Hur länge vågar man vänta?

[Killaloe]

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?

Jag brottas just nu väldigt mycket med tankar kring barns vara eller inte vara i mitt liv och tycker det är så himla svårt.

Tidigare har jag liksom sett barn som något jag verkligen vill ha i mitt liv för att de senaste åren känna att nä, jag kommer inte klara av det. Samtidigt så är jag rädd för att jag missar något viktigt och ångrar mig när det är för sent. Och det är just det där med "tänk om" som jag tycker är svårast att förhålla mig till, för det spökar så himla mycket.

Nu tror jag ändå att det inte kommer bli några planerade barn för mig eftersom det finns så mycket som talar mot att jag skulle bli en sådan förälder jag vill bli. Skulle det däremot hända att jag blir gravid utan att det är planerat så tänker jag att det får vara så och det är något jag tar beslut om då.

Annars har jag tänkt att jag ska fundera tills jag är 33 typ och känner jag likadant då som nu så ska det inte vara några biologiska barn i mitt liv. Jag tycker inte att jag ska vara förälder om inte huvudkänslan är att jag VILL ha ett barn. 0Så ja, det är så jag försöker lösa mina tankar kring barn, att ge mig själv lite mer tid samt ta situationen som den kommer om det skulle vara så att jag blir gravid eller känner att jag verkligen VILL ha barn, ja då får jag ta det då.

Dock så är det väl så i mitt fall att jag på många sätt skulle vara väldigt nöjd med livet ändå och jag har redan barn runtomkring mig på dagarna, vilket gör att jag kanske inte riktigt saknar det heller. Det har dessutom alltid varit ett alternativ för mig att vara typ stödboende och jag tror att det är vad som kommer få mig att landa i att livet utan barn passar mig bättre.

Jag tänker att det här inte är till så stor hjälp för dig Men ja, det är en skitsvår situation det där tycker jag, när det inte känns helt givet vilket val som kommer vara "rätt".

 

[Badger]

Bara ETT inlägg till kring detta. Jag vill verkligen poängtera att vad jag skrivit angående uppdelning amning/tröst kontra övrig marktjänst handlar om NYFÖDDA barn, upp till några månader. Självklart ska båda föräldrarna funka lika bra sedan, men varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt (givet att mamman måste kunna både duscha, vila och åka hemifrån några timmar- förstås! Pappa hittar då sina egna sätt att trösta). Det är liksom lika naturligt för bäbisar att vilja amma som det är att hästar äter grovfoder. Verklighet liksom.

Undrar lite vad du menar med att man ska göra samma, inte dela upp? Är man mindre jämställd om man säger "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset" än om man åker och handlar tillsammans? Låter mest tidsineffektivt i mina öron.

Hoppas du inte tar illa upp! Tydligen ett nästan lika hett ämne som Jerringpriset detta

Gissar att hon inte lägger värdering i hur andra gör, men själv gärna vill dela allt istället för dela upp.

 

[Monkie]

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?

Garderar mig genom att skriva att jag inte har läst hela tråden, men vill ändå svara på din ursprungsfråga!

Utan att länka till någon säker källa så är jag ganska säker på att fertiliteten minskar med stigande ålder.

Jag är 36 i år och var säker på min egen fertilitet (har två barn sedan innan), och bestämde med min nuvarande sambo att ta ut spiralen och köra igång med barnalstrande för 1,5 år sedan. Inte gravid ännu. OCH det visade sig att sambon inte vill gå igenom IVF-process, i samband med det en rejält relationskris.

 

[ako]

Gissar att hon inte lägger värdering i hur andra gör, men själv gärna vill dela allt istället för dela upp.

Så kan det absolut vara! För mig är jämställdhet delat/ gemensamt ansvar, delade sysslor och delat bestämmande / inflytande, men att man måste göra exakt samma saker för att uppnå det känns mest opraktiskt.

 

[McFlurry]

Jag brottas just nu väldigt mycket med tankar kring barns vara eller inte vara i mitt liv och tycker det är så himla svårt.

Tidigare har jag liksom sett barn som något jag verkligen vill ha i mitt liv för att de senaste åren känna att nä, jag kommer inte klara av det. Samtidigt så är jag rädd för att jag missar något viktigt och ångrar mig när det är för sent. Och det är just det där med "tänk om" som jag tycker är svårast att förhålla mig till, för det spökar så himla mycket.

