Hur länge vågar man vänta?

[Milosari]

Det kan säkert funka med två väldigt medvetna föräldrar, men det känns inte självklart någonstans.

Jag tänker att det är självklart att du är medveten och bara skaffar barn med en medveten man

 

[Hyacinth]

Haha, jag är rätt så säker på att jag skulle bli glad om det skedde oplanerat. Om partnern också blev glad, annars vore det jobbigt
Men nä. Jag hade en veckas katastroftankepanik i somras då jag googlade "gravid med ny pojkvän" hela nätterna. Det räckte
Jäkla läkare att skrämma upp mig när det "bara" var en otäck urinvägsinfektion kombinerat med utebliven mens

Jag känner ju att vi har ett annat utgångsläge denna gång när det var ett medvetet beslut, till det bättre.

 

[Milosari]

Men alltså...är föräldragrupp verkligen en viktig grej? Jag gick på föräldragrupp-eländet enbart för att slippa tjatet från BVC-sköterskan. Jag fick inte ut nånting av de träffarna och tyckte det var sjukt tråkigt och meningslöst. Skulle definitivt inte tagit ledigt från jobbet för en sån grej om det varit jag som jobbade.

Ja vi har haft jättebra träffar! För förstagångsföräldrar tror jag det är väldigt bra att få kontakten med experter (vi hade bl a dietist och psykolog på ett par träffar) och även med de andra föräldrarna.

 

[MiniLi]

Jag tänker att det är självklart att du är medveten och bara skaffar barn med en medveten man

Haha ja såklart
Jag menade mer att det oavsett inte känns självklart att det kommer funka

 

[stjarnhimmel]

Håller med @Hyacinth. Alla ni som reflekterar så mycket kring barn skulle bli helt fabulösa föräldrar. Och det är ju en bra start att ni har tänkt så mycket innan. Övertygad om att det ökar chanserna att det blir riktigt bra om barnen sen väl kommer.

Det är asläskigt att bli förälder. Samtidigt är det det roligaste jag nånsin gjort. Det är så enormt häftigt att se hennes personlighet växa fram. Jag var inställd på att jag skulle tycka det var trist det första året, men redan vid 3 månader började det bli kul, och nu blir det roligare för varje dag. Hon är så jäkla skoj att hänga med! Sen är det asjobbigt och jag är trött rätt ofta. Det är dyrt och en
oroar sig när hon är ledsen och blir ibland sjukt frustrerad och vill sätta ut henne i skogen (mer när hon var mindre och en inte förstod VAD som var fel och hon bara illtjöt). Numera går det att förstå sig på hennes behov nästan jämt och det gör ju allt så mycket enklare.

Sen har jag blivit ännu mer kär i min man sen det började funka så bra med barnet. Det är så jäkla fint att se dem ihop att jag blir helt blödig när jag tänker på det.

Så ja. Det är ett jäkla slit med både barnet och relationen. Men det är grymt också. Hade det inte blivit barn hade det också varit bra. En saknar inte det en inte vet att en vill ha.

Jag har inte förändrat mig alls i intressen eller personlighet, förutom att både jag och partner plötsligt tycker att alla bebisar på tv och såna vi träffar är så sjukt söta att vi blir lite till oss... det hände inte innan. Annars vill vi fortfarande resa, läsa, vara ifred ibland, sitta uppe och binge-titta på tv-serier och dricka vin, gå på restaurang, träna hund, ja, allt det där vi gjorde innan barn. Allt detta gör vi fortfarande med eller utan barn, och det funkar bra med lite små justeringar här och där.

Så fint du beskriver det

 

[Madde_padde]

Ja vi har haft jättebra träffar! För förstagångsföräldrar tror jag det är väldigt bra att få kontakten med experter (vi hade bl a dietist och psykolog på ett par träffar) och även med de andra föräldrarna.

Å så skulle de vara överallt! Våra var inte mycket å ha!

