Hur länge vågar man vänta?

[mandalaki]

Så vi körde inte på att låta barnet vara där han var mest nöjd alltid, utan snarare på att få honom att bli lika trygg/nöjd hos båda. Och det gick alltid snabbt.

Åh, precis så! Inte bara luta sig tillbaka med att "det är det här han vill" utan att reflektera över om man kan erbjuda honom annat att också vilja.

Kul att det funkade så bra för er!

 

[inverterad]

Jag måste fråga - hur fick du reda på allt det här? Frågade du folk eller kom samtalet upp bara för att en pappa (din partner) var med? Om det är det senare är det ju deprimerande om det är så ovanligt med pappor där att man börjar prata om pappaledighet, amning, gå ner i tid osv bara för att en råkar visa sig.

Jag frågade inte om något. Min partner frågade var alla pappor var, typ, vilket sporrade diskussionen om föräldraledighet. Resten dök upp under fikat.

 

[Wysiwyg]

Är lite i samma funderingar som @MiniLi även om jag varken har partner eller är klar med skolan. Jag har alltid tänkt att det finns all tid i världen men nu börjar jag ju inse att jaha, det kanske bara är typ 10 år kvar? Är 27 nu. För 10 år sedan trodde jag att jag skulle ha flera barn vid det här laget. (Men ja, då trodde jag väl i och för sig att 30 var slutet på Livet också....)

Det är lite synd att en inte kan spara trådar från buke, hade verkligen velat spara några trådar för att en framtida partner ska kunna läsa igenom. Funderar seriöst istället på att skriva en lista på nödvändiga samtalsämnen att ta upp innan (ev) barnalstrande sätter igång.. Så mycket klokheter ni skrivit här, tack för era tankegångar!!

 

[Wysiwyg]

Det är lite synd att en inte kan spara trådar från buke, hade verkligen velat spara några trådar för att en framtida partner ska kunna läsa igenom. Funderar seriöst istället på att skriva en lista på nödvändiga samtalsämnen att ta upp innan (ev) barnalstrande sätter igång..

Hur man än vänder sig har man ändan bak, helt klart. Mitt främsta mål: var inte projektledare. Vad jag gör: skriver lista över samtalsämnen jag måste ta upp med en partner.

Undrar hur många män som sitter och skriver listor över saker de anser nödvändiga att lufta med en partner.

 

[MiniLi]

Hur man än vänder sig har man ändan bak, helt klart. Mitt främsta mål: var inte projektledare. Vad jag gör: skriver lista över samtalsämnen jag måste ta upp med en partner.

Undrar hur många män som sitter och skriver listor över saker de anser nödvändiga att lufta med en partner.

Haha, så himla sant

 

[Ray]

Hur man än vänder sig har man ändan bak, helt klart. Mitt främsta mål: var inte projektledare. Vad jag gör: skriver lista över samtalsämnen jag måste ta upp med en partner.

Undrar hur många män som sitter och skriver listor över saker de anser nödvändiga att lufta med en partner.

Inte många...
Är det något tjejer uppfostras till eller är det medfött undrar jag?
Jag känner mig otroligt okvinnlig eftersom jag aldrig planerat livet så, inte har särskilt mycket kontrollbehov och därför aldrig tar nån projektledarroll utan att jag ens reflekterar över det. Är nog därför jag har så svårt att förstå jämställdhet. Av någon anledning funkar inte jag i någon "typisk kvinnoroll" och det känns lite jobbigt ibland.
Tänker om jag är uppfostrad så eller bara är sån?
Jag var pojkflicka som liten och ingenting har ändrats efter jag fick barn. Jag är liksom ingen lejonmamma. Men jag älskar min dotter och vill gärna ha fler barn. Jag har ammat även om det inte var så länge. Ändå är jag nog mer som en klassisk pappa kan jag känna (utan att vara minsta könsförvirrad för den delen...).

 

[mandalaki]

Jag frågade inte om något. Min partner frågade var alla pappor var, typ, vilket sporrade diskussionen om föräldraledighet. Resten dök upp under fikat.

Så deprimerande!

 

[inverterad]

Så deprimerande!

Ja. På besök i verkligheten, ungefär. Det är alltid värre där än en tror.

