Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

[tanten]

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen. De har svårt att finna ett värde i att kvinnan vill ha mannen, fast hon inte behöver honom. Självklart finns det undantag, inte alla män osv, men jag har upplevt att det är vanligt förekommande.

Det tror jag också.
Självständighet och styrka kan vara attraktivt på avstånd men så småningom så skaver det hos mannen.

Min exmake drabbades nog av det. Han gillar starka kvinnor men med mig så gick mycket energi till att övertrumfa och kuva. Han lagade maten för att han inte gillade min mat. Han var till och med känd i bekantskapskretesen för sin goda mat. Sedan vi givk isär har han knappt lagat mat en enda gång på de här 13 åren. Han hade ständig skäggstubb under våra 20 år och jag muttrade för hans stubb är vass som nålar. När vi gått isär rakade han sig varje dag i flera år.
Han la helt enkelt mycket energi på att kämpa mot mig.

jag har sett det hos flera män. Deras starka kvinnor får nålstick och pikar för sin personlighet.

Varje gång jag ser starka personer som lever synbart harminiskt med varandra blir jag glad. Det är sällsynt.

Generellt verkar det som om par som inte engagerar sig så 100%-igt i varann verkar leva stabilare? Där partnern inte fyller mer än en liten del av den andres behov. Socialt, vänskapsmässigt och intellektuellt.

 

[SiZo]

Mkt bra fråga. Jag har inte tänkt på det innan.
Jag är övertygad om att om mitt liv präglades mindre av mina egna bekymmer med livet självt, så hade jag varit bättre på att leva ihop med nån. Men jag har en lång bakgrund av anorexi och därtill hörande depressioner osv och även om jag nu varit "frisk" i mer än 10 år så har jag aldrig lärt mig att acceptera min kropp. Och att då leva ihop med någon som ska ta i en och se på en, det har varit döden emellanåt. Det har inte på nåt vis gjort det lättare när det övriga börjar knaka i fogarna.
Jag mår eg bäst när jag är singel, på så vis att jag har friheten att tycka nån är intressant på avstånd och aldrig ta det längre och därmed även slippa de fysiska närhetsbitarna. Det händer sällan att nån är intressant för mig öht, men om det händer så får jag panik på bara tanken av att en måste bli fysiska med varandra tids nog. Krasst men sant.
Jag har lättare att stå ut med mig själv om jag slipper dela mig själv med nån under mina dåliga perioder. Det kanske helt enkelt är så jag ska leva. Men det känns så värdelöst på nåt vis. Jag vill gärna bygga ett liv med nån, men kanske får jag inse att det går inte för en kan inte bygga ett liv baserat på att det bara funkar de perioder jag orkar med. I en relation finns det ju två viljor och de sammanfaller ju inte alltid.

En tanke, kan du inte bygga ett liv tillsammans med en vän istället? Man måste ju inte ha de intima bitarna om man inte vill det.

Vill du ha någon för att du vill ha någon eller är det tvåsamhetsnormen som gör att du känner att du borde vilja ha någon?

Förutsatt att det inte är så att de intima delarna är svåra pga rädsla endast, för då är det kanske bättre att försöka jobba på den biten. Men om det är svårt för att du kanske egentligen inte vill och inte har det behovet så är det ju inget fel att leva ensam eller tillsammans med en vän istället.

 

[Lillgrådis]

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen. De har svårt att finna ett värde i att kvinnan vill ha mannen, fast hon inte behöver honom. Självklart finns det undantag, inte alla män osv, men jag har upplevt att det är vanligt förekommande.

Stämmer alltför väl också med mina iakttagelser. Dessutom är det på andra hållet så avtändande med alla män som själva saknar all självständighet och som uppenbart innerst inne mest bara vill ha ett menlöst våp att leva med, så det blir ibland liksom dubbelfel på samma tema.

Jag minns när jag en gång frågade en person om han hade träffat någon och han svarade att han inte hade det, men att "du skulle ju vara bra nog", som någon mycket misslyckad invit. Som om jag av det skulle känna "Yes! Vi ska tillbringa resten av livet med varandra!"

Jag är inte direkt nöjd med att klassas som "bra nog", men jag vill definitivt inte klistras på ett förhållande med någon "bra nog" - för varför skulle jag, liksom? Men han orkade aldrig ens lära känna mig tillräckligt för att försöka fatta det. Och lika bra var nog det.

 

[Red_Chili]

I detta fall tror jag inte kanske att det måste vara du som föll för fel person, utan kanske han? Ett ex tyckte att en av de mest attraktiva egenskaperna jag hade när vi träffades var att jag var smart. Så småningom tyckte han att det var en negativ grej, för att han kände sig i underläge och tyckte att jag dumförklarade honom fast jag inte alls gjorde det. Lite så är det väl att just de egenskaper som man ser som mest attraktiva i början är de man stör sig på - att lugn och stabil i början blir tråkig i slutändan.

