Som luft, eller varför "finns" jag inte?

[purity_666]

Men alltså, på riktigt. Skulle ni kunna med, när ni rätt ensam känner er i sällskapet, sätta ner foten i ett stort sällskap och höja rösten och säga att folk behandlar er illa och sen förklara med alla vad var och en gjort som som inte känns bra mot er? Jag klarar nog inte det, är rädd för konsekvenserna det ger, att bli ännu mer utfryst. Ensam mot kanske 15 personer, det kräver mod jag inte har.

Nej det hade jag inte gjort, men om jag pratar med någon och denne avbryter så hade jag sagt till där och då. Jag hade inte deklarerat högt och tydligt att alla är elaka, men i enskilda situationer hade jag reagerat. Som att bli avbruten, eller när de pratar om något som hela släkten gjort, istället för att säga "men gud vad kul för er", kan man säga "men oj missade jag inbjudan?"

 

[Badger]

Svårt att skriva, men när det gäller vänner, om man har väldigt många och har lätt att skaffa nya. Har du funderat på om ni tex åker iväg någonstans tillsammans du och en vän, ni kanske går ut en kväll på stan. Stannar du då och tar hand om vännen eller kanske har du så lätt att få nya att prata med att hon blir lite utanför (hon kanske är blyg). Det är ju ett sätt som skulle kunna göra att vänner blir vänner med varandra hos dig men tvekar att gå ut.

 

[Badger]

Men alltså, på riktigt. Skulle ni kunna med, när ni rätt ensam känner er i sällskapet, sätta ner foten i ett stort sällskap och höja rösten och säga att folk behandlar er illa och sen förklara med alla vad var och en gjort som som inte känns bra mot er? Jag klarar nog inte det, är rädd för konsekvenserna det ger, att bli ännu mer utfryst. Ensam mot kanske 15 personer, det kräver mod jag inte har.

Nej det skulle jag inte kunna. Däremot är jag rädd att om någon hade gjort handledsvärmare åt alla i släkten, och innan dess bakat kanelbullar och nu började skryta om någon ny tjänst. Då skulle jag bara rakt av börja gråta där och då. Känns som att du är alldeles för bra på att hålla masken. Om någon är elak mot mig rakt av vid bordet då flippar jag och grälar tillbaka eller börjar gråta eller gör båda samtidigt. Har gjort båda i närvaro av släkt så jag vet att jag gör det.

 

[Fyrkanten]

Svarar flera på en gång. Det är oerhört svårt att skriva utan att utelämna detaljer och vissa personer, och det har jag försökt undvika. Det finns så mycket mer att skriva, men jag valde att gå in på mig och mina problem. Min bror och jag har vissa band emellan oss som kanske är mer än genomsnittet. Pga av diverse omständigheter har jag vart som en mor för honom, jag har hjälpt honom genom livet mer än vad som är normalt. Han är yngre än mig, inte på samma nivå med mognad ( inte på något sätt utvecklingsstörd eller liknade, men med problem på annat), men jag älskar honom och står honom närmast. Jag vill inte gå in på detaljer omkring detta, men heller inte blanda in honom och ber er respektera.

 

[Fyrkanten]

Badger: Jag försöker alltid hinna med mina vänner, kompisar och släkt. Om någon ringer eller hör av sig, så vänder jag ut och in på mig för att träffras när de kan. Jag måste naturligtvis säga nej när jag jobbar, men annars försöker jag alltid anpassa mig efter dem. Självklart tar jag "hand"om mina vänner när vi väldigt sällan är ute. Jag har gett dem överfallslarm och ber dem alltid höra av sig när de kommer hem så jag kan se att de kommit hem. Sviker aldrig i den situationen..

