Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

[_Taggis_]

Vi har inte haft nån super-passion (vilket jag haft i andra relationer och kommit fram till att det man tolkat som passion har mer varit berochdalbana, kaos och tumult pga man inte passat ihop) men såklart nykära och det har liksom djupnat och blivit mer allteftersom. Sen har vi såklart haft svackor, eller bara jag ibland men kan man sätta fingret på vad det är så blir det lättare. Relationen blir ju lidande av att jag är trött, sliten och vantrivs å mitt jobb eller annat, det gäller ju att man kommer på sig själv med att ta ut saker där som egentligen hör hemma nån annastans.

Jag är inte en passionerad personlighet överlag, jag är väldigt rationell. En kompis till mig som är helt styrd av känslor och kärlek, kan tycka att jag är alldeles för robotlik vilket är en rolig jämförelse. Men vi är ju olika. Jag har aldrig styrts av kärleken enbart, för mig är det viktigt att mer konkreta saker fungerar i ens vardag än att det rosa molnet ska vara ständigt i luften.
Jag känner igen mig precis i din beskrivning av passionen, jag har haft en relation där det fanns en stark attraktion som med facit ihand var anledningen till att vi ens blev ett par, men samtidigt fungerade inte vardagen öht. Vi hade inget alls gemensamt utom yrket vi delade. Rent krasst var det nog även yrket som höll oss ihop i 2,5 år, då det hade blivit olidligt på jobbet om vi gjort slut med dunder och brak.

Det senare i stycket är nog där jag är idag i mina funderingar. Jag försöker identifiera var denna irritation som jag nu börjar känna igen av tidigare relationserfarenheter, egentligen hör hemma. Är det i min komplicerade relation till livet självt, eller är det i relation till partnern? Jag har ingen aning. Men vi har lite kört fast i att vi inte kan kommunicera. Vi lägger mer tid på att förklara vad vi menade med nåt vi sagt som den andre hängt upp sig på/tagit illa upp av/inte förstår än vad vi lägger tid på att faktiskt prata med varandra. Min partner är ganska tystlåten av naturen, och då jag just nu känner att allt jag säger bara tas illa upp av, så kan jag lika gärna vara tyst. Så vi sitter och är tysta på varsitt håll men av olika anledningar. Det är ju inte så himla konstruktivt...

 

[Egen]

Man måste vara bästa vänner också för ett långt hållbart förhållande.

 

[Hyacinth]

Jag vet inte vad som klassas som långt, vi har 11 år nu. Jag har varit den som dumpat i alla tidigare relationer.
Gemensamt är väl att jag dels gett mig in i relationer där jag borde avslutat efter första ligget. Vi har egentligen inte haft så mycket att prata om. Eller helt olika referensramar och intressen.
Sen är barn helt klart en fet utmaning för vilket förhållande som helt tror jag, lägger man till önskan om att leva så jämställt som möjligt så blir det än mer spännande.

Vi har alltid nåt att prata om.
Vi gillar att bara ha sällskap av varandra.
Vi har båda intressen, dels gemensamma men främst olika.
Vi kan numer gräla rätt konstruktivt.


Och:Jag har aldrig blivit kallad tråkig för att jag gärna sitter med näsan i en bok flera timmar i sträck.

 

[Ramona]

Jag försöker identifiera var denna irritation som jag nu börjar känna igen av tidigare relationserfarenheter, egentligen hör hemma. Är det i min komplicerade relation till livet självt, eller är det i relation till partnern?

Men måste det vara så himla komplicerat?

Ibland när jag pratar med mina vänner och ser på deras beteende så inser jag att de aldrig valt en partner själv. De har blivit valda och eftersom det funnits en attraktion och i alla fall en förälskelse så har de hoppat på tåget. Men de har aldrig kämpat och uppvaktat någon. Hur är det med dig? Har du faktiskt valt någon eller är det så att du blir vald? Jag tror nämligen att det spelar roll i hur mycket man uppskattar det man har.

Sen är det så att alla förhållanden kräver att man utvecklas tillsammans och ihop. Gör man inga roliga saker tillsammans och har man inget liv ihop, så bygger man heller inte någonting för framtiden. Är man bara två människor som delat bostad och har sex ibland kommer det aldrig att hålla om man egentligen vill ha en tvåsamhet. Man måste aktivt se till att den mentala intimiteten hela tiden blir uppdaterad. Och tycker man att ens partner är korkad och inte alls möter en mentalt, så är det nog dags att börja leta efter en annan typ av man och faktiskt lägga krut på intellektet när man väljer.

