Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

Här reagerar jag. Han kommunicerar ju något. Lyssnade du på det? Om jag hade sagt det som han sa, och mötts av ”Det är ett problem som du äger, sluta tänk så” - då hade jag blivit vansinnig. Och att säga ”var alltid dig själv” och sedan gå och vara hemligt missnöjd över att partnern inte är intellektuell nog, inte tillräckligt intresserad av motion och hälsosam mat osv - det håller nog inte. Partnern känner det, och uppfattar det som höga förväntningar.

Det låter lite som att du har en bild av hur en partner ska vara, inte väljer utifrån det utan sedan försöker knö in partnern i den bilden. Vilket i och för sig nog är jättevanligt

Svarar lite snabbt här nu eftersom jag inte riktigt har tid att gå in på detaljnivå. Men jag tror att du och @Petruska förstorar upp detta en aning nu.
För det första handlar inte tråden enbart om nuvarande relation. Min partner står inte för alla delar av tråden och mina funderingar i den. Och vad gäller det aktuella samtalet, som då heller ej hann avslutas eftersom min partner inte vill diskutera saker kvällstid och vi skulle dela på oss dagen efter för att resa hem till sitt, så innehöll det givetvis fler delar än vad jag återgett i tråden. När min partner tex säger att "jag har en känsla av att människor inte gillar mig, och jag utgår från det när jag är bland andra människor" så tolkar jag det som att han helt enkelt har dåligt självförtroende. Jag kan inte göra så mkt annat än att påtala att det är ett generellt problem hos honom, som inte primärt faktiskt har att göra med att jag tycker ditten eller datten.
Det var min poäng och jag försökte förklara det för honom att hans känsla inför mig är färgad av att hans generella utgångspunkt att ingen tycker om honom. Självklart har jag ju det i åtanke när jag försöker påtala hans positiva sidor och bejaka det som är positivt, bekräfta osv. Men det blir ju lite svårt att umgås även för mig om det blir så att precis allt som sägs och tycks tas som personlig kritik. Det kan handla om en sån enkel sak som att vi talar i tfn i en halvtimme och han frågar om jag dammsugit, varpå jag svarar att nej det gör jag inte när jag talar i tfn så jag väntar med det - svaret från honom kan då bli att jag vill lägga på...? Jag är möjligen inkompetent på att uttrycka mig korrekt till överkänsliga personer, men det blir lite påfrestande att tassa runt på tå runt nån som är så lättkränkt som han är ibland. Men ja, det kanske beror på mig. Så jag undviker att prata då i onödan för tillfället för att sas inte göra skadan värre....
 
Jag tänker på det här att du å ena sidan skriver att du älskar samtal och att du är nyfiken på den andres tankar och idéer, men samtidigt att du inte gillar ”lära känna-fasen”. Kan det finnas något där? Jag får inte ihop det.

Jag gillar inte lära-känna-fasen pga min ångest kring att jag tänker att det kommer med tiden behövas bli fysikt intimt.
 
Kanske är det som stör mig att det inte blir ett samtal. Han kommunicerar en fundering eller en känsla, men han verkar inte alls få något gensvar. Ingen frågar när det känns så, eller vad det betyder att det "alltid" har känts så, vad det är som händer när det känns så, till exempel.

Det är också en för mig överdriven idé om vad det är att "vara sig själv". De flesta är ju komplexa nog för att "sig själv" är olika vid olika tillfällen, och man svarar olika beroende på vad den andra sänder ut. Uppmaningen att "vara sig själv", verkar i mycket högre grad vara till för att avsluta samtalet än för att utveckla det.

Jorå. Vi talade precis kring när det känns så osv osv. Men jag vill inte bli för privat i tråden och hänga ut min partner. Jag försöker förenkla diskussionerna därav och bara ta det väsentliga här.