Nu tror jag ändå att det inte kommer bli några planerade barn för mig eftersom det finns så mycket som talar mot att jag skulle bli en sådan förälder jag vill bli. Skulle det däremot hända att jag blir gravid utan att det är planerat så tänker jag att det får vara så och det är något jag tar beslut om då.

Annars har jag tänkt att jag ska fundera tills jag är 33 typ och känner jag likadant då som nu så ska det inte vara några biologiska barn i mitt liv. Jag tycker inte att jag ska vara förälder om inte huvudkänslan är att jag VILL ha ett barn. 0Så ja, det är så jag försöker lösa mina tankar kring barn, att ge mig själv lite mer tid samt ta situationen som den kommer om det skulle vara så att jag blir gravid eller känner att jag verkligen VILL ha barn, ja då får jag ta det då.

Dock så är det väl så i mitt fall att jag på många sätt skulle vara väldigt nöjd med livet ändå och jag har redan barn runtomkring mig på dagarna, vilket gör att jag kanske inte riktigt saknar det heller. Det har dessutom alltid varit ett alternativ för mig att vara typ stödboende och jag tror att det är vad som kommer få mig att landa i att livet utan barn passar mig bättre.

Jag tänker att det här inte är till så stor hjälp för dig Men ja, det är en skitsvår situation det där tycker jag, när det inte känns helt givet vilket val som kommer vara "rätt".

Haha, vad lustigt. Jag hade kunnat skriva exakt det där, bortsett från att jag inte har barn omkring mig på dagarna (har dock jobbat på förskola tidigare så jag vet iaf hur det är haha). Jag har sen jag var liten alltid tänkt att jag vill ha barn, men ju äldre jag blir desto längre bort skjuter jag "barntankarna"

 

[MiniLi]

Bara ETT inlägg till kring detta. Jag vill verkligen poängtera att vad jag skrivit angående uppdelning amning/tröst kontra övrig marktjänst handlar om NYFÖDDA barn, upp till några månader. Självklart ska båda föräldrarna funka lika bra sedan, men varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt (givet att mamman måste kunna både duscha, vila och åka hemifrån några timmar- förstås! Pappa hittar då sina egna sätt att trösta). Det är liksom lika naturligt för bäbisar att vilja amma som det är att hästar äter grovfoder. Verklighet liksom.

Undrar lite vad du menar med att man ska göra samma, inte dela upp? Är man mindre jämställd om man säger "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset" än om man åker och handlar tillsammans? Låter mest tidsineffektivt i mina öron.

Hoppas du inte tar illa upp! Tydligen ett nästan lika hett ämne som Jerringpriset detta

Nu definierar jag vad som är jämställdhet för mig och vad som känns rätt för mig. Bara för att vara tydlig.

Jag ser det som självklart att prio är att bebis ska vara nöjd. Men om bebis kan bli nöjd på annat sätt än vid mammas bröst så är det mitt förstahandsalternativ. Jag känner därför att det känns viktigt att försöka få till flaskmatning tidigt.

Angående dela upp eller göra ihop så ja, för mig känns det inte lika jämställt att generellt fördela uppgifter på det sättet du beskriver. Alltså "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset". Jag förstår att det är mer tidseffektivt att dela upp sysslor, men jag upplever att det är en riskfaktor.
I mitt förhållande så handlar vi alltid mat tillsammans, vi lagar alltid mat tillsammans, tvättar tillsammans, städar tillsammans. Klart att det finns enstaka gånger när vi av olika anledningar inte gör allt ihop, men vår generella rutin är att allt hushållsarbete sker tillsammans. Det är inte lika tidseffektivt som om vi skulle dela upp det, men det känns så himla bra för mig. Det gör det lättare för oss att vara jämställda.

Det är det här jag menar med att jämställdhet kräver aktivt arbete och att det inte alltid är det smidigaste valet. Men för mig känns det just nu helt rätt. Jag hoppas att jag kommer orka fortsätta även om vi får eventuella barn.

Jämställdhet handlar inte om tidseffektivitet för mig. Därför köper jag inte heller att det skulle vara jämställt att en matar bebis och en diskar. Generellt då.

 

[MiniLi]

Så kan det absolut vara! För mig är jämställdhet delat/ gemensamt ansvar, delade sysslor och delat bestämmande / inflytande, men att man måste göra exakt samma saker för att uppnå det känns mest opraktiskt.