 

[Fyrkanten]

Bagder igen ;-) Gråter gör jag ofta, men inte inför folk. Blir ofta ledsen, men inser att folk vill umgås och träffa glada människor, så tårarna kommer när jag är själv och där får jag utlopp för smärtan när ingen ser. Ibland saknar man en kram som tröst, men även det går över till nästa dag :-)

 

[prinsessfeminist]

Men alltså, på riktigt. Skulle ni kunna med, när ni rätt ensam känner er i sällskapet, sätta ner foten i ett stort sällskap och höja rösten och säga att folk behandlar er illa och sen förklara med alla vad var och en gjort som som inte känns bra mot er? Jag klarar nog inte det, är rädd för konsekvenserna det ger, att bli ännu mer utfryst. Ensam mot kanske 15 personer, det kräver mod jag inte har.

Jag har gjort det vid ett tillfälle och det var på en arbetsplats där jag inte trivdes. Det kändes väldigt skönt efteråt även om jag inte fick den reaktion jag hade hoppats på.

Det var dock en och annan som sade: "åh så modigt, och så viktigt ändå - att du delat med dig vad du känner/tänker."

I alla fall; jag kan förstå om du tvekar - insatsen är hög och det är förfärligt trist att få misstankarna bekräftade, att de faktiskt är riktiga stövlar som inte reflekterar över sitt beteende.

Det kan vara barn och andra oskyldiga inblandade som du ju vill träffa på kalas och så vidare, så jag förstår absolut.

Men om du bestämmer dig för att detta inte på något sätt är ett alternativ, du har det hellre som du har det, kan du då fundera på sätt att "stå ut"?

Jag menar - kan du trycka ned dina känslor och kompromissa med dina behov av bekräftelse, för att du ändå får vara med i familjen lite grand?

Kan du ta steg för steg och beta av den ena personen efter den andra genom att visa dem lite mer attityd kring vad du vill och vilka behov du har?

Bara några tankar...

 

[Fyrkanten]

Är uttömd och trött nu, måste gå och sova. Tack för era inputs så länge, ni är bäst

 

[Kattennizze]

Men alltså, på riktigt. Skulle ni kunna med, när ni rätt ensam känner er i sällskapet, sätta ner foten i ett stort sällskap och höja rösten och säga att folk behandlar er illa och sen förklara med alla vad var och en gjort som som inte känns bra mot er? Jag klarar nog inte det, är rädd för konsekvenserna det ger, att bli ännu mer utfryst. Ensam mot kanske 15 personer, det kräver mod jag inte har.

Jag förstår precis vad du menar. Men, min tanke är, att bland det viktigaste i livet tror jag är, att värna sig själv, sim integritet, sina gränser. Att sträva efter vem du är egentligen och kunna bli accepterad precis som du är med dina fel och brister. Jag har själv jobbat jättemycket med detta i terapi, just att jag kan vara jag helt oavsett sammanhang liksom, att jag kan känna, få känna och få visa vad jag känner utan att folk blir elaka mot en. För min egen del så är jag hellre ensam än att jag måste vara med människor som jag upplever inte behandlar mig väl och där jag känner att mina känslor inte riktigt räknas. Det är väldigt väldigt svårt men jag upplever en större lycka i tillvaron när jag numera umgås med människor där jag accepteras och där jag känner mig trygg nog att visa mina känslor. Jag förstår verkligen att det är svårt att ställa sig upp och säga hej, varför bakade ingen till mig, jag blir jätteledsen och utanför, men kan man inte det utan att folk blir dumma med en, eller nonchalerar en, eller någon annan valfri dum kommentar, då är jag inte i ett sammanhang där jag inte vill vara.

 

[Badger]

Bagder igen ;-) Gråter gör jag ofta, men inte inför folk. Blir ofta ledsen, men inser att folk vill umgås och träffa glada människor, så tårarna kommer när jag är själv och där får jag utlopp för smärtan när ingen ser. Ibland saknar man en kram som tröst, men även det går över till nästa dag :-)

Men det stämmer inte riktigt. Folk tycker också om vänner som gråter ibland och fräser ibland och grälar ibland och säger ifrån. Vill definitivt inte gnabbas emot, inte på minsta vis. Det var bara det att du ställde en fråga och då ville man försöka ge svar. Men om det inte är att du när du är ute med en vän på fest istället pratar med nya personer och låter vännen klara sig själv. (Att ge dem överfallslarm och be dem ringa är lite mer mammigt - gulligt iofs men lite annorlunda, "ta hand om" då tänkte jag -tar med in i samtal och inte låta dem stå ensamma på fest.) Så kanske det är visa känslor och gränser biten?