 

[Jenka]

Haha, jag tror jag är typ ensam på Buke om att uppskatta öppna förskolan. Skönt att kunna diskutera föräldraskap och barn en stund och träffa nya människor även om jag inte lärt känna någon djupare. Och trevligt sätt att umgås med barnet tycker jag. Likaså med föräldragrupp, här var den mest ett halvdant försök att träffa folk.
Här uppfattar jag det iaf som mer jämställt än @inverterad beskriver. De allra flesta jag pratat med är det självklart att båda är lediga, om inte hälften så tar iaf papporna betydligt mer än de låsta 3 mån. Nån/ett par pappor har det hela tiden funnits på öppna förskolan, nu senaste gångerna nästan hälften. Tror många med barn i samma ålder byttes av nu i januari.

 

[ako]

Idag var jag och partner med bebis på öppna förskolan för första gången. Den var som en illustration av den här frågeställningen. Alla föräldrar var mammor utom min partner. Det skojades friskt om att bebisarna som var pojkar snart skulle "hänga med pappa i garaget" och att "du får skaffa en dotter sen som kan vara inne med dig och baka". Noll procent av mammornas partner hade varit pappalediga - eller ja, nån tog några dagar över jul... Alla mammorna ammade. Alla barnen var mammiga, utom mitt (hon börjar dock bli det lite grann vilket jag tycker är SKITJOBBIGT). ALLA mammorna tyckte det var så mysigt att barnen var mammiga för "man vill ju ha ungen för sig själv och känna sig älskad, eller hur?". Alla mammorna skulle gå ner i tid när barnen skulle börja förskolan. Inte deras partners. Man kan säga att vi har en bit kvar innan jämställda föräldraskap blir normen...

Jobbiga typer skulle jag säga!
Min bild av ö f är inte densamma. Kan nog bero till viss del på vart man bor, trenden verkar ju skilja sig åt geografiskt. På vår ö f är det tyvärr överhängande kvinnor oxå, men inte bara, och visst pratas det barn (det är ju det man har gemensamt- med hästfolk pratar man häst t ex) men inte så som du beskriver.

 

[ako]

Haha, jag tror jag är typ ensam på Buke om att uppskatta öppna förskolan. Skönt att kunna diskutera föräldraskap och barn en stund och träffa nya människor även om jag inte lärt känna någon djupare. Och trevligt sätt att umgås med barnet tycker jag. Likaså med föräldragrupp, här var den mest ett halvdant försök att träffa folk.
Här uppfattar jag det iaf som mer jämställt än @inverterad beskriver. De allra flesta jag pratat med är det självklart att båda är lediga, om inte hälften så tar iaf papporna betydligt mer än de låsta 3 mån. Nån/ett par pappor har det hela tiden funnits på öppna förskolan, nu senaste gångerna nästan hälften. Tror många med barn i samma ålder byttes av nu i januari.

Jag har samma bild som du av ö f! Och på föräldragruppen vi gick på innan barn 1 (sen går en inte alls här o vi kände oss ändå klara efter en omgång) var allas karlar med, en gång kom t o m en man själv då den gravida kvinnan var förkyld.

 

[Saril]

Dock älskar jag barn, jag jobbar med barn, jag tror vi hade blivit bra föräldrar, men jag är inte supersugen på egna....än. (Vilket man får höra titt som tätt är jättekonstigt, man kan tydligen inte jobba med barn utan att vilja ha egna...)

Jag klippte ut sista delen av ditt inlägg. Jag tänker precis tvärtom och undrar hur sjutton de som både jobbar med barn och har egna orkar med?! Om jag hade jobbat med barn hade jag nog fått byta jobb först innan tanken på egna barn ens skulle bli lite aktuell...


Och angående diskussionen om öppna förskolan och föräldragrupper. Jag brukar gå till öppna förskolan med vårt barn en del eftersom jag oftast inte orkar dra i andra aktiviteter (vilket min man gör). Det är toppen för barnets del för han får leka av sig, sjunga och dansa och interagera med andra barn. Han är så nöjd efter två timmars lek på öppna förskolan.