"Vara sig själv" kan för honom vara att rapa och fisa högt och ogenerat, och upplevelsen av att inte få vara sig själv kan då vara att jag inte roades av det. Han får göra det hur mkt han vill, men jag kommer ju knappast att delta i humorn för jag finner det inte speciellt lustigt. Han tycker jag är pryd men min poäng är att han får göra hur han vill, men jag tycker bara inte att det är lustigt. Så han tar illa upp av att jag inte tycker det är lustigt, och tar då illa vid sig. Ja det är ett exempel direkt ur verkligheten. För att vara tydlig i tråden. Jag vet inte om det är höga krav från min sida men jag kan ha jättefel.
 
Svarar lite snabbt här nu eftersom jag inte riktigt har tid att gå in på detaljnivå. Men jag tror att du och @Petruska förstorar upp detta en aning nu.
För det första handlar inte tråden enbart om nuvarande relation. Min partner står inte för alla delar av tråden och mina funderingar i den. Och vad gäller det aktuella samtalet, som då heller ej hann avslutas eftersom min partner inte vill diskutera saker kvällstid och vi skulle dela på oss dagen efter för att resa hem till sitt, så innehöll det givetvis fler delar än vad jag återgett i tråden. När min partner tex säger att "jag har en känsla av att människor inte gillar mig, och jag utgår från det när jag är bland andra människor" så tolkar jag det som att han helt enkelt har dåligt självförtroende. Jag kan inte göra så mkt annat än att påtala att det är ett generellt problem hos honom, som inte primärt faktiskt har att göra med att jag tycker ditten eller datten.
Det var min poäng och jag försökte förklara det för honom att hans känsla inför mig är färgad av att hans generella utgångspunkt att ingen tycker om honom. Självklart har jag ju det i åtanke när jag försöker påtala hans positiva sidor och bejaka det som är positivt, bekräfta osv. Men det blir ju lite svårt att umgås även för mig om det blir så att precis allt som sägs och tycks tas som personlig kritik. Det kan handla om en sån enkel sak som att vi talar i tfn i en halvtimme och han frågar om jag dammsugit, varpå jag svarar att nej det gör jag inte när jag talar i tfn så jag väntar med det - svaret från honom kan då bli att jag vill lägga på...? Jag är möjligen inkompetent på att uttrycka mig korrekt till överkänsliga personer, men det blir lite påfrestande att tassa runt på tå runt nån som är så lättkränkt som han är ibland. Men ja, det kanske beror på mig. Så jag undviker att prata då i onödan för tillfället för att sas inte göra skadan värre....
Ok. Men det är naturligtvis svårt att utgå från annat än det du skriver, hela bilden har vi ju inte.

Men även utifrån det du skriver nu så tänker jag att du inte ska försöka förklara hans känslor för honom i så hög grad som du verkar göra?

”När min partner tex säger att "jag har en känsla av att människor inte gillar mig, och jag utgår från det när jag är bland andra människor" så tolkar jag det som att han helt enkelt har dåligt självförtroende. Jag kan inte göra så mkt annat än att påtala att det är ett generellt problem hos honom, som inte primärt faktiskt har att göra med att jag tycker ditten eller datten.”

Ett alternativt svar hade ju kunnat vara något på temat ”vad tråkigt att du känner så” och till och med med tillägg som ”tycker du att jag är för dålig på att visa att jag tycker om dig?”. I stället för att påtala att det är ett generellt problem hos honom. Än en gång låter det som att han kommunicerar något som du tolkar åt honom och håller ifrån dig.
 
Att "vara sig själv" är bland det svåraste jag vet. Vad är det? Ju mer man tänker desto värre blir det.

Jag tänker att jag är olika i olika sammanhang och olika situationer. Vilken av alla dessa är "jag själv"?
Ja precis. Det är en svår uppmaning att få från någon annan, det är självmotsägande på något vis.
 
