Hur länge vågar man vänta?

[Hyacinth]

Nej en person med fitta är kvinna. En transvestit är kvinna även om.hon klär ut sig till man. Naturen ger folk ett kön inte två.

Säg du det till någon som föds med oklar könsidentitet.

 

[Hyacinth]

Undersök gärna vilka som vridit diskussionen till att fokusera på amning i tråden. Jag kan lova dig att det inte är jag, eller de med mig som vill problematisera amningens roll i ett jämställt förhållande.

Du är så fabulöst klok!

 

[Lyraolissy]

När det gäller barnafödande är inget oklart. Att säga att män kan få barn är för fånigt.
Transvestiter och födda i fel kropp de behöver ändå en fitta eller surrogatmamma

Säg du det till någon som föds med oklar könsidentitet.

 

[Monstermom]

Nej en person med fitta är kvinna. En transvestit är kvinna även om.hon klär ut sig till man. Naturen ger folk ett kön inte två.

Naturen? Kan du vara lite mer exakt?

Eller skit i det faktiskt, det är väldigt tydligt att du inte har någon som helst kunskap i ämnet.

 

[Raderad medlem 120709]

@Lyraolissy, kan du inte vara gullig och ta dina transfobiska påståenden någon annanstans? Helst så långt ifrån vettigt folk som möjligt.

 

[Kilauea]

När det gäller barnafödande är inget oklart. Att säga att män kan få barn är för fånigt.
Transvestiter och födda i fel kropp de behöver ändå en fitta eller surrogatmamma

Jag kommer då säga att "vi har fått barn", om/när jag och min sambo får barn. Vi är ju två om det liksom!

 

[YorkWann]

Undersök gärna vilka som vridit diskussionen till att fokusera på amning i tråden. Jag kan lova dig att det inte är jag, eller de med mig som vill problematisera amningens roll i ett jämställt förhållande.

Tack för att du orkar vara kvar och argumentera!

 

[Jenka]

Ja, de par jag känner som jag tycker ändå sköter jämställdhetsbiten rätt bra är också de par som är medvetna om exakt var fallgroparna finns och som själva säger "nej, vi är inte jämställda, vi får jobba på det hela tiden". Medan andra par lätt säger att de är såååå jämställda och det är så jävla pinsamt uppenbart bara att det inte stämmer.

Ju mer man sätter sig in i jämställdhets (och genus) frågor, desto mer inser man att det inte är så enkelt...
Mycket jag tidigare (som inte läst så mycket, främst genus, förrän senaste 1-2 åren) hade förklarat bort som personlighet finns det ju djupare faktorer för också. Typ projektledning. Mycket kan man ta in i sitt eget förhållande (/barnuppfostran), annat roar jag mig, i alla fall hittills, främst med att förstå och ha i bakhuvudet.

(inte helt riktat till dig då men apropå...)

Angående amning så är det ju ingen som påstått att man inte borde amma!? Ingen har heller påstått att det är en viktigare faktor än föräldraledigheten.
Amningen har definitivt hjälpt till att göra det skevt här. Jag fick huvudansvar rent praktiskt, blev viktigast i sonens ögon, blev mest låst och var den som "kunde" (eller antogs kunna) mest om hans behov. Sambon blev mer osäker på att vara ensam med barnet eftersom han inte visste ifall bröst/amning/mamma hade kunnat hjälpa när sonen var otröstlig. Jag var hemifrån själv ibland men då alltid med stress över hur det gick och jag visste att det inte var populärt.
När sambon kunde börja mata mer och natta utan amning vid 7 månaders ålder blev en förändring. Sambon varit hemma på heltid i tre månader (more to come) och det märks stor skillnad i deras relation, sambons självsäkerhet som pappa och vad han gör rent praktiskt. Jag är fortfarande nr 1 i sonens ögon när jag är hemma dock. Ingen oro över att lämna de längre. Väldigt nyttigt, klart båda sakerna påverkar. Jag kommer amma framtida småsyskon också dock.

De i min närhet som bara flaskmatar har barn som har mer jämställda relationer till båda föräldrarna, dvs mindre mammiga (barn som fortfarande flaskmatas syftar jag på). De är/kan vara mer ojämställda på andra sätt dock.

 

[MiniLi]

Nä och det finns de som tolkat mig rätt också.

Problemet som jag ser det är att som jag skrivit tidigare är att du egentligen bara är intresserad av att höra sånt som bekräftar din egna åsikt.

