Hur länge vågar man vänta?

[Badger]

Inte många...
Är det något tjejer uppfostras till eller är det medfött undrar jag?
Jag känner mig otroligt okvinnlig eftersom jag aldrig planerat livet så, inte har särskilt mycket kontrollbehov och därför aldrig tar nån projektledarroll utan att jag ens reflekterar över det. Är nog därför jag har så svårt att förstå jämställdhet. Av någon anledning funkar inte jag i någon "typisk kvinnoroll" och det känns lite jobbigt ibland.
Tänker om jag är uppfostrad så eller bara är sån?
Jag var pojkflicka som liten och ingenting har ändrats efter jag fick barn. Jag är liksom ingen lejonmamma. Men jag älskar min dotter och vill gärna ha fler barn. Jag har ammat även om det inte var så länge. Ändå är jag nog mer som en klassisk pappa kan jag känna (utan att vara minsta könsförvirrad för den delen...).

Tror det är någonting andra tjejer uppfostras till (dvs andra än tex jag). Jag är likadan som du men jag är uppfostrad sådan tror jag, mamma med. Mormor var feminist och mamma var feminist. Har inte ett organiserat ben i kroppen (inte min man heller).

Jag var iofs inte pojkflicka eller flickflicka, utan lite av varje som jag trivdes med.

Men jag har lätt att förstå jämställdhet fanns gott om böcker att läsa om det hemma och Kvinnovetenskaplig tidskrift. Det är mycket enkelt och väldigt elakt redan mot små bebisar att inte prata med pojkarna (2000 tal) för att försena deras språkutveckling och tvinga flickorna att äta själva innan de har finmotoriken för det. Att amma flickorna kortare och ge dem smäll på kinden om de drack för ivrigt (Italien 70-80-tal). Eller hindra flickor att krypa ned för lutande plan (USA 2000) och uppmuntra pojkar. Bara för att ta upp läskigheter som föräldrar i allmänhet har gjort och gör mot sina bebisar innan de ens fyllt 1.

(Alltså, jag hade koll på hur man överlever i ett hushåll, eftersom mamma inte heller gillade hushållsarbete, full koll (till skillnad från min man, som har full koll nu, jag lärde honom laga mat genom att visa om han frågade och äta allt han serverade. Nu lagar han maten hemma.). Men ingen krävde att det skulle göras med glädje.)

 

[Badger]

Gillade inte heller att vara nån slags levande napp. Matbar ok men snutte tutten blev utbytt mot en av gummi. Det var inte utan protest men gick....

Ok, han fick inte gummi heller, han ville inte ha det innan han var tio månader och vi envisades inte. Han sög inte jämt helt enkelt När jag vande av vid bröstet så ersatte jag med napp, smög in efter halv amning, och det accepterades då.

 

[Fjordfrälst]

Verkligen intressant tråd av TS då jag har samma funderingar och är i precis samma ålder; 29 och blir 30 i höst.

Jag känner mig stressad då när jag var mycket yngre hade jag alltid sagt att första barnet ska ha kommit före 30 års ålder för sen börjar man bli gammal och så hade jag ju skjutit på det lååångt fram i tiden. Nu sitter jag ju här och fyller 30 om mindre än ett år och det gör mig så tokstressad! I min värld så skulle jag hinna klart studier osv, jodå jag har lärt mig under mina år på jorden att det inte alltid blir så som man har tänkt, ibland kommer livet emellan så att säga!.

Grejen är att nu har jag en unghäst som jag njuter av att vidareutveckla och känner att barn är inte läge för jag vill ägna mig åt hästen, men samtidigt vill jag det alltihop För samtidigt som jag vill vidareutveckla henne så drömmer jag om att ta föl på henne. Vill göra allt på en gång, samtidigt. Men det går ju inte riktigt..

