Hur länge vågar man vänta?

[MiniLi]

Kan det kanske bero på varför en har svårt att bli gravid?

Jag tänker att tex endometrios kan vara en anledning till svårigheter att få barn och att det kan förändras/förvärras rätt mycket på den korta tiden?

(Jag kan vara helt fel ute här, men bara en tanke)

Ja men jag tror det är lite på det spåret. Alltså att en del har liksom svårt av någon specifik medicinsk anledning typ. De kommer ju ha svårt oavsett om de är 25 eller 35.
Sen är det den där naturliga infertiliteten som kommer med ålder för oss alla, men den kanske inte normalt startar så himla långt innan 35? Eller?
Jag har alltså noll evidens för det jag svamlar om nu, utan det var bara ngt som familjeliv eller liknande erbjöd. Kändes som en bra tanke för mig. Om det inte funkar när jag är typ 33 så behöver jag inte tänka "skulle provat två år tidigare" utan kanske mer kan tänka att det nog hade varit svårt oavsett.

 

[inverterad]

Håller med @Hyacinth. Alla ni som reflekterar så mycket kring barn skulle bli helt fabulösa föräldrar. Och det är ju en bra start att ni har tänkt så mycket innan. Övertygad om att det ökar chanserna att det blir riktigt bra om barnen sen väl kommer.

Det är asläskigt att bli förälder. Samtidigt är det det roligaste jag nånsin gjort. Det är så enormt häftigt att se hennes personlighet växa fram. Jag var inställd på att jag skulle tycka det var trist det första året, men redan vid 3 månader började det bli kul, och nu blir det roligare för varje dag. Hon är så jäkla skoj att hänga med! Sen är det asjobbigt och jag är trött rätt ofta. Det är dyrt och en
oroar sig när hon är ledsen och blir ibland sjukt frustrerad och vill sätta ut henne i skogen (mer när hon var mindre och en inte förstod VAD som var fel och hon bara illtjöt). Numera går det att förstå sig på hennes behov nästan jämt och det gör ju allt så mycket enklare.

Sen har jag blivit ännu mer kär i min man sen det började funka så bra med barnet. Det är så jäkla fint att se dem ihop att jag blir helt blödig när jag tänker på det.

Så ja. Det är ett jäkla slit med både barnet och relationen. Men det är grymt också. Hade det inte blivit barn hade det också varit bra. En saknar inte det en inte vet att en vill ha.

Jag har inte förändrat mig alls i intressen eller personlighet, förutom att både jag och partner plötsligt tycker att alla bebisar på tv och såna vi träffar är så sjukt söta att vi blir lite till oss... det hände inte innan. Annars vill vi fortfarande resa, läsa, vara ifred ibland, sitta uppe och binge-titta på tv-serier och dricka vin, gå på restaurang, träna hund, ja, allt det där vi gjorde innan barn. Allt detta gör vi fortfarande med eller utan barn, och det funkar bra med lite små justeringar här och där.

 

[Killaloe]

Jag tror att det oavsett är bra, om en nu inte lyckas bli förälder, att inte köra massor av "tänk om". Då tror jag att livet utan barn tenderar att bli betydligt mer skuldbeläggande och ångestladdat eftersom en gjort fel som inte försökt mer! Och jag tänker att anledningen till att inte försöka bli förälder vid 28, om en inte vill det, är ett vettigt beslut oavsett vad som händer när en är 33 liksom.

Om ett barn inte är efterlängtat eller något en vill ha vid 28 och en tar beslutet att det är bäst att vänta, så förändras ju inte korrektheten i beslutet även om förutsättningarna är andra senare. Men ja, jag tänker nog också att det är enklare att förhålla sig till att det kanske är svårt hela tiden (om det är korrekt att det är så) för att inte lägga en enorm tyngd på sina egna axlar

Om det inte funkar när jag är typ 33 så behöver jag inte tänka "skulle provat två år tidigare" utan kanske mer kan tänka att det nog hade varit svårt oavsett.

 

[inverterad]

Alltså uäk!

Ja... det var ingen höjdare. Men jag trodde inte heller jag skulle hitta goda vänner där. En kan ju hitta dem på andra ställen, som tur är. Och de gamla vännerna med eller utan barn finns ju kvar.

