Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

[Björk]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

*kl*
Mor- och farföräldrarna älskar sina barnbarn. De ställer i regel upp om de kan när/om vi ber om barnvakt.

MEN; jag kan ibland känna att det är mycket snack och lite verkstad från min mamma. Det kan låta SÅ himla viktigt "åååå, nu har vi inte sett dem på hela 2 veckor.." och jag känner "jamen, kom förbi då!?" Vi bor liksom mindre än en km bort! Och vi säger alltid att de är välkomna när som helst; vardagkväll som helg. Det finns liksom inget i vårt beteende när de väl har kommit över som skulle kunna tolkas som att de INTE är välkomna!

Det är som att det finns en förväntan att vi ska komma till dem. Och där har jag ibland känt viss.... tja, besvikelse är väl ett starkt ord, men det gör mig ibland irriterad. För oss är det ju hundra gånger bättre om de kan komma till oss; de är pensionärer (!), vi heltidsjobbar, lämnar och hämtar på skola/förskola och ska hinna med allt som ska göras i ett hem och med hus. Det kunde ju liksom bli en liten HJÄLP om de kom över till oss istället; då kan vi t ex plocka ur diskmaskinen, slänga i en tvätt, städa något rum medan de är här och barnen har då sällskap och kan roas av dem.
Det är inte BARNVAKT jag har förväntningar på, men tja, bara lite underlättande i vardagen. När vi går dit så sitter vi ju bara där på häcken; nog trevligt ibland, men med heltidsjobb osv så har vi saker att göra hemma (som de kan göra när de vill; de är ju som sagt pensionärer).

Det lämnas en massa "löften" till barnen som aldrig infrias också. Om saker man ska göra tillsammans, om att man ska åka till deras skola och hälsa på mm. Som aldrig händer och förmodligen aldrig kommer att hända.

Sen tänker jag som så; att det viktiga är att vi föräldrar inte gör så. Det kommer ändå att stjälpa sig självt; börjar delvis göra det nu med 6åringen som själv sa sist:
- Du är aldrig hemma hos oss!
- Men ni är ju aldrig hemma..... säger hon då.
Då sa jag vad jag tyckte: - Nej, vi jobbar ju, men annars är vi ju i princip ALLTID hemma. Det är bara att komma förbi.
Det var ju enkelt att säga till 6åringen att vi alltid är borta, vilket inte alls är sant. Vi kanske gör EN utflykt per helg; till t ex badhus eller annat. Och är då borta ca 3-4 timmar en av dagarna.
Barnen kommer märka/lära sig att löftena bara är fantasier. Och märka att de sviks och inte lita på dem sen. Skyll dig själv är min kontenta.

Min pappa däremot lovar aldrig och kan ibland överraska med spontanbesök.

Och nu har de några gånger frågat om inte de kan ta barnen en hel eller halvdag eller en natt. Och det får de givetvis! Barnen älskar sin mormor.

Farmor var den som var absolut närmast vår äldsta när han var liten. Vi bodde då nära varandra (samma gata) och hon hälsade på MINST 5 dgr/vecka för att gosa och gulla. Hon är nog dock mest småbarnsmänniska (och oerhört BRA på det). Vi vet att om hon ska ta hand om barnen såg grejar hon det alltid. Oavsett! Det är ordning och reda och bra handlag med barn. Men inte verkar hon så där oerhört intresserad av att ha en nära och tät relation..... det är lite av och till.... ses inte ens varje vecka trots att vi bor 15 min bort numera.

Farfar brukar komma ca en gång i veckan. Han vill gärna göra något aktivt med barnen, men har lättare att förstå sig på lite större barn. Han var nästan totalt ointresserad av dem upp till ca 2 års ålder.

Både farmor och farfar är fortfarande yrkesverksamma vilket ju påverkar deras tid för umgänge förstås.