 

[mandalaki]

Ja. På besök i verkligheten, ungefär. Det är alltid värre där än en tror.

Bra formulerat!

 

[ako]

Sent svar.

Exakt. Vi försökte nog snarare övertyga nyfödingen om att andra också var trygga genom att inte ta honom från andra varje gång han blev ledsen utan låta andra försöka trösta. Likaså med läggning och sådana saker, om det kom en period då han ville ha just ena föräldern (eller period, har hänt enstaka gånger att mamma eller pappa önskades istället för den som erbjöds för läggning) höll vi ändå fast vid varannan kväll. För att visa att ingen var bättre eller sämre än den andre. Vi visste ju att ingen av oss var bättre eller sämre. Och sådana saker löste sig blixtsnabbt om vi aldrig bekräftade att den ena föräldern faktiskt var bättre och tryggare än den andre. (Eller att mormor eller farmor inte dög.)

Så vi körde inte på att låta barnet vara där han var mest nöjd alltid, utan snarare på att få honom att bli lika trygg/nöjd hos båda. Och det gick alltid snabbt.

(Vilken mardröm om vi hade kört på det med mest nöjd. Tänk när jag kom tillbaka från uppvaket efter fem timmar med pappa och om han då varit mest nöjd hos pappa. Så var det över liksom, ingen föräldraroll för mig. Känns hemskt vid bara tanken. Vi reflekterade inte ens över att göra på det viset, eller över om det var så att barnet hade föredragit det.)

Fast alltså, ni som reagerat på det jag skrev om att låta bäbisen vara där hen var mest nöjd, LÄSTE ni vad jag skrev egentligen?

Var i hela friden får du in att någon skulle tycka det man var körd som förälder (!?!?!) för att man lämnade barnet till dess andra förälder (som du vid op)??

Jag skrev att jag tycker det är onödigt att krångla mer än nödvändigt med en nyfödd - som väl mer har instinkt och känslor än vilja - och då när mamman är hemma och orkar och kan tycker jag att det känns överdrivet att t ex pappa ska flaska varannan gång bara för att ha millimeterrättvisa. Jag skrev också att man som mamma självklart måste få både vila och komma i från, och att det funkar utmärkt för pappa då, samt att flaska är fantastiskt (våra tre har tagit den av pappa utan att blinka och jag har kunnat göra annat).

Min egen erf i just den här frågan är faktiskt att vid barn 1 var vi helt inne på att bäbis minsann skulle vara lika mkt med båda. Pappa bar, flaskade emellanåt och tröstade. Jag ammade sittande , bar, tröstade. Bäbis var inte nöjd. Vi var slut av trötthet. Det gick över vid ett par, tre månader o vardagen satte sig. Vid barn 2 o 3 liggammade jag o samsov m bäbis (pappa o syskon i annat rum). Alla var nöjda, alla sov. Jag hade bäbis vid bröstet mycket, men när jag behövde göra annat fick pappa ta över o det gick fint. Vid två, tre månader slutade supersnuttandet o bäbis åt mer sällan.
Hela min poäng var bara att inte komplicera i onödan.

Våra tre barn hänger lika mkt med båda sina föräldrar och vi har delat på föräldraledighet och delar ansvar och sysslor. Vi är definitivt primära för ungarna båda två. Jag har bara sagt att jag inte tror amning behöver påverka jämställdheten mer än någon annan faktor, och ändå kommer helt tokiga associationer som att jag skulle insinuera att TS inte vill sitt framtida barns bästa eller att man skulle vara rökt som förälder för att man inte var hos barnet 24/7. Inget av detta har någon substans alls, och själv har jag lugnt och glatt lämnat pappa, bäbis och flaskan några timmar redan efter några veckor, och kortare - typ 1 h redan från dag 2 (ville dock vänta till 3 veckor /etablerad amning m att introducera flaskan o därav kortare i början).

Jag fattar faktiskt inte vad flera av er har läst in i mina inlägg!?

 

[Badger]

Fast alltså, ni som reagerat på det jag skrev om att låta bäbisen vara där hen var mest nöjd, LÄSTE ni vad jag skrev egentligen?