 

[_Taggis_]

Men måste det vara så himla komplicerat?

Ibland när jag pratar med mina vänner och ser på deras beteende så inser jag att de aldrig valt en partner själv. De har blivit valda och eftersom det funnits en attraktion och i alla fall en förälskelse så har de hoppat på tåget. Men de har aldrig kämpat och uppvaktat någon. Hur är det med dig? Har du faktiskt valt någon eller är det så att du blir vald? Jag tror nämligen att det spelar roll i hur mycket man uppskattar det man har.

Intressant. Jag har aldrig tänkt på det i form av att välja eller bli vald. Jag har alltid sett det som att par väljer varandra. Jag har nog faktiskt inte ens tänkt på vem som blev intresserad först... har det nån betydelse? Om det alltid skulle vara så att nån blir vald så betyder det ju på ett vis att alla relationer är ojämlika?

Kämpat vetefasen om jag gjort, på det viset att liksom övertyga någon om att välja mig. Det har ju varit män jag haft i bekantskapskretsen redan och vi har börjat umgås och blivit ett par till följd av det. Uppvakta känns ju också lite gammaldags. Jag har inte haft några bekymmer att bjuda in mig själv och bjuda in nån till att umgås. Men uppvakta känns mer som att man frågar om nån vill gå på dejt, och jag har aldrig dejtat. Det känns så stelt och tillrättalagt på nåt vis.

 

[Elektronen]

Jag känner igen mig i flera av inläggen du skrivit och är nog ganska lik dig.
Jag är några år yngre än dig men hunnit med ett längre förhållande (sambo och allt det) med en som jag hade väldigt mycket gemensamt med, både intressen och värderingar. Men ändå fungerade det inte.
Jag kan känna mig uppgiven nu när jag varit singel från och till nästan 2 år (hade ett kortare förhållande ca 6 månader) och varit på många första dejter. Att klicka med någon intressemässigt och intellektuellt och som jag även är attraherad av verkar väldigt svårt!

Ibland undrar jag om jag har högre "krav" än andra?! Vilket jag nog egentligen inte tror, men jag har alltid haft svårt för att bli intresserad och attraherad av någon.
På gott och ont är jag också bra på att avfärda människor som inget för mig, pga. olika anledningar är jag känslig för att inte känna mig accepterad eller att det är något fel på mig. Varför jag avslutade med min sambo, samt andra jag träffat efter det.

Att sedan även vara analyserande och självständig och veta att man klarar sig bra själv, gör kanske att steget att avsluta relationer känns mindre?

Vet inte om jag gett någon bra input, men kände igen mig i väldigt mycket du skrev! Jag vill ändå tro att när man hittar rätt så att man känner sig nöjd med sin tillvaro så faller allt på plats av dig självt. Att man får ett lugn. För är jag inte nöjd med en del i livet och jag försöker förändra det, kan det ju bli att andra delar i livet påverkas och börjar skava.

 

[Red_Chili]

Känner igen mig i mycket av det du skriver, och kan därför inte låta bli att fundera på om du verkligen VILL ha en lång relation osv eller om du tycker om tanken på att tycka om den typen av relationer?

Jag själv kan tex verkligen tycka om att tänka på hur mycket jag skulle tycka om att vara i någon vanlig parrelation, men sedan när jag funderar vidare så kommer jag fram till att nej. Det där är inget för mig, inte egentligen. När jag ser hur andra tycker om saker som jag inte tycker om, då kan jag lätt lura mig själv att jag skulle tycka om detsamma, men i själva verket är vi för olika för att det ska bli så. (och det kan gälla allt från kaffedrickande till just relationer).

Därför försöker jag nu lägga fokus på det jag tycker om på riktigt, istället för att försöka få mig att tycka om sådant som inte är något för mig. Varför ska jag ägna massor av tid åt att hitta sätt för att kanske kunna tycka om något, när jag istället kan lägga tiden på sådant jag tycker om och mår bra av från början?