Det är toppen för mig också eftersom jag inte behöver engagera mig som jag behöver om vi är hemma en hel dag... Tiden går snabbare och han roar sig själv på ett helt annat vis. Jag känner dock ingen annan förälder där och försöker inte lära känna någon heller, det är inte av intresse för mig.

Anledningen till att jag inte orkar lära känna folk (mammor) är ofta inställningar som denna. En gravid bekant till mig berättade att hon varit på ultraljud och sett att de väntar en pojke. Hon sa att hon är glad, men ändå lite besviken också. Nu måste hon (ja, hon förstås) ju köpa nya kläder till barnet och alla storasysters gamla kläder måste säljas. Den kommentaren insinuerar att det är nåt fel i att mitt barn, som har snopp, får använda kläder i alla möjliga olika färger och modeller och det gör mig så jävla ledsen. Om man tycker så, känner jag att det nog är en person jag kan avstå från att umgås med.

Vi har också i alla aktiviteter som babysim, föräldrakurs, BVC-grupp osv varit helt ensamma om att alltid ha varit båda två alternativt bara maken (+ barnet förstås). Vi har också fått oräkneliga kommentarer om det, av både positiv och negativ karaktär. Förstår inte att det ska behöva vara så uppseendeväckande att barnets båda föräldrar är lika mycket primärföräldrar.

 

[Ray]

Jag klippte ut sista delen av ditt inlägg. Jag tänker precis tvärtom och undrar hur sjutton de som både jobbar med barn och har egna orkar med?! Om jag hade jobbat med barn hade jag nog fått byta jobb först innan tanken på egna barn ens skulle bli lite aktuell...


Och angående diskussionen om öppna förskolan och föräldragrupper. Jag brukar gå till öppna förskolan med vårt barn en del eftersom jag oftast inte orkar dra i andra aktiviteter (vilket min man gör). Det är toppen för barnets del för han får leka av sig, sjunga och dansa och interagera med andra barn. Han är så nöjd efter två timmars lek på öppna förskolan.

Det är toppen för mig också eftersom jag inte behöver engagera mig som jag behöver om vi är hemma en hel dag... Tiden går snabbare och han roar sig själv på ett helt annat vis. Jag känner dock ingen annan förälder där och försöker inte lära känna någon heller, det är inte av intresse för mig.

Anledningen till att jag inte orkar lära känna folk (mammor) är ofta inställningar som denna. En gravid bekant till mig berättade att hon varit på ultraljud och sett att de väntar en pojke. Hon sa att hon är glad, men ändå lite besviken också. Nu måste hon (ja, hon förstås) ju köpa nya kläder till barnet och alla storasysters gamla kläder måste säljas. Den kommentaren insinuerar att det är nåt fel i att mitt barn, som har snopp, får använda kläder i alla möjliga olika färger och modeller och det gör mig så jävla ledsen. Om man tycker så, känner jag att det nog är en person jag kan avstå från att umgås med.

Vi har också i alla aktiviteter som babysim, föräldrakurs, BVC-grupp osv varit helt ensamma om att alltid ha varit båda två alternativt bara maken (+ barnet förstås). Vi har också fått oräkneliga kommentarer om det, av både positiv och negativ karaktär. Förstår inte att det ska behöva vara så uppseendeväckande att barnets båda föräldrar är lika mycket primärföräldrar.

Jag ska ärligt säga att när jag jobbat med barn hela dagen gråter jag inombords om dottern har kompisar hemma som röjer runt. Jag vill bara ha tyyyyyst...
Men det kan nog vara en vanesak tror jag

 

[AraSlei]

Jämställdhet är inte praktiskt. Det mest praktiska är ofta att glida in i klassiska könsroller. Det är vad samhället är anpassat efter och så vi för det mesta är uppfostrade.
Jämställdhet innebär en ständig kamp mot sin egen insocialisering för att göra annorlunda.