Om en vän alltid låtsas vara glad när hon är ledsen eller arg egentligen så kanske man känner att man inte kommer under ytan och blir vänner. Samtidigt så finns ju såklart folk som bara gillar att umgås med glada människor, men det är ju mer bekanta. Så fräsa och gråta kan självklart slå helt fel. (Men när det gäller släkt så ska de klara av det.)

 

[Shaggy]

När jag läser det du skriver om hur du reagerar på saker som händer så får jag känslan av att du jämt lägger dig platt och låter omgivningen använda dig som dörrmatta. När de sedan trampat på dig så berömmer du dem för det. Är någon det minsta lilla egoistisk så kommer de att fortsätta klampa på de tjänar ju på det i bägge ändar.
Ja man kan vara för snäll. Sträck på dig och tala om att du finns och är värd mer än så.
Om vi tar det här med födelsedagar. Skriv upp vilka som grattar dig dem grattar du tillbaka övriga skiter du i och surar de ihop över det så konstatera bara att eftersom de aldrig grattar dig så har du börjat ta för givet att de anser att det är onödigt.

 

[Kattennizze]

Bagder igen ;-) Gråter gör jag ofta, men inte inför folk. Blir ofta ledsen, men inser att folk vill umgås och träffa glada människor, så tårarna kommer när jag är själv och där får jag utlopp för smärtan när ingen ser. Ibland saknar man en kram som tröst, men även det går över till nästa dag :-)

Fast tårar och ledsenhet är en del av livet. Man måste få vara ledsen ibland med sina vänner och sin familj också. Det är ju då man behöver stöd och en klapp på axeln från någon.

 

[Squie]

Min barndom var illa, jag vill inte riktigt gå in på den, men pga av många problem var jag ofta svarta fåret och trots att så många år gått efter det så finns jag inte med längre. Det finns så många gester, saker, ursäkter från min sida sen 20 år tillbaka att jag nästan mår illa över mina egna krypsteg att jag inte är samma person som då , men ändå är jag noll värd. Att flera av mina familemedlemmar både vart inblandade i kriminalitet, droger, misshandel mm, så är det jag som är den onda med att ha varit trotsig som tonåring. Troligvis är jag den personen än, jag vet inte vad de tycker..

Har du fått någon hjälp med att bearbeta din barndom?

För jag gissar att nyckeln till "dig" ligger där.

 

[Sar]

Jag är ingen ny användare, bara ett anonymt nick, då det finns saker jag inte vill prata öppet om, som sårar, som gör så ont i själen. Jag känner jag vill bolla lite med er, då jag undrar om det är jag som gör fel, eller varför det alltid blir såhär för mig. Det troliga borde vara att det är mig det hänger på, men jag ser inte själv vad jag gör för fel, kanske kan ni se detta och jag kan ändra på mig.

Att göra en analys av sig själv är ju inte lätt, men jag vill ändå beskriva mig som en person som för det mesta är glad, positiv, tänker på andra, kommer med små roliga, söta eller gulliga överraskningar där det inte förväntas av mig. Erbjuder min hjälp om det är något en person har problem med, finns för andra, ibland till och med för mycket för mitt eget bästa. Jag är vad man skulle kunna säga populär på mitt arbete, både för min energi, positiva inställning och för ett gott arbete. Jag är ganska händig, vilket bidrager till att jag ofta kan hjälpa folk. Jag är stark, pigg, aktiv, klagar sällan och är inte en person som pratar skit och sprider lögner för att såra folk. Jag är också noga med att verkligen lägga mina medmänniskors samtal på minnet, så att jag visar att jag bryr mig om dem, med att när vi ses eller hörs nästa gång kan fråga dem om det löst sig, hur det har gått med deras sjuka mamma, hur deras sista utlandssemester har vart, hur deras barn mår nu efter vattenkopporna, deras problem eller vad det nu kan vara vi har pratat om.