Ett alternativt svar hade ju kunnat vara något på temat ”vad tråkigt att du känner så” och till och med med tillägg som ”tycker du att jag är för dålig på att visa att jag tycker om dig?”. I stället för att påtala att det är ett generellt problem hos honom. Än en gång låter det som att han kommunicerar något som du tolkar åt honom och håller ifrån dig.

Precis de fraserna ingick fö i samtalet. Också. Innan mitt då ev klumpiga uttalande att det är nåt som ligger hos honom och inte resten av världen.

Nej det är klart ni inte kan utgå från annat än det som skrivs ut i klartext. Men då måste jag ju påtala att det finns mer bakomliggande. Jag har bara svårt för att återge saker utan att det blir för utlämnande, helt enkelt. Och poängen med tråden var att mer generellt diskutera kring fenomenen.
 
Jag har varit ihop med min man i många år nu och jag vet inte varför det funkar egentligen. Kanske är det att jag verkligen gillar att gagga med honom, både stort som smått. Vi delar samma typ av humor, det är viktigt för mig. Dessutom är han väldigt oklängig vilket är en förutsättning om man ska va ihop med mig.
 
Jag gillar inte lära-känna-fasen pga min ångest kring att jag tänker att det kommer med tiden behövas bli fysikt intimt.

Jo jag förstod det med det fysiska också, men du skrev först om att du inte gillar att lära känna en ny partner. Den delen tolkade jag som att lära känna personen, rätta mig gärna om jag har fel :)
 
Jo jag förstod det med det fysiska också, men du skrev först om att du inte gillar att lära känna en ny partner. Den delen tolkade jag som att lära känna personen, rätta mig gärna om jag har fel :)

Jag gillar inte hysterin i att vara förälskad. Men den största delen av det är just det fysiska. Överlag är det mkt intressant med nya människor, dock ser jag dem sällan som potentiella partners utan bara människor. Jag står inte ut med tanken med dejting tex, känns krystat och tillrättalagt just för att poängen med det är att hitta en partner av olika slag.
 
Jag gillar inte hysterin i att vara förälskad. Men den största delen av det är just det fysiska. Överlag är det mkt intressant med nya människor, dock ser jag dem sällan som potentiella partners utan bara människor. Jag står inte ut med tanken med dejting tex, känns krystat och tillrättalagt just för att poängen med det är att hitta en partner av olika slag.

Det är ju i dejtingfasen man lär känna varann tänker jag! Och lär känna varandras egenheter, och alla de saker du räknat upp som du tycker är viktiga hos en partner. Eller menar du något annat med dejting än vad jag gör?

Och förälskad är inte detsamma som hysteri ;) Iaf inte efter tonåringsåldern! :D
 
Det är ju i dejtingfasen man lär känna varann tänker jag! Och lär känna varandras egenheter, och alla de saker du räknat upp som du tycker är viktiga hos en partner. Eller menar du något annat med dejting än vad jag gör?

Och förälskad är inte detsamma som hysteri ;)

Jag tänker mig dejting enligt definitionen "träffa en för mig tidigare okänd man i syfte att bli kära/attraherade/etc i varandra" av typen nätdejting eller liknande
 
Jag tänker mig dejting enligt definitionen "träffa en för mig tidigare okänd man i syfte att bli kära/attraherade/etc i varandra" av typen nätdejting eller liknande

Okej. För mig är dejting den fas när man lär känna varandra och ser hur en eventuell relation skulle se ut och fungera. Att personen är okänd eller kommer från nätet finns inte alls med i begreppet för min del.
 
Vi har varit ihop 21 år, träffades när vi var 18.
Tror vi liksom har utvecklats tillsammans, blivit bästa vänner och ett "team".
Vi både är lika och olika på flera sätt, vilket är bra tror jag! Många gemensamma intressen men även andra saker vi har för oss själva.
Vi har mål, både lång och kortsiktiga.