 

[starcraft]

Jag känner igen mig i mycket som du skriver. Jag går i terapi för att bland annat ”hantera” det faktum att jag inte lyckas ha långa relationer (har dock en längre relation bakom mig på 5-6 år), att det alltid är jag som lämnar osv. I mitt fall så har jag absolut skäl till att lämna och min psykolog försöker trycka på att det snarare är sunt i dessa fall att faktiskt avsluta relationerna. Att ha långa relationer är inte ett vettigt mål, utan att relationerna ska vara bra och givande! Och när de inte är det är det vettigt att avsluta. Vet alldeles för många i min närhet som är i långa relationer som egentligen gör dem olyckliga och så vill jag absolut inte ha det. Jag tror och hoppas dock att det ska gå att hitta någon på sikt som jag kan växa ihop med, för jag vill egentligen ha en stabil och bra tvåsamhet - men inte en tvåsamhet till vilket pris som helst. Jag tänker att jag nog fastnat för fel personer. Dock de som jag känner att de har ett lugn och en stabilitet och att det här är någon som jag verkligen kan växa ihop med och känna ett utbyte för lång tid framöver och där även en kroppslig attraktion från min sida finns, är inte intresserade av mig.

 

[mandalaki]

En känsla jag haft i mina senaste relationer har varit att jag varit ensam om att ha större behov av det intellektulla, att sitta och prata om samtida händelser såsom politik, nyheter, världshändelser etc likväl som mer filosofiska samtal om livet, livsåskådning, drömmar och planer etc. Jag älskar att höra hur en intressant person ser på saker, lära mig nåt av att umgås osv. Det kan ha funnit en nyfikenhet från min partner inledningsvis men att det efter en tid ebbat ut där, och jag har känt mig ensam om detta. Jag har haft mer utbyte av att ha dessa stunder med mina vänner än med mina partners.

När du dragits till män som det blivit något med, har det då inte varit just det ovanstående som attraherat dig? Jag tror att det är sådana män du behöver bli kär i, de som du kan ha intressanta samtal med. Fast jag är säkert för insnöad på mina egna preferenser där, utan någon som det är intressant att PRATA med har jag svårt att bli riktigt till mig.

Sedan tycker jag att det låter som att du analyserar om du är svår att leva med lite för mycket, du kanske skulle klura på varför du väljer män som inte ger dig utbyte i stället.

 

[Hyacinth]

När du dragits till män som det blivit något med, har det då inte varit just det ovanstående som attraherat dig? Jag tror att det är sådana män du behöver bli kär i, de som du kan ha intressanta samtal med. Fast jag är säkert för insnöad på mina egna preferenser där, utan någon som det är intressant att PRATA med har jag svårt att bli riktigt till mig.

Sedan tycker jag att det låter som att du analyserar om du är svår att leva med lite för mycket, du kanske skulle klura på varför du väljer män som inte ger dig utbyte i stället.

Sen blir man skitsvår att leva med med fel person.

 

[mandalaki]

Sen blir man skitsvår att leva med med fel person.

Ja fy tusan.

 

[Nepenthe]

Att vara särbos

Nejdå men vi är väldigt bra vänner, har roligt ihop och så har vi en stark attraktion.
Båda har många intressen som tar tid och därför får vi mycket egen tid. Jag med häst/hund och han med hockey/golf.

Sen är vi lika på vissa punkter och andra helt olika. Vi tar upp saker direkt, diskuterar fram en lösning.

Men jag vet inte, det kommer upp missförstånd i vår relation med men vi vill båda lösa saker och inte göra slut så vi tar oss igenom det med.

Han är extrovert och jag introvert men han blir inte besviken om jag kanske hellre är i stallet än följer med på fest.
Han har kul utan mig och jag utan honom

Jag stöttar honom när han behöver mig och går utanför min komfortzone och han åker ut och mockar/gör höpåsar om jag känner mig svag.

 

[tuaphua]

Jag vet inte om 4 år räknas som länge. Men där är vi nu.

Jag har under en stor del av mitt liv valt män som på pappret verkar bra. Dejtat såna jag borde fastna för och som speglar männen i familjen ex ngt. Problemet med det är ju att det inte riktigt är jag. Och jag har alltid haft väldigt lätt att ledsna och dra.

Nu lever jag med en man som är rätt så annorlunda gentemot det. Och är inte uttråkad än.
Jag är en känslomänniska som vill känna att det känsloregistret finns i partner med. Jag vill ha passion, för oss och för livet öht. Och så måste det vara någon som är riktigt rolig och intelligent.
Sambon är bland de roligaste och mest rubbade jag vet. Vi har väldigt kul ihop. Det är inte sällan jag skrattar så jag gråter och inte får luft. Han är också min bästa vän. Vi har lärt oss prata om allt nu. Det var inte helt okomplicerat förut.
Och iom två med adhd kan det storma till någon gång nu med. Men om vi bråkar är det över och glömt rätt fort. Jag tycker det är befriande att kunna ryka ihop så faktiskt. Det blir inget som ligger och skaver då. Men skulle det bli ofta skulle jag inte palla.
Vi har samma grundvärderingar. Det känns viktigt för mig.
Vi jobbar ju också ihop. Så vi måste ju verkligen tycka om att umgås.
Och vi tycker båda om att bjuda hit folk och gillar samma folk.