Eftersom jag har varit utsatt för en del så fick jag panik när killar visade intresse, det dröjde ända tills jag var 25 fyllda innan jag vågade släppa in den första så att säga , min pojkvän sedan 4 år tillbaka, nu är jag tack vare honom inte det minsta rädd för det alls, och han är fortfarande den enda då han är så rätt . I alla fall, efter bara 1,5 år tillsammans blev jag oplanerat gravid TROTS korrekt tagna p-piller. Barn var inte läge då jag bara hade precis läkt ihop en bäckenfraktur från en bilolycka året innan som kunde kostat mig livet....Dels det, dels en väldig förlossningsrädsla så kände jag att abort var vad jag ville göra, inte ville men var det mest rätta då. Hade jag sparat så hade jag å andra sidan hunnit innan jag var 30, men det är ju inte så att man kanske väljer att skydda sig för att få barn....i och med aborten som inte fungerade medicinskt, de fick slutföra kirurgiskt, så lärde jag mig att bli nedsövd (har varit min stora panik sedan barn!) inte var så hemskt, at i värsta fall får de väl söva mig och ta ut ungen då . Eftersom jag vägrade lita mer på några jävla piller fick jag då hormonspiral insatt. Jag har tyckt att den har funkat bra ända tills jag nu gick i banorna att...tänk om min ångest jag har utvecklat beror på den?!?! (googlat att det inte är så ovanligt) Jag har levt med stress och mycket oro för det mesta men till sist fick jag ångest och panikångest, vilket uppstod efter spiralinsättningen..Samtidigt som jag börjar känna barnlängtan så vill jag vara en stabil punkt i världen för ett barn, menar vem ska vara barnets tryggaste punkt om inte mamman? Och en mamma som går runt 24/7 i rädsla för att själv eller vem som helst (förväntansångest) ska få hjärtstopp...är inte sunt! (Jag har haft KBT så paniken just runt katastroftankar såsom hjärtstopp är bättre men fortfarande känner jag obehag runt det och det är pga ångest, jag har vart närvarande vid hjärtstopp på sjukhus på praktik inte fan fick jag ångestattack för det, då!). Så, känner lite panik över min ålder och allt jag skrev runt...Ursäka rörigt inlägg, men oj så skönt att bara få skriva av sig.

 

[Amha]

Det var chockerande, ärligt talat. Komplett med skämt om hur värdelösa män är i hushållet och att "man får ju vara glad att han bytte blöja en gång när jag låg däckad i influensa" och andra saker sagda med kärleksfulla leenden.

Barnet tyckte dock det var svårt fascinerande med andra barn så för hennes skull får nog hennes pappa gå dit med henne ibland när jag jobbar. Själv vet jag inte om jag klarar det. Jag kan liksom inte bonda sådär kvinnligt kring saker som jag tycker låter helt vidriga, och som dessutom är så enormt långt ifrån min och partners värld.

Alla andra mammor kommer tycka att han är såååå duktig som är där själv med barnet

 

[Kattennizze]

Jag är fan MÅLLÖS.

Och många av dem skulle förmodligen bedyra att de levde jämställt om man frågade dem.

Menar du det? Jag har genomlidit detta på öppna förskolan hela tiden jag var där, och det allra värsta tycker jag är pedagogerna som är anställda där som inte gör ett enda dugg för att ifrågasätta den här jävla skitnormen.

 

[Kattennizze]

En kompis till mig bestämde sig för när hon var runt 25- 26 att det inte blir några barn eftersom förhållanden då blir ojämställda. Nu sådär 20 år senare är hon fortfarande väldigt nöjd med sitt beslut, faktiskt. Jag tänker att TS verkligen har en viktig poäng, det handlar trots allt om livet och vad det innebär att förhålla sig till det här eländet varenda dag.

 

[Kattennizze]

Men alltså ju mer jag tänker efter på det hela så klarar jag bara inte av de män som inte är hemma med sina barn. Jag fattar bara inte. De finns ju överallt en arbetskamrat slog på stort och var hemma en HEL dag per vecka med sitt barn. Argumenten var de gamla vanliga ekonomin, vilket i det här fallet var rent löjeväckande eftersom han är höginkomsttagare med mycket god ekonomi. Min egen puckade bror vabbar inte heller utan låter sin fru göra det för han tjänar mer...när frun inte kan lämnas det sjuka barnet över till farföräldrarna....och de har också en god ekonomi, det är inte fattiga ensamstående vi pratar om här utan höginkomsttagare givetvis. Jag har absolut NOLL respekt för sådana män, eller förlåt mig, spermadonatorer.

