Grålly
Trådstartare
Jag har två hästar hemma, en som jag haft i 4 år och en som jag haft sen januari i år. Samtidigt som vi köpte den nya i januari tog vi bort våran gamling som var i väldigt dåligt skick. Beslutet att ta bort henne var inte särskilt svårt att ta, och det var en enorm lättnad när hon väl var borta.
Nu har jag två friska hästar, en som jag haft sen hon var 7 - nu är hon 11, och en som är 20. Men jag kanske måste göra mig av med båda. Jag pluggar på annan ort och hästarna bor hemma hos mina föräldrar. Hästarna verkar trivas med livet trots att de inte får desto mer till motion, jag är hemma på helgerna och rider och pysslar. Det var dock inte menat att vara så här för alltid, jag har tänkt ta hästarna till min studieort om ungefär ett år.
Nu till problemet: Jag kommer inte överens med mina föräldrar. De tycker att jag har en attityd, att jag är sur, och så tar de varandras parti utan att jag får en syl i vädret. Min pappa skriker åt mig för att mamma berättat någonting om hur jag betett mig fel (trots att jag inte betett mig fel, hon kan säga åt honom att jag är sur trots att vi inte ens hunnit prata med varandra). Jag har försökt stå ut och ändra på mig, men nu finns det inget att ändra på. Han säger åt mig ungefär så här: "Jag vet inte vad du har för problem, men ta fan inte hem dem hit, lämna dem där borta".
Jag har inga problem. Jag mår bra och trivs med mitt liv. Jag räcker ändå inte till för dem. Jag vet inte vad som hänt med mina föräldrar. Jag har alltid sett upp till min pappa och han har varit en förebild, men nu vet jag inte vem han är längre. Min pappa skriker inte på mig. Min pappa är snäll och blir glad när jag kommer hem på helgerna. Den här mannen är inte min pappa. Jag läser en plugglinje, får bra betyg i kurser och på prov, och när jag kommer hem försöker jag göra allt jag kan - sköta hästarna, ploga osv., men de fortsätter gnälla. Har jag plogat snö i 2 timmar tycker de att jag kunnat göra det i 4. Jag klarar inte av det här. Jag har prestationsångest och känner mig dålig och värdelös. Nu säger min pappa att jag inte behöver komma hem på helgerna om jag ska vara "sån här". Jag vet inte vad han menar. Det är det första han säger till mig på hela helgen, för vi har inte träffat varandra. Jag kan inte prata med honom heller, han bara skriker och säger att jag gör fel, att jag är sur, att det är mitt fel att de blir sura.
Hästarna är enda anledningen till att jag kommer hem. Men nu vill jag inte komma hem längre, och då måste hästarna bort. Jag har lovat de vi köpte nya hästen av att det här ska bli hennes sista hem, så henne måste jag ta bort. Dessutom har hon flyttat en del i sitt liv och jag vill inte flytta henne mer. Den andra går inte att sälja, trots att hon bara är 11 och frisk. Hon gillar inte folk, gillar inte hundar, är i princip omöjlig att sko. Min hovslagare har känt mig och hästen i 4 år, och varit både min mentor, hovslagare och "ridlärare", och han håller med mig fullt. Hon går inte att sälja. Jaha, då är det bara att ta bort henne.
Men hur klarar man av det? En sjuk häst är en annan sak, men 2 friska hästar? Som dessutom är mina bästa vänner?
Mitt hjärta går sönder.
Nu har jag två friska hästar, en som jag haft sen hon var 7 - nu är hon 11, och en som är 20. Men jag kanske måste göra mig av med båda. Jag pluggar på annan ort och hästarna bor hemma hos mina föräldrar. Hästarna verkar trivas med livet trots att de inte får desto mer till motion, jag är hemma på helgerna och rider och pysslar. Det var dock inte menat att vara så här för alltid, jag har tänkt ta hästarna till min studieort om ungefär ett år.
Nu till problemet: Jag kommer inte överens med mina föräldrar. De tycker att jag har en attityd, att jag är sur, och så tar de varandras parti utan att jag får en syl i vädret. Min pappa skriker åt mig för att mamma berättat någonting om hur jag betett mig fel (trots att jag inte betett mig fel, hon kan säga åt honom att jag är sur trots att vi inte ens hunnit prata med varandra). Jag har försökt stå ut och ändra på mig, men nu finns det inget att ändra på. Han säger åt mig ungefär så här: "Jag vet inte vad du har för problem, men ta fan inte hem dem hit, lämna dem där borta".
Jag har inga problem. Jag mår bra och trivs med mitt liv. Jag räcker ändå inte till för dem. Jag vet inte vad som hänt med mina föräldrar. Jag har alltid sett upp till min pappa och han har varit en förebild, men nu vet jag inte vem han är längre. Min pappa skriker inte på mig. Min pappa är snäll och blir glad när jag kommer hem på helgerna. Den här mannen är inte min pappa. Jag läser en plugglinje, får bra betyg i kurser och på prov, och när jag kommer hem försöker jag göra allt jag kan - sköta hästarna, ploga osv., men de fortsätter gnälla. Har jag plogat snö i 2 timmar tycker de att jag kunnat göra det i 4. Jag klarar inte av det här. Jag har prestationsångest och känner mig dålig och värdelös. Nu säger min pappa att jag inte behöver komma hem på helgerna om jag ska vara "sån här". Jag vet inte vad han menar. Det är det första han säger till mig på hela helgen, för vi har inte träffat varandra. Jag kan inte prata med honom heller, han bara skriker och säger att jag gör fel, att jag är sur, att det är mitt fel att de blir sura.
Hästarna är enda anledningen till att jag kommer hem. Men nu vill jag inte komma hem längre, och då måste hästarna bort. Jag har lovat de vi köpte nya hästen av att det här ska bli hennes sista hem, så henne måste jag ta bort. Dessutom har hon flyttat en del i sitt liv och jag vill inte flytta henne mer. Den andra går inte att sälja, trots att hon bara är 11 och frisk. Hon gillar inte folk, gillar inte hundar, är i princip omöjlig att sko. Min hovslagare har känt mig och hästen i 4 år, och varit både min mentor, hovslagare och "ridlärare", och han håller med mig fullt. Hon går inte att sälja. Jaha, då är det bara att ta bort henne.
Men hur klarar man av det? En sjuk häst är en annan sak, men 2 friska hästar? Som dessutom är mina bästa vänner?
Mitt hjärta går sönder.