Jag tror det, men jag kan ju ha missuppfattat. Jag svarar emellan dina kommentarer, inte för att verka aggressiv utan för att förklara hur jag tänkte. Sedan tänkte säkert du likadant men jag missuppfattar lite grann. Så vi håller nog med varandra.

Var i hela friden får du in att någon skulle tycka det man var körd som förälder (!?!?!) för att man lämnade barnet till dess andra förälder (som du vid op)??

Barnet var ju då van vid pappa och rimligen mest nöjd där. Jag tänkte inte på det utan tog honom såklart och behandlade honom som mitt/vårt barn. Men hade det varit tvärtom. Om jag hade haft honom själv i fem timmar och min man hade varit osäker i sin papparoll så som många pappor kan vara. Då skulle nog han inte tagit barnet så självklart som jag gjorde. Jag minns inte om barnet reagerade eller grät. Men hade han gjort det skulle jag tröstat honom, inte lämnat tillbaka honom till pappa. För jag skulle inte ens tänkt/reflekterat över att det var fel att jag tog honom. Men en osäker man skulle gjort det direkt i motsvarande situation gissar jag.

Jag skrev att jag tycker det är onödigt att krångla mer än nödvändigt med en nyfödd - som väl mer har instinkt och känslor än vilja - och då när mamman är hemma och orkar och kan tycker jag att det känns överdrivet att t ex pappa ska flaska varannan gång bara för att ha millimeterrättvisa. Jag skrev också att man som mamma självklart måste få både vila och komma i från, och att det funkar utmärkt för pappa då, samt att flaska är fantastiskt (våra tre har tagit den av pappa utan att blinka och jag har kunnat göra annat).

Vi krånglade inte ett dugg. Jag ammade alltid om jag var hemma. Men ungen åt inte 100% av tiden, jag har faktiskt inte stött på spädbarn som gör det, men det finns säkert. Så mycket av tiden när han inte åt så hade hans pappa honom, om hans pappa var hemma. Så barnet var inte alls mammigt, trots att jag ammade helt och hållet och tog hela nätterna. Men sådant kan ju också bero på kroppsspråk osv, tex hans pappa var lugn och mjuk och gosig inte stel och nervös. Sådant kanske kan spela in. Bebin låg och sov hängande över hans axel många gånger, pappa var större och kunde bära längre och hade bekvämare axlar att vila mot. (dessutom i folksamlingar/släktmiddagar kom bebis mycket högre upp, 20 cm högre, pappa var en klar favorit i folksamlingar.) Om barnet krånglade var det till skillnad från många andra barn i tråden inte bara mat det handlade om. Han ville också titta och komma ut och tröstas. All gråt var inte för mat. Det kanske gjorde det lättare för pappa att trösta.

Han tog liksom inte barnet för att jag behövde vila och komma ifrån, utan för att det var hans barn och han var pappa till det och han tyckte om det och de hade en relation (en kollegas man hade ingen relation till deras barn förrän han tog sin pappamånad, då fick han lite känslor. Lite otäckt att bo ihop med en till två individer man inte känner och inte har känslor för.). Att jag då när han hade hand om barnet kunde sova och läsa och dyl var också fantastiskt och fick mig att orka mer.

Min egen erf i just den här frågan är faktiskt att vid barn 1 var vi helt inne på att bäbis minsann skulle vara lika mkt med båda. Pappa bar, flaskade emellanåt och tröstade. Jag ammade sittande , bar, tröstade. Bäbis var inte nöjd. Vi var slut av trötthet. Det gick över vid ett par, tre månader o vardagen satte sig. Vid barn 2 o 3 liggammade jag o samsov m bäbis (pappa o syskon i annat rum). Alla var nöjda, alla sov. Jag hade bäbis vid bröstet mycket, men när jag behövde göra annat fick pappa ta över o det gick fint. Vid två, tre månader slutade supersnuttandet o bäbis åt mer sällan.
Hela min poäng var bara att inte komplicera i onödan.