 

[Snurrfian]

Idag var jag och partner med bebis på öppna förskolan för första gången. Den var som en illustration av den här frågeställningen. Alla föräldrar var mammor utom min partner. Det skojades friskt om att bebisarna som var pojkar snart skulle "hänga med pappa i garaget" och att "du får skaffa en dotter sen som kan vara inne med dig och baka". Noll procent av mammornas partner hade varit pappalediga - eller ja, nån tog några dagar över jul... Alla mammorna ammade. Alla barnen var mammiga, utom mitt (hon börjar dock bli det lite grann vilket jag tycker är SKITJOBBIGT). ALLA mammorna tyckte det var så mysigt att barnen var mammiga för "man vill ju ha ungen för sig själv och känna sig älskad, eller hur?". Alla mammorna skulle gå ner i tid när barnen skulle börja förskolan. Inte deras partners. Man kan säga att vi har en bit kvar innan jämställda föräldraskap blir normen...

Du påminde mig just om varför jag bara vara på öppna förskolan en enda gång. Då är mina barn dessutom nu 11 och 14 år... Men ja jag var nog den sämsta mamman man kunde tänka sig eftersom jag jobbade halvtid, att jag gjorde det hemifrån hjälpte tydligen inte, man var tvungen att vara 100 % närvarande dygnet runt... Att jag dessutom åkte och tränade hund och lämnade barnet hemma höll nog på att ge ett samtal till soc... Så jag umgicks med andra föräldrar som hade lite sundare inställning till livet, sen kan jag väl inte påstå att vi är ett under av jämställdhet, men barnen har en väldigt närvarande pappa åtminstone. Ang amning/flaskmatning, jag har gjort båda delarna, första fungerade inte amningen med, men hon var kinkig som sjutton och det var bara jag eller pappan som kunde mata, alla andra gallskrek hon hos det första året. Sonen ammade desto längre, men hade i gengälld en kallare mamma, han dör inte om han får vänta en stund på mat, duger inte ersättningen så får han klara sig en stund tills jag kommer hem. Banan fungerar när han närmade sig året åtminstone.

 

[Lazy Lady]

Gode Gud... jag försökte det där en gång. Det pratades mest om hur länge man skulle kunna vara hemma, att allas män var helt oumbärliga på arbetsplatsen och att det var så smidigt att kunna sova med bebis i gästrummet så maken fick sin nattsömn.

Jag fick lust att lyfta BARNET i luften, vråla "mammas lilla KRIGARE" och fisa innan jag gick.

Hade nog fått lust att göra det också

 

[Lena Furberg]

Ja men jag tror det är lite på det spåret. Alltså att en del har liksom svårt av någon specifik medicinsk anledning typ. De kommer ju ha svårt oavsett om de är 25 eller 35.
Sen är det den där naturliga infertiliteten som kommer med ålder för oss alla, men den kanske inte normalt startar så himla långt innan 35? Eller?
Jag har alltså noll evidens för det jag svamlar om nu, utan det var bara ngt som familjeliv eller liknande erbjöd. Kändes som en bra tanke för mig. Om det inte funkar när jag är typ 33 så behöver jag inte tänka "skulle provat två år tidigare" utan kanske mer kan tänka att det nog hade varit svårt oavsett.

Så tror jag med. Jag tror inte att fertiliteten i allmänhet rasar så drastiskt efter 30. Men - OM det visar sig att där finns problem av nåt slag, som jag skrev i mitt förra inlägg, kanske man har mindre tid på sig att reda ut det, om man börjar försöka vid 35 t.ex. Man måste försöka själv en tid innan man får hjälp med utredning, sen tar ev in vitro-befruktning tid, osv osv och åren går. Även adoption har en åldersgräns (om man inte är Hollywoodkändis...). Osv osv.

Så - OM ett barn är väldigt viktigt i ens liv, skulle jag personligen ge tipset att inte chansa och vänta FÖR jättelänge. Jag fick mitt första vid 43 i och för sig, men räknar det som en vinstlott!

Är ett barn mer ett bonus, nåt man blir glad över men också kunnat leva utan, är det en annan sak.

 

[Milosari]

Men alltså. Jag ammar min 7-månaders fortfarande. Kommer nog fortsätta ett tag till. Vi trivs bra med det. MEN. Det har krävt MYCKET jobb för att samtidigt kunna ha en nivå av jämställdhet som jag och partner kan leva med. Amningen är bra på många sätt men den är INTE jämställdhetsfrämjande, så är det bara. En får, och kan, jobba runt detta, men då vill det till att en jobbar för det som par, på ett medvetet sätt.

Jag har hela tiden nämnt amningen som EN av många möjliga fällor som en ska vara medveten om. Inget annat. Det finns massor av bra grejer med amning men när det gäller jämställdhet? Not so much.

Jag ammar min 11-månaders och tycker verkligen inte att amningen har påverkat barnets förmåga att knyta an till sin pappa eller att det har skulden för vår ojämställda relation. Jag tror att det enbart handlar om mannens inställning. If there's a will there's a way helt enkelt. Finns inte viljan så spelar det nog mindre roll vem som matar faktiskt.