 

[Hyacinth]

Men alltså ju mer jag tänker efter på det hela så klarar jag bara inte av de män som inte är hemma med sina barn. Jag fattar bara inte. De finns ju överallt en arbetskamrat slog på stort och var hemma en HEL dag per vecka med sitt barn. Argumenten var de gamla vanliga ekonomin, vilket i det här fallet var rent löjeväckande eftersom han är höginkomsttagare med mycket god ekonomi. Min egen puckade bror vabbar inte heller utan låter sin fru göra det för han tjänar mer...när frun inte kan lämnas det sjuka barnet över till farföräldrarna....och de har också en god ekonomi, det är inte fattiga ensamstående vi pratar om här utan höginkomsttagare givetvis. Jag har absolut NOLL respekt för sådana män, eller förlåt mig, spermadonatorer.

Vi gör tvärtom med vab. Jag tjänar så mycket mer att min partner tar all vab (vi har varit väldigt förskonade ska tilläggas). Detta är tydligen så ovanligt att mina kollegor inte visste att jag hade barn och sedan tvivlade på det "eftersom jag aldrig vabbade".

Men jag fattar faktiskt inte heller varför man skaffar barn om man inte vill vara med dem. Som accessoar betraktade är de rätt usla, då är en hund eller handväska bättre.
Är skaffa-barn normen så stark att folk fortfarande gör det för "att man ska"? Mitt sociala umgänge är så bekvämt att de omkring mig antingen tänker som jag eller är utan barn. Jag har extremt få nära relationer där det är konservativa mans- och kvinnoroller, det är mest på jobbet jag springer på det.

 

[mandalaki]

Men alltså ju mer jag tänker efter på det hela så klarar jag bara inte av de män som inte är hemma med sina barn. Jag fattar bara inte. De finns ju överallt en arbetskamrat slog på stort och var hemma en HEL dag per vecka med sitt barn. Argumenten var de gamla vanliga ekonomin, vilket i det här fallet var rent löjeväckande eftersom han är höginkomsttagare med mycket god ekonomi. Min egen puckade bror vabbar inte heller utan låter sin fru göra det för han tjänar mer...när frun inte kan lämnas det sjuka barnet över till farföräldrarna....och de har också en god ekonomi, det är inte fattiga ensamstående vi pratar om här utan höginkomsttagare givetvis. Jag har absolut NOLL respekt för sådana män, eller förlåt mig, spermadonatorer.

Ja, det där med ekonomin är ju det vanligaste argumentet. Det är bara det att kvinnor tar ut mer föräldraledighet även då de tjänar mer än männen.

http://www.sydsvenskan.se/2016-12-14/kon-styr-mer-an-lon-vid-foraldraledighet

 

[Kattennizze]

Vi gör tvärtom med vab. Jag tjänar så mycket mer att min partner tar all vab (vi har varit väldigt förskonade ska tilläggas). Detta är tydligen så ovanligt att mina kollegor inte visste att jag hade barn och sedan tvivlade på det "eftersom jag aldrig vabbade".

Men jag fattar faktiskt inte heller varför man skaffar barn om man inte vill vara med dem. Som accessoar betraktade är de rätt usla, då är en hund eller handväska bättre.
Är skaffa-barn normen så stark att folk fortfarande gör det för "att man ska"? Mitt sociala umgänge är så bekvämt att de omkring mig antingen tänker som jag eller är utan barn. Jag har extremt få nära relationer där det är konservativa mans- och kvinnoroller, det är mest på jobbet jag springer på det.

Jag tror det, att man skaffar barn för att följa en norm. Vi människor är dumma som kor oftast och gör det som förväntas av oss. Och det är verkligen trist. Det finns såklart undantag som TS i den här tråden t ex som verkar reflektera över vad som kan hända och väga in det i beslutet. Och det är bara så himla klokt det. Jag och min man delar på vabb rakt av fast han tjänar mer än mig. Det är skitsamma. I helvete heller att jag ska ta all vabb. Den första föräldraledigheten delade vi lika, den andra tog han merparten eftersom jag inte hade skaffat fler barn annars (fanns goda anledningar till det). Och då höjde hans kollegor på ögonbrynen, de flesta på hans jobb (akademiker, högutbildade) tog ingen föräldraledighet ALLS. Vilka rövhattar säger jag bara.