Vi tänkte aldrig att minsann med båda, min man råkade älska A jättemycket och jag var ganska trött och slut i början. Jag ammade sittande, (vet inte varför det ev är fel) mina bröst var stenhårda och liggamning var omöjligt, och ja amningshjälpen försökte visa, men det gick inte förrän barnet var fem månader. Vi samsov inte (för jag var rädd att mosa bebin och hade läst lite statistik om diverse) men jag klarade att gå upp och amma fint. Barnet åt i en timma i taget, men med 2-3 timmars mellanrum. Han låg inte vid bröstet om han inte var hungrig. Pappan tog hand om barnet om han var hemma lika mycket som jag oavsett om jag behövde göra annat eller ej.

Våra tre barn hänger lika mkt med båda sina föräldrar och vi har delat på föräldraledighet och delar ansvar och sysslor. Vi är definitivt primära för ungarna båda två. Jag har bara sagt att jag inte tror amning behöver påverka jämställdheten mer än någon annan faktor, och ändå kommer helt tokiga associationer som att jag skulle insinuera att TS inte vill sitt framtida barns bästa eller att man skulle vara rökt som förälder för att man inte var hos barnet 24/7. Inget av detta har någon substans alls, och själv har jag lugnt och glatt lämnat pappa, bäbis och flaskan några timmar redan efter några veckor, och kortare - typ 1 h redan från dag 2 (ville dock vänta till 3 veckor /etablerad amning m att introducera flaskan o därav kortare i början).

Jag fattar faktiskt inte vad flera av er har läst in i mina inlägg!?

Likadant här och jag tror inte heller amningen behöver påverka jämställdheten. Men andra människor med andra bebisar verkar tycka att det måste göra det. Och då tycker jag att om man oroar sig för en sak som många intygar så kan man få fundera över det. Och jag har också lämnat pappa bebis och flaska under några timmar redan efter några veckor, regelbundet och kört ur stan och det gick mycket bra.

Så du ser, vi tycker ungefär likadant. Och slutresultatet är detsamma. (enda skillnaden är att det låter lite mer som att din man avlastade och min man hade nöje av bebin. Men det är nog ren ordbehandling.)

 

[Badger]

Jag tror det, men jag kan ju ha missuppfattat. Jag svarar emellan dina kommentarer, inte för att verka aggressiv utan för att förklara hur jag tänkte. Sedan tänkte säkert du likadant men jag missuppfattar lite grann. Så vi håller nog med varandra.



Barnet var ju då van vid pappa och rimligen mest nöjd där. Jag tänkte inte på det utan tog honom såklart och behandlade honom som mitt/vårt barn. Men hade det varit tvärtom. Om jag hade haft honom själv i fem timmar och min man hade varit osäker i sin papparoll så som många pappor kan vara. Då skulle nog han inte tagit barnet så självklart som jag gjorde. Jag minns inte om barnet reagerade eller grät. Men hade han gjort det skulle jag tröstat honom, inte lämnat tillbaka honom till pappa. För jag skulle inte ens tänkt/reflekterat över att det var fel att jag tog honom. Men en osäker man skulle gjort det direkt i motsvarande situation gissar jag.



Vi krånglade inte ett dugg. Jag ammade alltid om jag var hemma. Men ungen åt inte 100% av tiden, jag har faktiskt inte stött på spädbarn som gör det, men det finns säkert. Så mycket av tiden när han inte åt så hade hans pappa honom, om hans pappa var hemma. Så barnet var inte alls mammigt, trots att jag ammade helt och hållet och tog hela nätterna. Men sådant kan ju också bero på kroppsspråk osv, tex hans pappa var lugn och mjuk och gosig inte stel och nervös. Sådant kanske kan spela in. Bebin låg och sov hängande över hans axel många gånger, pappa var större och kunde bära längre och hade bekvämare axlar att vila mot. (dessutom i folksamlingar/släktmiddagar kom bebis mycket högre upp, 20 cm högre, pappa var en klar favorit i folksamlingar.) Om barnet krånglade var det till skillnad från många andra barn i tråden inte bara mat det handlade om. Han ville också titta och komma ut och tröstas. All gråt var inte för mat. Det kanske gjorde det lättare för pappa att trösta.