Både farfar och morfar är (som säkert många äldre män) är personer som ALLTID skulle erbjuda sig ställa upp vid krisläge. När/om det kört ihop sig är de beredda att ta hand om barnen. Däremot är det tyvärr inte de som våra barn är tryggast med och man har inte full tillit till att de grejar det BRA. Men visst skulle ungarna få mat och vara hyfsat nöjda i alla fall.

Jag tycker inte mor- och farföräldrar alls kan krävas på engagemang eller intresse för sina barnbarn. Men det är ju trevligt om de är det! Det jobbigaste för mig är inte eventuell ovilja att ses eller vara barnvakt; jag har svårast för allt SNACK om vad underbara de är, att de såååå gärna vill träffas, saknar dem osv osv. Men ändå inte fler besök, telefonsamtal eller umgänge med dessa äääälskade barnbarn. Det känns som en "roll"; att det ska låta så från en mormor. Och det kanske är så att barnbarnen är gulligast på håll.... när man längtar, inte fullt lika gulliga att träffa. Vilket jag faktiskt KAN förstå! Mina föräldrar är snart 70 år - det är klart det är påfrestande med barnen ibland. Men snacka inte så mycket; GÖR istället, när lusten faller på.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Jag tycker inte mor- och farföräldrar alls kan krävas på engagemang eller intresse för sina barnbarn.

Fast det tycker jag. Inte på engagemang, men normalt mänskligt intresse. På samma sätt som jag intresserar mig för dem, och de är intresserade av vad jag gör, förväntar jag mig att de är intresserade av barnbarnen. Eller kanske omvänt; är de inte intresserade av barnbarnen behöver de inte intressera sig för mig heller. Vi kommer som ett paket, take it or leave it.

Sedan behöver de inte ställa upp som barnvakter. Men då bör de ju inte bli förvånade om barnbarnen sedan inte bryr sig om att hälsa på mor- och farföräldrar på ålderdomshemmet på äldre dagar.

 

[Freyja_bus]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

barnens far- och morföräldrar är väldigt engagerade och involverade i barnens liv och det är vi alla väldigt glada för! Vi träffas flera gånger i veckan, oftast inte för barnvakt utan oftast för att umgås en stund tillsammans eller hitta på något kul. Ibland lämnar vi barnen/något av barnen en stund med mormor och morfar eller farmor och farfar, men det är sällan för att vi egentligen behöver det, utan mer när det kommer något specifikt önskemål från barnen. Vi brukar oxå göra resor på sommaren tillsammans vilket är väldigt roligt!

Jag är väldigt glad för att barnen (och vi!) har en så nära relation med våra föräldrar, det är guld värt på alla vis!

 

[Björk]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Fast det tycker jag. Inte på engagemang, men normalt mänskligt intresse. På samma sätt som jag intresserar mig för dem, och de är intresserade av vad jag gör, förväntar jag mig att de är intresserade av barnbarnen. Eller kanske omvänt; är de inte intresserade av barnbarnen behöver de inte intressera sig för mig heller. Vi kommer som ett paket, take it or leave it.

Sedan behöver de inte ställa upp som barnvakter. Men då bör de ju inte bli förvånade om barnbarnen sedan inte bryr sig om att hälsa på mor- och farföräldrar på ålderdomshemmet på äldre dagar.

Krävas?

Det är väl mest normalt om de är på något sätt intresserade, men alla föräldrar är ju inte intresserade av sina (vuxna) barn heller.

Men jo, klart; jag hade blivit ytterst förvånad om mina föräldrar var intresserade av mig på det normala sätt som de är, men inte alls ville ha kontakt med våra barn. Då hade jag definitivt resonerat som du: då blir det ingen kontakt med mig heller. Men jag kan ju inte egentligen ens kräva att de ska vara intresserade av att umgås med mig.

Det handlar ju om båda parter så att säga... jag har fått höra av någon att "jag tycker att mina föräldrar skulle visa större intresse för mina barn, det tycker jag faktiskt ingår". Där sa jag emot; vaddå "ingår"? Vill de inte så vill de inte liksom. Socialt inkorrekt och förstås att man känner besvikelse och säkert viss sorg, men det är inte något som "ingår" i något slags livskontrakt. Det är ju inte någon "skyldighet" man har.

Däremot har ju föräldrar en skyldighet gentemot sina barn. Och så är det ju rent juridiskt också; lever man inte upp till den skyldigheten får man inte ha dem kvar..

 

[trazel]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Mina barns mor- och farföräldrar träffar barnen någon gång i veckan. Farföräldrarna är pensionärer och har inte riktigt orken att barnvakta båda barnen samtidigt själva. De brukar ställa upp och barnvakta korta stunder då de bor nära oss.

Mormor är hemma om dagarna, men mår inte bra varje dag. Hon barnvaktar gärna en dag hon mår bra. Morfar jobbar fortfarande och han skulle jag inte ge huvudansvaret för båda barnen samtidigt, men han passar ofta stora sonen och går ut och leker med honom själv.

Summa: samtliga vill ha inflytande och vill umgås med sina barnbarn, men tid och välmående hindrar i vissa fall. Alla skulle ställa upp utan att blinka om det krisar, men det är mormor jag skulle välja om det gällde båda samtidigt.

Våra barn är nu 3 resp 1 år och väldigt intensiva båda två, så det ÄR jobbigt att passa dem om man inte har dem kring sig dagligen.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Krävas?

Krävs för umgänge med mig. Precis som jag har det kravet på alla andra människor jag umgås med. Är de inte intresserade av mig, eller personerna de ska umgås med, varför träffas över huvud taget?

 

[Jeffries1]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Sedan behöver de inte ställa upp som barnvakter. Men då bör de ju inte bli förvånade om barnbarnen sedan inte bryr sig om att hälsa på mor- och farföräldrar på ålderdomshemmet på äldre dagar.

Fast det där är ju kanske bara snack. Vad är det för garanti att barnbarnen skall komma och besöka en på ålderdomshemmet. När man sitter på hemmet är de antagligen fullt upptagna av sina egna liv med barn, jobb, barnbarn. Hur ofta besöker ni era mor/farföräldrar?

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Fast det där är ju kanske bara snack. Vad är det för garanti att barnbarnen skall komma och besöka en på ålderdomshemmet. När man sitter på hemmet är de antagligen fullt upptagna av sina egna liv med barn, jobb, barnbarn. Hur ofta besöker ni era mor/farföräldrar?

Någon garanti är det förstås inte. Men om mor-farföräldrarna är ointresserade av att träffa sin barnbarn är det nog helt uteslutet. Barnen har ju inget skrikande behov av att hälsa på gamlingar som inte vill veta av dem, eller åldringar som de inte har någon relation till.

 

[Jeffries1]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Så kan det ju vara, men jag blir less på att man alltid säger att man inte skall få besök på ålderdomshemmet för att man inte ställer upp för barn och barnbarn i alla lägen. Jag vill självklart ha en bra relation med mina barn och barnbarn, men det skall inte vara så att jag skall känna mig tvungen för att jag på ålderdomen skall få besök på ålderdomshemmet, för så fungerar det ju inte. Jag vill bara påpeka att man som heltidsarbetande far/morföräldrar kanske inte orkar ställa upp varenda helg på sina barn och barnbarn. Måste jag för den skull vara en dålig mor/farförälder?

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Så kan det ju vara, men jag blir less på att man alltid säger att man inte skall få besök på ålderdomshemmet för att man inte ställer upp för barn och barnbarn i alla lägen.

Men är det verkligen någon som begär det? Jag kanske har fått hjälp att passa mitt barn vid 4 tillfällen på 3 år. Och det är inte precis med glädje detta har erbjudits.

Så jag frågar inte längre, utan försöker hitta andra alternativ. Nu ses vi typ vid jul och möjligen födelsedagar.

