Som luft, eller varför "finns" jag inte?

[Lejonelle]

När du beskriver hur du gör, hur du svarar på fb osv skulle åtminstone inte jag dra slutsatsen att du var ledsen för att det inte var du som fick ta del av det som bjöds.

Om andra ska ta dig på allvar måste det börja med att du själv tar dig på allvar. Och kommunicera ärligt. Nu talar jag kanske i första hand om dina viktigaste relationer, familj och de vänner du verkligen förlitar dig på och som svikit, som du upplever det.

Jag har också massor av bekanta. Personer som kommenterar mig på facebook ungefär som du beskriver och som jag kommenterar tillbaka. Om jag inte blir bjuden på en av deras festmiddagar som de avbildar har jag verkligen inga synpunkter på det, vi är bekanta just, och jag gör inte anspråk på att vara deras närmaste vän.

Däremot om jag mådde dåligt, hade det svårt, och ringde till en av de närmaste skulle jag ta väldigt illa vid mig om inte vederbörande försökte ställa upp.

Vad vill du ha av dina relationer? Får du vara obekväm, och ta plats? Måste du få en fråga innan du börjar berätta om dig och ditt? Eller kan du sätta igång och berätta bara? Slutar du prata när du blir avbruten eller höjer du rösten och fortsätter prata?

När det gäller familjen - hur var det förr, när du var barn? Vilken roll hade du i syskonskaran? Man kan säga till sina föräldrar och syskon: jag upplever det som jag inte räknas, ingen frågar mig om något, vad beror det på?

 

[Fyrkanten]

Jag är nog mesig i det fallet. Vet inte om jag skulle kunna säga så och ifrågasätta vem bullarna var till. Återigen kan jag ju inte tvinga eller be någon ge bort för att jag ska ha? Det finns så mycket bakom detta, men allt kan man ju inte skriva och få folk att förstå. Jag grät när jag skrev första inlägget, men nu har jag sansat mig och försöker få perspektiv istället. Har ytterligare ett "problem" jag kanske kommer ta upp inom snar framtid om jag orkar. Känner mig som ett "troll" med ny profil, men det känns som problemen bara kommer nu. Jag är varmt tacksam för era svar och det känns bara så bra att skriva och få lite tankar och ord om det hela. Kramar till er alla

 

[tanten]

Nu är jag ute på tunn is och det kanske inte alls stämmer, men...

Jag funderar på om du inte tar plats? Vissa personer tar så lite plats att de "smälter ihop med tapeten". De anpassar sig till alla andra och tar inget eget utrymme. Då reagerar människor instinktivt och låter den personen "försvinna". Utan onda avsikter alls.

Jag tror inte att du är nedvärderad eller bortglömd med vilje. Utan att människor reagerar som de instinktsvarelser vi är. Du finns där, och eftersom du inte tar plats utan bara finns och anpassar dig till andra så märks du inte.

Vissa människor tar plats utan att behöva tänka på det. Andra gör det inte. De som inte självklart tar sin plats får ofta ingen eftersom man helt enkelt inte tänker på att ge dem någon.

Hur är du i sällskap? Pratar du mycket, tar initiativ till samtal, berättar om dig själv och involverar andra i dig och ditt liv? Eller lyssnar du mer?

 

[Philosophia]

Detta lyssnar jag på. Jag har fått höra EN gång att det inte är lönt att höra av sig till mig, då jag alltid är upptagen. Detta stämmer inte, då jag alltid försöker komma med en tid som passar att ses, då jag försöker prioritera alla jag jag vill träffa. Denna person skrev, att du lägger alltid ut på facebook om allt du gör och är alltid upptagen och igång med massor. Jag skrev tillbaka att det mesta är spontant och att jag sällan är upptagen mer än för dagen och inga problem att träffas, då jag prioriterar det och inte alls är uppbokad innan.

Om vi spinner vidare på det. Många människor vill när det kommer till nära relationer som partners och vänner känna sig exklusiva och utvalda. Kanske är det där skon klämmer när det kommer till dina vänner? De som vill ha en mer exklusiv vänskap vänder sig till någon som (de upplever) inte har så många järn i elden.

En annan sak som jag tänker på: Hur pass mån är du om att upprätthålla fasaden om att du är lycklig och omtyckt? Finns det en sådan fasad? Kan i så fall fasaden vara det som gör att dina vänner och din familj inte ser att du också är en människa, en vän och familjemedlem, som har behov och och kan behöva stöttning?

