Jag minns när jag var barn, och även som yngre tonåring, hur jag kunde vakna (när jag behagade) på morgonen, om sommaren ... och inte ha EN ANING om vad jag skulle göra den dagen! Inte på ett dåligt uttråkat sätt, alltså, utan helt enkelt att dagen låg helt öppen och fri. Jag klev upp, åt frukost - och sen var resten av dagen ett vitt papper, för att uttrycka mig lite simpelt. Öppet för precis vad som helst som jag kände för.
Idag skulle det aldrig någonsin hända. Jag trivs med mitt liv, verkligen, men den tanken slog mig nyligen att just det där att ha en hel dag (och mer!) där INGET var planerat, förutbestämt, eller krävdes av mig. Inget ansvar för något eller någon. Bara jag. Jag kunde öppna dörren och bara gå dit näsan pekade.
Idag känner jag att väldigt mycket vilar på mina axlar, ansvar stora som små, deadlines i MÄNGD, strukturer och måsten. Betala räkningar. Aktivera min hund. Mycket sånt som är roligt och berikande (ja, inte räkningarna då...) och som jag ALDRIG skulle vilja vara utan. Men ändå. Ju mer "sånt" man samlar på sig, desto mer stressad blir i varje fall jag. Även om jag lär mig metoder att hantera det. Just nu försöker jag sålla, säga nej, oftare.....