Hade du varit intresserad av att höra hur folk har lyckats mer än normalstandard trots att båda föräldrarna inte kunnat mata så hade du väl snarare frågat "Så du anser att ni är jämställda? Varför tror du det? Och hur har ni lyckats med det?".

Men icke en fråga om det. Istället har du anklagat mig för mansplaining och liknande.

Men jag är ju inte intresserad av att höra hur folk löst det, om löst det inte rimmar med hur jag uppfattar jämställdhet. Jag har väl heller aldrig frågat efter lösningar heller?
Mitt enda syfte med tråden var/är att ventilera oro och få input kring hur andra tänker just när det gäller ålder och barnafödande.
Jag har inget egentligt behov av att diskutera amning tex, det är bland annat du som drivit diskussionen dit.

 

[kolblakkur]

Naturen ger folk ett kön inte två.

Googla intersexuell.

 

[Tora]

Men jag är ju inte intresserad av att höra hur folk löst det, om löst det inte rimmar med hur jag uppfattar jämställdhet. Jag har väl heller aldrig frågat efter lösningar heller?
Mitt enda syfte med tråden var/är att ventilera oro och få input kring hur andra tänker just när det gäller ålder och barnafödande.
Jag har inget egentligt behov av att diskutera amning tex, det är bland annat du som drivit diskussionen dit.

Om du bara ville ha medhåll så kunde du skrivit det från början.

Du eller någon annan här har inte en aning om hur mitt förhållande är annat än den löjliga förutfattad mening om hur ni tror något är.

Att du tror att det jag skrivit har att göra om amning visar bara hur totalt fel du tolkat det jag skrivit. Men så är det ju, vissa klarar bara av att tolka utifrån sin egna förutfattade mening.

 

[Badger]

Jag måste vara väldigt otydlig? Jag tycker jag har skrivit hela tiden att amningen INTE är problemet i sig, men ett POTENTIELLT hinder som måste hanteras, på grund av hur bebis och mamma binds samman. Om folk vill amma tycker jag verkligen att de ska göra det, men de ska ha en plan för hur de ska kompensera för detta för pappan om de vill ha ett jämställt förhållande.

Och vi måste också skrivit väldigt otydligt eftersom vi skrivit precis samma sak...

 

[Milosari]

En av mina bästa kompisar fick barn för ett år sen. Hennes sambo gör inte särskilt mycket, men hon är extremt effektiv och hinner mycket ändå. Känns inte som ett alternativ för min del, men barn var viktigt för henne.
Jag tror att jag skräms av andra vänner som blivit väldigt begränsade, men å andra sidan handlar det väl mest om att de har en idé om att barn är begränsande.

Jag känner mig inte det minsta begränsad. På riktigt. Hundarna begränsar mer. Barnet tar väldigt mycket tid men det verkar funka så att jag ändå helst vill spendera min vakna tid med barnet. Så då blir det ingen "uppoffring". Tror också att åldern spelar roll, jag har ändå ingen lust att ha femtioelva bollar i luften längre utan såg småbarnstiden som en chans att sortera bort sådant som är mindre viktigt.

 

[Milosari]

Jag förstår inte riktigt hur du kopplar det här till tråden och min frågeställning?
Jag anser iaf själv att mina funderingar är precis tvärt om. Vart har någon skrivit om att skaffa barn "för att man ska"?

Tvärt om så är jag väl medveten om hur normer och ideal påverkar mig. Jag är väl medveten om att det är svårt att sortera kring vad man vill eller inte eftersom det blir så påverkat av både normer, ideal och den här tidspressen man börjar känna kring 30.

Alltså jag fixar inte heller att leva i en ojämställd relation. Men det är ju inte hela världen om man går ifrån varandra tycker jag. Bara man inte bråkar och blir ovänner. Hellre det än att vara fast i en situation som man inte trivs med. Visst, projektlederiet försvinner inte för det men du slipper projektleda åt någon annan. Det finns ju vissa fördelar också med att vara den som har koll och det är att du kan bestämma mer över sådant som känns viktigt för dig.

Men se till att pappan är en person som du inte är rädd för att ha som fiende. Ska man se krasst på det så är det väldigt vanligt att man gör som jag dvs lämnar sin man. Då vill man verkligen inte att han är en person som slutar resonera på ett vettigt vis när han är tjurig.