 

[netia]

Personen ringde mig, sa att min bror inte kunde komma och att vi ju ändå ses nu snart när så många fyller år inom en snar framtid, så det var lika bra att skjuta på den. Vad svarar man på det?

Tja, om man vill gå på middag ändå, så kan man ju säga det.
"Nej, jag tycker vi tar det nu även om bror inte kan komma. Jag har sett framemot att träffas så mycket och tycker det känns bättre att vi passar på nu när det ändå är inbokat."

 

[labb]

Jag är nog mesig i det fallet. Vet inte om jag skulle kunna säga så och ifrågasätta vem bullarna var till. Återigen kan jag ju inte tvinga eller be någon ge bort för att jag ska ha? Det finns så mycket bakom detta, men allt kan man ju inte skriva och få folk att förstå. Jag grät när jag skrev första inlägget, men nu har jag sansat mig och försöker få perspektiv istället. Har ytterligare ett "problem" jag kanske kommer ta upp inom snar framtid om jag orkar. Känner mig som ett "troll" med ny profil, men det känns som problemen bara kommer nu. Jag är varmt tacksam för era svar och det känns bara så bra att skriva och få lite tankar och ord om det hela. Kramar till er alla

Jag läste ditt första inlägg och började fundera på om jag är släktens svarta får ... men ärligt bryr jag mig nog inte särskilt vilket som.

 

[Badger]

Fast hur ska jag fråga dem det? Jag tror inte de förstår vad de gör. Vet inte om jag ska skriva han eller hon, men oavsett situation upplever jag det INTE att det är menat mot mig, utan mer att de vill berätta hur bra, snälla och duktiga de är mot alla, det är bara att jag aldrig är med i deras tanke. De vill ha bekräftelse på hur snälla, duktiga och generösa de är, men de glömmer mig, jag finns inte i detta, utan är endast bollplank och ska lyssna på hur duktiga de är och berömma dem för det. Jag gör det också, de ÄR duktiga och snälla, men jag är som luft, och det är just det jag undrar över. Jag måste ju göra något fel som inte är värd ens tanken?

Hur? de är ju hemska så det spelar ju ingen roll om du är snäll mot dem. De gör någonting jätteelakt, om än omedvetet. Så tja.

Tant Agda -Jo jag var jättesnäll och gjorde bullar till hela släkten och lämnade utanför dörrarna, inklusive till din bror som bor nära dig guud vad bra jag är?

Fyrkant - Eh? jaha, gjorde du, det märkte jag inte, jag fick inga bullar, jag bor ju bredvid min bror. Du måste glömt mig. Det gjorde du förresten med dina handledsvärmare också.

Tant Agda - ojoj jag trodde du hatade bullar och handledsvärmare, fniss.

Fyrkant -ja jag tycker handledsvärmare är fåniga men du kunde ju frågat och kanelbullar tycker jag jättemycket om jag blev faktiskt jätteledsen.

Här någonstans kanske du får reda på om tant Agda är en ond häxa eller senildement och snäll. Agda är ju ändå så hemsk att hon får dig att gråta. Så då kan hon få känna sig hemsk också för en gångs skull.


Eller

Fyrkant
- Brorsan, har du någon aning o varför de är så hemska mot mig i släkten?

-Hemska vad menar du?

-Jag fick ju inga kanelbullar jag grät jättemycket.

- Men det är väl klart du fick kanelbullar, din granne är ju knäpp och tog dem
-Men det är väl klart du inte fick kanelbullar du hatar ju kanelbullar
-Äsch du vet tant Agda, du bet ju henne i stortån när du var tre, hon har hatat dig sedan dess, den idioten. Mig brukar hon...
-Jo ja vet, jag gråter också när jag åker hem från släktträffar, jag fick inte heller några handledsvärmare, släkten suger.

 

[tolksele]

När middagen blev inställd skulle "jag kommer gärna ändå och träffar er, vore väldigt trevligt" eller nått.

 

[JosefineLi]

Folk kanske ser dig som väldigt kapabel och upptagen? Kanske bakar de bullarna till de som de tycker lite "synd om", som kanske inte skulle kunna baka själva? Kanske tänker de att de bokar om middagen till ett tillfälle då båda inbjudna kan? Kanske är din släkt rätt full av egoister som tycker om att prata om sig själva, utan att mena något illa med det? Kanske glömmer folk bort att du verkligen ville åka skidor osvosv.