Han tog liksom inte barnet för att jag behövde vila och komma ifrån, utan för att det var hans barn och han var pappa till det och han tyckte om det och de hade en relation (en kollegas man hade ingen relation till deras barn förrän han tog sin pappamånad, då fick han lite känslor. Lite otäckt att bo ihop med en till två individer man inte känner och inte har känslor för.). Att jag då när han hade hand om barnet kunde sova och läsa och dyl var också fantastiskt och fick mig att orka mer.



Vi tänkte aldrig att minsann med båda, min man råkade älska A jättemycket och jag var ganska trött och slut i början. Jag ammade sittande, (vet inte varför det ev är fel) mina bröst var stenhårda och liggamning var omöjligt, och ja amningshjälpen försökte visa, men det gick inte förrän barnet var fem månader. Vi samsov inte (för jag var rädd att mosa bebin och hade läst lite statistik om diverse) men jag klarade att gå upp och amma fint. Barnet åt i en timma i taget, men med 2-3 timmars mellanrum. Han låg inte vid bröstet om han inte var hungrig. Pappan tog hand om barnet om han var hemma lika mycket som jag oavsett om jag behövde göra annat eller ej.



Likadant här och jag tror inte heller amningen behöver påverka jämställdheten. Men andra människor med andra bebisar verkar tycka att det måste göra det. Och då tycker jag att om man oroar sig för en sak som många intygar så kan man få fundera över det. Och jag har också lämnat pappa bebis och flaska under några timmar redan efter några veckor, regelbundet och kört ur stan och det gick mycket bra.

Så du ser, vi tycker ungefär likadant. Och slutresultatet är detsamma. (enda skillnaden är att det låter lite mer som att din man avlastade och min man hade nöje av bebin. Men det är nog ren ordbehandling.)

Och ska jag vara helt ärlig körde vi nog på mest nöjd vi med. Han var mest nöjd ute, där det rörde sig, se på träd, åka ned på stan. Inte i lägenheten. Men han hatade vagn och gillade bärsjal i bara 20 min i taget om han inte somnade.

 

[Lena Furberg]

Och ska jag vara helt ärlig körde vi nog på mest nöjd vi med. Han var mest nöjd ute, där det rörde sig, se på träd, åka ned på stan. Inte i lägenheten. Men han hatade vagn och gillade bärsjal i bara 20 min i taget om han inte somnade.

Låter som min unge :-) Hatade vagn, ville bli buren - men då riktad framåt så hon kunde SE! Pappa var bäst på detta! Jag hade grymt ont i ryggen en lång tid och pallade inte att bära förrän långt senare. Så pappa var den som kånkade och bar - och fick lillungen att somna. Jag ammade - för hon var lika beslutsam där och ville INTE ha flaska, inte ens med utpumpad bröstmjölk i. Fast pappa kämpade och försökte. Så det fick bli det som verkligen fungerade.

 

[Pilot]

Hur man än vänder sig har man ändan bak, helt klart. Mitt främsta mål: var inte projektledare. Vad jag gör: skriver lista över samtalsämnen jag måste ta upp med en partner.

Undrar hur många män som sitter och skriver listor över saker de anser nödvändiga att lufta med en partner.

Jag har full förståelse för att du tänker så! Det är ju vi som drar det korta strået om inte frågorna lyfts och luftas.. Samtidigt som man hoppas att det ska vara "självklart" från ens partners håll.

 

[ako]

Jag tror det, men jag kan ju ha missuppfattat. Jag svarar emellan dina kommentarer, inte för att verka aggressiv utan för att förklara hur jag tänkte. Sedan tänkte säkert du likadant men jag missuppfattar lite grann. Så vi håller nog med varandra.



Barnet var ju då van vid pappa och rimligen mest nöjd där. Jag tänkte inte på det utan tog honom såklart och behandlade honom som mitt/vårt barn. Men hade det varit tvärtom. Om jag hade haft honom själv i fem timmar och min man hade varit osäker i sin papparoll så som många pappor kan vara. Då skulle nog han inte tagit barnet så självklart som jag gjorde. Jag minns inte om barnet reagerade eller grät. Men hade han gjort det skulle jag tröstat honom, inte lämnat tillbaka honom till pappa. För jag skulle inte ens tänkt/reflekterat över att det var fel att jag tog honom. Men en osäker man skulle gjort det direkt i motsvarande situation gissar jag.