 

[Wysiwyg]

Ja, det där med ekonomin är ju det vanligaste argumentet. Det är bara det att kvinnor tar ut mer föräldraledighet även då de tjänar mer än männen.

Ja, om mannen tjänar mindre får han ju ut mindre föräldrapenning än kvinnan. Och tjänar kvinnan mindre går mannen back på att stanna hemma, kvinnans lön kan väl offras!

Det går att hitta argument för allt!

 

[mandalaki]

Ja, om mannen tjänar mindre får han ju ut mindre föräldrapenning än kvinnan. Och tjänar kvinnan mindre går mannen back på att stanna hemma, kvinnans lön kan väl offras!

Det går att hitta argument för allt!

Ja. Och det här var ju fint också:

"Bland par där kvinnan tar ut hela föräldraledigheten svarar 50 procent av männen att det beror på att det är mest fördelaktigt och 29 procent att orsaken är att partnern ville vara hemma med barnet, visar en attitydundersökning från Sifo.
Det vanligaste svaret från kvinnor som tagit ut hela föräldraledigheten var i stället att partnern inte kunde eller ville vara föräldraledig."

Paren VET alltså inte ens varför det är hon som stannar hemma. Ett tydligt exempel på att det är normen som styr. De bara gör.

 

[Wysiwyg]

Inte många...
Är det något tjejer uppfostras till eller är det medfött undrar jag?
Jag känner mig otroligt okvinnlig eftersom jag aldrig planerat livet så, inte har särskilt mycket kontrollbehov och därför aldrig tar nån projektledarroll utan att jag ens reflekterar över det. Är nog därför jag har så svårt att förstå jämställdhet. Av någon anledning funkar inte jag i någon "typisk kvinnoroll" och det känns lite jobbigt ibland.
Tänker om jag är uppfostrad så eller bara är sån?
Jag var pojkflicka som liten och ingenting har ändrats efter jag fick barn. Jag är liksom ingen lejonmamma. Men jag älskar min dotter och vill gärna ha fler barn. Jag har ammat även om det inte var så länge. Ändå är jag nog mer som en klassisk pappa kan jag känna (utan att vara minsta könsförvirrad för den delen...).

Det är knappast någon medfödd längtan till att organisera en familj som driver kvinnor att vara projektledare i sina relationer. Många faktorer spelar in tror jag. Jag trodde inte heller jag var typen som tog på mig projektledarroller innan jag insåg att jaha, vem ska organisera upp det här då om inte jag gör det?

För framtiden så tänker jag att ja, jag kommer nog ha en viss projektledarroll om jag skaffar barn med en (manlig) partner. Jag kommer förmodligen vara den som tar upp jämställdheten och som driver på med diskussioner och funderingar. Ser det inte som troligt att jag en dag kommer träffa en man som säger "amen du wysi, hur ska vi nu komma ifrån jämställdhetsfällorna? Jag har funderingar som går si och så".

Men jag tänker, små steg framåt. Jag tar hellre upp "projektledarrollsproblemet" i en relation och är den som är drivande för att inte hamna där än att helt kapitulera och bara inrätta mig som Regeringen.

 

[Wysiwyg]

Jag har full förståelse för att du tänker så! Det är ju vi som drar det korta strået om inte frågorna lyfts och luftas.. Samtidigt som man hoppas att det ska vara "självklart" från ens partners håll.

Jamen precis så! Jag tror nog jag kommer få lyfta frågan själv den dagen problemet kommer men jag skulle aldrig acceptera en partner som inte förstod problemet eller som inte ville diskutera frågan.

 

[Jenka]

Är skaffa-barn normen så stark att folk fortfarande gör det för "att man ska"? Mitt sociala umgänge är så bekvämt att de omkring mig antingen tänker som jag eller är utan barn. Jag har extremt få nära relationer där det är konservativa mans- och kvinnoroller, det är mest på jobbet jag springer på det.

Jag har "vetat" hela livet att jag ska/vill ha barn så småningom. Alla vuxna gifter sig och skaffade barn, enligt vad jag resonerade (såg?) som liten. Det var väl ingen värdering jag har fått med mig så sätt, men jag antar att det var just för att de allra flesta runt oss hade barn och familj.
Sen har jag såklart hunnit fundera 500 varv kring det hela i högre ålder också, även om jag alltid stått fast vid att jag vill ha barn (och inte har så mycket att tillföra i grunddiskussionen då kanske...).