Jag kan känna igen mig i det här, det kan jag verkligen. Men ofta är folk fulla med sina egna tankar och bekymmer, och tänker inte på att man kan ta illa upp om saker blir upprepade av alla. Kanske borde du ta det lite lugnare, ge inte så mycket, jag får känslan av att du kanske kan vara lite kvävande? Att köpa en fin dyr present gör man väl för att man vill och inte för att man vill ha enorm tacksamhet tillbaka? Man kan liksom inte kräva saker av andra, de måste själva vilja ge tillbaka.

 

[prinsessfeminist]

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag försöker vara en snäll person. Jag vill inte vara elak, jag kanske är för snäll, men är det fel? Jag vet inte hur jag ska kunna ställa krav i dessa situationer? Ska jag tvinga vänner att umgås med mig, ska jag ställa mig upp och skrika att de ska lyssna, att jag också vill ha bullar, vill vara med dem och jag vill ha värmare som alla andra får? Hur gör man när man ställer krav? Jag är kanske naiv, men någonstans i mitt hjärta hoppas jag ju på att bli accepterad och att min så kallade snällhet borde ge något tillbaka? Jag är kanske inte vid mina sinnes fulla bruk, men jag vet ärligt inte vad jag kan göra mer. Jag hade kanske hoppats på att ni kunde ge mig lite information om vad jag gör fel, hitta fel på det jag skriver så jag kan ändra mig på det som är fel. Det måste ju vara något med mig, som gör att allt blir så fel?

Du gör säkert inget direkt fel, men eftersom du är så snäll så kanske dina vänner och familj tänker att du nog accepterar det mesta, är glad ändå och kravlös.

Jag tycker som några andra här att du skall säga ifrån, och kanske kosta på dig att bli lite förbannad. Det är hemskt det de utsätter dig för och du behöver tala om vad de gör, hur det känns för dig OCH vad du kommer att förvänta dig hädanefter.

Kanske skall du på en tillställning resa dig upp och inför dina "åhörare" beskriva på ett så neutralt sätt som möjligt hur du ser på familjen/vännerna - vad du uppskattar hos dem och vad du tänker om dem.

Sedan kan du berätta vad de, tyvärr, framkallar för känslor hos dig och att du är ledsen över att det känns sådär "osynligt" när du är med.

Slutligen kan du berätta hur du skulle vilja bli behandlad och ge exempel på middagen som blev inställd etcetera.

Så konkret som möjligt och avsluta med att du förstår om man inte i grupp så här vill "diskutera" ämnet eftersom det är känsligt, men att du är öppen för en dialog med den som vill ta kontakt med dig på tu man hand.

Mer kan du nog inte göra, men detta är det mest konkreta och mest konstruktiva jag kan komma på. Om detta handlar om mobbing (vilket det låter som), så kanske en och annan skäms, någon tycker du har helt fel och tredje anser att du inte borde "skapa oreda" etc, men kanske ett par börjar reflektera över sitt beteende och kan be dig om ursäkt.

Sedan får du ta en nytt beslut - beroende på utfallet.

Men känn aldrig att det är ditt fel att du tar upp det, eller att du förstör stämningen eller festen eller vad det är. Ta vara på möjligheten att möta alla samlade, för jag tror inte att en och en är någon bra idé. Det du beskriver är så fruktansvärt och det handlar om gruppen och vad den gör med dig.

Men det är klart - innan du gör en sådan här sak, så får du fundera igenom vad du kan leva med. Risken är att du inte får den respons du önskar.

Jag känner med dig, usch vilken sits!

 

[Badger]

Badger: Jag tror du missuppfattade. Det var inte min bror som bakat bullar, det var han som fick dem. Personen som bakat hade skrivit på facebook att hon nu bakat bullar hela dagen och taggade alla personen som fått dem av henne. Jag skrev tillbaka på facebookinlägget att vad snäll du är som bakar och ger bort, det är säkert uppskattat av alla att få hembakta bullar och avslutade med en glad gubbe..

Jag förstod precis. Men om hela din släkt är så hemsk att du gråter så kanske du kan fråga din bror varför de är så hemska. Alltså om du undrar. Men han kanske också är hemsk. Men han är din bror, då borde du kunna fråga honom oavsett.

 

[Badger]

Man kan såklart inte fråga på facebook, det blir bara hemskt. Man måste fråga om de nämner någonting när man är närvarande. Eller ta upp det privat.

 

[Fyrkanten]

Mycket intressant svar Lejonelle. Jag uppskattar dina ärliga frågor även om det gör ont. Ska försöka besvara så gott jag kan.