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen. De har svårt att finna ett värde i att kvinnan vill ha mannen, fast hon inte behöver honom. Självklart finns det undantag, inte alla män osv, men jag har upplevt att det är vanligt förekommande.

Hög igenkänningsfaktor där! Jag har nog nämnt det på buke förr också, men jag vet inte ens hur många gånger som män fallit för mig, för att jag "är annorlunda" enligt dem. Att jag inte är så stereotypiskt feminin till sättet utan just klarar mig själv, har mycket egna idéer och åsikter om hur saker ska vara och hur saker ska göras, att jag aldrig känner mig beroende eller låst till någon... Sedan när det gått ett litet tag så har de irriterat sig på precis just det och önskat att jag ska vara mindre av allt som är mig och mer av allt som inte är mig, tyckt att jag är "för mycket" och sagt att jag inte anstränger mig för dem tillräckligt (dvs, jag håller inte ordning på deras liv åt dem utan sköter mig själv och förväntar mig att de tar ansvar för sina egna handlingar...). Jäklar så många bråk det blivit just pga sådant. Jag vägrar hamna där igen.

 

[Sofie.S]

Det är inte lätt att leva i tvåsamhet. Jag älskar min partner och vill inte leva utan honom men ibland undrar jag hur jag ska stå ut med honom till våra äldre dagar.
Skämt och sido, vi har levt med varandra i 8 år och han är fortfarande den som jag har närmast mig. Trots att jag inte gillar allt för mycket närhet, är principfast, långsint och bestämmande. Man växer ihop på något vis.

Jag är inte en kärleksfull människa (barnen och djuren är något helt annat) och det märks i mina relationer - nuvarande partner har accepterat det och det är nog det som är nyckeln. Att kunna acceptera att man är olika.

Du har nog bara inte hittat ”din” person!

 

[lingonben]

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen. De har svårt att finna ett värde i att kvinnan vill ha mannen, fast hon inte behöver honom. Självklart finns det undantag, inte alla män osv, men jag har upplevt att det är vanligt förekommande.

Jag tror som du, och en bekant uttryckte det som "Tarzans kvinna viker sig för ingen utom honom"-syndromet. Dvs att en det män attraheras först av självständigheten, men om en envisas med att vara självständig även gentemot dem och inte bara mot resten av världen är det inte lika kul.

Själv är jag rätt skeptisk till att jag klarar av en långvarig relation igen, efter två smärtsamma uppbrott är jag rätt nöjd med mitt eget sällskap och lugnet jag har i mitt liv nu.

 

[_Taggis_]

En tanke, kan du inte bygga ett liv tillsammans med en vän istället? Man måste ju inte ha de intima bitarna om man inte vill det.

Vill du ha någon för att du vill ha någon eller är det tvåsamhetsnormen som gör att du känner att du borde vilja ha någon?

Förutsatt att det inte är så att de intima delarna är svåra pga rädsla endast, för då är det kanske bättre att försöka jobba på den biten. Men om det är svårt för att du kanske egentligen inte vill och inte har det behovet så är det ju inget fel att leva ensam eller tillsammans med en vän istället.

Tror väldigt få personer är intresserade av att köpa hus/gård ihop med en kompis. Jag har i vilket fall ingen sådan vän. De lever i parrelationer och gör samma saker, alt så söker det en parrelation att göra sådana saker med. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle vilja bo ihop med nån av mina vänner på heltid och även om jag har en nära vän där det ev skulle funka så kommer det ju bara funka tills hen skaffar en partner...

Jag har nog inte fastnat i nån tvåsamhetsnorm, jag är ganska normbrytande överlag. Men jag är trött på att dra runt oket ensam i alla lägen så att säga, och jag tycker att det är trevligt att ha nån att leva med förutsatt att det funkar. Därav min tråd, hur får folk det att fungera? Det kan inte vara så att alla lever i tråkiga relationer där det känns slitsamt... Det dryga med distansförhållandet är väl just biten att en alltid är ensam i det som en eg behövt vara två om, men fördelen är att när det skaver så har en ju en tillflyktsort hos sig själv

De intima delarna funkar såklart bättre när jag enligt mig lyckats hålla mig i form. Nu har jag inte det, och jag äcklas av mig själv trots att jag vet att jag inte är överviktig nånstans. Jag är bara såsom en är då en inte kunnat leva lika aktivt pga hundvalp/unghund samt skadad häst och därutöver ingen möjlighet att gå på gym. Jag är inte född i form så att säga, har inga gener för att slira på kost och motion. Det brukar innebära att i inledandet av en relation så bantar jag ner mig för att få det att fungera med närhet, men det håller ju inte i längden. Så däremellan är jag helt ointresserad av närhet. Jobba på det vetefan om det ens går, jag har accepterat mitt öde liksom.