Vi krånglade inte ett dugg. Jag ammade alltid om jag var hemma. Men ungen åt inte 100% av tiden, jag har faktiskt inte stött på spädbarn som gör det, men det finns säkert. Så mycket av tiden när han inte åt så hade hans pappa honom, om hans pappa var hemma. Så barnet var inte alls mammigt, trots att jag ammade helt och hållet och tog hela nätterna. Men sådant kan ju också bero på kroppsspråk osv, tex hans pappa var lugn och mjuk och gosig inte stel och nervös. Sådant kanske kan spela in. Bebin låg och sov hängande över hans axel många gånger, pappa var större och kunde bära längre och hade bekvämare axlar att vila mot. (dessutom i folksamlingar/släktmiddagar kom bebis mycket högre upp, 20 cm högre, pappa var en klar favorit i folksamlingar.) Om barnet krånglade var det till skillnad från många andra barn i tråden inte bara mat det handlade om. Han ville också titta och komma ut och tröstas. All gråt var inte för mat. Det kanske gjorde det lättare för pappa att trösta.

Han tog liksom inte barnet för att jag behövde vila och komma ifrån, utan för att det var hans barn och han var pappa till det och han tyckte om det och de hade en relation (en kollegas man hade ingen relation till deras barn förrän han tog sin pappamånad, då fick han lite känslor. Lite otäckt att bo ihop med en till två individer man inte känner och inte har känslor för.). Att jag då när han hade hand om barnet kunde sova och läsa och dyl var också fantastiskt och fick mig att orka mer.



Vi tänkte aldrig att minsann med båda, min man råkade älska A jättemycket och jag var ganska trött och slut i början. Jag ammade sittande, (vet inte varför det ev är fel) mina bröst var stenhårda och liggamning var omöjligt, och ja amningshjälpen försökte visa, men det gick inte förrän barnet var fem månader. Vi samsov inte (för jag var rädd att mosa bebin och hade läst lite statistik om diverse) men jag klarade att gå upp och amma fint. Barnet åt i en timma i taget, men med 2-3 timmars mellanrum. Han låg inte vid bröstet om han inte var hungrig. Pappan tog hand om barnet om han var hemma lika mycket som jag oavsett om jag behövde göra annat eller ej.



Likadant här och jag tror inte heller amningen behöver påverka jämställdheten. Men andra människor med andra bebisar verkar tycka att det måste göra det. Och då tycker jag att om man oroar sig för en sak som många intygar så kan man få fundera över det. Och jag har också lämnat pappa bebis och flaska under några timmar redan efter några veckor, regelbundet och kört ur stan och det gick mycket bra.

Så du ser, vi tycker ungefär likadant. Och slutresultatet är detsamma. (enda skillnaden är att det låter lite mer som att din man avlastade och min man hade nöje av bebin. Men det är nog ren ordbehandling.)

Vi tycker nog ganska lika , dock har min man har enormt nöje av våra bäbisar också, och har väldigt gärna pysslat med dem inte för min skull och för att avlasta (jo det också, men det blir ju automatiskt avlastning när bäbis är hos pappa) utan för deras och för hans och deras relation.

Så som du tolkade det första angående operationen hänger jag dock inte med på, det finns inte ens i min värld att barnet inte skulle vara tryggt med båda föräldrarna även om många spädisar -faktiskt- ofta vill ha hos mamman med mjölken. Ditt barn har varit nöjd på pappas axel, det var vårt mellanbarn också -hon ammade tills Jon var mätt och sedan dög vilken av våra famnar som helst bra (dock samsov jag och nattammade henne i sömnen- testade inget annat då det funkade så bra direkt) men barn ett (där jag var jättetrött och vi fullt övertygade om att pappa skulle gå lika bra som mamma) och barn tre ville verkligen helst snusa vid bröstet så mycket de bara f

 

[ako]

Och ska jag vara helt ärlig körde vi nog på mest nöjd vi med. Han var mest nöjd ute, där det rörde sig, se på träd, åka ned på stan. Inte i lägenheten. Men han hatade vagn och gillade bärsjal i bara 20 min i taget om han inte somnade.