Exempel: Jag har en del kontrollbehov och är väldigt omhändertagande av mig. Klassisk kvinnoroll. Jag är helt säker på att om jag får barn kommer denna sida av mig löpa amok. Det kommer vara enklast för mig att ha ungen vid tutten hela tiden och göra allt själv så att det blir rätt på mitt sätt.
MEN - jag vet att det är ett beteende som långsiktigt skulle göra mig olycklig och därför vill jag göra annorlunda, även om det blir svårt och opraktiskt. Kortsiktigt opraktiskt kommer göra mig långsiktigt lycklig. Anledningen? Jag mår bra i ett jämställt förhållande och mår kasst i ett ojämställt förhållande.

Så himla klokt! Du sätter ord på mina tankar, tack för det. Så välformulerat

 

[lil-sis]

Å så skulle de vara överallt! Våra var inte mycket å ha!

Känner också att jag (vi) hade klarat oss utan föräldrautbildningen. Och då har inte ens barnet kommit ut ännu.

Hade större förhoppningar.

 

[Saigon]

Ja vi har haft jättebra träffar! För förstagångsföräldrar tror jag det är väldigt bra att få kontakten med experter (vi hade bl a dietist och psykolog på ett par träffar) och även med de andra föräldrarna.

Precis samma hos oss. De har varit väldigt bra.

 

[Milosari]

Haha, jag tror jag är typ ensam på Buke om att uppskatta öppna förskolan. Skönt att kunna diskutera föräldraskap och barn en stund och träffa nya människor även om jag inte lärt känna någon djupare. Och trevligt sätt att umgås med barnet tycker jag. Likaså med föräldragrupp, här var den mest ett halvdant försök att träffa folk.
Här uppfattar jag det iaf som mer jämställt än @inverterad beskriver. De allra flesta jag pratat med är det självklart att båda är lediga, om inte hälften så tar iaf papporna betydligt mer än de låsta 3 mån. Nån/ett par pappor har det hela tiden funnits på öppna förskolan, nu senaste gångerna nästan hälften. Tror många med barn i samma ålder byttes av nu i januari.

Jag har också uppskattat öppna förskolan och kommer fortsätta gå dit. Men det är mest för att prata lite med pedagogen och låta barnet leka med andra barn och nya leksaker. Det har varit två andra pappor där, förutom pappan till mitt barn. Och kanske femton mammor. Ganska kasst. Jag hoppas det blir bättre när vi ska byta åldersgrupp till barn över ett år. Då borde fler pappor ha hunnit ta över föräldraledigheten.

 

[cirkus]

Idag var jag och partner med bebis på öppna förskolan för första gången. Den var som en illustration av den här frågeställningen. Alla föräldrar var mammor utom min partner. Det skojades friskt om att bebisarna som var pojkar snart skulle "hänga med pappa i garaget" och att "du får skaffa en dotter sen som kan vara inne med dig och baka". Noll procent av mammornas partner hade varit pappalediga - eller ja, nån tog några dagar över jul... Alla mammorna ammade. Alla barnen var mammiga, utom mitt (hon börjar dock bli det lite grann vilket jag tycker är SKITJOBBIGT). ALLA mammorna tyckte det var så mysigt att barnen var mammiga för "man vill ju ha ungen för sig själv och känna sig älskad, eller hur?". Alla mammorna skulle gå ner i tid när barnen skulle börja förskolan. Inte deras partners. Man kan säga att vi har en bit kvar innan jämställda föräldraskap blir normen...

Fyfan så sorgligt! Alltihop

 

[Badger]

Till sakfrågan. Jag läste någonstans på internet att om man har svårt att få barn sådär kring 30-35 så hade man troligen haft svårt även innan.
Dvs det hade inte hjälpt att prova vid 28.

Vad tror ni? Ngn som hört det innan?

Någonting liknande har jag hört, men inte helt liknande. Det var snarare så att folk i allmänhet inte brukade börja oroa sig över att inte bli gravida förrän efter 30. Dvs om de hade haft några misslyckanden med preventivmedel mellan 20-28 utan att de blev gravida så kanske de inte reagerade, inte heller om de försökt lite halvt om halvt. Men vid 30 så känns det som att det blev dags att gå och få hjälp. Så upptäckten kunde förskjutas, vilket påverkar statistiken.