Jag har väldigt lite socialt behov, men sambon vill jag ha nära ;) han är nog den enda jag Inte tröttnar på efter en stund, eller känner mig besvärad av. Vi kan vara i samma rum men göra helt olika saker, vill vara nära varann men måste inte "umgås".

Vi har våra duster men inser alltid att ingen annan skulle orka med oss som vi gör ;)

Vi har fortfarande massa saker vi vill göra ihop i framtiden, och vi har inte bråttom.... Så vi behöver nog hela vårt liv för att hinna göra allt ;)
 
Precis de fraserna ingick fö i samtalet. Också. Innan mitt då ev klumpiga uttalande att det är nåt som ligger hos honom och inte resten av världen.

Nej det är klart ni inte kan utgå från annat än det som skrivs ut i klartext. Men då måste jag ju påtala att det finns mer bakomliggande. Jag har bara svårt för att återge saker utan att det blir för utlämnande, helt enkelt. Och poängen med tråden var att mer generellt diskutera kring fenomenen.
Eftersom jag inte vet vilka fenomen som räknas till de du vill diskutera, så fastnar jag ändå lite i det här.

Nånstans visar du upp väldigt tydliga dubbelheter. Du säger att du är svår att leva med - och att det brukar vara du som dumpar. Du säger att du vill ha en viss typ av samtal, men när du återger samtal visar du ingenstans att du själv möjliggör sådana samtal.

I samtalen tolkar du samtalspartnerns känslor. Han säger ditt och datt, du tolkar det som tex dåligt självförtroende. Varför tolkar du ens? Varför i hela friden ska det han säger till dig tolkas?

Är det samma sak som händer när du bryter relationer? Du tolkar det som att han tycker att du är för svår att leva med, eller att du inte är bra för honom, och så gör du slut?
 
Här är ännu en som "misslyckats" med det där. Jag har haft några mellanlånga relationer på runt 4 år, men ska jag vara helt ärlig så har de varit bra kanske hälften av tiden. Jag känner också igen mig i beskrivningen att män blir "skuggor" bredvid mig, jag tenderar att köra över dem och när de är helt överkörda så tröttnar jag. För min del har det också varit väldigt svårt att behålla attraktionen till en och samma, för när de har blivit gnälliga mähän så tappar jag all lust och det blir ju en katalysator som får saker och ting att gå åt skogen väldigt snabbt. Ändå är det alltid jag som lämnar?

Så när jag nu satt där och klappade senaste sambon på axeln medan han grät och jag sa "såja, såja" så tänkte jag att nu får det vara slut på det här. Jag är inte typen som ska ha en traditionell monogam samborelation. Det är inte bra för mig, men det är ännu sämre för mina partners. I den relationen så insåg jag också att jag nog inte passar så bra i det här med att bo lantligt, ha gemensam egendom osv. Det är en fantasi om en person som kanske delvis är jag, eller kanske VAR jag. Mitt nuvarande jag vill faktiskt hellre vara så obunden det bara går. Och jag vill inte följa någon livsplan, jag vill leva i nuet och vara spontan.

Men kroppslig närhet behöver jag, så jag började dejta med det som utgångspunkt. Var jättetydlig med att en "seriös" relation inte var på kartan. Det gick ju som det gick. Pang, bom. Förälskad vid första ögonkastet typ. Har inte hänt sedan jag var tonåring. Han har samma erfarenheter av att vara "seriemonogam" som jag har, så nu provar vi gemensamt något nytt. Särbos, han bor t o m i annat land, så vi träffas i snitt 2 ggr/månad. Relationen är dessutom öppen. Och vi PRATAR. Hela tiden, och om ALLT. Jag tror att detta kan vara lösningen för mig. Det är möjligt att just denna relationen förr eller senare tar slut, men jag har aldrig känt mig så... Jag vill inte kalla det bekväm, men den där obeväma, lätt irriterade känslan har inte infunnit sig en enda gång. Jag är mitt singeljag, och får samtidigt alla russinen ur relationskakan.