Jag har mer behov av egentid. Men det löser sig i form av att sambon jobbar borta 1 v per månad.

Sen har vi ju både gemensamma och separata hobbys. Jag tror på att hämta energi/kunskap/whatever utifrån och tillföra relationen. Så kan relationen blomstra med ens personliga utveckling.

Jag tror ju på relationer där man lyfter varann och inte begränsar varann.
Vi vill leva samma sorts liv och har intressen/drömmar/etc som funkar för den andra och man kan då bara pusha varann istället för en massa nej, nej, nej och någon som inte känner sig helt lycklig.

 

[_Taggis_]

Ibland undrar jag om jag har högre "krav" än andra?! Vilket jag nog egentligen inte tror, men jag har alltid haft svårt för att bli intresserad och attraherad av någon.
På gott och ont är jag också bra på att avfärda människor som inget för mig, pga. olika anledningar är jag känslig för att inte känna mig accepterad eller att det är något fel på mig. Varför jag avslutade med min sambo, samt andra jag träffat efter det.

Att sedan även vara analyserande och självständig och veta att man klarar sig bra själv, gör kanske att steget att avsluta relationer känns mindre?

Samma här. Så om jag då mot förmodan fattat tycke för någon öht, och det dessutom är besvarat. Så har det oftast lett till nåt. Ja det är så illa att det hänt ganska sällan

Jag tror definitivt att en är mer benägen att lämna om en vet att en klarar sig själv. Eller ja, jag väljer att se det som att en är mindre benägen att stanna kvar i nåt som inte funkar, om en inte är beroende på nåt vis.

 

[_Taggis_]

När du dragits till män som det blivit något med, har det då inte varit just det ovanstående som attraherat dig? Jag tror att det är sådana män du behöver bli kär i, de som du kan ha intressanta samtal med. Fast jag är säkert för insnöad på mina egna preferenser där, utan någon som det är intressant att PRATA med har jag svårt att bli riktigt till mig.

Sedan tycker jag att det låter som att du analyserar om du är svår att leva med lite för mycket, du kanske skulle klura på varför du väljer män som inte ger dig utbyte i stället.

Nja, vi har oftast umgåtts praktiskt inledningsvis. Tex att vi jobbat ihop eller umgåtts i liknande sammanhang. Med tiden har vi ju umgåtts mer och mina upplevelser har ofta varit att det där samtalandet fungerat bra till en början men efter ett par månader ebbat ut. Jag har en hög integritet och jag börjar sällan samtala på ett djupare plan med någon jag inte alls känner, mina partners har varit liknande. Lite såna där en måste lära känna för att se. Jag faller väldigt sällan för personligheter som tar stor plats och hörs och syns i grupper. Det har nog praktiskt taget aldrig hänt, men jag borde väl se mer åt såna kanske. De kanske inte liksom tystnar och tappar fart när deras ordförråd är tömt...

Tro mig, jag grubblar ihjäl mig på det. Speciellt på sistone och i samband med skapandet av denna tråd. När ens vänner tom säger att mina pojkvänner haft en tendens att bli en grå skugga bredvid mig så börjar en fundera på vad det är som gör att jag alltid faller för en sorts person som med tiden blir sån. Det är faktiskt det enda mina pojkvänner genom åren haft gemensamt. Att de blivit lite osynliga.

 

[_Taggis_]

Jag tror och hoppas dock att det ska gå att hitta någon på sikt som jag kan växa ihop med, för jag vill egentligen ha en stabil och bra tvåsamhet - men inte en tvåsamhet till vilket pris som helst. Jag tänker att jag nog fastnat för fel personer. Dock de som jag känner att de har ett lugn och en stabilitet och att det här är någon som jag verkligen kan växa ihop med och känna ett utbyte för lång tid framöver och där även en kroppslig attraktion från min sida finns, är inte intresserade av mig.