 

[mino]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Intressant.
Jag är nog lite inne på Hiddeous linje, att människor som vill ha en relation med mig måste gilla min partner, mina barn, mitt liv, någorlunda. Jag kan möjligen tycka att de som aldrig haft egna barn är mer ursäktade för att de inte bryr sig om mina barn. Men om mina föräldrar skulle visa ett komplett ointresse för mina barn... jag skulle nog ha svårt att acceptera det. Har man ett barnointresse när man själv har haft egna barn så är det rätt osympatiskt. Och har man ett komplett ointresse överlag för sina barns liv och leverne då är man också osympatisk. Jag kan inte tänka mig annat än att jag kommer att hjälpa mina barn när de blir stora, med barnen eller vad de nu kan tänkas vilja ägna sig åt. Jag tycker nog att man hjälper sina barn, punkt.

Sen är mitt intryck att många far- och morföräldrar som inte är så aktiva med sina barnbarn är i själva verket osäkra och rädda för att göra fel eller lägga sig i.

 

[Sar]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Så jag är lite nyfiken. Har jag konstiga släktingar, eller är det här ointresset för barnbarn vanligt?

Jag hade själv en väldigt nära relation med mina far- och morförälder och vi har turen att det är likadant för våra barn. Mina och sambons föräldrar hämtade de äldre barnen tidigt från förskolan en gång i veckan för att umgås, med vår yngste hämtar mina föräldrar honom tidigt en dag (sambons föräldrar är nu över 80 år och orkar inte förståeligt nog inte med ansvaret längre). Sambons föräldrar är här på fredagar då min sambo är hemma med barnen, farfar är dock den utav dem som är mest leksugen. Farmor anstränger sig och gör barnens favoritmat till lunch, otroligt gulligt och uppskattat!
När mina föräldrar hämtat vår yngste en gång i veckan bjuder de ofta hela familjen på middag direkt efter jobbet då vi hämtat de äldsta, otroligt uppskattat! Mina föräldrar (eller barnens ena gudmor) är barnvakter när vi behöver och far gärna iväg med dem på olika sorters upplevelser.
Vi har väldigt tur med den här biten och är väldigt tacksamma. Genom att vi bor i samma stad blir det givetvis lättare att träffas för en snabbvisit än om vi bodde långt ifrån varandra och behövde sova över etc. för att träffas.

I mina öron låter det konstigt att vara helt ointresserad av sina barnbarn. Å andra sidan kan man läsa på många forum om föräldrar som förfasar sig över att äldre släktingar hälsar på barnen för ofta etc. Det är nog inte helt lätt att göra "rätt", det ett föräldrapar uppskattar hatar någon annan...

 

[Kattennizze]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

KL

Vi har ingen som vill eller orkar riktigt, farmor är snart 75 år och försöker väl, men tycker att det blir jobbigt med tre småttingar. Farfar (de är skilda sen många år) sitter i rullstol pga skada så han orkar ju inte med dem. Morföräldrarna är svårt sjuka bägge två. Så det är jag och min man, men det visste vi när vi fick dem. Vi har dock mina syskon som verkligen älskar dem och bryr sig om dem, och tar gärna hand om dem. (de bor dock 100 mil bort så det blir ganska sällan). Jag förväntar mig absolut inte att någon annan ska ta hand om mina barn, men det är som du skriver Björk, det vore roligt.

 

[Björk]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Krävs för umgänge med mig. Precis som jag har det kravet på alla andra människor jag umgås med. Är de inte intresserade av mig, eller personerna de ska umgås med, varför träffas över huvud taget?

Ja, det är ju lite annat än det jag menade.

Jag menade mer generellt; vissa jag träffar tycker att det finns någon slags "plikt" hos mor- och farföräldrar att vilja träffa och umgås med sina barnbarn. Ungefär som en del äldre föräldrar tycker det är en "plikt" som deras barn har att hälsa på och umgås med dem.

Om de inte kommer och hälsar på så får man nog bara dra slutsatsen att de faktiskt inte ÄR så intresserade. Vilket ju är ledsamt och gör nog många besvikna, men det är ju liksom inget man kan kräva att de ska göra.

 

[Badger]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Tror vissa har svårt att bara komma förbi, de behöver en inbjudan. Kom förbi närsomhelst betyder tex för mig ett artigt ingenting. Mamma skulle aldrig bara komma förbi men vi bjuder henne på middag ibland. Hon skulle inte be om att få hämta på dagis men blir glad när vi frågar. Ringer och vill hitta på ngt om vi inte hört på en vecka.

 

[Björk]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Tror vissa har svårt att bara komma förbi, de behöver en inbjudan. Kom förbi närsomhelst betyder tex för mig ett artigt ingenting. Mamma skulle aldrig bara komma förbi men vi bjuder henne på middag ibland. Hon skulle inte be om att få hämta på dagis men blir glad när vi frågar. Ringer och vill hitta på ngt om vi inte hört på en vecka.

Jo, vissa har det. Men det är ju mina föräldrar. De kommer förbi ibland och vi har såpass avslappnad och nära kontakt (vi bor ju mindre än en km från varandra) när vi är tillsammans; jag märker ju att de är avslappnade när de är här så jag tror inte alls det är där problemet finns för vår del.

Problemet är att det är en massa snack som egentligen inte har något innehåll. "Fantasier" och planer om hur mycket de ska göra med barnbarnen som aldrig blir av. Eller snarare; specifikt min mamma. Hon har varit så i många år. Det är inget nytt för mig. Och det gäller inte bara barnbarnen utan ganska mycket mer. Prat, prat, prat om vad som ska hända, vad hon ska göra osv, men inte ens hälften av det sker. Det är helt okej om det bara berör henne, men det det är ganska tröttsamt när det berör även oss....

Det gör mig inget att de (hon) inte kommer jätteofta. Det som stör mig är snacket om alla planer och att hon "ska" göra ditt eller datt. Det är liksom bara snack snack snack och nästan ingen verkstad. Hellre inget snack alls så blir det "bonus" alla gånger som det blir verkstad. Och det har jag också sagt någon gång när jag blivit för irriterad.

 

[Hiddeous]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Jag menade mer generellt; vissa jag träffar tycker att det finns någon slags "plikt" hos mor- och farföräldrar att vilja träffa och umgås med sina barnbarn. Ungefär som en del äldre föräldrar tycker det är en "plikt" som deras barn har att hälsa på och umgås med dem.

Goda relationer bygger ju ofta på lite "plikt". Jag ställer upp på vänner när de är i knipa av plikt och ansvarskänsla, inte för att jag kanske just då får ut så mycket av det. Jag ställer även upp i fall mina föräldrar plötsligt behöver det, av någon anledningen. De ställer också upp för mig och lånar kanske ut pengar, inte för att de vill utan för att de känner lite plikt att stötta och underlätta.

För mig är inte det någonting märkligt. Det är mer en fråga om att ge och ta. Personer som inte ger kan heller inte ta, enligt min matematik.

 

[Andromedae]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Tror vissa har svårt att bara komma förbi, de behöver en inbjudan.

Och tack gode gud för det. Vi har förbjudit alla att komma på spontanbesök - vi har ofta annat för oss och vill inte att folk ska komma instövlande utan att ha hört av sig först.

kl
Vårt barn är första barnbarnet på båda sidor. Folk är väldigt intresserade av honom, men vi får väl se hur länge det håller i. Han är ju bara bebis, och många verkar ärligt talat mest intresserad av att "snusa bebis"

 

[Badger]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Jo jag förstår, antar att det ger en känsla av att vilja ryta -men sluta prata och Gör något!

 

[DarkInNight]

Sv: Hur kul tycker era föräldrar att det är med barnbarn?

Hur ofta besöker ni era mor/farföräldrar?

Minst en gång i veckan :-)

På min sida då.
Sambons farmor var det väldigt länge sedan vi såg. ..