 

[mandalaki]

Sist jag och min partner träffades framkom det vid en diskussion att han alltid känner att jag har så höga förväntningar på honom och att han inte räcker till som han är. Att han heller inte kan vara sig själv med en känsla av att jag skulle bli besviken? Jag blev helt chockad. Vi har varit ihop, förvisso på distans, i drygt 1,5 år och NU säger han detta?! Tidigare har han alltid tyckt att det vart så skönt med mig för han känt att han kan vara precis sig själv. Vad har hänt liksom?
Jag kunde inte komma fram till nåt annat svar än att han helt enkelt måste sluta utgå från att jag skulle ogilla honom. Det är ett problem som han äger, inte jag. Jag har alltid varit tydlig med att jag vill att han är sig själv och om jag då inte gillar det så what? - det går inte att förställa sig med ens partner.

Här reagerar jag. Han kommunicerar ju något. Lyssnade du på det? Om jag hade sagt det som han sa, och mötts av ”Det är ett problem som du äger, sluta tänk så” - då hade jag blivit vansinnig. Och att säga ”var alltid dig själv” och sedan gå och vara hemligt missnöjd över att partnern inte är intellektuell nog, inte tillräckligt intresserad av motion och hälsosam mat osv - det håller nog inte. Partnern känner det, och uppfattar det som höga förväntningar.

Det låter lite som att du har en bild av hur en partner ska vara, inte väljer utifrån det utan sedan försöker knö in partnern i den bilden. Vilket i och för sig nog är jättevanligt

 

[Petruska]

Generellt verkar det som om par som inte engagerar sig så 100%-igt i varann verkar leva stabilare? Där partnern inte fyller mer än en liten del av den andres behov. Socialt, vänskapsmässigt och intellektuellt.

Förutom att jag delar iakttagelser och erfarenheter av att män tror sig gilla starka kvinnor, men sedan inte alls gör det, så hoppade jag till av det jag citerar ovan. För mig beskriver inte det där skillnader i "engagemang" i varandra. Snarare beskriver det skillnaden mellan en på alla sätt ogenomförbar romantisk dröm å ena sidan och en fungerande verklighet å den andra.

 

[Sleepy]

Sen tror jag att män generellt har svårt för kvinnor som är självständiga och klarar sig på egen hand. Oavsett vad de säger i början, så brukar det ofta sluta med att de stör sig på att kvinnan har ett eget liv och egentligen inte behöver mannen.

Precis så.

 

[Monkie]

Min nuvarande relation är inne på sitt sjätte år, min längsta!
Jag har tidigare varit som du och lämnat efter ett, två år. Nu ser jag att det troligtvis beror på att jag känt mig låst av tvåsamhetens normumgänge eller vad man ska kalla ser. "Vad ska vi göra i helgen" har följt mig till nuvarande relation där frågan istället är "har du tänkt göra något särskilt i helgen, vill du..."

Vi sitter inte hemma och väntar på varandra utan gör det vi vill och sammanstrålar hemma efteråt. Det blir inte de friktioner jag är van vid från tidigare relationer när man sover ihop, handlar ihop, hänger med vänner ihop, hänger med på varandras intressen.. Jag gillar liksom inte att vara med någon alls så mycket.

Har dock full respekt för att andra är tvärtom och söker just Partnern att göra allt med.

 

[Petruska]

Här reagerar jag. Han kommunicerar ju något. Lyssnade du på det? Om jag hade sagt det som han sa, och mötts av ”Det är ett problem som du äger, sluta tänk så” - då hade jag blivit vansinnig. Och att säga ”var alltid dig själv” och sedan gå och vara hemligt missnöjd över att partnern inte är intellektuell nog, inte tillräckligt intresserad av motion och hälsosam mat osv - det håller nog inte. Partnern känner det, och uppfattar det som höga förväntningar.

Det låter lite som att du har en bild av hur en partner ska vara, inte väljer utifrån det utan sedan försöker knö in partnern i den bilden. Vilket i och för sig nog är jättevanligt

Jag håller verkligen med dig om att det händer något märkligt i det återgivna samtalet, som du kommenterar. Jag letar efter vad det är som händer.

Det här med att säga åt någon att vara sig själv, eller att rentav "pusha" någon att vara sig själv, och samtidigt med fast hand placera det problem som samtalspartnern tar upp helt och hållet hos den andra personen... jag får ingen rätsida på det.