Samma här.
Två av mina relationer varav den nuvarande har varit med lugna, trygga och stabila män. De har varit vad jag sökt där och då, antagligen. Någon jag kan slappna av med. Den ena utvecklades dock i en vänskaplig riktning efter drygt ett år och den nuvarande ska väl förhoppningsvis hålla. Däremot undrar jag om det är så att det där lugnet jag sökte och uppskattade, med tiden blir för tråkigt? Att det är där skon klämmer? Kan inte sätta fingret på det.
Jag undrar också vad det är i mig som gör till synes stabila och trygga män, med tiden blir osäkra ihop med mig. Möjligen var de inte så trygga som synes men det är definitivt en sak jag upplevt, att jag har nåt i min personlighet som gör att mina partners börjar känna sig osäkra.

Sist jag och min partner träffades framkom det vid en diskussion att han alltid känner att jag har så höga förväntningar på honom och att han inte räcker till som han är. Att han heller inte kan vara sig själv med en känsla av att jag skulle bli besviken? Jag blev helt chockad. Vi har varit ihop, förvisso på distans, i drygt 1,5 år och NU säger han detta?! Tidigare har han alltid tyckt att det vart så skönt med mig för han känt att han kan vara precis sig själv. Vad har hänt liksom?
Jag kunde inte komma fram till nåt annat svar än att han helt enkelt måste sluta utgå från att jag skulle ogilla honom. Det är ett problem som han äger, inte jag. Jag har alltid varit tydlig med att jag vill att han är sig själv och om jag då inte gillar det så what? - det går inte att förställa sig med ens partner. Detta har bara lett till att jag irriterar mig på osäkerheten. Jag blir nervös av folk som ska försöka vara mig till lags i första hand och vara sig själva i andra hand. Om olikheter leder till konflikter och diskussioner så ser jag det som nåt positivt, då en rensar luften blir det oftast till det bättre sedan. Medan han verkar snarare rädd för att bli osams. Jag känner mig kvävd av denna kommunikation som bevisligen haltar. Ska jag nu gå runt och pusha honom till att våga vara rak och ärlig, nåt han från början inte alls hade några bekymmer med? Kan jag ens lita på att han är det, eller ska jag behöva påminna och fråga om det precis hela tiden? Jag blir helt matt. Givetvis kom vi aldrig vidare i detta då det, precis osm vanligt, var dags för en av oss att åka hem till sitt. Och så är det oftast. Vi tar upp nåt sista dagen vi har och sedan finns inte tiden för att reda ut det.

 

[starcraft]

Samma här.
Två av mina relationer varav den nuvarande har varit med lugna, trygga och stabila män. De har varit vad jag sökt där och då, antagligen. Någon jag kan slappna av med. Den ena utvecklades dock i en vänskaplig riktning efter drygt ett år och den nuvarande ska väl förhoppningsvis hålla. Däremot undrar jag om det är så att det där lugnet jag sökte och uppskattade, med tiden blir för tråkigt? Att det är där skon klämmer? Kan inte sätta fingret på det.
Jag undrar också vad det är i mig som gör till synes stabila och trygga män, med tiden blir osäkra ihop med mig. Möjligen var de inte så trygga som synes men det är definitivt en sak jag upplevt, att jag har nåt i min personlighet som gör att mina partners börjar känna sig osäkra.

Sist jag och min partner träffades framkom det vid en diskussion att han alltid känner att jag har så höga förväntningar på honom och att han inte räcker till som han är. Att han heller inte kan vara sig själv med en känsla av att jag skulle bli besviken? Jag blev helt chockad. Vi har varit ihop, förvisso på distans, i drygt 1,5 år och NU säger han detta?! Tidigare har han alltid tyckt att det vart så skönt med mig för han känt att han kan vara precis sig själv. Vad har hänt liksom?
Jag kunde inte komma fram till nåt annat svar än att han helt enkelt måste sluta utgå från att jag skulle ogilla honom. Det är ett problem som han äger, inte jag. Jag har alltid varit tydlig med att jag vill att han är sig själv och om jag då inte gillar det så what? - det går inte att förställa sig med ens partner. Detta har bara lett till att jag irriterar mig på osäkerheten. Jag blir nervös av folk som ska försöka vara mig till lags i första hand och vara sig sjävla i andra hand. Om olikheter leder till konflikter och diskussioner så ser jag det som nåt positivt, då en rensar luften blir det oftast till det bättre sedan. Medan han verkar snarare rädd för att bli osams. Jag känner mig kvävd av denna kommunikation som bevisligen haltar.

I detta fall tror jag inte kanske att det måste vara du som föll för fel person, utan kanske han? Ett ex tyckte att en av de mest attraktiva egenskaperna jag hade när vi träffades var att jag var smart. Så småningom tyckte han att det var en negativ grej, för att han kände sig i underläge och tyckte att jag dumförklarade honom fast jag inte alls gjorde det. Lite så är det väl att just de egenskaper som man ser som mest attraktiva i början är de man stör sig på - att lugn och stabil i början blir tråkig i slutändan.