 

[MiniLi]

Jag ammar min 11-månaders och tycker verkligen inte att amningen har påverkat barnets förmåga att knyta an till sin pappa eller att det har skulden för vår ojämställda relation. Jag tror att det enbart handlar om mannens inställning. If there's a will there's a way helt enkelt. Finns inte viljan så spelar det nog mindre roll vem som matar faktiskt.

Nej viljan är ju såklart grundläggande. Men även om viljan finns så skulle heltidsamning med ett känsligt och mammigt barn kunna bli problematiskt.

 

[MiniLi]

Så tror jag med. Jag tror inte att fertiliteten i allmänhet rasar så drastiskt efter 30. Men - OM det visar sig att där finns problem av nåt slag, som jag skrev i mitt förra inlägg, kanske man har mindre tid på sig att reda ut det, om man börjar försöka vid 35 t.ex. Man måste försöka själv en tid innan man får hjälp med utredning, sen tar ev in vitro-befruktning tid, osv osv och åren går. Även adoption har en åldersgräns (om man inte är Hollywoodkändis...). Osv osv.

Så - OM ett barn är väldigt viktigt i ens liv, skulle jag personligen ge tipset att inte chansa och vänta FÖR jättelänge. Jag fick mitt första vid 43 i och för sig, men räknar det som en vinstlott!

Är ett barn mer ett bonus, nåt man blir glad över men också kunnat leva utan, är det en annan sak.

Ja. Jag tänker att om barn hade varit superduperviktigt för mig så hade jag nog känt lite starkare för det nu. Jag har nog "råd" att vänta några år och hoppas på det bästa isf

 

[Milosari]

Idag var jag och partner med bebis på öppna förskolan för första gången. Den var som en illustration av den här frågeställningen. Alla föräldrar var mammor utom min partner. Det skojades friskt om att bebisarna som var pojkar snart skulle "hänga med pappa i garaget" och att "du får skaffa en dotter sen som kan vara inne med dig och baka". Noll procent av mammornas partner hade varit pappalediga - eller ja, nån tog några dagar över jul... Alla mammorna ammade. Alla barnen var mammiga, utom mitt (hon börjar dock bli det lite grann vilket jag tycker är SKITJOBBIGT). ALLA mammorna tyckte det var så mysigt att barnen var mammiga för "man vill ju ha ungen för sig själv och känna sig älskad, eller hur?". Alla mammorna skulle gå ner i tid när barnen skulle börja förskolan. Inte deras partners. Man kan säga att vi har en bit kvar innan jämställda föräldraskap blir normen...

Haha visst är det helt sjukt. Mitt barns pappa är också oftast enda pappan i föräldragruppen (som jag lite hånfullt kallar mammagruppen). EN gång har en annan pappa till varit med. Alltså va fan. Varför är de inte intresserade? Varför tar de inte ut ledighet för att gå på en sådan viktig grej?

 

[inverterad]

Jag ammar min 11-månaders och tycker verkligen inte att amningen har påverkat barnets förmåga att knyta an till sin pappa eller att det har skulden för vår ojämställda relation. Jag tror att det enbart handlar om mannens inställning. If there's a will there's a way helt enkelt. Finns inte viljan så spelar det nog mindre roll vem som matar faktiskt.

Jovisst, men precis som du skrev i ditt tidigare inlägg så är det lätt att halka in i trista mönster och amningen är ett sånt trist bananskal som både pappan och mamman behöver undvika att kliva på. Finns det då vilja så inser ju bägge parter att såhär kan vi inte ha det, och jobbar runt amningen. Men just det bananskalet att det blir superviktigt när mamman kommer hem för hon kommer med trösten - det bananskalet på det sättet slipper en ju om en flaskmatar.

 

[inverterad]

Haha visst är det helt sjukt. Mitt barns pappa är också oftast enda pappan i föräldragruppen (som jag lite hånfullt kallar mammagruppen). EN gång har en annan pappa till varit med. Alltså va fan. Varför är de inte intresserade? Varför tar de inte ut ledighet för att gå på en sådan viktig grej?

För att de helt enkelt inte bryr sig mer än så. I teorin ja, men inte i praktiken. Så sorgligt tror jag att det är i en del fall.

 

[ako]

Jag tycker nog att t ex ditt varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt ligger snubblande nära. Det antyder att @MiniLi s resonemang skulle betyda att hon lät barnet vara mindre nöjt (mer hungrigt??) för att jämställdheten var viktigare.

Nej det var inte meningen. Läste du följande meningar också?