För att använda ett gammalt ord, jag är, om jag får säga det själv, en ganska hygglig person som vill alla väl.

Genom åren, och jag är ingen ungdom på långa vägar, har det däremot hänt att saker upprepas hela tiden.

Jag har många vänner, men de försvinner alltid för mig. Inte för att vi blir osams, inte för att jag vill, utan för att mina vänner vill träffa mina andra vänner. Jag kan inte ens räkna hur många tillställningar jag ordnat, alltifrån fester, middagsbjudningar, tjejkvällar och andra aktiviteter och det slutar med att mina vänner blir vänner med varandra och helt plötsligt finns inte jag längre. De umgås, de gör saker tillsammans och jag blir inte tillfrågad om något. Jag är glad för deras skull och säger ofta när jag får höra att de ska hitta på något tillsammans att åh, vad kul, hoppas ni får det jätteskoj, hälsa så gott, det var länge sedan vi sågs och hoppas vi kan ses snart. Jag kommer med förslag att hitta på saker, men man vill ju inte vara för på mot folk, så när man aldrig blir bjuden tillbaka, aldrig får förslag tillbaka, man tröttnar på att fråga. De flesta finns kvar som kompisar på facebook, men vi träffas inte längre, trots mina kommentarer om att det var länge sedan, vi måste ses snart och liknande. De svarar javisst, men sen ses man inte ändå.

Värre är släkten, och jag vet inte vad jag ska börja med att berätta om den. Varenda gång vi setts eller träffats blir jag så otroligt ledsen när jag kommer hem. Jag behandlas verkligen som luft, men ska ändå sitta och bekräfta dem hela tiden. Detta är allt i från syskon, föräldrar till mer avlägsna släktingar som mostrar, kusiner, farbröder, morföräldrar. Jag är en social person som inte är svår att prata med, men när jag öppnar munnen så blir jag avbruten och och det är de som ska prata. Jag nickar och låter dem prata.

Det känns bara så hemskt, när jag som åskådare får höra att hela familjen har gjort saker tillsammans, men jag var inte bjuden ens. När den ena säger till den andre att vi har vart och besökt dig x antal gånger men du har tyvärr inte vart hemma. Jag bor ca 1 km från personen, men mig har de inte sökt. När jag får höra att det delas ut nybakta bullar till hela familjen, är de inte hemma så lämnas de utanför dörren, men inte till mig, jag ska bara höra att detta har gjorts till alla andra. När de har vart ute och ätit på resturang för att fira något, men inte med mig.

En familjemedlem har bland annat börjat sticka fina värmare nu till vintern. Det delas ut till alla, det till och med skickas på posten till de som bor längre ifrån och sist vi träffades så sa personen att nu har jag stickat de sista. Jag berömde hur fina, varma och goa de såg ut att vara, och hur snällt det var att dela ut så som hon gjorde, eftersom jag sett dem just på facebook och vilka som fått dem, och får ett tack så mycket för de orden, tillbaka.

När en person frågar alla i sällskapet om vi inte ska åka lite skidor tillsammans en dag och jag utbrister att ja, det skulle verkligen vara kul, det var så längesedan jag åkte, det skulle vara så kul att göra något tillsammans. Ingen mer ville detta och inte mer prat om det.

Eller när jag, tillsammans med min bror blev bortbjudna på middag till en familjemedlem. Jag tackade ja, men middagen blev inställd, för min bror kunde inte. Varför kunde inte bara jag fått komma och känna mig uppskattad?

För någon vecka sedan var jag på kalas då en familjemedlem fyllde år. Eftersom jag redan blivit så sågad innan var jag ganska tyst, bara trevlig och öppen mot de som sa något till mig. Jag observerade lite och la märke till att inte ett endaste samtal fördes direkt till mig. Öppnade jag munnen så avbröts jag. Ingen ställde en fråga till mig om hur jag mår, hur det är, de pratade inte ens med mig utöver det jag la mig i själv och avbröts där. Jag grät när jag åkte hem.