Du ser ! Mest nöjd- enklast o alla nöjda!

 

[ako]

Vi tycker nog ganska lika , dock har min man har enormt nöje av våra bäbisar också, och har väldigt gärna pysslat med dem inte för min skull och för att avlasta (jo det också, men det blir ju automatiskt avlastning när bäbis är hos pappa) utan för deras och för hans och deras relation.

Så som du tolkade det första angående operationen hänger jag dock inte med på, det finns inte ens i min värld att barnet inte skulle vara tryggt med båda föräldrarna även om många spädisar -faktiskt- ofta vill ha hos mamman med mjölken. Ditt barn har varit nöjd på pappas axel, det var vårt mellanbarn också -hon ammade tills hon var mätt och sedan dög vilken av våra famnar som helst bra (dock samsov jag och nattammade henne i sömnen- testade inget annat då det funkade så bra direkt) men barn ett (där jag var jättetrött och vi fullt övertygade om att pappa skulle gå lika bra som mamma) och barn tre ville verkligen helst snusa vid bröstet så mycket de bara fick f

Men attans- något hände o resten försvann .

Hur som, ungar är olika o vad som funkar med en funkar kanske inte med nästa.

Amma sittande är precis lika bra som liggande men om man liggammar jan man sova. Skönt om man har en unge som vår etta o trea som ville ha bröstet i munnen typ jämt de första månaderna (synd att vi inte fattade det med ettan bara). Jag liggamnade o samsov med tvåan o trean (med pappa o syskon i annan säng) med andningslarm i blöjan o liten nalle emellan oss för att de inte Skulle hamna på mage, och till skillnad mot med barn 1 så sov alla nöjt o var pigga på dan . Funkade för oss, men olika vad som passar.

Ha en bra dag!

 

[Badger]

Du ser ! Mest nöjd- enklast o alla nöjda!

Jo men om man läser trådar på internet så verkar Mest nöjd = bara hos mamma. Pappa vågar inte hålla och vågar inte trösta, och mamma håller med om att pappa inte kan trösta och mormor, farmor, morfar och farfar kan inte hålla bebin eller trösta.

Så om man bara skriver, håll bebin nöjd, så uppfattar nog merparten det som. Trassla inte med kreti och pleti, håll bebin hos mamma.

 

[Badger]

Men attans- något hände o resten försvann .

Hur som, ungar är olika o vad som funkar med en funkar kanske inte med nästa.

Amma sittande är precis lika bra som liggande men om man liggammar jan man sova. Skönt om man har en unge som vår etta o trea som ville ha bröstet i munnen typ jämt de första månaderna (synd att vi inte fattade det med ettan bara). Jag liggamnade o samsov med tvåan o trean (med pappa o syskon i annan säng) med andningslarm i blöjan o liten nalle emellan oss för att de inte Skulle hamna på mage, och till skillnad mot med barn 1 så sov alla nöjt o var pigga på dan . Funkade för oss, men olika vad som passar.

Ha en bra dag!

Mitt barn kunde ha totalt fetglömt att få ha bröstet i munnen hela tiden. Så ont gjorde det att amma, en timma i taget kunde gott räcka. Han skulle ändå fått mer blod än mjölk till slut.
Hade han velat det skulle han bara inte fått det ändå, utan fått annan tröst.

Men om man har andra bröst så klarar man säkert oavbruten amning jämt.
Fast jag har nog läst om andra än jag som fick sår på bröstvårtorna, att då också kräva att barnet ammas dygnet runt, hungrig eller ej är lite hårt.

 

[Ray]

Mitt barn kunde ha totalt fetglömt att få ha bröstet i munnen hela tiden. Så ont gjorde det att amma, en timma i taget kunde gott räcka.
Hade han velat det skulle han bara inte fått det ändå, utan fått annan tröst.

Men om man har andra bröst så klarar man säkert oavbruten amning jämt.
Fast jag har nog läst om andra än jag som fick sår på bröstvårtorna, att då också kräva att barnet ammas dygnet runt, hungrig eller ej är lite hårt.

Gillade inte heller att vara nån slags levande napp. Matbar ok men snutte tutten blev utbytt mot en av gummi. Det var inte utan protest men gick....