hade behövt svara på då är det väl mitt sista stycke som var aktuellt att jag personligen hade väntat i hopp om att mina känslor kring "vi" mattas av. Dvs att känslan av att vara borta en längre tid inte känns lika främmande. Jag är dock inte säker på att den kommer.

Om du gör resan med din partner i år i stället för att åka själv, hade du, säg nästa år, velat göra en "stor" resa med partnern då också eller hade du kunnat ta din resa då och göra lite billigare resor tillsammans?

 

[Raderad medlem 6459]

Om du gör resan med din partner i år i stället för att åka själv, hade du, säg nästa år, velat göra en "stor" resa med partnern då också eller hade du kunnat ta din resa då och göra lite billigare resor tillsammans?

Ett litet förtydligande (detalj bara): i år blir det ingen större resa för någon av oss, utan det är nästa år som är aktuellt .

Och jag fattar inte riktigt frågan känner jag men oavsett: vi ska försöka ordna det så att vi kan göra båda resorna nästa år (förutsatt att jag kan vara ledig så mycket). Så förhoppningsvis ordnar det sig bra .

 

[Liran]

Råder som alla andra: Åk i väg på din egen drömresa i år. Fyra veckor är ingen lång tid.

Nästa år åker ni i väg på er gemensamma drömresa. Pengarna är bara pengar, och så länge du har en inkomst (och inga mellanhavanden med kronofogden) så hinner det ordna sig till nästa år, (med reservation för att det inte är den där månresan ni satsar på).

Det kan hända så många bra eller dåliga saker som gör att man antingen inte vill eller kan resa, så det är bäst att passa på medan man har lust.

 

[tanten]

Ett
Ingen annan som varit i samma sits? Typ "åh nej jag vill båtluffa i grekland med min sambo men OCKSÅ bila från kust till kust i USA"? Hur väljer man?

Måste sakerna ske samma år. Seriöst - måste de verkligen det? Hur lång tid tar det att spara ihop till en gemensam resa efter att du gjort din egen?