Jämställdhet är inte praktiskt. Det mest praktiska är ofta att glida in i klassiska könsroller. Det är vad samhället är anpassat efter och så vi för det mesta är uppfostrade.
Jämställdhet innebär en ständig kamp mot sin egen insocialisering för att göra annorlunda.

Exempel: Jag har en del kontrollbehov och är väldigt omhändertagande av mig. Klassisk kvinnoroll. Jag är helt säker på att om jag får barn kommer denna sida av mig löpa amok. Det kommer vara enklast för mig att ha ungen vid tutten hela tiden och göra allt själv så att det blir rätt på mitt sätt.
MEN - jag vet att det är ett beteende som långsiktigt skulle göra mig olycklig och därför vill jag göra annorlunda, även om det blir svårt och opraktiskt. Kortsiktigt opraktiskt kommer göra mig långsiktigt lycklig. Anledningen? Jag mår bra i ett jämställt förhållande och mår kasst i ett ojämställt förhållande.

 

[Energi]

Skärp dig själv . det behövs ett kvinnokön för att föda ett barn
Någon med kuk kan inte få barn
Så larvigt.

Vad är ett kvinnokön?
En person med kuk kan inte blir gravid men likväl få barn.

Nej en person med fitta är kvinna. En transvestit är kvinna även om.hon klär ut sig till man. Naturen ger folk ett kön inte två.

En person med fitta är inte per automatik en kvinna. Det finns en mängd olika könsidentiteter och det hänger inte alltid ihop med könsorganen.

Du uttrycker dig extremt transfobiskt och det bidrar till transpersoners, över lag, jäkligt dåliga psykiska hälsa. Var tyst och läs på.
Tips på ord att googla på:
Transperson
Intersex
Könsidentitet
Transfobi
Självmordsstatistik transpersoner

 

[Nepenthe]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Svarar också, har samma tankar... "tänk om jag missar något"
Jag är 31år och är förälskad i en man som inte kan få barn.
Han har även två barn sen innan som är adopterade, båda två under utredning för koncentrationssvårigheter, utåtagerande mm. Väldigt krävande med andra ord.
Så jag tror inte det blir några barn för min del. Vilket känns tråkigt ibland och rätt vissa dagar.

Ingen hjälp för dig men vi är fler som tänker som du.
I mitt fall krävs det mer planering för att få barn dock

 

[Ray]

Nu definierar jag vad som är jämställdhet för mig och vad som känns rätt för mig. Bara för att vara tydlig.

Jag ser det som självklart att prio är att bebis ska vara nöjd. Men om bebis kan bli nöjd på annat sätt än vid mammas bröst så är det mitt förstahandsalternativ. Jag känner därför att det känns viktigt att försöka få till flaskmatning tidigt.

Angående dela upp eller göra ihop så ja, för mig känns det inte lika jämställt att generellt fördela uppgifter på det sättet du beskriver. Alltså "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset". Jag förstår att det är mer tidseffektivt att dela upp sysslor, men jag upplever att det är en riskfaktor.
I mitt förhållande så handlar vi alltid mat tillsammans, vi lagar alltid mat tillsammans, tvättar tillsammans, städar tillsammans. Klart att det finns enstaka gånger när vi av olika anledningar inte gör allt ihop, men vår generella rutin är att allt hushållsarbete sker tillsammans. Det är inte lika tidseffektivt som om vi skulle dela upp det, men det känns så himla bra för mig. Det gör det lättare för oss att vara jämställda.

Det är det här jag menar med att jämställdhet kräver aktivt arbete och att det inte alltid är det smidigaste valet. Men för mig känns det just nu helt rätt. Jag hoppas att jag kommer orka fortsätta även om vi får eventuella barn.

Jämställdhet handlar inte om tidseffektivitet för mig. Därför köper jag inte heller att det skulle vara jämställt att en matar bebis och en diskar. Generellt då.

Nu är jag äntligen med på vad du menar!

Och jag hade blivit galen i ett sånt förhållande där man gör allt tillsammans....Så visst pratar man om olika saker.

 

[ako]

Nu definierar jag vad som är jämställdhet för mig och vad som känns rätt för mig. Bara för att vara tydlig.

Jag ser det som självklart att prio är att bebis ska vara nöjd. Men om bebis kan bli nöjd på annat sätt än vid mammas bröst så är det mitt förstahandsalternativ. Jag känner därför att det känns viktigt att försöka få till flaskmatning tidigt.

Angående dela upp eller göra ihop så ja, för mig känns det inte lika jämställt att generellt fördela uppgifter på det sättet du beskriver. Alltså "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset". Jag förstår att det är mer tidseffektivt att dela upp sysslor, men jag upplever att det är en riskfaktor.
I mitt förhållande så handlar vi alltid mat tillsammans, vi lagar alltid mat tillsammans, tvättar tillsammans, städar tillsammans. Klart att det finns enstaka gånger när vi av olika anledningar inte gör allt ihop, men vår generella rutin är att allt hushållsarbete sker tillsammans. Det är inte lika tidseffektivt som om vi skulle dela upp det, men det känns så himla bra för mig. Det gör det lättare för oss att vara jämställda.

Det är det här jag menar med att jämställdhet kräver aktivt arbete och att det inte alltid är det smidigaste valet. Men för mig känns det just nu helt rätt. Jag hoppas att jag kommer orka fortsätta även om vi får eventuella barn.

Jämställdhet handlar inte om tidseffektivitet för mig. Därför köper jag inte heller att det skulle vara jämställt att en matar bebis och en diskar. Generellt då.

Då förstår jag hur du tänker, fast vi tänker olika . Att det är trevligt att göra saker tillsammans är jag helt med på, men att man skulle bli mindre jämställda av att hjälpas åt på så sätt att man får flyt i vardagen förstår jag inte riktigt (hm kanske är jag korkad ). Hjälpas åt- samarbeta (både tillsammans och med olika uppgifter)- ta ansvar- ta hänsyn- dela det som är jobbigt och ge varandra egentid är jämställdhet för mig. Och absolut - flaskmatning är toppen! Jag har varit i stallet längre stunder från att barnen har varit några veckor gamla. Hade aldrig funkat utan flaska.

 

[Killaloe]

ag har sen jag var liten alltid tänkt att jag vill ha barn, men ju äldre jag blir desto längre bort skjuter jag "barntankarna"

Ja men lite så är det även för mig!

Alltså, en av anledningarna till mitt uppskjutande är att jag generellt känner mig själv bättre och är mer reflekterande kring min person. Det som förut kändes som "äh, jag löser väl det då" känns lite tyngre och svårare nu när jag har koll på mina svagheter.

För att inte tala om hur mycket mer jag lärt mig om och träffat på barn med olika problematik. Det är också en bidragande faktor.

Jag känner liksom ofta att jag, när jag var yngre, mer hade bilden av hur livet med barn är baserat på tankarna kring ett "enkelt" barn. Medans jag numera är lite mer nyanserad och ser att det inte är en självklarthet att livet rullar på. Så ja, jag tror inte att nyanseringen har varit till fördel när det gäller viljan att få barn, men däremot tror jag att jag hade blivit en betydligt bättre förälder nu än om jag fått barn när jag var 23-28 typ

 

[mandalaki]

@MiniLi

 

[MiniLi]

Då förstår jag hur du tänker, fast vi tänker olika . Att det är trevligt att göra saker tillsammans är jag helt med på, men att man skulle bli mindre jämställda av att hjälpas åt på så sätt att man får flyt i vardagen förstår jag inte riktigt (hm kanske är jag korkad ). Hjälpas åt- samarbeta (både tillsammans och med olika uppgifter)- ta ansvar- ta hänsyn- dela det som är jobbigt och ge varandra egentid är jämställdhet för mig. Och absolut - flaskmatning är toppen! Jag har varit i stallet längre stunder från att barnen har varit några veckor gamla. Hade aldrig funkat utan flaska.

Nu är jag äntligen med på vad du menar!

Och jag hade blivit galen i ett sånt förhållande där man gör allt tillsammans....Så visst pratar man om olika saker.

Ja vi är ju olika helt enkelt. Och det är anledningen till att jag reagerar när det kommer "lösningar" som det har gjort här i tråden. Det är någon annans lösningar och jag tycker att det är väldigt icke-validerande och inte så inkännande att fastna så hårt i sitt eget perspektiv. Speciellt när ingen ens har frågat efter lösningar.

 

[mandalaki]

Ja vi är ju olika helt enkelt. Och det är anledningen till att jag reagerar när det kommer "lösningar" som det har gjort här i tråden. Det är någon annans lösningar och jag tycker att det är väldigt icke-validerande och inte så inkännande att fastna så hårt i sitt eget perspektiv. Speciellt när ingen ens har frågat efter lösningar.

Framförallt tycker jag att det är fult att spela barnets bästa-kortet. Alltså att insinuera mer eller mindre tydligt att du skulle prioritera ner det för att nå jämställdhet.

 

[Lena Furberg]

Jag tror, att "hur länge man kan vänta" beror på hur viktigt det är för en att faktiskt få barn. Är det något som ligger högt på ens lista av livsmål, så tror jag inte man ska vänta för länge. Jag drog ju världens vinstlott som blev gravid vid 42, vid 2:a cykeln sedan jag slutat med p-piller. Jag hade enorm tur.

Andra jag känner försöker få barn före 30, inget händer, det görs utredningar, inget händer, det görs olika typer av befruktningar, utan framgång. Man plockar ägg (inget jättebehagligt) och hoppet tänds ... inget av äggen fungerade. Man gör om det, tiden går, man måste börja betala själv ur egen ficka och det är jättedyrt. Ändå kanske det inte fungerar.

Man börjar fundera på adoption - nya utredningar. Det är INTE jätteenkelt att få adoptera. Det ställs, tack och lov, stora krav och det tar TID! Har man dessutom väntat länge i livet, kan det bli ett hinder i sig. Jag har vänner som fick lämna sitt hus och flytta till en annan kommun eftersom kommunen de bodde i inte godkände adoptivföräldrar där någon fyllt 50. Pappan var 50 men mamman yngre. (Det är nog bara stenrika Hollywoodstjärnor som kan adoptera lite hur som helst, tycks det, och vid vilken ålder som helst...) Många länder ställer stora krav på vilka som får adoptera - Thailand t.ex. släpper bara ett mycket litet antal barn till Sverige varje år. Går att räkna på ena handens fingrar om jag minns rätt?

De barn man får adoptera som lite äldre, är ofta lite äldre barn dvs inga bebisar. Det krävs ännu lite extra som förälder att ta hand om t.ex. en 5-åring som bott hela sitt liv på ett barnhem som kanske inte varit det bästa. (Givetvis blir kärleken till barnet densamma, men ändå. )

Osv osv. Inte för att måla fan på väggen, men ÄR det en otroligt viktig bit i ens liv att få en familj med barn, ska man kanske börja fundera på saken i tid. Detta säger jag, som ändå brukar få lite kängor ibland för att jag är för optimistisk Vad som sen är "i tid" kan man ju resonera kring också...

Och sedan - att fatta ett beslut som visar sig vara det rätta, det är nästan en omöjlighet tror jag. Vilket man än väljer, måste man välja bort alternativet. Och ofta har bägge alternativen sina plus- och minussidor. Somliga val är nästan omöjliga. Abort kan ibland vara ett sådant val där man slits mellan alternativen. Då tror jag, att man måste göra sitt val (på något vis...) och sedan acceptera det valet och gå vidare utan att älta och tänka "om...." Och bestämma sig för, att det val man gjorde faktiskt var bra och ok och helt rätt just då. Vi människor ställs inför tusen alternativ varje dag, somliga större än andra, och ältar man sina bortvalda alternativ för mycket, blir det till en börda som är tung att släpa på.

 

[MiniLi]

Framförallt tycker jag att det är fult att spela barnets bästa-kortet. Alltså att insinuera mer eller mindre tydligt att du skulle prioritera ner det för att nå jämställdhet.

Ja verkligen! Det skulle ju aldrig hända!

 

[ako]

Ja vi är ju olika helt enkelt. Och det är anledningen till att jag reagerar när det kommer "lösningar" som det har gjort här i tråden. Det är någon annans lösningar och jag tycker att det är väldigt icke-validerande och inte så inkännande att fastna så hårt i sitt eget perspektiv. Speciellt när ingen ens har frågat efter lösningar.

I alla fall jag tänkte nog att du efterfrågade hur vardagen såg ut för olika föräldrar, och mycket av både jämställdhet och samarbete handlar ju om att rodda vardagen, så jag tror att många svar (o vet att mina) fokuserar på sådant.
Lycka till med tankarna :-)!!

 

[ako]

Framförallt tycker jag att det är fult att spela barnets bästa-kortet. Alltså att insinuera mer eller mindre tydligt att du skulle prioritera ner det för att nå jämställdhet.

Fast det är väl knappast någon som har gjort?

 

[mandalaki]

Fast det är väl knappast någon som har gjort?

Jag tycker nog att t ex ditt varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt ligger snubblande nära. Det antyder att @MiniLi s resonemang skulle betyda att hon lät barnet vara mindre nöjt (mer hungrigt??) för att jämställdheten var viktigare.