Med mina svar på fb, vill jag kanske ge medgivande om att jag är glad att de funnit varandra, att jag gillar att de träffats och har kul tillsammans, men också en liten ömkan om att jag finns också, vi har ju gjort detta innan tillsammans, men nu glömmer ni mig och jag finns inte, trots att jag är glad för er skull.

Min barndom var illa, jag vill inte riktigt gå in på den, men pga av många problem var jag ofta svarta fåret och trots att så många år gått efter det så finns jag inte med längre. Det finns så många gester, saker, ursäkter från min sida sen 20 år tillbaka att jag nästan mår illa över mina egna krypsteg att jag inte är samma person som då , men ändå är jag noll värd. Att flera av mina familemedlemmar både vart inblandade i kriminalitet, droger, misshandel mm, så är det jag som är den onda med att ha varit trotsig som tonåring. Troligvis är jag den personen än, jag vet inte vad de tycker..

 

[Is]

Jag håller med den som sa bli egoistisk och tänk på dig själv i första hand. Människor har en underlig vana att trampa på de allt för snälla och söka sig till de som är mer svåra. Lite de här att man alltid vill ha det man inte kan få tro jag.


Sedan är folk ofta lite egocentriska utan att själva tänka på det och då är min upplevelse att det inte räcker med fina hintar utan klara tydliga frågor och uttalanden är det bästa tro ja. Fråga exempelvis: är det av någon speciell anledning till varför just jag inte har fått ...?
Eller ta mod till dig och säg som du känner: på sistone har inte jag kännt mig särskilt välkommen och med i gemenskapen har ni reflekterat över att ni ofta utesluter mig?

Och när folk avbryter, avbryt tillbaka! Säg högt och tydligt Men ursäkta kan jag få tala färdigt?
Folk blir lite generad när de bli ombed att faktisk vänta på "sin tur" att tala men är man i en umgängeskrets där många gärna talar kan det ibland vara bra att få en liten hint om att man är fler i rummet och att man får visa lite respekt och kanske inte säga PRECIS ALLT som man tänker på.

Jag är en sådan som ofta talar lite för mycket så då har jag bett folk att säga till om jag glömmer bort mig tar för mycket plats. Jätte jobbigt att vara den som blir tillsagd men då får man ju iaf en hint, när man själv är för ivrig, att man ska lugna sig så att alls kan vara med i samtalet

 

[Fyrkanten]

Just denna bror är den jag har den bästa relationen med, jag vill inte äventyra det genom att ge mig på honom och förlora där också. Han rår ju inte för att han får bullar och besök, som jag saknar..Just denna bror är den som jag ändå gillar att besöka och som ändå tackar och ger något tillbaka.

 

[Lovisaleonora]

Men vem har sagt att du ska ge dig på honom? Fråga måste du väl få göra?

 

[Badger]

Ok. (Jo att fråga honom kräver ju så nära förhållande att man vet att man inte riskerar någonting. Och att fråga tant Agda kräver ett sådant att man inte bryr sig om det slutar fungera.)

Däremot tycker jag inte du behöver vara så väldigt extratrevlig som du verkar vara när de pratar om handledsvärmare och bullar. Utan mer Jaha, fick de det, när gör du mina

 

[purity_666]

Just denna bror är den jag har den bästa relationen med, jag vill inte äventyra det genom att ge mig på honom och förlora där också. Han rår ju inte för att han får bullar och besök, som jag saknar..Just denna bror är den som jag ändå gillar att besöka och som ändå tackar och ger något tillbaka.

Du ger dig ju inte på honom, du frågar ju om de andra. Det kan vara ett enda stort missförstånd, eller så är de okänsliga människor och din bror kan hjälpa dig genom att stötta dig

 

[Badger]

Men vem har sagt att du ska ge dig på honom? Fråga måste du väl få göra?

Hon kanske har ett jätteskört förhållande till honom? Men jag tycker också att han inte borde kunna ta illa upp, det är ju en syster som ber om hjälp liksom.

 

[Fyrkanten]

Men alltså, på riktigt. Skulle ni kunna med, när ni rätt ensam känner er i sällskapet, sätta ner foten i ett stort sällskap och höja rösten och säga att folk behandlar er illa och sen förklara med alla vad var och en gjort som som inte känns bra mot er? Jag klarar nog inte det, är rädd för konsekvenserna det ger, att bli ännu mer utfryst. Ensam mot kanske 15 personer, det kräver mod jag inte har.