Jag hade köpt en ganska dyr present, trots att jag inte hade råd egentligen, som jag visste födelsedagsbarnet verkligen ville ha, och jag var glad på vägen dit att jag verklig hittat något bra och trodde det skulle uppskattas. Jag fick ett kort tack tillbaka. Eftersom jag hade lite bråttom hem, så tackade jag födelsedagsbarnet för inbjudan, berömde den goda smörgåstårtan och sa att jag tyvärr var tvungen att åka lite tidigare idag än var de andra gjorde. Ingen reste sig och tackade att jag kommit, ingen sa hej då när jag gick. Jag stängde tyst dörren och grät igen. Nästa vecka är det dags för nästa kalas och jag har redan ont i magen. När jag fyller år kanske de ringer, om de kommer ihåg, men nåde mig om jag glömmer någon eller inte kan komma.

Vad gör jag för fel, varför blir jag inte en av mina egna vänner och familj? Varför sviker mina vänner, min familj, varför räknas alla utan jag och framförallt, vad gör jag för fel? Jag är så trött på att gråta och vara ledsen, och samtidigt alltid vara tillmötesgående, glad och hjälpsam utan att få något mer än tystnad tillbaka.

Men finns det ingen i din släkt som du skulle kunna prata med om hur du upplever att du blir behandlad? Som kunde " värna" dig i släktsammanhang?
Sedan tror jag att du måste börja säga till " du, nu avbryter du igen". Samma med vänner, är det verkligen vänner måste du ju våga säga till "men åh, det där lät ju jättekul, jag hade gärna velat vara med! Eller " jag känner aldrig att jag blir medbjuden längre, det är bara jag som ordnar".
En vänskap måste liksom tåla sånt där, annars känns det bara som en ytlig bekantskap.

 

[Bubble]

Usch vad dålig stil av dina vänner, släkt med mera. Jag har inte läst igenom alla svar så jag ber om ursäkt om jag upprepar vad någon annan redan skrivit.

Jag tror inte att det är något fel på dig utan jag tror att många många människor är så att när nån är för snäll så blir man tagen för given. Tyvärr!! Vilket såklart inte ursäktar att man beter sig så som du beskrivit :S

Jag kan känna igen mig lite i vissa av dom där situationerna, förut var jag också alldeles för snäll med folk och blev liksom inte tagen på allvar som alla andra kändes det som.

Men jag har helt enkelt börjar bli mer egoistisk och tänka på vad jag själv vill och har lust med och faktiskt säga ifrån när jag tycker folk försöker köra över en eller behandlar en dåligt. Sen som du säger så skulle jag aldrig ha mod att inför en massa människor säga ifrån och göra en stor scen av det. Men du kan ju säga ifrån direkt i situationerna om du vågar det tror jag kan hjälpa. Typ jasså har du glömt att sticka handledsvärmare/baka bullar åt mig då? Jag måste ha missat att du kom förbi och skulle hälsa på. Säger man det lite skämtsamt blir det ju inte en anklagelse direkt men budskapet brukar gå fram. Sen är det helt okej att säga att man inte kan/har tid/ork att hjälpa folk med saker! Förut tig folk typ för givet att jag skulle hjälpa till för att jag alltid gjorde det men sen jag börjat säga ifrån då jag inte kan så har folk faktiskt blivit mer ödmjuka när dom vill ha hjälp tex.

Nu vart det långt men kort och gott jag tror absolut inte att det är fel på dig förutom att du är för snäll. Så våga ta plats, stå upp för dig själv, ifrågasätt direkt om någon beter sig så som du skrivit och var helt enkelt mer ego. Inte lika lätt att göra som att skriva dock! Men ta lite i taget och hoppas att det går bra.

 

[Bubble]

Sen så ska man absolut inte "vända ut och in på sig själv" för att folk ska bli nöjda! Been there Done that och det blir aldrig bra. Försök tänka lite tvärt om istället att vänner, släkt gott kan få kämpa lite för din skull. Ber du folk om hjälp om du behöver det tex? I din situation hade jag lätt kunnat bli lite dryg och typ "glömma bort" födelsedagar på dom som aldrig kom ihåg min osv.. Självklart dryg med måtta men du verkar inte riktigt vara den som skulle riskera att bli för egoistisk.