Mitt råd är inte att skaffa en sån här relation, men kanske fundera på möjligheten med särboskap och ta en funderare på den allmänna livsplanen. Ett alternativ till lantligt boende är varsin lägenhet och gemensamt sommarhus t ex.
 
Mitt råd är inte att skaffa en sån här relation, men kanske fundera på möjligheten med särboskap och ta en funderare på den allmänna livsplanen. Ett alternativ till lantligt boende är varsin lägenhet och gemensamt sommarhus t ex.

Jag har bara varit sambo en gång :o Därefter har jag notoriskt vägrat att vara sambo, men hänvisning till uppbrottet då vi var tvungna att bo ihop i flera månader. Jag har aldrig levt värre, att ha en övervakare hängandes över mig som inte ens kunde säga åt sina föräldrar hur det låg till och jag var tvungen att spela med om att vi var ihop. Jag bodde i hans hemstad och kunde inte bo nån annanstans, han vägrade bo i sina föräldrars hus av princip... Jag fick ta med mig en speciell killkompis (som är 2m lång och gigantisk dvs respektingivande) för att undvika cirkusscener då dagen väl kom för mig att flytta ut mig själv och alla saker. Aldrig mer tänker jag dit. Det har nog dessvärre sabbat en del i efterkommande relationer då tilliten till att flytta ihop från min sida varit begränsad. Mina pojkvänner därefter har alla velat flytta ihop men jag har vägrat att säga upp min egen lägenhet så även om vi varit i samma bostad så har jag aldrig flyttat in på riktigt...

Nu har jag som sagt en distansrelation så av den anledningen är sambo inte aktuellt nu.
 
@Milosari Fast TS skrev ju att det är en distansrelation hon har? Alltså särbo.
Nej men sådan är Normen, att när det blir Seriöst så ska man bo ihop. Kanske är jag inte behörig att svara på inlägget eftersom jag inte tillhör de som lyckats ha en långvarig relation, men jag tänker att det kan vara bra med input från någon som valt att leva aningen annorlunda. Det kan vara ett aktivt val det här med att vara särbo, det behöver inte vara en övergående fas. Men det krävs ju att båda är införstådda med det.
 
Jag har bara varit sambo en gång :o Därefter har jag notoriskt vägrat att vara sambo, men hänvisning till uppbrottet då vi var tvungna att bo ihop i flera månader. Jag har aldrig levt värre, att ha en övervakare hängandes över mig som inte ens kunde säga åt sina föräldrar hur det låg till och jag var tvungen att spela med om att vi var ihop. Jag bodde i hans hemstad och kunde inte bo nån annanstans, han vägrade bo i sina föräldrars hus av princip... Jag fick ta med mig en speciell killkompis (som är 2m lång och gigantisk dvs respektingivande) för att undvika cirkusscener då dagen väl kom för mig att flytta ut mig själv och alla saker. Aldrig mer tänker jag dit. Det har nog dessvärre sabbat en del i efterkommande relationer då tilliten till att flytta ihop från min sida varit begränsad. Mina pojkvänner därefter har alla velat flytta ihop men jag har vägrat att säga upp min egen lägenhet så även om vi varit i samma bostad så har jag aldrig flyttat in på riktigt...

Nu har jag som sagt en distansrelation så av den anledningen är sambo inte aktuellt nu.
Jag har tack och lov aldrig varit med om ett sådant uppbrott. Det har alltid varit lätt för mig att lämna mina partners. Men det känns ändå som ett dåligt alternativ för mig. Jag har inget behov av att bo själv (är i princip aldrig ensam hemma ändå), men kan konstatera att jag nog inte kan bo ihop med min partner.
 

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 617
Senast: gullviva
·
Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
6 913
Senast: Roheryn
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
22 173
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Kanske ger jag mig ut på farligt vatten nu, men, då får det väl vara så, då. Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 568
Senast: Squie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp