Jag trodde inte denna tråden skulle bli så stor, men ni är fina människor allihopa som bryr sig och har orkat svara mig. Jag har sovit lite på saken och mår idag bättre, ibland hjälper det mycket att bara få skriva av sig med tårarna rinnandes.
Då inläggen blivit så många vet jag inte om jag klarar av att svara en och en, utan skriver lite mer allmänt om det ni tagit upp. Vill ni ha svar på något jag missar får ni fråga igen :-)
Jag vill nog påstå att jag är en positiv människa i grund och botten, jag har inte svårt att visa känslor mer än just när jag blir ledsen. Jag har många gånger suttit med vänner, med olika av dem och vid olika tillfällen och berättat hur jag upplever min familj och släkt. Jag kan vara väldigt djup, men då pratar jag sakligt, gråter inte utan beskriver fakta snarare än ältar och beklagar mig.
Som jag skrev innan är det väldigt svårt att beskriva olika händelser utan att lämna ut någon, men detta har hänt med två vänner för bara ett litet tag sedan.
Y och jag umgicks minst en gång i veckan innan, vi fikade, vi drack vin tillsammans och hade fina samtal under dessa kvällar, vi har vart på krogen, vi har vart i skogen, gått promenader och liknande tillsammans. Så säger Y till mig att hon X, verkar trevlig som du umgås med, kan vi inta dra ihop en tjejkväll med den och den framöver? Jag ordnar en tjejkväll hemma hos mig, vi är 6 personer och enligt mig har vi verkligen en underbar kväll. Det skrattas mycket och vi har roligt. Till saken hör att X nyligen brutit ett långt förhållande och var i behov av både uppmuntran och lite nytt folk. X och jag har också umgåtts mycket, vi har ett gemensamt intresse där vi umgåtts mycket. Efter denna kväll är X och Y vänner. Inget som stör mig, bara roligt att människor hittar varandra och jag gillar ju dem båda. Efter ett tag händer det ett par väldigt tråkiga saker i Y:s liv. Jag förstår att hon inte hinner med att umgås så mycket pga detta och jag säger vid ett flertal gånger att jag förstår, det är klart att du ska prioritera detta, jag finns här. Frågar om det finns något jag kan göra och säger att du får höra av dig när du orkar och kan. Hon berättar att det är jobbigt och är helt slut, jag säger att jag förstår. Sen ser jag att hon umgås väldigt mycket med X, men hör inte av sig till mig mer än vid ett fåtal gånger där hon beklagar att hon inte hunnit och orkat. X, som jag också umgåtts mycket med tar jag kontakt med och frågar om vi ska ses över vårat gemensamma intresse ett flertal gånger. Får oftast till svar att hon inte hinner, det är mycket på jobbet och andra saker som hindrar, men ungefär var fjärde, femte gång jag har frågat har jag ändå fått ett ja och vi har setts. Känner mig jobbig som alltid ska behöva fråga, för X frågar ju aldrig tillbaka. Varje gång vi då setts har jag frågat om X om hur det är med Y, och får tillbaka att de setts ganska ofta, men att Y fortfarande har det jobbigt, vilket jag förstår. Säger alltid till X att hon ska hälsa Y och brukar säga när vi ses att du kan väl höra av dig när du är ledig och kan nästa gång. Jag tycker inte jag kan göra mycket mer, eller kan jag det? Jag säger det igen, något fel måste det ju vara när alla bara försvinner från mig?
Med familjen är det lite annorlunda. De försvinner ju inte, men behandlar mig som luft, som någon som inte räknas som de andra. Det är en märklig känsla att uppleva. Jag gör så gott jag kan, jag går pliktskyldigt på deras tillställningar, är trevlig, köper alltid med mig en blomma eller present utefter tillställning. Är noga med att tacka för mig, att försöka vara med i samtalen, låta intresserad av det de pratar om, både lyssnar och pratar, men blir mest avbruten och de pratar med varandra det mesta. Där sitter jag på en stol med folk på båda sidor om mig som pratar med varandra, inte med mig. Det är en hemsk känsla och därför kommer alltid gråten när jag åker hem. Jag försöker lämna det bakom mig, inte låta det påverka mig, för att åter få uppleva samma sak vid nästa träff. Jag är rädd för att bryta, för precis som någon skrev, så finns det ju någon jag bryr mig om, och i en familj är det svårt att undvika några men inte alla, då kalas och andra tillställningar oftast är tillsammans med alla. Angående jul så vet jag inte vilket som är värst, att sitta och titta på hur de öser över klappar till varandra, eller sitta själv hemma och tycka synd om sig själv för att man är ensam. Julen är en tid då alla jag känner umgås med nära och kära, så att fira med vänner är uteslutet i detta fall. Jag har heller ingen ekonomi att ge mig ut på utlandssemestrar och skulle ändå ha svårt för att åka själv. Jag har bara varit utomlands några få gånger och vet inte om jag skulle våga mig på att åka själv. Bara tanken skrämmer mig med att hamna vilse i ett främmande land.
Då inläggen blivit så många vet jag inte om jag klarar av att svara en och en, utan skriver lite mer allmänt om det ni tagit upp. Vill ni ha svar på något jag missar får ni fråga igen :-)
Jag vill nog påstå att jag är en positiv människa i grund och botten, jag har inte svårt att visa känslor mer än just när jag blir ledsen. Jag har många gånger suttit med vänner, med olika av dem och vid olika tillfällen och berättat hur jag upplever min familj och släkt. Jag kan vara väldigt djup, men då pratar jag sakligt, gråter inte utan beskriver fakta snarare än ältar och beklagar mig.
Som jag skrev innan är det väldigt svårt att beskriva olika händelser utan att lämna ut någon, men detta har hänt med två vänner för bara ett litet tag sedan.
Y och jag umgicks minst en gång i veckan innan, vi fikade, vi drack vin tillsammans och hade fina samtal under dessa kvällar, vi har vart på krogen, vi har vart i skogen, gått promenader och liknande tillsammans. Så säger Y till mig att hon X, verkar trevlig som du umgås med, kan vi inta dra ihop en tjejkväll med den och den framöver? Jag ordnar en tjejkväll hemma hos mig, vi är 6 personer och enligt mig har vi verkligen en underbar kväll. Det skrattas mycket och vi har roligt. Till saken hör att X nyligen brutit ett långt förhållande och var i behov av både uppmuntran och lite nytt folk. X och jag har också umgåtts mycket, vi har ett gemensamt intresse där vi umgåtts mycket. Efter denna kväll är X och Y vänner. Inget som stör mig, bara roligt att människor hittar varandra och jag gillar ju dem båda. Efter ett tag händer det ett par väldigt tråkiga saker i Y:s liv. Jag förstår att hon inte hinner med att umgås så mycket pga detta och jag säger vid ett flertal gånger att jag förstår, det är klart att du ska prioritera detta, jag finns här. Frågar om det finns något jag kan göra och säger att du får höra av dig när du orkar och kan. Hon berättar att det är jobbigt och är helt slut, jag säger att jag förstår. Sen ser jag att hon umgås väldigt mycket med X, men hör inte av sig till mig mer än vid ett fåtal gånger där hon beklagar att hon inte hunnit och orkat. X, som jag också umgåtts mycket med tar jag kontakt med och frågar om vi ska ses över vårat gemensamma intresse ett flertal gånger. Får oftast till svar att hon inte hinner, det är mycket på jobbet och andra saker som hindrar, men ungefär var fjärde, femte gång jag har frågat har jag ändå fått ett ja och vi har setts. Känner mig jobbig som alltid ska behöva fråga, för X frågar ju aldrig tillbaka. Varje gång vi då setts har jag frågat om X om hur det är med Y, och får tillbaka att de setts ganska ofta, men att Y fortfarande har det jobbigt, vilket jag förstår. Säger alltid till X att hon ska hälsa Y och brukar säga när vi ses att du kan väl höra av dig när du är ledig och kan nästa gång. Jag tycker inte jag kan göra mycket mer, eller kan jag det? Jag säger det igen, något fel måste det ju vara när alla bara försvinner från mig?
Med familjen är det lite annorlunda. De försvinner ju inte, men behandlar mig som luft, som någon som inte räknas som de andra. Det är en märklig känsla att uppleva. Jag gör så gott jag kan, jag går pliktskyldigt på deras tillställningar, är trevlig, köper alltid med mig en blomma eller present utefter tillställning. Är noga med att tacka för mig, att försöka vara med i samtalen, låta intresserad av det de pratar om, både lyssnar och pratar, men blir mest avbruten och de pratar med varandra det mesta. Där sitter jag på en stol med folk på båda sidor om mig som pratar med varandra, inte med mig. Det är en hemsk känsla och därför kommer alltid gråten när jag åker hem. Jag försöker lämna det bakom mig, inte låta det påverka mig, för att åter få uppleva samma sak vid nästa träff. Jag är rädd för att bryta, för precis som någon skrev, så finns det ju någon jag bryr mig om, och i en familj är det svårt att undvika några men inte alla, då kalas och andra tillställningar oftast är tillsammans med alla. Angående jul så vet jag inte vilket som är värst, att sitta och titta på hur de öser över klappar till varandra, eller sitta själv hemma och tycka synd om sig själv för att man är ensam. Julen är en tid då alla jag känner umgås med nära och kära, så att fira med vänner är uteslutet i detta fall. Jag har heller ingen ekonomi att ge mig ut på utlandssemestrar och skulle ändå ha svårt för att åka själv. Jag har bara varit utomlands några få gånger och vet inte om jag skulle våga mig på att åka själv. Bara tanken skrämmer mig med att hamna vilse i ett främmande land.