Kanske är det som stör mig att det inte blir ett samtal. Han kommunicerar en fundering eller en känsla, men han verkar inte alls få något gensvar. Ingen frågar när det känns så, eller vad det betyder att det "alltid" har känts så, vad det är som händer när det känns så, till exempel.

Det är också en för mig överdriven idé om vad det är att "vara sig själv". De flesta är ju komplexa nog för att "sig själv" är olika vid olika tillfällen, och man svarar olika beroende på vad den andra sänder ut. Uppmaningen att "vara sig själv", verkar i mycket högre grad vara till för att avsluta samtalet än för att utveckla det.

 

[mandalaki]

Jag håller verkligen med dig om att det händer något märkligt i det återgivna samtalet, som du kommenterar. Jag letar efter vad det är som händer.

Det här med att säga åt någon att vara sig själv, eller att rentav "pusha" någon att vara sig själv, och samtidigt med fast hand placera det problem som samtalspartnern tar upp helt och hållet hos den andra personen... jag får ingen rätsida på det.

Kanske är det som stör mig att det inte blir ett samtal. Han kommunicerar en fundering eller en känsla, men han verkar inte alls få något gensvar. Ingen frågar när det känns så, eller vad det betyder att det "alltid" har känts så, vad det är som händer när det känns så, till exempel.

Det är också en för mig överdriven idé om vad det är att "vara sig själv". De flesta är ju komplexa nog för att "sig själv" är olika vid olika tillfällen, och man svarar olika beroende på vad den andra sänder ut. Uppmaningen att "vara sig själv", verkar i mycket högre grad vara till för att avsluta samtalet än för att utveckla det.

Ja. Och det måste vara skitsvårt att ”vara sig själv” om man samtidigt känner en massa eller mindre uttalade krav från den andra om hur man ska vara.

 

[kolblakkur]

Det är också så att när en parterna flyttar in på ett vårdboende så får män fler besök av sin partner än kvinnor i samma situation. Dvs om det är frun som flyttar in på boendet, får hon färre besök av sin partner än om det är en man som flyttar in.

Var finns statistik på detta?

 

[VLMF]

Jag tänker på det här att du å ena sidan skriver att du älskar samtal och att du är nyfiken på den andres tankar och idéer, men samtidigt att du inte gillar ”lära känna-fasen”. Kan det finnas något där? Jag får inte ihop det.

 

[tanten]

Ja. Och det måste vara skitsvårt att ”vara sig själv” om man samtidigt känner en massa eller mindre uttalade krav från den andra om hur man ska vara.

Att "vara sig själv" är bland det svåraste jag vet. Vad är det? Ju mer man tänker desto värre blir det.

Jag tänker att jag är olika i olika sammanhang och olika situationer. Vilken av alla dessa är "jag själv"?

 

[Petruska]

Att "vara sig själv" är bland det svåraste jag vet. Vad är det? Ju mer man tänker desto värre blir det.

Jag tänker att jag är olika i olika sammanhang och olika situationer. Vilken av alla dessa är "jag själv"?

Som uppmaning är det helt oanvändbart, och enbart störande eller stressande, tror jag. Och självmotsägande, som uppmaning. Dvs, om jag ska vara mig själv så är det min sak. Inget för andra att säga åt mig. Det blir som en dubbelhet mellan å ena sidan någon sorts integritet (du är du, fortsätt med det), och å den andra gränslöshet (gör som jag säger, var dig själv!).

Om detta nu var begripligt? Jag far efter nåt som jag inte vet om jag hittar.

 

[monster1]

Var finns statistik på detta?

Nej inte vad jag vet, jag har hört det av personal inom äldreomsorgen som gjort dessa iaktagelser. Men det finns säkert statistik på könet på den som vårdar en anhörig i hemmet om du känner för att leta efter det.

 

[grodan21]

Nej inte vad jag vet, jag har hört det av personal inom äldreomsorgen som gjort dessa iaktagelser. Men det finns säkert statistik på könet på den som vårdar en anhörig i hemmet om du känner för att leta efter det.

Då är min nära anhörig undantag, då han besökte sin fru på sjukhuset nästintill varje dag.

 

[Tass]

Att "vara sig själv" är bland det svåraste jag vet. Vad är det? Ju mer man tänker desto värre blir det.

Jag tänker att jag är olika i olika sammanhang och olika situationer. Vilken av alla dessa är "jag själv"?

För mig är att "vara sig själv" att man känner sig bekväm. Att man inte behöver anstränga sig, inte känner sig stel och konstig med andra/den andre.

Håller med om att det är ett lite konstigt uttryck, och att man är olika i olika situationer. Vi människor är inte särskilt statiska.