Jag menar bara att jag tycker man ska acceptera sakers beskaffenhet och inte göra det svårare för någon än vad som behövs. I det lägger jag att det för mig känns överdrivet att t ex pappan ska flaska varannan gång "bara för att" även om mamman finns i närheten och kan och orkar.

 

[Milosari]

Nej viljan är ju såklart grundläggande. Men även om viljan finns så skulle heltidsamning med ett känsligt och mammigt barn kunna bli problematiskt.

Jag tror faktiskt inte det. Om vi vänder på det, tänk om barnet bara hade kunnat äta hos sin pappa. Då hade jag ju verkligen sett till att all övrig tid spenderades med mig. Jag vill inget hellre än att få en bra relation till mitt barn och då hade jag absolut inte velat missa den första viktiga tiden. Att bära barnet i sjal, hud mot hud, är ett exempel som brukar hjälpa. Pappan till mitt barn hade absolut kunnat ha honom ännu mer precis i början om han haft honom i sjalen. Men sjal var inte "hans grej", så då var det jag som fick sjala istället. Så himla dumt.

 

[MiniLi]

Jag tror faktiskt inte det. Om vi vänder på det, tänk om barnet bara hade kunnat äta hos sin pappa. Då hade jag ju verkligen sett till att all övrig tid spenderades med mig. Jag vill inget hellre än att få en bra relation till mitt barn och då hade jag absolut inte velat missa den första viktiga tiden. Att bära barnet i sjal, hud mot hud, är ett exempel som brukar hjälpa. Pappan till mitt barn hade absolut kunnat ha honom ännu mer precis i början om han haft honom i sjalen. Men sjal var inte "hans grej", så då var det jag som fick sjala istället. Så himla dumt.

Det kan säkert funka med två väldigt medvetna föräldrar, men det känns inte självklart någonstans.

 

[KattenKorven]

Haha visst är det helt sjukt. Mitt barns pappa är också oftast enda pappan i föräldragruppen (som jag lite hånfullt kallar mammagruppen). EN gång har en annan pappa till varit med. Alltså va fan. Varför är de inte intresserade? Varför tar de inte ut ledighet för att gå på en sådan viktig grej?

Men alltså...är föräldragrupp verkligen en viktig grej? Jag gick på föräldragrupp-eländet enbart för att slippa tjatet från BVC-sköterskan. Jag fick inte ut nånting av de träffarna och tyckte det var sjukt tråkigt och meningslöst. Skulle definitivt inte tagit ledigt från jobbet för en sån grej om det varit jag som jobbade.

 

[Hyacinth]

Ja. Jag tänker att om barn hade varit superduperviktigt för mig så hade jag nog känt lite starkare för det nu. Jag har nog "råd" att vänta några år och hoppas på det bästa isf

Det låter sunt

Jag blev inte intresserad förrän jag satt där med ett barn (oplanerat), men det är en vansklig väg att gå.
Jag tror det är bra att faktiskt vara lite sugen i någon form, det är utmanande nog ändå

 

[MiniLi]

Det låter sunt

Jag blev inte intresserad förrän jag satt där med ett barn (oplanerat), men det är en vansklig väg att gå.
Jag tror det är bra att faktiskt vara lite sugen i någon form, det är utmanande nog ändå

Haha, jag är rätt så säker på att jag skulle bli glad om det skedde oplanerat. Om partnern också blev glad, annars vore det jobbigt
Men nä. Jag hade en veckas katastroftankepanik i somras då jag googlade "gravid med ny pojkvän" hela nätterna. Det räckte
Jäkla läkare att skrämma upp mig när det "bara" var en otäck urinvägsinfektion kombinerat med utebliven mens

 

[Milosari]

Jovisst, men precis som du skrev i ditt tidigare inlägg så är det lätt att halka in i trista mönster och amningen är ett sånt trist bananskal som både pappan och mamman behöver undvika att kliva på. Finns det då vilja så inser ju bägge parter att såhär kan vi inte ha det, och jobbar runt amningen. Men just det bananskalet att det blir superviktigt när mamman kommer hem för hon kommer med trösten - det bananskalet på det sättet slipper en ju om en flaskmatar.

Ja fast det tror jag att en mer ansvarstagande man förstår. Jag tror inte ens att han hade tänkt tanken att han skulle kunna styra över min tid. Pappan till mitt barn hade nog kommit på samma tanke, att jag hade ett större ansvar, även om vi hade kört med flaska. Men denna bebis vägrade flaska och napp i flera månader så det var inget alternativ.

(Det är inte klokt att det kunde bli så när vi pratat i timmar om att han skulle ta halva ansvaret, minst)