Halvt OT: Min mormor var nog verkligen att betrakta som feminist. Både jag och min mamma är dock/därför uppfostrade med grundsynen att ingenting kan hindra en pga att kön, det har liksom varit så självklart så det knappt är värt att nämna. Men som sagt, det där med att behandla barn olika och tvinga på könsroller är ju intressant och så omedvetet egentligen. I mitt förhållande skulle jag påstå att vi är hyfsat, men inte helt, jämställda när det gäller arbetsfördelning osv men väldigt könsnormativa när det gäller intressen etc (och så sitter vi med gäster i helgen och kommenterar det faktum att alla män satt vid ett eget bord och diskuterade bilar... Hävde iaf spontana impulsen att ge vidare leksaker som skulle skruvas ihop till sambon).

 

[glittra]

Alltså föräldraledighet och vab är ju de enkla bitarna: superenkelt att dela rakt av och även lätt som en plätt att följa upp på Försäkringskassan.
Det är allt det andra som är svårt. Jag och min man är inte jämställda, men båda har det som mål.

 

[Ray]

Helt ot egentligen. ...
Men jämställdhet och gentlemen- hur funkar det. En uråldrig könsroll och så ojämställt som det kan bli.
Men när sambon går ut med hundarna för att det spöregnar eller lagar bil sent på kvällen i snålblåst för att normen säger att är det riktigt skitgöra så gör en "riktig man det för sin kvinna"- då uppskattar jag det numer....

I stallet gör jag ju allt sånt. Men jag är inte mer än människa och det är skönt att sitta i värmen när jag kommer hem...
Men vore det jämställt så skulle jag ju stått där i snålblåsten och meckat med min bil....

 

[MiniLi]

Jo men om man läser trådar på internet så verkar Mest nöjd = bara hos mamma. Pappa vågar inte hålla och vågar inte trösta, och mamma håller med om att pappa inte kan trösta och mormor, farmor, morfar och farfar kan inte hålla bebin eller trösta.

Så om man bara skriver, håll bebin nöjd, så uppfattar nog merparten det som. Trassla inte med kreti och pleti, håll bebin hos mamma.

Inte bara i trådar på internet.. Personligen så ser jag det även i min omgivning.

 

[ako]

Gillade inte heller att vara nån slags levande napp. Matbar ok men snutte tutten blev utbytt mot en av gummi. Det var inte utan protest men gick....

Återigen så tycker och känner man olika och olika funkar för olika människor. Jag hade lite ont vid amning med första barnet, vilket gick över på någon månad, inget med de andra. För mig var det inte ens jobbigt att sova med ammande unge, det gjorde det mycket enklare. Hade det inte varit så hade jag / vi gjort annorlunda helt enkelt .

 

[ako]

Jo men om man läser trådar på internet så verkar Mest nöjd = bara hos mamma. Pappa vågar inte hålla och vågar inte trösta, och mamma håller med om att pappa inte kan trösta och mormor, farmor, morfar och farfar kan inte hålla bebin eller trösta.

Så om man bara skriver, håll bebin nöjd, så uppfattar nog merparten det som. Trassla inte med kreti och pleti, håll bebin hos mamma.

Fast ÅTERIGEN så var det inte så jag menade... Och som du har förstått har mina barns pappa varit fullkomligt delaktig med alla tre sedan dag 1!

DOCK kan jag fortfarande inte se felet i att göra det enkelt för sig och hålla bäbis nöjd- ni var ute med vagnen mycket för att bäbis gillade det, och om andra bäbisar trivs bäst vid bröstet kan de väl få vara mestadels där I DEN MÅN MAMMAN ORKAR OCH HAR TID. Nyföddhetsperioden är kort, det handlar ju om veckor eller max månader.

Nu skriver jag inte mer här, hur jag än försöker förklara känns det som om jag blir missuppfattad och tagen för någon som knappt lämnar sina barn ifrån sig en sekund ens till deras andra förälder , och inget kunde faktiskt vara mer fel...