 

[aprilmaj]

så är det jag som är den onda med att ha varit trotsig som tonåring.

Kan det ha att göra med hur du beter dig idag? Att du inte vågar "trotsa" för att inte bli "den onda" igen?

 

[Bexzor]

Vad gör jag för fel, varför blir jag inte en av mina egna vänner och familj? Varför sviker mina vänner, min familj, varför räknas alla utan jag och framförallt, vad gör jag för fel? Jag är så trött på att gråta och vara ledsen, och samtidigt alltid vara tillmötesgående, glad och hjälpsam utan att få något mer än tystnad tillbaka.

Jag hoppas att det löser sig för dig, såna här fall är för vanliga och det gör ont i hela mig när jag läser om det .
Bitvis känner jag för väl igen mig, men jag har gjort ett medvetet val. Insåg att det är inte tvång att umgås med vänner eller släkt som beter sig så, så jag gled bara bort. Får jag höra massor bakom min rygg? Javisst, djungeltelegrafen är stundtals grym men man får välja att skratta eller bli irriterad. Jag väljer ofta det förstnämnda, för att få höra andras version om mitt liv/val är underbar, ofta mycket felvinklade och saknar alltid viktig fakta dessutom

Det här med att ha någon vid jul, födelsedags osv. Är det viktigt för dig? Jag själv skulle kunna vara på något äventyr; utomlands, en weekend på spa, fira födelsedag med mina barn, fira jul med bara några få osv. Det finns alternativ till det mesta

 

[stjarnhimmel]

TS- jag tror inte folk i de flesta fall gör det av elakhet. Men de kanske inte tror att du behöver deras vänskap? De kanske tror att du har många andra vänner? Om du tex aldrig pratar om att du inte mår bra etc med någon utan alltid bara är glad och trevlig kanske de inte tror att du vill ha en djuoare vänskap med dem?

Jag skulle rekommendera att du pratar med en vän som du vill ha en djupare kontakt med. Säga att du känner dig ensam och önskar att ni umgås mer. Var inte anklagande men ärlig.

 

[Roheryn]

Nu är jag ute på tunn is och det kanske inte alls stämmer, men...

Jag funderar på om du inte tar plats? Vissa personer tar så lite plats att de "smälter ihop med tapeten". De anpassar sig till alla andra och tar inget eget utrymme. Då reagerar människor instinktivt och låter den personen "försvinna". Utan onda avsikter alls.

Jag tror inte att du är nedvärderad eller bortglömd med vilje. Utan att människor reagerar som de instinktsvarelser vi är. Du finns där, och eftersom du inte tar plats utan bara finns och anpassar dig till andra så märks du inte.

Vissa människor tar plats utan att behöva tänka på det. Andra gör det inte. De som inte självklart tar sin plats får ofta ingen eftersom man helt enkelt inte tänker på att ge dem någon.

Hur är du i sällskap? Pratar du mycket, tar initiativ till samtal, berättar om dig själv och involverar andra i dig och ditt liv? Eller lyssnar du mer?

Precis så uppfattar jag TS - som någon som nästan "inte finns" därför att hen inte tar någon plats. Utan onda avsikter så glömmer folk bort att hen finns...

Och det där med att alltid finnas till för alla andra, och "om jag är väldigt snäll så kanske dom ser mig", det är inte säkert att det funkar.

Jag själv (som nog är en person som tar hyfsat med plats "av mig själv", utan att tänka på det) tilltalas faktiskt mycket mer av personer som har en egen integritet, som vill något eget, som står upp för sig själva. Jag vill inte att mina vänner skall "lägga sig platt" för mig och fjäska för att få min uppmärksamhet. Jag vill vara vänner på lika villkor, en relation mellan två eller flera lika starka individer där alla ger och alla tar, där alla vågar stå upp för sig själva. Det skapar en helt annan dynamik och mycket intressantare relationer än till mesighet gränsande snällhet...