 

[MiniLi]

Alltså jag fixar inte heller att leva i en ojämställd relation. Men det är ju inte hela världen om man går ifrån varandra tycker jag. Bara man inte bråkar och blir ovänner. Hellre det än att vara fast i en situation som man inte trivs med. Visst, projektlederiet försvinner inte för det men du slipper projektleda åt någon annan. Det finns ju vissa fördelar också med att vara den som har koll och det är att du kan bestämma mer över sådant som känns viktigt för dig.

Men se till att pappan är en person som du inte är rädd för att ha som fiende. Ska man se krasst på det så är det väldigt vanligt att man gör som jag dvs lämnar sin man. Då vill man verkligen inte att han är en person som slutar resonera på ett vettigt vis när han är tjurig.

Absolut, jag håller med dig!
Det är inte i hela världen. Men jag tycker det känns skönt att liksom i alla fall göra det man kan för att undvika problem senare, genom att fundera igenom allt noga och framförallt prata igenom allt.
Se vet man ju aldrig vad som kommer hända!

 

[MiniLi]

Om du bara ville ha medhåll så kunde du skrivit det från början.

Du eller någon annan här har inte en aning om hur mitt förhållande är annat än den löjliga förutfattad mening om hur ni tror något är.

Att du tror att det jag skrivit har att göra om amning visar bara hur totalt fel du tolkat det jag skrivit. Men så är det ju, vissa klarar bara av att tolka utifrån sin egna förutfattade mening.

Men jag fattar inte vad du är ute efter?
Vadå bara ville ha medhåll? Varför skulle jag ha skrivit det?

Jag är inte intresserad av någon annans version av lösningar. Jag har aldrig frågat efter lösningar.
Det är inte samma sak som att jag bara vill ha medhåll.

Jag har ingen aning om hur ditt förhållande är, men jag vet att jag inte kommer ha dina lösningar som mitt förstahandsalternativ. Det är helt enkelt inte så jag vill ha det.
Jag tycker tex inte att jämställdhet innebär att man delar upp saker. För mig innebär det att man hjälps åt med typ allt. Jag tycker inte att ett föräldraskap där en matar/tröstar/söver (vilket det KAN bli om man inte är varsam) medans den andre sköter markservice i hemmet är att föredra. Om mitt ev föräldraskap hamnar där så kommer jag inte trivas eller tycka att det är jämställt.

Så utan att veta någonting om din relation, jag utgår helt enkelt enbart från det du skrivit här i tråden. Men din version av jämställdhet stämmer inte överens med min.
Varför skulle jag vilja få råd från någon vars idealbild uppenbarligen skiljer sig från min egen? Dina råd kommer inte hjälpa mig att nå dit jag vill.
Däremot finns det andra i tråden som har skrivit väldigt kloka saker som jag kan ta till mig av, helt enkelt eftersom det blir tydligt att vi har en mer gemensam bild av vad ett jämställt föräldraskap innebär.

 

[Tora]

Men jag fattar inte vad du är ute efter?
Vadå bara ville ha medhåll? Varför skulle jag ha skrivit det?

Jag är inte intresserad av någon annans version av lösningar. Jag har aldrig frågat efter lösningar.
Det är inte samma sak som att jag bara vill ha medhåll.

Jag har ingen aning om hur ditt förhållande är, men jag vet att jag inte kommer ha dina lösningar som mitt förstahandsalternativ. Det är helt enkelt inte så jag vill ha det.
Jag tycker tex inte att jämställdhet innebär att man delar upp saker. För mig innebär det att man hjälps åt med typ allt. Jag tycker inte att ett föräldraskap där en matar/tröstar/söver (vilket det KAN bli om man inte är varsam) medans den andre sköter markservice i hemmet är att föredra. Om mitt ev föräldraskap hamnar där så kommer jag inte trivas eller tycka att det är jämställt.

Så utan att veta någonting om din relation, jag utgår helt enkelt enbart från det du skrivit här i tråden. Men din version av jämställdhet stämmer inte överens med min.
Varför skulle jag vilja få råd från någon vars idealbild uppenbarligen skiljer sig från min egen? Dina råd kommer inte hjälpa mig att nå dit jag vill.
Däremot finns det andra i tråden som har skrivit väldigt kloka saker som jag kan ta till mig av, helt enkelt eftersom det blir tydligt att vi har en mer gemensam bild av vad ett jämställt föräldraskap innebär.

Som sagt det jag försökt få fram har helt gått dig förbi.

