Att bli lämnad av någon kan vara både förödande och i längden uppstå något fint av en bruten kontakt. Jag blev av med mina två närmsta kompisar inom loppet av några veckor. Den ena kompisen blev det helt fel med, jag kanske uttryckte mig konstigt fast det i min värld lät vettigt men hon blev väldigt ledsen men trots att jag vill förklara och fortsätta vara kompisar så gick det inte fram. Till slut blev jag så rädd varje gång jag fick ett meddelande ifall att det skulle vara hon att jag faktiskt blockade henne. Skickade dock ett kort och en bok jag lånat och skrev att jag var ledsen över hur allt blivit, att anledningen till att jag inte svarat ifall hon skulle skicka sms var att jag blockat numret för att hade sån ångest hela tiden när mobilens signal kom. Jag tackade också för våra fina år och önskade henne och hunden en bra fortsättning och att oavsett om vi sågs eller inte så är hon en fin människa. Blev väldigt ledsen då jag kände mig helt missförstådd och aldrig fick förklara vad jag menar så det är som ett öppet sår.
Kompis nummer två som var precis lika nära som den ovanför (mina två bästa kompisar) ringde ifrån ingenstans och grät och sa att hon bestämt sig för att gå vidare med livet och att hon då var tvungen att göra sig av med vissa "saker", jag var en sån "sak". Jag frågade om jag gjort fel, om det fanns något jag kunde göra men det gjorde det inte. Så vi pratade i telefon och vi visste båda att när vi la på luren så skulle vi inte längre vara vänner. Jag visste inte ens om jag fick hälsa på henne men det fick jag. Vi bor nära varandra men som tur är har vi bara setts två gånger sen dess. Vi har kramats och pratat lite allt möjligt men det känns så falskt, jag planerar att bara säga hej och gå vidare nästa gång.
MEN det positiva är att kompis nummer 2 styrde och ställde och bestämde vad jag skulle tänka och göra och i princip allt i mitt liv. I och med att vi sa upp kontakten så har jag växt som människa och i och med att avskedet skedde så snabbt och helt oväntat från mig sida så hann jag liksom inte med att sörja utan jag har gått vidare för det är så livet ser ut. Ur något gammalt kan något nytt uppstå.
Kompis nummer två som var precis lika nära som den ovanför (mina två bästa kompisar) ringde ifrån ingenstans och grät och sa att hon bestämt sig för att gå vidare med livet och att hon då var tvungen att göra sig av med vissa "saker", jag var en sån "sak". Jag frågade om jag gjort fel, om det fanns något jag kunde göra men det gjorde det inte. Så vi pratade i telefon och vi visste båda att när vi la på luren så skulle vi inte längre vara vänner. Jag visste inte ens om jag fick hälsa på henne men det fick jag. Vi bor nära varandra men som tur är har vi bara setts två gånger sen dess. Vi har kramats och pratat lite allt möjligt men det känns så falskt, jag planerar att bara säga hej och gå vidare nästa gång.
MEN det positiva är att kompis nummer 2 styrde och ställde och bestämde vad jag skulle tänka och göra och i princip allt i mitt liv. I och med att vi sa upp kontakten så har jag växt som människa och i och med att avskedet skedde så snabbt och helt oväntat från mig sida så hann jag liksom inte med att sörja utan jag har gått vidare för det är så livet ser ut. Ur något gammalt kan något nytt uppstå.
. Tror jag ger upp helt nu och v raderar hennes nummer. Jag vet att jag är snäll, ödmjuk och trevlig mot henne, så känner inte att jag gjort något generalfel ändå.