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen. De har svårt att finna ett värde i att kvinnan vill ha mannen, fast hon inte behöver honom. Självklart finns det undantag, inte alla män osv, men jag har upplevt att det är vanligt förekommande.

 

[_Taggis_]

Känner igen mig i mycket av det du skriver, och kan därför inte låta bli att fundera på om du verkligen VILL ha en lång relation osv eller om du tycker om tanken på att tycka om den typen av relationer?

Mkt bra fråga. Jag har inte tänkt på det innan.
Jag är övertygad om att om mitt liv präglades mindre av mina egna bekymmer med livet självt, så hade jag varit bättre på att leva ihop med nån. Men jag har en lång bakgrund av anorexi och därtill hörande depressioner osv och även om jag nu varit "frisk" i mer än 10 år så har jag aldrig lärt mig att acceptera min kropp. Och att då leva ihop med någon som ska ta i en och se på en, det har varit döden emellanåt. Det har inte på nåt vis gjort det lättare när det övriga börjar knaka i fogarna.
Jag mår eg bäst när jag är singel, på så vis att jag har friheten att tycka nån är intressant på avstånd och aldrig ta det längre och därmed även slippa de fysiska närhetsbitarna. Det händer sällan att nån är intressant för mig öht, men om det händer så får jag panik på bara tanken av att en måste bli fysiska med varandra tids nog. Krasst men sant.
Jag har lättare att stå ut med mig själv om jag slipper dela mig själv med nån under mina dåliga perioder. Det kanske helt enkelt är så jag ska leva. Men det känns så värdelöst på nåt vis. Jag vill gärna bygga ett liv med nån, men kanske får jag inse att det går inte för en kan inte bygga ett liv baserat på att det bara funkar de perioder jag orkar med. I en relation finns det ju två viljor och de sammanfaller ju inte alltid.

 

[Angel]

Jag har insett att det allra viktigaste för mig för att jag ska trivas med människor under lång tid, både sett till partners och nära vänner, är att de i grunden är positiva människor som också gillar att göra andra glada och inte skapar onödigt drama. Ständig förälskelse är inte nödvändigt i ett förhållande utan jag föredrar en varm sort av kärlek så länge den är kombinerad med attraktion och inte den sprakande varianten med höga toppar och djupa dalar.
Andra egenskaper som intelligens, gemensamma intressen, förmåga till djupare samtal osv är något som förstås till viss del behöver finnas men inte allting och alltid hos en och samma människa utan bara det finns glädje i vardagen med min partner så har jag vänner som kan kompensera för mycket annat.

Däremot så ”smittar” andra människors humör mig väldigt lätt. Ler någon mot mig så är jag glad tillbaka. Är min partner ständigt grinig så dras jag också ner. Det blir av förklarliga skäl tråkig stämning samt ger dåligt sexliv då jag blir extremt avtänd av gnälliga män. Nu menar jag förstås inte att han aldrig får vara nerstämd eller ledsen men någon som dag efter dag gnäller utan att alls försöka göra någonting åt det klarar jag inte alls av att leva med då jag ofta kommer på mig själv med att bli likadan. Tyvärr verkar gnällighet vara vanligt bland folk i min ålder när dom insett att livet kanske inte riktigt blivit vad dom drömt om.

 

[_Taggis_]

@starcraft Kunde inte ha skrivit det bättre själv. Den enda gången jag var sambo på riktigt, blev det precis så. Jag var för stark och självständig för min sambo, som tappade fattningen då han insåg att han inte kunde kontrollera mig eller att jag inte skulle bli lika beroende av honom som han var av mig. Han utvecklade då en jäkla svartsjuka som jag aldrig trodde att han var kapabel att ha.
Det har även hänt att män blivit intresserade av mig, men även de tappat fattningen då de insett att de inte kunnat "få" mig. Att inte kunna tygla en kvinna verkar vara en stor skräck för många män... jag har blivit stalkad, baktalad och rykten har spridits om mig bara till följd av att en man inte fick som han ville. Helt sjukt.
En annan av mina pojkvänner var helt övertygad om att jag gjorde slut för att maskera en otrohet. Därefter började han åka hem till mig och dubbelkolla om jag var hemma, om bilen var där osv. Även det en person jag aldrig nånsin sett såna tendenser hos innan.