Jag är lite nyfiken på hur det ser ut runt om i landet, då jag själv upplevt att den vård man erbjuds kan variera väldigt beroende på var och när en anemi upptäcks.
Vi har problem med låga järnvärden, mer eller mindre alla kvinnor i släkten, och har fått olika bemötande och olika mycket hjälp att komma till rätta med problemen. Det här är ju ofta en "kvinnosjukdom", som därför är lätt att vifta bort med "Du har nog riklig mens", även när så inte varit fallet. Järntabletter fungerar för några, men inte för alla. Vissa får allt för omfattande besvär av dem, utan att depåerna egentligen fylls på nämnvärt.
Jag har själv, för ett antal år sedan, gjort gastroskopi och endoskopi som inte gav några svar på vad mina dåliga värden beror på. Man drog då slutsatsen att jag "får i mig lite för lite järn via kosten" och att det därför leder till återkommande järnbristanemi. För min del fungerar tabletterna okej, om än långsamt, men jag har flera i min närhet som har långvarig anemi och som får bråka och tjata sig till alternativ behandling (t. ex. att få järn via dropp).
Är det rimligt att inte få ordentlig hjälp vid anemi? En del känner ju av det tydligt redan vid ganska lindrig anemi, och har ganska stora besvär om Hb dippar ner under 100-strecket. När "bör" man få snabbare hjälp (järndropp eller blodtransfusion) vid järnbristanemi? Hur länge är det rimligt att gå med Hb under, säg 100?
Jag tänker också på hur det påverkar hjärta, muskler o. s. v. att ha långvarig syrebrist. Vi har till exempel en relativt hög förekomst av hjärtsvikt och hjärtrytmrubbningar i släkten - hos kvinnorna. Kan långvarig järnbrist från ung ålder göra att hjärtat blir mer sjukt när man blir äldre?
Vi har problem med låga järnvärden, mer eller mindre alla kvinnor i släkten, och har fått olika bemötande och olika mycket hjälp att komma till rätta med problemen. Det här är ju ofta en "kvinnosjukdom", som därför är lätt att vifta bort med "Du har nog riklig mens", även när så inte varit fallet. Järntabletter fungerar för några, men inte för alla. Vissa får allt för omfattande besvär av dem, utan att depåerna egentligen fylls på nämnvärt.
Jag har själv, för ett antal år sedan, gjort gastroskopi och endoskopi som inte gav några svar på vad mina dåliga värden beror på. Man drog då slutsatsen att jag "får i mig lite för lite järn via kosten" och att det därför leder till återkommande järnbristanemi. För min del fungerar tabletterna okej, om än långsamt, men jag har flera i min närhet som har långvarig anemi och som får bråka och tjata sig till alternativ behandling (t. ex. att få järn via dropp).
Är det rimligt att inte få ordentlig hjälp vid anemi? En del känner ju av det tydligt redan vid ganska lindrig anemi, och har ganska stora besvär om Hb dippar ner under 100-strecket. När "bör" man få snabbare hjälp (järndropp eller blodtransfusion) vid järnbristanemi? Hur länge är det rimligt att gå med Hb under, säg 100?
Jag tänker också på hur det påverkar hjärta, muskler o. s. v. att ha långvarig syrebrist. Vi har till exempel en relativt hög förekomst av hjärtsvikt och hjärtrytmrubbningar i släkten - hos kvinnorna. Kan långvarig järnbrist från ung ålder göra att hjärtat blir mer sjukt när man blir äldre?