 

[ako]

@MiniLi jag är ju en av dem som kommit in på amningsdebatten, och jag är ledsen om du tycker det gled ifrån ämnet. Ofta blir det ju så att en diskussion leder till en annan.
Vad jag ville ha sagt till dig är väl att jag hade ingen jättebarnlängtan men ville ändå ha "någon gång". Min sambo (som är några år äldre) kände lika. När jag var 33 kändes det som att det var dags att försöka och första barnet föddes hösten jag var 33. Sedan har det blivit en 2a vid 36 och en 3a vid 39 (och nu räcker det ).
Vi har ändrat rätt mycket i våra liv. Vi har inga direkta barnvakter så det är vi två vuxna och barnen. Jag har medryttare på min numer enda häst och rider honom själv 2-3 ggr i veckan (något som känts omöjligt för 10 år sedan men värt det nu), och min sambo lägger typ någon enstaka timme här och där på sin hobby. Å andra sidan har vi båda jobb som hänger i hop med våra intressen (jag ridlärare, han antikvärderare) och vardagen är för oss båda inrutad efter barn och familjeliv.

Min erfarenhet är inte att vi blivit mindre jämställda. Vi försöker hjälpas åt och roddar runt livet och trivs bra. Tre barn gör många småbarnsår, så visst börjar vi bli lite matta och kan ibland längta till när den yngsta är uppåt 6-7 och till viss del självgående. Å andra sidan är de så himla goa i just den ålder de är nu alla tre (2.5, 5, 8) att man ibland vill stanna tiden också.

Personligen är jag som framgått rätt övertygad om att inte amningen behöver vara något hinder för jämställdhet. Föräldraskapet är som sagt livslångt och amning handlar om månader, och det finns massor mannen kan göra både med/ för bäbisen ändå och även för att underlätta livet för den ammande mamman. Däremot tycker jag att det är superviktigt att båda föräldrarna går in i föräldraskapet med en övertygad inställning om att båda verkligen är 100 procent föräldrar till barnet- inte en förälder och en medhjälpare liksom. I detta ingår att båda bör vara föräldralediga en längre period (eller visst, man kan väl jobba halva veckan var om det funkar) och ha fullt barnansvar.

Hoppas du tycker att jag kom tillbaka till din grundfråga och hade lite nytta av mitt svar .

 

[YorkWann]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Vi har haft uppe diskussionen om barn ett tag här hemma, eftersom jag är 36 och sambon blir 43. Jämställdhetsdebatten är superviktig, jag känner som flera i tråden, att de förhållanden i ens närhet där de diskuterar och pratar om vad som krävs för att bli jämställda är de som är bäst på det.
I vårt fall har mycket av diskussionen hamnat just där, att vi tex vill ta ut lika mycket av föräldraledigheten, även om han tjänar enormt mycket mer än jag. Hur man skulle lösa saker och ting rent praktiskt för att kunna undvika den så kallade kvinnofällan.
Än har jag dock inte landat i något beslut, den biologiska klockan tickar inte högt alls. Sambon vill nog mer än han säger, men han tycker det är viktigt att vi båda vill, och tar i sånna fall det beslutet tillsammans. Dock älskar jag barn, jag jobbar med barn, jag tror vi hade blivit bra föräldrar, men jag är inte supersugen på egna....än. (Vilket man får höra titt som tätt är jättekonstigt, man kan tydligen inte jobba med barn utan att vilja ha egna...)

 

[ako]

Jag tycker tex inte att jämställdhet innebär att man delar upp saker. För mig innebär det att man hjälps åt med typ allt. Jag tycker inte att ett föräldraskap där en matar/tröstar/söver (vilket det KAN bli om man inte är varsam) medans den andre sköter markservice i hemmet är att föredra..

Bara ETT inlägg till kring detta. Jag vill verkligen poängtera att vad jag skrivit angående uppdelning amning/tröst kontra övrig marktjänst handlar om NYFÖDDA barn, upp till några månader. Självklart ska båda föräldrarna funka lika bra sedan, men varför inte låta nyfödingen vara mestadels där hen är mest nöjd när det är möjligt (givet att mamman måste kunna både duscha, vila och åka hemifrån några timmar- förstås! Pappa hittar då sina egna sätt att trösta). Det är liksom lika naturligt för bäbisar att vilja amma som det är att hästar äter grovfoder. Verklighet liksom.

Undrar lite vad du menar med att man ska göra samma, inte dela upp? Är man mindre jämställd om man säger "okej, nu åker en av oss och handlar medan den andra klipper gräset" än om man åker och handlar tillsammans? Låter mest tidsineffektivt i mina öron.

Hoppas du inte tar illa upp! Tydligen ett nästan lika hett ämne som Jerringpriset detta