Det finns någon artikel från Danmark som tittade på kvinnor i olika åldrar som tänkte försöka bli gravida och såg hur lång tid det tog. Det gick snabbast för 29-34 eller ngt om jag minns rätt. Men det var bara en artikel och det räcker inte så långt.

 

[Badger]

Jag tycker nog att t ex ditt varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt ligger snubblande nära. Det antyder att @MiniLi s resonemang skulle betyda att hon lät barnet vara mindre nöjt (mer hungrigt??) för att jämställdheten var viktigare.

Sent svar.

Exakt. Vi försökte nog snarare övertyga nyfödingen om att andra också var trygga genom att inte ta honom från andra varje gång han blev ledsen utan låta andra försöka trösta. Likaså med läggning och sådana saker, om det kom en period då han ville ha just ena föräldern (eller period, har hänt enstaka gånger att mamma eller pappa önskades istället för den som erbjöds för läggning) höll vi ändå fast vid varannan kväll. För att visa att ingen var bättre eller sämre än den andre. Vi visste ju att ingen av oss var bättre eller sämre. Och sådana saker löste sig blixtsnabbt om vi aldrig bekräftade att den ena föräldern faktiskt var bättre och tryggare än den andre. (Eller att mormor eller farmor inte dög.)

Så vi körde inte på att låta barnet vara där han var mest nöjd alltid, utan snarare på att få honom att bli lika trygg/nöjd hos båda. Och det gick alltid snabbt.

(Vilken mardröm om vi hade kört på det med mest nöjd. Tänk när jag kom tillbaka från uppvaket efter fem timmar med pappa och om han då varit mest nöjd hos pappa. Så var det över liksom, ingen föräldraroll för mig. Känns hemskt vid bara tanken. Vi reflekterade inte ens över att göra på det viset, eller över om det var så att barnet hade föredragit det.)

 

[Raderad medlem 19815]

Haha, jag tror jag är typ ensam på Buke om att uppskatta öppna förskolan. Skönt att kunna diskutera föräldraskap och barn en stund och träffa nya människor även om jag inte lärt känna någon djupare. Och trevligt sätt att umgås med barnet tycker jag. Likaså med föräldragrupp, här var den mest ett halvdant försök att träffa folk.
Här uppfattar jag det iaf som mer jämställt än @inverterad beskriver. De allra flesta jag pratat med är det självklart att båda är lediga, om inte hälften så tar iaf papporna betydligt mer än de låsta 3 mån. Nån/ett par pappor har det hela tiden funnits på öppna förskolan, nu senaste gångerna nästan hälften. Tror många med barn i samma ålder byttes av nu i januari.

vi har varit jättemycket på öppna förskolan med båda barnen, sambon (man) ännu mer än jag. Tyckte det var toppen och där var många pappor.

 

[mandalaki]

Idag var jag och partner med bebis på öppna förskolan för första gången. Den var som en illustration av den här frågeställningen. Alla föräldrar var mammor utom min partner. Det skojades friskt om att bebisarna som var pojkar snart skulle "hänga med pappa i garaget" och att "du får skaffa en dotter sen som kan vara inne med dig och baka". Noll procent av mammornas partner hade varit pappalediga - eller ja, nån tog några dagar över jul... Alla mammorna ammade. Alla barnen var mammiga, utom mitt (hon börjar dock bli det lite grann vilket jag tycker är SKITJOBBIGT). ALLA mammorna tyckte det var så mysigt att barnen var mammiga för "man vill ju ha ungen för sig själv och känna sig älskad, eller hur?". Alla mammorna skulle gå ner i tid när barnen skulle börja förskolan. Inte deras partners. Man kan säga att vi har en bit kvar innan jämställda föräldraskap blir normen...

Jag måste fråga - hur fick du reda på allt det här? Frågade du folk eller kom samtalet upp bara för att en pappa (din partner) var med? Om det är det senare är det ju deprimerande om det är så ovanligt med pappor där att man börjar prata om pappaledighet, amning, gå ner i tid osv bara för att en råkar visa sig.